Blogg

Hur känner man igen en cyklist?


Hej, jag var imorse uppe i ottan och körde Le Peloton och undrade vad det var för galenskap jag som höll på med när klockan ringde tidigt. Vilken knäppis går upp så tidigt för att lida av mjölksyra?

Fem minuter senare, när jag rullade genom ett öde Stockholm och kollade på soluppgången och daggen i gräset på Gärdet älskade jag varje minut. Det var värt det.

Då väcktes samtidigt idéen till listan nedan – kännetecken för en cyklist – med inspiration av den här roande artikeln om triathleter.

– De betalar stora summor (som de inte gärna räknar på varje månad) utan att blinka om de behöver nya Rapha-jerseys, wattpedaler eller andra cykelprylar (särskild prylar som de tjänar några grams vikt på). När det kommer till att klä sig själva utanför cyklingen är de dock snålare.

– De går upp svintidigt för Le Peloton men är sällan på jobbet lika tidigt.

– De kan gå runt på jobbet och le i smyg om de lyckats plocka ett KOM eller QOM på Strava.

– De tar gärna selfiies med sin bonnabränna på armar och ben (oh nej, det heter visst cykelbränna !). Lägger sedan upp bilder på Instagram och beklagar sig över att de cyklat så många mil att de fått brännan. Men de är väldigt nöjda i smyg.

– Vissa veckor lägger de mer tid på att analysera watt-data, instagramma och stalka folk på Strava än de gör i cykelsadeln.

– De kan tjura en hel dag om deras Garminbatteri dött på en distansrunda eller om Strava buggar när de ska ladda upp ett pass.

– De kan ibland vara mer noga med att trycka på stopp på sin Garmin efter en tur (varde snitthastigheten!) än att till exempel krama nära och kära som väntat på dem  under tiden de varit hemifrån 10 h (6 h cykel, 4 h fika).

– De dricker rödbetsjuice, äter chiafrön, kokosolja och nötter tills de får ont i magen för att bli några % mer uthålliga inför Vätternrundan och andra lopp.

– De säger gärna att Vätternrundan är för mainstream och ”inget riktigt lopp”. Men om de inte cyklar loppet själva ångrar de sig på loppets dag och deltar ändå på distans genom att hålla koll på sina vänner som kör racet via nätet.

– De har provat på att köra 5 h ”bara på vatten”, LCHF:kost och andra självpinande aktiviteter för att deffa ner sig till bergagetter a la Tour de France. De har bonkat och gör det inte gärna igen.

– De är noga med att slita av sig hjälmen när de går av cykeln – det är en stilregel. Undantaget är dock då de bonkat efter en tur och rusar till kylskåpet för att tömma det när de kommit hem.

– De får tävlingshorn i pannan vid skyltar vid vägen (skylstpurt) samt vid bufféer.

– De tar alltid påtår – på buféer och på fikat.

– De transporterar sina cyklar i bilar som kostar cirka hälften av en cykel (max).

– I alla deras bästa drömmar finns kolfiber med.

– De ber servitrisen om att få in bröd på bordet innan de tagit beställning om de är på restaurang (vargahungern).

Kommentera gärna om ni kommer på fler punkter!

Läsarnas kommentarer:

– Har sin telefon och kreditkort i en plastpåse. Har riktiga kontanter i plastpåsen, eftersom en del fik på landet tar inte kort.

– Ler i smyg och tänker ”amatör” när se ser någon med märke efter kedja eller klinga på vaden.

– Älskar att höra ljudet av hundratals personer som klickar i ena pedalen innan start.

– Räknar kilometer, inte mil &#128521.

– Kan namn på fler byar på Mallorcas berg än hemmavid.

– Vet att cykeln kan bli stulen och får snart reda på att man kan lägga på ett (1) gram på cykelns vikt genom ISR-märkning – snart på alla cyklar utan lås.

