Johan Mölleborn

Johan Mölleborn

bigmollo@hotmail.com

Blogg

Jag är väl för tjejig ändå.


Cyklar är som kalsonger. De bör bytas inför varje säsong. De senaste åren har jag haft förmånen att fräsa runt på nya fräscha cyklar. Så även i år. Årets cykel blir Canyon Ultimate CF SLX 9.0 TEAM CSR. Den cykeln som damlaget Canyon/SRAM cyklar på. Modellen har även beteckningen wmn, en damcykel alltså. Det är i grunden samma cykel som de andra Ultimate-modellerna men det som är damspecifik är utväxlingen, sadeln och styret. 

För min del passar utväxlingen bra. Det är ett kompaktvevparti med 50/34. Bak sitter det en jättekassett med 11/32. De växlarna hade jag haft nytta av på Tour de Mont Blanc förra året. I år kommer de sitta som en smäck när jag ska hasa mig upp för de korta branta backarna på LEL. Sadeln kommer bytas till min inkörda Gilles Berthoud och styret specialbeställde jag 41 cm brett och 110 mm styrstam. 

I övrigt är den utrustad med Zipp 303 Firecrest och SRAM Red och en jäkligt läcker lack. Ramen är utvecklad för att vara både aero, lätt och bekväm. Jag har fortfarande kvar min gamla Ultimate som jag köpte 2009. Den tycker jag är bekväm så det räcker. Om den här modellen är ännu bekvämare och samtidigt styvare så är jag säker på att jag kommer trivas med den. 

Men varför valde du tjejcykeln då? Jo för att den var snyggast. Det behöver inte vara svårare än så.

Färgglatt för att vara Canyon.

Den speciella sadelstolpsklämman ska ge bättre komfort.

Kompakt 50/34 och ren kedja.

Den här kassetten tillsammans med vevpartiet ger 34/32 som lättast. 

Integrerat styre och styrstam med låg ergonomisk böj.

Damsadel, när snippan själv får välja.

Gott om utrymme för feta däck. Nu sitter det 25 mm GP 4000 på.


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 2

Eva Mölleborn

Härlig liten lättviktare! Lycka till!


Nils Calmsund

Najz bajk!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Jag ska köra LEL!!


Ibland kommer tomten två gånger, som den gamla filmen heter. Idag blev det klart att jag ska köra London-Edinburgh-London i sommar. Jag körde det 2009 sist och då var det bland det bästa jag gjort. Fantastiskt vackert och helt makalöst jobbigt. Vi lyckades med konststycket att få motvind i 90 mil. Men trots det så minns jag bara det som var bra. Det vackra landskapet och vägarna. De trevliga funktionärerna i kontrollerna. Att Ari sprayade på sig rakvatten på kontrollen Edinburgh så han luktade disco när vi gick ut på stan och tog varsin öl innan vi tog ett kort nattstopp. 

Den 30:e juli går starten. Det ska bli så grymt kul att cykla de 140 milen igen. Förra sommaren kändes lite halv eftersom jag inte hade något långlopp att se fram emot. 2017 ser redan ut att bli ett prima år. Ni som inte har anmält er redan kommer få en ny chans den 20:e januari. Häng på låset då för platserna lär gå åt. 

Här har ni en liten film från 2013 när LEL gick senast. 

London Edinburgh London – Official Documentary from MadeGood.films on Vimeo.


Antal kommentarer: 2

Nils Calmsund

Härligt!!!


Johan Mölleborn

Mycket härligt! Eller Tres bien som de säger i Skottland.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tiden bara rinner iväg.


Nu är det nästan två månader sen jag skrev något här. Man skulle kunna tro att jag har gett upp bloggandet eller tappat alla fingrarna så jag inte kan trycka ner tangenterna längre. Men den största anledningen till tystnaden har varit att jag nyligen har flyttat. Flytta, tänker ni, hur svårt kan det vara? Faktiskt rätt svårt ändå med facit i hand. Det tog bra mycket mer tid än jag hade räknat med. Först skulle vi fixa gamla kåken och se till så den kunde säljas till högstbjudande. Sen skulle vi renovera det ”nya” huset. Och när det väl var klart så var det dags för själva flytten. Det är helt makalöst vad mycket skit jag har sparat på mig under de tolv åren vi bott i gamla radhuset. Och det är helt makalöst hur klen min lilla cyklistkropp är när det gäller att släpa kartonger och lyfta hyllor. 

