Ibland tar det bara slut…


Kommunal och statlig cykelplanering – inte alltid möts dessa. En talande bild för hur det ibland kan se ut i landet. Det är ju tur att vi nu har en nationell cykelstrategi. Nu kommer allt bli så mycket bättre. Och det nationella cykelbokslutet slår ju nästan knut på sig själv för att kunna rapportera… Ja jag får återkomma i den frågan.


Foto: Patrik B

Här kan ni ta del av lite annat vad gäller staten och cykeltrafik, fina grejer utlovas!


Varför blir det inte bra?


Viljan fanns att bygga en gång- och cykelbana. Det fanns utmaningar i ett avsnitt, en smal sektion med berg och fastigheter på var sida om vägen. Lösningen blev som så många gånger förr – en lokal avsmalning. Gång- och cykelbanan är på ett längre avsnitt endast 1,5 meter bred – och det är en dubbelriktad gång- och cykelbana.

GCM-handboken, utgiven av Trafikverket och Sveriges kommuner och regioner, anger ett minimimått på 3 meter för en dubbelriktad gång- och cykelbana. Detta innebär att denna gång- och cykelbana inte uppfyller något så grundläggande som förutsättningar för säkra möten mellan trafikanterna eller möjlighet att säkert kunna passera en gående. Men kanske är det som så att de som går och cyklar här är väldigt smala…


Foto: Mathias Westin

Är det bra att utforma och bygga gång- och cykelbanor på detta sätt?

Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI) påtalar i sin forskning att dåligt utformade cykelbanor leder till olyckor:

Gång- och cykelbanan ligger i en lång backe. Där är utformningshandböckerna tydliga: i backar ska cykelbanor göras bredare – det vill säga bredare än minimimåttet. För att hastigheten ökar utför och då behövs större marginaler. Och hastigheten uppför sjunker vilket innebär att vingelutrymmet måste bli större. Hastighetsspridningen bland de som cyklar blir också större, det vill säga behovet att kunna cykla om ökar. På denna sträcka blev det precis raka motsatsen.

Att bygga så här smalt leder också till andra problem. Det blir mer utmanande att utföra en vettig och funktionell sommar- och vinterväghållning. För sannolikt köper inte kommunen eller entreprenören in små och ändamålsenliga fordon just för denna smala gång- och cykelbana. Vidare vräks snömassorna från vägen upp på gång- och cykelbanan. Så det blir till att gå och cykla i snömodden…


Foto: Mathias Westin

Om ni studerar första bilden ovan lite mer noggrant så ser ni att bergsskärningen och stödmurarna i stort sett ligger dikt an gång- och cykelbanan. Ingen ordentlig skyddsremsa finns. Och vad värre är, man har inte gjort åtgärder för att ta hand om det vatten som rinner nerför berget:


Foto: Mathias Westin

Så vintertid bildas det issjöar över hela gång- och cykelbanan. Innan gång- och cykelbana byggdes såg det annorlunda ut. När det bara var väg. Då hade man gjort åtgärder för att ta hand om vattnet som rinner nerför berget – man hade gjort ett dike mellan berg och väg:


Foto: Google

På så sätt blev det inga issjöar över vägen. För det är ju inte bra om det blir issjöar över vägen. Det är till och med väldigt farligt om så sker. Kanske anser väghållaren att det är inga större problem eller faror med issjöar där människor går och cyklar?

Åter till VTIs studier om cykelolyckor. Vad var det nu VTI kom fram till? Ja just det: en stor andel av landets cykelolyckor beror på stora brister i utformningen av cykelinfrastrukturen samt drift och underhåll av densamma. För att citera VTI:

”Den olycksorsak relaterad till drift och underhåll som oftast förekommer är ishalka”

Ni som undrar om gång- och cykelbanan hade kunnat utformats och byggts efter riktlinjerna – självklart. Men det kostar lite mer. Vissa anser då att det är viktigare att skapa meter av så kallad gång- och cykelbana än vilken standard och kvalitet den har. Det blir helt underordnat om gång- och cykelbanan är funktionell och säkert kan trafikeras. Och vi ser tydligt i olycksstatistiken samt resultaten från forskning och studier vad denna inställning leder till.

