Blogg

Höstfest i Italien!


Jag är i Italien och har höstlov! Känns som ungefär världens bästa val att sticka söderut när hösten börjar bli ruggig hemma i Sverige. Jag befinner mig i norra Italien, närmare bestämt i Casto som ligger cirka tio mil nordöst om Milano, fem mil väster om Gardasjön. Området kallas även Lombardiet och ligger på gränsen till Alperna.


Mina hjälpryttare är Team Bonk, försedda med skitsnygga tröjor till den här resan. Byn vi bor i är inget turisthak, vilket kan vara ett problem när man stannar och frågar efter vägen. Det är även komiskt när man käkar middag och råkar beställa in risotti till förrätt, potatis till huvudrätt och pasta till efterrätt för att man bara nickar när servitrisen tar beställningen. Efter en sådan praktmiddag var det ett sargat gäng som somnade av matkoma klockan 21.30 första kvällen…

… men till frukost idag fick vi 13% stigningar efter ca 2 kilometer. Då var man glad att man laddat ordentligt med energi kvällen innan!

Utsikterna här är enastående. Alperna is on fire i sin höstskrud tycker jag. Kan vara finaste vyerna jag haft på länge! På bilden ovan: Lago d’Idro.

Emellanåt cyklade vi på små smala pittoreska vägar till soundtracket av kobjälror och kyrkklockor. Då blir man salig!

Vi kör klättringarna i fri fart och förenas senast på toppen för att skryta om vem som var snabbast uppför. Som vanligt är jag förbannad när det är 13% lutning och jag tror att jag ska trilla av hojen för att sedan vara lyrisk när jag kommit upp!

Även fast vägarna ibland verkar öde och man inte kan låta bli att tänka att man inte vill bonka här och nu så finns det tillgång till kaffe i varje liten by. Högklassig espresso får vilken trött cyklist som helst på bra humör! På bilden ovan får brorsan en uppläxning för att han inte bar mitt kaffe ut till bordet där vi satt. Schyst att vara brud och cykla i Italien!

Dagens tur på 8 mil och 3000 höjdmeter finns på Strava här för den som är intresserad. Kan varmt rekommendera en resa hit efter vad jag hittills har sett! Fortsättning följer.

Antal kommentarer: 1

Jonas Hallström

Kul läsning. Ett tips. Cykla bort till Lago d´Iseo. Ta en liten båt över från Sulzano till Monte Isola. Cykla runt (9 km) lugnt och fint. Stanna och bada i Sensole mitt emot den lilla, lilla ön Isola di San Paolo som för övrigt ägas av familjen Beretta. En fantastisk liten ö 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Le Peloton – att bli avhängd till ett beroende


Le Peloton har sedan sin uppstart förra året varit väl känt bland cyklister i Stockholm. Konceptet är att mötas tidigt två morgnar i veckan i utanför Urban Deli i Sickla för att köra varandra trötta innan frukost. Det har blivit så populärt att en liknande grupp startats upp även norr om Stockholm. Mer information finns på Le Pelotons Facebooksida här eller hemsidan här.

För de som inte cyklat med Le Peloton kan man lätt tro att cyklisterna mest samlas för att ta selfies över en god frukost på ett hippt Södermalmsfik. Skämt och sido – nu inser jag varför man inte får se bilder på någon som cyklar utan endast foton av kaffe latte och flinande cyklister på Instagram på onsdagar och fredagar. Det går för snabbt för att hinna plåta cyklister i klungan mellan klockan 6 och 7.

En kombination av lättja och feghet fick mig att inte våga mig upp till tidiga morgnar med Le Peloton förrän en ”snäll grupp” utannonserades på Facebook. Den är till för oss som inte vill ställa klockan ohumant tidigt för att sedan få ligga på rulle i max typ en minut i ett industriområde och sedan bli avhängd. Le Pelotons första grupp kör ju skitsnabbt. Den andra gruppen ska på pappret hålla betydigt lägre tempo.

Trots det var jag nervös när jag rullade ner till Sickla på öde gator för ett par veckor sedan. Det kändes lite bättre när jag såg att fler än jag, faktiskt många – säkert 40-50 cyklister, samlats för att cykla i soluppgången. Däremot kändes det inte bättre efter cirka tre minuter cykling i klungan. Ryckigt och lite vingligt, det är vanligt för en grupp cyklister som inte kört tillsammans tidigare och det är okej. Men tempot var högre än det som utlovats och plötsligt tog hela gruppen vänster upp för en backe utan att jag var med på noterna.