Nu har vi kommit på plats i huset och jag har äntligen börjat komma igång med cyklingen igen. Jag tog en paus med cykelträningen under flytten för att kunna fokusera på flytt och renovering. Jag har inte haft helt uppehåll helt och hållet utan jag började rätt tidigt med styrketräning för benen. Så de senaste tre månaderna har jag kört två benpass i veckan. Men knappt någon cykling alls. Varken Monark, spinning eller pendling. Det ska bli riktigt spännande att se vad styrketräningen kan göra för skillnad i vår när jag har kommit igång ordentligt med cyklingen igen. 

Planen just nu är att komma igång med Monarkpassen tills jag kommit upp till en viss nivå. Det bör ta max en månad. Inspirerad av Jonas Bohr tänkte jag testa att köra ett block med Vo2-träning främst bestående av 4×4 och styrketräning i tre till fyra veckor. Jag får återkomma med det när jag kör igång. 

Cykelplaner för nästa år då? Vid nåt svagt ögonblick förra året anmälde jag mig till Erik Vrangs sub 7-gäng på Vättern. Strax därefter anmälde jag mig till CK Stockholms snabbgrupp på Siljan. Sen var planen att ta revanch på Jotunheimen men det såldes slut på några dagar. Vecka efter det såldes Mallorca 312 slut så nu står jag med startlappar till två snabblopp. Det enda jag saknar just nu är snabba ben. Och så saknar jag några alplopp och eventuellt något riktigt långt lopp. Jag är så galet sugen på LEL. Men även om jag mot förmodan skulle lyckas knipa en plats dit så skulle jag knappast få det godkänt på hemmaplan. 

I brist på annat kan jag bjuda på lite bilder från träningsrummet. När rummet väl är klart så kommer all slit med flytten vara väl investerad. 






Antal kommentarer: 2

Anna Pojen

Åh vilket fint träningsrum! Man kanske skulle ta tag i lite skit i huset och göra plats!


Johan Mölleborn

Tack! Ett fint cykelrum är en bra julklapp till sig själv. 😀



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Transcontinental race 2017!


Först och främst, jag ska inte köra. Jag hade gärna gjort det men jag (min fru Linda) vet att jag inte har tid. Men jösses vilket lopp Transcontinental ser ut att bli. Starten går som tidigare i Geraardsbergen. Sedan är det, om jag inte har missförstått det helt, 4 kontroller som man måste stämpla på. De kontrollerna har man inte lagt på en Statoilmack eller ledsen lågstadieskola i nån sorglig förort utan här smäller man på stort. För vad sägs om Schloss Lichtenstein, Monte Grappa, High Tatras eller Transfagarasan? 

Det var stor underhållning på Happyride.se i somras. Det var fyra svenska superhjältar som körde. Adam, Max, Anton och Eyvind. Vi som satt hemma i soffan kunde internetcykla och följa loppet tack vare Görans suveräna insats. Det var nog en hel del som blev väldigt sugna på att köra nästa gång. Men hur många blir det när det väl är dags?





Just Transfagarasan har jag varit sjukt sugen på att köra sen jag såg Top Gear-avsnittet där de kör just den vägen med tre supersportbilar.  Enligt Wikipedia är den 90 kilomweter lång och går upp till 2000 meter över havet. Tänk er att komma till den backen med 250 mil i benen!

Anmälan öppnar imorgon så släpp hörnflaggan och anmäl er!


Antal kommentarer: 1

Nils Calmsund

Ay caramba!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Snygg film från Le Tour de Mont Blanc.


Jag och Henrik var ju iväg till alperna i somras och fräste runt Mont Blanc. I senaste numret av Bicycling finns reportaget om det. Det blev ett stort bildreportage med korta texter. Det är svårt att beskriva ett sådant lopp utan att smeta sida efter sida med superlativ om lidande och vansinniga tankar. För att enklast förstå så tycker jag att ni ska köra loppet själva.

En kille som körde samtidigt som oss var Marcus George Leach. Han gjorde ett försök året innan men var tvungen att bryta med två backar kvar, precis där loppet går från hårt till näst intill outhärdligt. I år gjorde han ett nytt försök och klarade det. Om ni inte har något annat för er så ser ni hans film nedan. Det är snyggt filmat så det är värt att klicka på storbild. Jag tror faktiskt man ser Henrik swisha förbi vid 3 minuter. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Bärsärk runt Mälaren.


Efter Tonis monsterinlägg om Sverigetempot känns det lite jönsigt att skriva om att jag har kört Mälaren runt, igen. Men jag tänker göra det i alla fall. Nu har jag gått och ruvat på texten en hel vecka och känner att jag måste skriva nåt innan jag glömmer bort det helt. För jag vet ju hur ni suktar efter att läsa om när en trött gubbe cyklar runt en sjö.