– Blandar ogärna olika cykeltillverkares prylar på cykeln. Desto färre olika fabrikat på cykelprylarna, desto bättre. Gärna samma prylar som ”det där proffslaget”. Och kläderna ska både matcha i färg och tillverkare. Allt för att se ut och uppfattas som ett proffs…


Antal kommentarer: 8

jonas l

haha, älskar den här 😀 Klockrent. Känns som allt stämmer in på mig förutom att vara snål med kläder utanför cyklingen 😉


Richard

Kilometer, inte mil 😉


Björn

– Har sin telefon och kreditkort i en plastpåse.

– Ler i smyg och tänker ”amatör” när se ser någon med märke efter kedja eller klinga på vaden.

– Älskar att höra ljudet av hundratals personer som klickar i ena pedalen innan start.


Klas

Jobbigt att jag känner igen mig på väldigt många punkter…


Tomas

Blev påhoppad av syrran häromdagen med kommentaren ”vilken bondbränna du har”. Hon fick givetvis en tillrättavisning att det är en cykelbränna och att det för den som umgås med folk av snäppet högre människovärde (=cyklister) är hög status med en tydligt avgränsad solbränna, som avtryck av perfekt sittande lycra..


Anders

Hahahaha!! Vilken underbar lista 😀 Ett tillägg:

– Blandar ogärna olika cykeltillverkares prylar på cykeln. Desto färre olika fabrikat på cykelprylarna, desto bättre. Gärna samma prylar som ”det där proffslaget”. Och kläderna ska både matcha i färg och tillverkare. Allt för att se ut och uppfattas som ett proffs…

Oj, oj, oj. Så lurad man är. Men, oj så kul det är!


Caj

Jag har riktiga kontanter i plastpåsen oxå. En del fik på landet där jag bor tar inte kort.


Pär Sandevik

– Vet att cykeln kan bli stulen och får snart reda på att man kan lägga på ett (1) gram på cykelns vikt genom ISR-märkning – snart på alla cyklar utan lås



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tour de France, my way


Jag har precis spenderat två veckor i Frankrike – precis under landets hetaste veckor i flera bemärkelser. Touren gick av stapeln, solen stod som högst på himlen och en hemsk terrorattack inträffade. Har gått i Tourens fotspår geografiskt sett – från Normandie i nord till Pyrenéerna i söder (men kan varna er läsare att detta inlägg inte kommer inehålla några selfies på mej och Chris Froome, tyvärr).

Har njutit av det bästa som Frankrike har att erbjuda både från cykeln och på andra vis, precis som en TdF-cyklist (?!). Tänkte sammanfatta min resa med några nyckelord:

Högsta punkt:

Jag cyklade upp för Col du Tourmalet på 2115 möh tre dagar efter det att Touren svischade förbi en av dess högsta punkter i Pyrenéerna. Jag saknade att ha en hejarklack som jublade framför mig på stigningen, som var cirka 14 km lång och strax över 7% i medellutning. Jag saknade också solskenet och hastigheten.

Jag cyklade på en MTB anno 90-talet som vägde in på nätta 15 kg och det var cirka 5 grader och regn på toppen av klättringen. Skulle gissa att jag snittade cirka 8 km/ på vägen upp (och gick miste om den QOM jag ville plocka hem – OBS ironi) men till fördelen är att jag gjorde många andra cyklister mycket glada då de fick äran att cykla om mej på vägen upp samt att jag hann njuta av utsikterna.

Mitt i naturen – upplevelse:

Ännu något som piffade till min långsamma klättring i Pyrenéerna var mötet med dessa lamadjur som levde loppan på vägarna och i bergen.

Tårar (sorgsna):

Den 14 juli, alltså på Frankrikes nationaldag, befann jag mig fortfarande i bergen. Saknade mobiltäckning, vilket var riktigt skönt, tills vi blev tillbakadragna till ”verkligheten” när en av mina vänner skulle åka och köpa baguette i mer befolkade miljöer dagen där på. Han får då nyheten om terrrattacken i Nice på radion och kom hem med nyheten till oss andra. Behöver jag säga att den baguetten knappt gick att svälja ner? Gjorde ont i magen och i hjärtat resten av helgen.