Ilskan steg i takt med pulsen när jag fick jaga ikapp gruppen upp för backen. Jag trodde vi skulle köra tillsammans?! Jag är en sosse-cyklist som efter flera Vättern-satsningar hör ”alla ska med” eka i min skalle, speciellt i uppförsbackar. Fattade typ inte de andra vilken kraft de förlorade i gruppen om de hängde av mig efter bara ett par kilometer?!

Ingen fara på taket – jag kom ikapp gruppen. Kunde andas ut när jag hade en rulle framför mig igen. Men inte länge till – när nästa uppförsbacke kom fick jag tugga styrlinda och lyssna på mina egna ilskna tankar ”himla hetspellar, varför kan de inte slå av på tempot när det går uppför?!”.

Efter ett par gånger på maxpuls var jag dock för trött för att ens höra mig själv gnälla. Jag bara körde. Och då började det gå upp för mig – vi kör tillsammans! Det är jobbigt men det är riktigt kul! Vi kör tillsammans för att få bra träning. Man behöver inte säga så mycket i gruppen – alla har samma mål, att ta i ordentligt och att bli svettiga. Ett tyst avtal som ackompiljeras av den vackra soluppgången över Stockholm.

Efter en timme och lite mer än tre mil körning i söderort rullade vi tillbaka in över Södermalm igen och mitt humör var, trots några rejäla dippar, betydligt bättre än när jag vaknade samma morgon. Jag kom även ihåg att jag hörde ledaren, Nicolas Remires, säga något i stil med att ”om man går upp tidigt för att träna så ska man få sig ett bra pass och en genomkörare” i en intervju på Husky Podcast. Tror inte att jag riktigt förstod vad han menade förrän att faktiskt provat på det själv. En timmes cykling med Le Peleton kan vara en av mina mest effektiva träningstimmar i år.

Som grädde på moset serverar dessutom Cykelcafé Le Mond frukostbuffé klockan sju, vilket är precis vad en hungrig och matt cyklist vill ha efter en timmes hårdkörning. Detta dessutom tillsammans med andra cyklister som är lika trött-glad-svettiga som du själv. Perfekt start på morgonen! 

Till er som inte provat att köra med Le Peloton än – jag rekommenderar det varmt. Du kommer bli trött, men du kommer få bra träning och garanterat komma i från passet mer nöjd och glad än vad du var innan! Själv längtar jag till onsdagar och fredagar med skräckblandad förtjustning och grämer mig över att racersäsongen snart är över! (men gruppen för vidare på CX under vintern).

Tack Catarina Axelsson för bilderna!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

#gourmetbiking is the new black


Det är NU det gäller – den där cyklingen som jag vet att alla tränat inför hela året. Fikacyklingen! När man säger att ”ahmen nu är ju Vättern och Ironman över så nu kan vi skita i siffror och statistik och cykla och pratar med varandra utan att vara andfådda och så hinner vi sitta så länge och fika och ta påtår på kaffet flera gånger”. Men icke! Fikacyklingen kan vara lömsk för det är givetvis någon som trissar upp tempot från start och man hänger på och försöker se oberörd ut mellan flåsandet och tänker i smyg ”jo men han är väl i bra form nu, han har ju cyklat mycket i år, jag vågar inte be om att vi ska sänka tempot..det är fika snart ändå!”. Så tänker alla i sällskapet samma sak men ingen har stake nog att be om att slippa ligga på maxpuls.

Det var inget undantag när jag skulle cykla runt Vaxholm med brorsan förra veckan. Tur att han lider av samma konstanta Vargahunger som jag, dvs han är inte den som säger nej till att fika fler än EN gånger under ett pass. Och så hinner jag vila benen när han fyller på med burgare!

Stämningen blev inte direkt hellre mindre hetsk av att snorungen satt på en fixie och jag på en Ironman-kittad fjäderlätt cykel. Tur att man kan skylla på att en ironman har minst några veckors återhämtningsperiod!

Med oss i truppen hade vi även Min Hjälpryttare, det vill säga Fransmannen som kånkat på mig runt i Europa under senaste året. Vi har bland annat klättrat upp för Alp d´Huez, slagits mot motvinden i Holland, varit de första turisterna som cyklat på busstråket ut till ön Venedig i Italien…

Jag är så himla lycklig som upptäckt en stor del av Europa från hojen med gediget sällskap. Nu var det min tur att agera Hjälpryttare och visa upp de vägar som fått och motiverat mig till att börja cykla. Och jag kan berätta att det inte var särskilt svårt. Jag är minst lika lycklig över att lärt mig cykla i Sverige och att dessutom kunna kunna visa upp skärgården, fin och böljande asfalt och typ Hembyggsgården i Vaxholms kakbuffé för mitt sällskap. Att cykla utanför landet har vidgat mina vyer men dessutom fått mig att inse att vi sitter på en Cykelskatt här hemma!