Jag fick förtroende och äran att leda Bärsärkargruppen även i år. Jag ledde snabbgruppen några år innan Tell kom på idén att ha en Bärsärkargrupp som ska köra snabbare än snabbgruppen och frågade om jag var intresserad av att leda den och det har jag gjort sen dess. I år var det tredje året. Vi kör så snabbt som gruppen mäktar med och man får räkna med att bli avhängd om man inte orkar, även ledarna. Det är ingen tävling så vi stannar och äter lunch på Torshälla golfklubb. Sedan har vi minst två stopp för vattenpåfyllning och snabbfika.    

Om ni har hängt med i bloggen under sommaren så har ni sett att jag har gått ner mig i radhusträsket och blivit tjock och slö. Motivationen har runnit ur mig på samma sätt som livslusten rinner ur en när man tvingas titta på fotboll på tv, förutom när svenska damerna kickar ass i Rio förstås. 

I lördags var jag lika omotiverad som vanligt. Jag vaknade och släpade mig till köket. Klockan var strax innan fem på morgonen. Om jag hade jag hade kunnat så hade jag krälat tillbaka till sängen och legat kvar där hela veckan. Så trött var jag. Men nu var jag ju ledare och då förväntar sig folk att jag ska vara på plats så de kan hänga av mig under rundan. Jag tvingade i mig frukost och pressade ner min feta kropp i cykelkläderna. Sen hävde jag upp mig på cykeln som knakade och gnydde av fetknoppen som satte sig på den.

När jag väl kom till Barkarby så blev jag på lite bättre humör av att träffa alla jag känner och folk som jag cyklat med tidigare. Det var färre deltagare än vanligt men i Bärsärkargruppen var det ungefär som tidigare. 10-15 pers. Jag och Amir var ledare. Stefan Jonsson skulle också varit med men han fick ryggskott några dagar innan. De första milen går i makligt tempo med motorcyklar som leder oss från Barkarby till Botkyrka. Där delas grupperna upp och själva loppet börjar.

Vår grupp rullade på i fin fart. Det blåste ordenltigt och självklart rakt i fejset på oss. Det visade sig att motvinden skulle hålla i sig ända till Köping. Det regnade också för att förhöja misärkänsland. Vi höll ändå ett bra tempo och gruppen jobbade fint tillsammans. Konstigt nog kände jag mig relativt pigg och energisk hela vägen. Lunchen i Torshälla satt lika bra som vanligt. Det är skönt att sätta sig ner och ladda batterierna lite. Jag åt fyra potatisar och lite sås och en cola. Det var tjock, varm och tung luft så det behövdes ganska mycket vätska för att inte krampa ihop helt. 

Efter lunchen fortsatte vi i samma tempo mot vinden. Nästa stopp var den obligatoriska kontrollen i Köping. Jag tog en snabb cola och fick ner kroppstempraturen från 55 grader till höga 37. En av Södertäljekillarna tryckte en tunnbrödrulle på fem minuter. Klart bra randonnématerial det där. Som jag nämnde tidigare så fick vi medvind från Köping och hela vägen hem. Nu var det bara att surfa med. Gruppen susade fram i 40+ och alla timmarna i motvinden var glömda. -Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Köping, Munktorp, Västerås, Enköping, Bålsta. Orterna slukades som korvar på en korvätartävling. Efter ett kort stopp i Bålsta spände vi vaderna och tog oss an den sista sträckan till Barkarby. Här brukar tempot höjas och det börjar stötas och ställas i de sista backarna. Cementbacken, Kungsängsbacken, Dalkarlsbacken och Stäketbacken. Efter 30 ganska platta mil radas fyra backar upp på raken. Efter Dalkarlsbacken är det perfekt läge att splittra gruppen så man får riktigt jobbig cykling in i mål. Tyvärr fastnade vi i broöppning i Stäket så hela gruppen samlades igen. Efter det höll vi ihop hela vägen till Welcome Hotel i Barkarby. Rullsnittet slutade på 35,1 vilket är helt godkänt. Jensa hade nybörjartur och tog Barkarbyskylten. Hörde du det Jensa, NYBÖRJARTUR!! 

Tack alla inblandade för en riktigt härlig dag. Mälaren runt är ett av årets höjdpunkter och att leda Bärsärkargruppen är nästan att likställa med att bära svenska flaggan på OS-invigningen eller cykla sista etappen i Tour de France i gul tröja. Nästa år tar jag tillbaka Barkarbyskylten!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*