Tårar (glädje):

När Romain Bardet vann en berga-etapp i Tour de France satt jag och lipade i soffan hemma. Efter att ha lyssnat på TdF på fransk-bonna-radio i många timmar (vilket rekommenderas, när man fattar vad de säger. Svensk sändning i all ära, men när de franska kommentatorerna skriker ocensurerade saker som ”han kör ner för backen som ett strykjärn!” dör jag av skratt. Oh denna franska inlevelse, älskar´t) samt har en kompis som cyklat i samma lag som Romain hejade jag på denna franska stolthet från Tourens dag 1.

Har hört stories om hur Romain som 15-åring la ner skola och satsade helhjärtat på cykeln samt hur han kämpat i bergen i skitväder under senaste säsongens träning. Blir otroligt berörd över folk med passion och flit i kroppen.

Kulinariska upplevelse:

Passade på att svänga förbi Bordeaux på vägen ner till bergen. Jag rekommenderar verkligen detta område för den som gillar mat och dryck, speciellt om man har cykel med sig, så att man kan cykla mellan flera olika vingårdar.

Jag fick hybris och började drömma om att jag bodde i ett alldeles eget chateau och hade stora vinodlingar utanför mitt fönster. Efter detta kulinariska besök fick vi leva på baguette och vatten för att kunna finansiera resan.

Nej, jag skojar bara. Men under några av resans andra dagar käkade vi bröd och ost till lunch, eftersom caféerna bland MTB-spåren i bergen ligger rätt glest. Detta medförde även att jag, otroligt nog, blivit mer fransk i mina matvanor. Dvs åt som en orm (hur mycket som helst), 5-rätters, när mörkret gått ner och magen ekade tom efter en lång dag på cykeln. Magnifique. Ska bara öva på franskan och lära mej mer om vin så har jag ta mej tusan halva inne!

Flamma:

Min egen cykel kunde inte följa med till Frankrike vilket fick mej att mer eller mindre bryta ihop. Efter att ha tänkt saker som ”hallå jag kan ju inte ha semester utan mina 7 kg kolfiber” och tjurat insåg jag dock hur komiskt jag betedde mig. Gjorde nog både mej själv och min närhet en tjänst genom att ta uppehåll från hård träning och tävling ett par veckor.

Och så fick jag möjligheten att stifta bekantskap med pärlan på bilden ovan – en gammal klenod men något så fint som växlar på ramen. Cykeln gick som en klocka förutom då jag skulle försöka mig på 20 s-intervaller. Då kunde jag inte växla lika smidigt som med mina Di2-växlar.

Formen:

Jag är kär i sommaren och livet just nu. Glad över att ha spenderat semester med nära och kära i ett fantastiskt land. Min glädje-form är på topp – det är det allra viktigaste.

Benen är däremot inte jättesnabba just nu. Försöker vänligt men bestämt att tala om för dem att semestern snart är slut genom att ha kört bla hårt lagtempo med laget och Le Peloton förra veckan. Då får man känna att man lever. På agendan framöver står Tre Berg, Stockholms-cuppens två avslutande GP:n och kanske något Långlopp på MTB. Nu är finaste tiden att cykla, bara att bita i!   



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Västboloppet SWE-cup – episkt lidande


En stor helg för konditionsidrottare i Sverige är över – med VM i MTB, SM i halv Ironman i Vansbro och Ränneslättsturen bland några av arrangemangen. Jag har spenderat min helg nere i den småländska metropolen Burseryd och tävlat på landsväg. Tillsammans med Stockholm CK har jag kört Södra Hestra Sparbank GP och Västboloppet (som var en del av SWE-cup på landsväg).

Foto: Wilson Cyling – alla bilder i detta inlägg.

Lördagens GP var en stor personlig bragd å egna vägar. Det är mitt tredje GP-lopp i damelitklass men första gången som jag går i mål tillsammans med hela klungan. Vi körde på en hyfsat tekniskt enkel bana runt runt i Burseryd och mitt enda mål var att sitta cool i klungan och ha kul. Lyckades med det och var otroligt nöjd. 

Firade dock inte i klass med Gislaveds invånare under lördags kvällen. Vi bodde nämligen på ett hotell i Gislaved natten till söndagen men blev snuvade på vår skönhetssömn då det var stor fest på torget precis utanför. Åk till Gislaved om ni vill slå klackarna i taket alltså – rekommenderas alla gånger förutom då man ska stå på startlinjen klockan 8 dagen därpå.