Så undrar en del varför vissa väljer att cykla på vägen istället för på den ”fina” och nya cykelbanan intill. De gör det för att de tar ansvar för sin egen säkerhet och framkomlighet – när andra, de som är ansvariga för detta, inte klarar av och prioriterar det.

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 1

felix reychman

Kanske borde man börja mäta yta cykelbana, istället för sträcka?
Blir så ledsen, för du har så rätt….



Nya Slussen – har ni seglat vilse?

Nya Slussen – har ni seglat vilse?


Guldbron i Nya Slussen blev ju några veckor försenad. Den förseningen är ju ingenting mot gång- och cykelbron – den är snart 5 år försenad!

2015 fattade Exploateringsnämnden beslut att bron och rampen ska breddas och att korsningen mellan bro och ramp ska utformas på ett bättre och säkrare sätt. Sedan dess har ingenting hänt – ingen vet hur bron och rampen kommer att breddas eller hur korsningen kommer att utformas.

Frågar jag projektet Nya Slussen hur det går blir svaret:

Hej Krister!

Vi trodde att vi skulle kunna presentera lösningen i början av året, men det kan vi tyvärr inte. Det är många som väntar, och så fort vi har något beslutat material så kommer vi att publicera det.
Vänligen,

Eva Rosman, enhetschef”

5 år – det är en lång seglats. Hoppas de inte seglat vilse…

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 2

Mia

På detta kan det ju nästan bara finnas en förklaring – projektet har inte för avsikt att följa beslutet. Och nu väntas antingen rätt tidpunkt in för att meddela det, alternativt har projektets inställning kommit ansvariga till kännedom och nu bråkas det om hur man ska komma vidare.
5 år, utan att något händer. I ett stort projekt, där den ena delen hänger ihop med den andra. Då går det inte att dra benen efter sig, det får stora konsekvenser för massor av andra delar i projektet.


Ulrika

Jag tror att bron inte kommer byggas, för den behövs inte. Nu efter flera år utan biltrafik förbi slussen så har man kommit på att det går alldeles utmärkt. Nu kommer man planera om, så halva guldbron blir för cyklar och resten för kollektivtrafik.



"Det får inte plats"

"Det får inte plats"


Det är nog den mening jag har hört flest gånger under min yrkeskarriär inom trafikplanering. Tätt följt av meningen: ”Man måste kompromissa”.

Och dessa meningar har uttryckts när det har handlat om att försöka skapa drägliga och anständiga cykelbanor.

Nu har jag ju ett stort tålamod. Och en uthållighet och driv i min yrkesroll som jag vore en av världens bästa etapploppscyklist – cykelplaneringens Chris Froome kanske!

Så nu får jag i mitt yrke uppleva att det som tidigare ”inte får plats” numera visst får plats. Och helt plötsligt är det som tidigare var ”omöjligt” nu fullt möjligt. Den tidigare självklara ”kompromissen” – som var närmast en naturlag – är nu en helt annan kompromiss. Och då kan det se ut så här:










Fullt med exempel på att det visst finns plats att göra vettig cykelinfrastruktur!

En fascinerande resa jag fått vara med om. Resan har minst sagt varit kämpig med många och långa uppförsbackar. Men nu är backarna inte lika långa och branta, och motvinden är inte lika hård. Så då är det bara att fortsätta kämpa på, för det går inte att slappna av och lägga sig på rulle. Allt är mer eller mindre möjligt. Det handlar om vilja, om kunskap, att aldrig acceptera rådande förhållanden.

Och tänk, att det trafikslag som ofta ifrågasätts och får usla och farliga förutsättningar – det är det trafikslag som fler och fler studier och forskning visar är det mest samhällsekonomiskt lönsamma trafikslag att satsa på. Något jag visade med denna rapport för 14 år sedan!

Så kan det gå om man kämpar på!

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 4

Petter_P

Grymt kämpat Krister!! Stort tack!


Torbjörn Albért

Fortsätt köra huvudet i väggen!
Till slut rämnar den!


Joel

Fantastisk utveckling. Bra kämpat Krister!


felix reychman

YAY!
Lite positiva nyheter! Som vår efter vintern, kan man säga!



Vintercykling – vilken resa!

Vintercykling – vilken resa!


Jag har vinterpendlat på cykel sedan början av 90-talet. Jag har under den tiden aldrig upplevt en vinter som denna. Så mild och så fri från snö. Långa perioder har jag sluppit cykla med dubbdäck, sommardäcken har fungerat utmärkt på de snö- och isfria vägbanorna.

DN rapporterar:


Visst har detta tillstånd underlättat mitt vintercyklande, samtidigt kan jag inte låta bli att vara oroad över utveckling – vad är det som händer?

Annat var det på 90-talet och en period in på 2000-talet. Då fick man vara glad om snön som föll på cykelvägarna överhuvudtaget röjdes bort. Det kunde ta dagar innan föraren av traktorn med plogen hittade cykelvägen. Och de som cyklade fick många gånger själva cykla upp spår i snön för att hjälpligt ta sig fram.


Inte var det bättre förr! Då fick de som cyklade själva göra spår i snön för att komma fram.


Jo, någonstans under snötäcket ska det finnas en cykelbana…


Cykelbanorna i Stockholms innerstad sågs som lämpliga platser att dumpa snö på

Sådan här förhållanden är inte så vanliga längre när det väl snöar, nu är det en helt annan standard och kvalitet på snöröjning. Nu blir det nästan barmarksförhållanden på gång- och cykelvägarna när sopsaltarna far fram efter snöfallen.


Sopsaltaren – som gjort vintercyklingen säkrare och framkomligare. Foto: Jon Jogensjö

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 1

Mia

Nu har ju jag inte vintercyklat lika länge som du har, men oj vad jag känner igen mig i dina bilder. Många år var det helt oförutsägbart när cykelvägarna snöröjdes. Det kunde gå dagar innan snör röjdes bort, och ibland var det plusgraderna som fick sköta snöröjning. Sen var det också helt olika förhållanden på sträckorna – det saknades uppenbart samordning mellan de olika gränserna/utförarna. Som du skriver, nu upplever vi inte detta lika ofta. Det har blivit avsevärt bättre. Tack till dig och alla andra som kämpat och fortsätter att kämpa.



Glädjen att cykla

Glädjen att cykla


Den har kommit tillbaka – glädjen. Jag hade inte riktigt märkt att glädjen smugit sig bort. För snart ett år sedan bytte jag jobb och fick därmed en ny väg att cykla till arbetet. En väg som innebär något helt annat än att pendla från förort till Stockholms innerstad – jag pendlar nu bort från storstaden. Och glädjen att cykla har återkommit. Vad är det som har hänt?

Framförallt är det väldigt lite trafik nu jämfört med att cykla mot innerstaden. Långa sträckor är jag helt ensam på färden, inga andra trafikanter överhuvudtaget – jag ”äger” vägen! Jag cyklar på småvägar, på grusvägar och på gång- och cykelvägar. Jag cyklar över träbroar, cyklar förbi böljande hästhagar och möter ibland hästar och ryttare på min färd.


Inga hästar i hagen i dag!


Isen håller på att lägga sig på sjön, och frosten gör träbron lite slirig.


Denna julbelysta cykel har lyst upp min färd hela vintern!

På min färd är det är till och med obelysta grusvägar som på landsbygden. Grusvägar som blir en härlig utmaning i vintermörkret!


Hej lilla grusväg! Vad bjuder du på för överraskningar i dag då?

Jag tror det helt enkelt handlar om att min ”frihet” har ökat, och med den kommer glädjen. Ni vet, ungefär som alla dessa fejkade reklamfilmer från biltillverkare – en ensam bil och förare på tomma, vindlande vägar.

Så har jag det nu!

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 1

felix reychman

Härligt.
Att dela glädje är något fint!