Ungefär 8.05 i söndags gick startskottet för Västboloppet samt för ett lynnigt busväder. Ett trettiotal damer rullade iväg ut i de småländska skogarna. Vi skulle köra 5*16 km där 3 km varje varv gick över grus. Första varvet hann jag knappt fatta att vi körde på grus förrän det började suga i benen i backarna, som var flera stycken och branta dessutom. Alltså var gruspartiet i gott skick – innan för mycket regn fallit.

Oturligt nog trillade en tjej – Madde i mitt lag – i en av backarna och drog några andra damer med sig i fallet samt skapade en lucka i klungan. Jag var ute i spenaten men höll mig på hjul. Fick spendera någon mil åt att jaga ikapp klungan igen. Fick ihop ett bra lagtempo med Alice ur mitt lag och en tjej ur Mölndal och en från Crescent. Inne på gruspartiets andra varv kom vi ikapp klungan – seger. Redan då började flera tjejer bli trötta i backarna samt att himlen öppnade sig då och då. Såväl jag som mina brillor och min cykel täcktes av grus och det blev tyngre och tyngre att köra över gruset samt att se vägen framför sig.

Jag hann inte riktigt se vad som hände i klungans främre delar – utbrytning av Team Crescent visade det sig senare. Jag hamnade i en andragrupp och vi fick igång ett bra lagarbete för att försöka dra ikapp den första gruppen. Kände mej pigg och munter i hågen över att sitta så pass högt upp i startfältet.

Tyvärr var inte min cykel lika pigg som jag var. Plötsligt kände jag att bakväxeln klappat ihop. Kvar i växelregistret fanns tyngsta växeln på lilla och stora klingan. Försökte desperat att återställa växlarna och ropade till de andra tjejerna om någon visste hur man kunde fixa växlarna i farten. Nej – ingen visste. Jag lyckades hålla mig kvar i gruppen genom att bända mig fram på tunga växlar. Riktigt tungt för ben och rygg och ingen fröjd för stilpolisen (hade emellanåt kadens 50).

In på gruspartiet igen fick jag dock tacka och bocka för mej. Jag tvingades hoppas av cykeln och springa med den i backarna. Fruktansvärt bittert att vara hjälplös när de andra tjejerna körde ifrån mej på lätta växlar.

Jag är glad över att vi var i en öde skog där och då. Jag bröt ihop och skrek av ilska. När jag äntligen fått till det i klungan så lägger växlarna ner?! Har ju lyssnat på Johan Olssons fantastiska sommarprat – där han berättar får en deadline på ett par timmar att tjura efter ett race av sin fru – och bestämde mig för att det var slutlipat efter några minuter. Shit happens.

Vid en röd stuga i skogen stod en man och kollade på loppet tiillsammans med sin fina stålcykel. Jag frågade honom om vi inte kunde byta cykel? Då hans hoj garanterat fungerade bättre där och då. Han tackade nej till erbjudandet. Attans!

Nästan halva loppet återstod och jag krigade mig i mål på tunga växlar på asfalten och till fots vissa delar av gruset. Det var miserabelt men jag visste att jag låg typ i mitten av alla startande och jag lyckades faktiskt hålla mig framför en klunga som legat bakom mig hela tiden på egen hand.

Det var länge sedan jag var så glad över att korsa en mållinje som efter loppet! Slutade på trettonde plats, mellan två klungor. Här finns resultat.

Putsade på mitt PB i linjelopp, med avseende på placering. Med tanke på omständigheterna är jag otroligt nöjd. Glad över att jag var dumdristig nog över att inte ge upp och över att banan var så rolig och tävlingen bra arrangerad!

Grattis till Emmy och Camilla från mitt lag som kom fyra och sjua! Och till Team Crescent som fyllde hela pallen, snyggt kört.

Som ni kan se behöver såväl mina cykelskor som min cykel och kanske även jag en del service efter helgens äventyr.

Den uppmärksamme läsaren undrar kanske om jag laddat mina växlar innan race?
Svar ja!

Nu drar jag till Frankrike och vilar upp mej! Blir inte något racercyklande av på ett par veckor, men förhoppningsvis en del MTB.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bakfylla och abstinens efter SM


Det är en vecka sen SM i Västerås och jag var i början av veckan bakfull både i kropp och knopp. Allt hände liksom så snabbt och jag var hög på endorfiner och nervositet. De två tävlingsdagarna försvann snabbt och jag måste nästan fråga mej själv, som efter en festlig afton – vad hände – vad gjorde jag – vad sa jag?

Egentligen gjorde jag inte mycket mer än att lida pin och fokusera under tiden jag rejsade. Och det går inte heller obemärkt förbi ett par ben som inte har allt för stor tävlingsvana. Det är helt galet hur trött jag lyckades bli efter till exempel tempolopper som var över på dryga 40 minuter.

Dagen efter damernas linjelopp öste regnet ner och jag befann mig mest i horisontalt läge – bakfull då cykelfesten var över för min del. Jag var riktigt imponerad av alla krigande herrar som körde den tekniska linjebanan under dessa förhållanden.

Men så när tröttheten gick ur kroppen, kanske framåt tisdagen, började jag få abstinens efter följande:

Köra med tjejer!  Det händer, tyvärr, max en gång per år att damklungan är större än 40 cyklister. Foto: Elin Wilson – klicka här för fler tjusiga bilder från damernas linjelopp.

Ha maxpuls över kullersten. Det är ett episkt lidande och ändå längtar man efter att det händer igen. Foto: Ruben Lamers – klicka här för massa coola actionbilder från damernas lopp!


Hänga med det här laget! Stockholm CK:s damer. En drös av tjejer som alla imponerar på mig för att de är så starka på många olika sätt. Tror dock att vi alla gillar att fika, både före och efter tävling :).

De där sekunderna innan startskottet går. På bilden ovan försöker jag leka lika iskall som jag antar att Emilia Fahlin var, och som syns tillsammans med mig, Sophie Sundström och Mirella Ehrin. Foto: Lindgrens sportfoto

Under veckan har tankarna hunniit snurra många varv i skallen. Blandade känslor – emellanåt en ytterlifgare bitterhet över att jag och många andra inte gick i mål på linjeloppet. Inser att jag har många mil kvar att cykla igenom för att vara stark nog mentalt och fysiskt för att sitta med i en toppklunga av den kaliber som bildades på SM.

Jagar träningsgrupper i Stockholm som kör hårt och som hänger av folk! På riktigt, ja, ni får gärna maila mig eller langa en kommentar om ni har tips. Jag känner redan tiill Valhall, Peloton, SMACK- och Stockholmscuppens tävlingar och olika Hofvet-grupper (men varför är de flesta träningar på tisdagar eller onsdagar?).

I onsdags körde jag med Hofvet i Farsta. Vi körde en klassisk runda på Södertörn och blandade gruppkörning i klunga med fartsträckor, ”vilda västern”. När ledaren skrek ”fri fart!” var det många herrar som slog av på tempot och då kontrade jag och my partner in crime – Ulrika Högberg – med att attackera. Då vaknade övriga cyklister till liv och det blev åka av under några kilometer. Jag bet styrlinda och hängde på tills det var slut på krut i bena och jag blev avhängd, ibland ensam, ibland med några andra cyklister. Sedan återsamlades alllihopa vid skyltar och andra mötesplatser som alla utom jag kände till.

Efter cirka två timmar började mina krafter tryta och jag frågade blygt hur långt det kunde tänkas vara kvar? ”Vi har inte ens värmt upp, du kan inte vara trött ännu!” – var svaret jag fick från en ledare och jag hann knappt hämta andan innan det bar av igen.

Det var precis vad jag behövde – vrida ur benen rejält en helt vanlig onsdagskväll. Jag har tidigare varit feg över att köra mej rejält trött. Jag har konsulterat min coach Magnus Bäckstedt och han gav mig följande råd till mina bonk-turer:

”Ta med en telefon och ett kreditkort. Då kan du ju alltid beställa en taxi för att ta dig hem om det skulle gå tokfel. Enligt mig så finns det inte en gräns, för varje gång du når en ”gräns” så har den ju flyttat på sig. Gränser är bara något vi sätter upp i vår egen skalle för att hålla oss inom komfortnivån på allt vi gör.”

Dessa ord har jag haft i bakhuvudet som ett mantra fler gånger under våren, och jag tror att det, tillsammans med träningsprogrammet från Magnus, hjälpt mig en bra bit på vägen.

I onsdags åkte jag dock inte taxi hem, det fick duga med pendeltåg. Och Strava-dumpen lägger jag upp för att jag är mäkta nöjd över ett par QOM som jag plockade hem från bland andra the Queen of Stockholm som har över tusen QOM i sin säck!

I skrivandet stund festar jag till det såhär på fredagen med en drink rödbetsjuice. I helgen ska vi ner till mina hemtrakter Småland och köra Västboloppet. Det är en SWE-cup tävling och den är känd för att den har några kilometer av banan som går över grus. Håll i hatten! Nu har jag kört asfalt i år, men egentligen är jag förtjust i gravel och smuts – eller i allafall försöker jag intala mig det just nu. Ett äventyr ska det bli – som alltid på tur med SCK:s damer!


Antal kommentarer: 2

The QOM Cheetah

Haha Ingrid, vänta bara, jag tar snart tillbaka dem… 😛


jonas l

Morningspins känner du till med 🙂 Vi är ett gäng som kör Älgö Deluxe som alltid brukar sluta med att någon blir avhängd, typ 40km kl 6 lite olika dagar med fika efteråt. Kördes måndag, tisdag och torsdag denna veckan t.ex.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cykel-SM 2016 – silver!


I veckan går landsvägs-SM av stapeln i Västerås och under tempoloppet i onsdags kom jag på pallen och fick ett silver! Det var i lagtävlingen som Stockholm CK kom tvåa bakom Team Crescent och följt av Mölndal CK. Jag är otroligt glad över att knipit min första pallplats på cykel någonsin, och detta under mitt första SM, men vi tar det hela från början.

Pallen i lagtempo-SM. Jag, Mikaela Persson och Sara Penton på andraplats från SCK. Foto: Alice Andersson

Jag bröt mot konstens alla regler inför tempo-loppet. I måndags kväll fick jag låna en tempocykel av en vän – tack Ulrika – och försökte quick-fixa en god relation mellan mej och det snabba lilla monstret (en Cannondale RS Slice). Tyckte det gick suveränt tills jag började läsa på UCI:s regler om tempocyklar. Dessa regler är svårare att förstå sig på än det är att cykla snabbt – sanna mina ord. Jag ringde ännu en vän som gav mig hjälp – tack Emil – men var inte riktigt lugn förrän jag fått en UCI-regelrätt-bikefit av Mobil Cykelservice i Solna. Tack för denna fantastiska support!

Plötsligt var cykeln godkänd och då var den inte längre lika bekväm att cykla på, vilket jag har hört är helt korrekt för tempo. Cykla tempo ska vara ett lidande där mycket kraft kommer ut – och precis så kändes det när jag värmde upp inför loppet i Västerås under onsdagen. Jag kände att jag satt bra på cykeln och kunde komma upp i högre hastigheter än när jag tidigare kört tempo med pinnar på linjecykel. 

På startlinjen var det stekande varmt och motvinden bet i från första tramptag. Dessutom startade Emilia Fahlin och Sara Olsson precis bakom mig. Jag lyssnade efter ljudet av snabba disk-hjul bakom mig. Mycket riktigt tog det ca 10 minuter innan Emilia med crew ven om mej. Jag skriver crew för att hon hade både familj och SVT:s kameramän med sig.

Själv hade jag bara mitt eget pickande hjärta och törst med mig ute på banan. Det var varmt och svettigt och på vägen ut vågade jag inte kolla på klockan för jag visste att jag inte trampade i några glädjehastigheter. Upp mot vändning lyckades jag räkna fram i min trötta hjärna att jag tagit in på ett par cyklister framför mig och peppade mig själv med det. Efter vändning vände vinden och det var en lättnad.

Vid målgång hade jag ingen aning om hur det gått – mer än att jag lyckades panga ur både kropp och ben totalt. Hade inte kunnat köra bättre och slog personligt rekord  genom att snitta 39 km/h. Det var en lång väntan i den gassande solen där vi applåderade för de fantastiska insatserna från Emma Johansson, Emilia Fahlin och Åsa Lundström som tog topplaceringarna individuellt. Sedan kom lagresultaten och det visade sig att jag, Sara Penton och Mikaela Persson kom tvåa tillsammans! Jag kom på plats 19 totalt, vilket jag också är nöjd med då startfältet var starkt.

Åter igen – jag är så glad över att fått allt att stämma till tempo-SM – cykel, form, humör och inte minst sällskap. Utan lånad cykel och sista-minuten fix för såväl material som mina nerver hade det aldrig gått i lås. Och Stockholm CK – hjältarinnorna till cyklister och alla supporters runt omkring – oslagbart.

Startfållan i damernas linje-SM. Foto: Lindgrens sportfoto

På midsommardagen körde damelit linje-SM och jag fick nästan nypa mej själv i armen då de ropade upp Stocholm CK:s damer till startlinjen. Att kunna ställa upp har varit en lång resa för mig och många andra och att starta i samma klunga som Emma Johansson med flera som snart ska till OS känns nästan surealistiskt (och häftigt!).

”Linje-banan i Västerås får Skandis-GP att verka som Vätternrundan”, har en kär speaker (Oskar Ekman) en gång sagt till mig, och jag gick in med inställningen att bita i så länge som jag kunde på den 120 km långa banan. Hela klungan på nästan 50 damer var samlad i cirka fem kilometer. Vid första backen spreds startfältet ut. De tjejer som cyklar på heltid utomlands satt fart i en förstaklunga, följt av ett par andra klungor bakom.

Linjebanan inne i Västerås. Foto: Lindgrens Sportfoto

Själv hade jag dagens tyngsta kilometrar under första varvet, då jag slet som ett djur över kullerstenen i Centrala Västerås för att jaga ikapp vad jag gissar var den tredje klungan. När jag flåsat mej upp tilll gruppen av tjejer från Team Crescent och Susanne Löffler från #STHLMMESS med flera blev resan betydligt behagligare och vi fick ihop ett samarbete på banan.

På väg upp på varvning. Foto: Cecilia Widegren

Efter ett par varv började banan kännas som hemma och uppskattade att den var knixig – att hålla fullt fokus gjorde att kilometrarna försvann snabbt på klockan. Inne i stan var det fullt drag från publiken och detsamma vid varvning och langning där jag fick full support från SCK. Enda nackdelen var reglerna kring avplockning – cyklist 2,5 min bakom följebilarna skulle bli avvisad banan. Därför jublade jag inombords varje varv som jag kunde passera varvning utan att se den röda flaggan framför mig.

Men alldeles för tidigt fick vi se flaggan och där och då var jag glad över att få köra fler än ett varv – vilket jag typ var inställd på från början. Efter att sedan suttit vid sidan och se toppklungan fightas under de sista varven blev jag aningen bitter. Jag kan ta att de plockar folk av banan på grund av säkerhet – men jag tycker att man kunde ha styrt upp helt avstängda gator. Det är ett svenskt mästerskap och många cyklister har tränat länge och laddat för att ens kunna ställla upp. Nu fick elva cyklister gå i mål, varav de flesta av dem är proffs. All heder åt dem – Emma Johansson, Sara Mustonen och Emila Fahlin som kom på pallen – samt SCK:s fighters Sara Penton och Emmy Thelberg som kom femma och tia – med flera. De är oerhört starka men de spelar på en annan nivå än många av oss andra. Själv ställde jag inte upp för att komma på pallen, utan för att köra hårt och ha kul med den lilla skara tjejer som cyklar i Sverige. Och att vi då inte fick köra 12 mil… det missgynnar svensk damcykling!

Slutbabblat för mej – summa summarum är jag riktigt nöjd med helgen och SM. Nu ska jag kriga vidare för att komma tillbaka starkare framöver och nästa år!


Antal kommentarer: 1

Clara Edvinsson

Helt fantastiskt! Stort Grattis!
Men hur långt fick du cykla innan du blev avplockad?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vurpade och fuskade men fick pris!


Jag har inte kört Vättern i helgen mer än på en mental nivå. Min pappa persade och många ur min klubb (SCK) körde på 7,30 med några sekunders mariginal – för att nämna några av de bradgder som jag följde via nätet. Tycker att alla som var ute och krigade igår var riktiga hjältar med tanke på väderförhållande osv. Marcus skriver bra och roande om sin upplevelse. Min relation till Vätternrundan är tyvärr 1-0, till Vätterns fördel. Det börjar dock klia lite i benen efter att försöka igen, kanske för att som Marcus skriver ”Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez”. Eller för att jag vet att de band som knyts när man cyklar under den där sjön är speciella. Även om jag lidit och lipat pga Vättern har jag även den där sjön att tacka för mycket – mitt intresse för cykel och många av de fina vänner jag har idag till exempel.

Nog pratat om Vättern – jag hoppas dock att det är många som fortsätter cykla nu även efter det där loppet! Det är ju nu säsongen börjar stå i blom.

Jag har inte haft den bästa vecka på cykel i år. Körde i tisdags Storkällans GP (Stockholmscuppen #6) med eliminering och för att sammanfatta det hela kort: det blev ett dyrt race för mig om man slår ut startavgiften per cyklat varv på en 800 m lång bana. Var inte med i matchen varken mentalt eller fysiskt. Bakfull från Lida Loop två dagar innan och mosig i skallen från jobbet (kan det inte bara bli semester snart så att allt kan lugna ner sig….). Det positiva är dock att jag tog mina cuppoäng och ännu ligger sexa i totalen. I augusti fortsätter cuppen med två till tävlingar!

Skulle dagen därpå ta någon slags revanch och körde en träningstävling på MTB i Årsta. Några fantastiska människor hade fixat en teknisk xc-bana i en skogsplätt och ett femtiotal cyklister var på plats. Jag tyckte att banan var för knixig redan under uppvärmningsvarvet men bestämde mig för att ta tillfället i akt att få bra träning på tävlingsmomentet. Jag var kanske till och med för het på gröten då startskottet gick. Cirka 50 meter in i loppet, som började uppför en brant backe, vurpade jag. Det var inte så dramatiskt mer än att jag skrubbade upp mina gamla sår på vänster knä (samma ben tog smällen under Lida Loop). Och när jag samlat mej och var uppe på benen igen hade hela startfältet passerat mej och svängt av vänster in i skogen.

Väl medveten om att jag skulle komma sist i tävlingen satte jag ändå av efter de andra cyklisterna in i skogen. I stressen efter vurpan körde jag dock fel (på en bana som var väl snitslad…) och kom rakt in bland alla snabba killar som startat först. Killarna undrade givetvis hur en förvirrad tjej/bromskloss kom i vägen för dem. ”Jag har kört fel, jag har fuskat”, försökte jag säga för att få deras förlåtelse (var nämligen inte så lätt att köra om på den tekniska och smala banan).

Foto: Åsa Larsson

Efter ca 10 minuter hade de snabbaste kört om mej och jag kunde fokusera på att komma in i flow och göra mitt bästa på den tekniska banan. Det var kul! Fantastiskt kul. Lyckades ta mej upp och ner för flera klipphällar som verkade omöjliga under uppärmningen och i och med det var kvällen egentligen fulländad. Jag fortsatte att köra tills typ sista man gått i mål. Fick tröst-pris vid målgång för vurpan. Och så bjöds det på fika. Tack Årsta TT:s funktionärer för att ni fixade detta!

Jag hoppas att det i och med denna vecka är slut med misären och oturen för min del. Nästa vecka är det nämligen SM-vecka nästan på hemmaplan – i Västerås. Jag kommer att ställa upp i både tempo och linje-loppet. Det kommer bli tufft som attan – speciellt linjet som mest liknar ett GP-lopp. Katja har skrivit bra om loppet här. Fortsättning följer!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*