#gourmetbiking, det är min nya favorithashtag. Och då snackar vi inte om konsten i att fika tills det sprutar grädde ur öronen, utan istället att plocka russinen ur kakan. Då tänker jag på allt från vilken rulle man lägger sig på (sällskapet), till vilka vägar man kör och vad man väljer att få ut från sitt pass. Man behöver till exempel inte köra sina intervaller inne på trainern – på Lidingö utanför Stockholm finns ypperliga backar om man söker mjöksyrstunga ben! På köpet får man även frisk luft och bra utsikt.

Jag är ännu så tacksam varje gång jag cyklar och nu när jag inte har en Ironman i bakhuvudet hela tiden uppskattar jag Sverige och dess omgivningar mer. Som inflyttad i Stockholm har hojen lärt mig att hitta runt och bortom rusningstrafiken. Och även fått mig att inse att jag inte behöver åka till Schweiz för att ha kul på cykeln!

Typiskt gourmetbiking är även CK08 Damelits träningstävlingar för tjejer. Där ingår såväl bra sällskap som mjölksyra och fika! Sista omgången för säsongen går 20 september! Några andra fincyklister är Team Sky Blue, en tjejgrupp uppstartad av Susanne Ljungskog. Jag och CK08 Ride of Hope har varit med och lett några gruppcyklingar med dem – trevligare klunga får man leta efter! Bra tips till er tjejer i alla åldrar och cykelkunskaper som letar efter sällskap på vägarna.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

När jag persade på Ironman!


Jag gjorde det – tog mig i mål på Ironman i Kalmar i helgen! Ett race på 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 kilometer löpning. En lång dag som började i katastrof men som slutade bättre än jag kunde tro!


Efter att ha checkat in cykeln under fredagen sov jag som ett barn. Det fanns inget mer åt att göra åt form, cykelskick, väder och vind. Trodde jag! När jag med pirrig mage kom in på växlingsområdet på lördag morgon möttes jag av ett platt däck och trasig ventil på bakhjulet. Jag fick panik – kravlade runt på växlingsområdets asfalt och letade efter delen av min ventil som saknades och skrek efter min vän och mekaniker som väntade utanför.

Man kan tycka vad man vill om att Ironman har en dyr startavgift – men det var värt varenda öre då det fanns kunniga mekaniker på plats inne på växlingsområdet. De kunde byta ut ventilen snabbt och lugna mig med att ingen skada var skedd på baktubens funktion. Hur skadan skedde? Det vill jag inte ens spekulera i…

Även om jag litade på mekanikerna ställde jag mig i simstarten kvart i sju med den dubbla ångesten som jag haft om det ”bara” väntat ett morgonsim på 3,8 km framför mig. Jag är en usel simmare och rädslan över att dessutom komma upp ur vattnet och mötas av ett punkat bakdäck var överväldigande. Tänk om dagen skulle ta slut där? Då hade jag blivit snuvad på efterrätten big time! Och mamma och pappa var där för att heja på mig, jag ville ge dem en show!

Trots mitt klappande hjärta kunde jag inte låta bli att få ståpäls när startskottet gick. Det var en vacker morgon och jag var omgiven av människor som gillar att vara ute och svettas länge precis som jag. Kalas!

Jag lyckades simma 10 minuter snabbare än förra året – 1h 39 minuter. Jag var mäkta nöjd men ännu lyckligare över att min cykel ännu hade luft i däcken när jag kom upp på växlingen. Vilken lättnad – nu kunde festen börja!

Det fina med att vara en förhållandevis långsam simmare under ett triathlon är att cykeln är lättfunnen i ett öde växlingsområdet och att man får cykla om många i början. Jag la mig i vänsterfil ut från Kalmar och över Ölandsbron med ett brett leende på mina läppar. Den tråkiga delen med att vara en hyfsad cyklist under ett triathlon är dock att jag fick skrika som en annan Vätternrundecyklist ”håll höger!” när det gick utför. TIPS till triathleter – fika när det går uppför, inte utför. Njut av fartvinden när det går utför och tryck på!

Jag vågade knappt tro att jag hade cykelbenen med mig. Det var andra gången i år jag körde med tempopinnar på cykeln och jag har hälften så många mil i benen som jag hade ett år tidigare. När första tre milen gick i 35 km/h fick jag göra min generalkontroll – sjunga för mig själv. Gick jag bara på adrenalin och hade medvind i ryggen? Nej, jag kunde sjunga obehindrat – andningen var lätt och mjölksyran långt borta.

Efter vändningen på Öland – västerut över Alvaret gick det inte lika snabbt. Motvinden slog som ett slag i ansiktet och ungefär samtidigt började sittben och axlar värka. Jag hade bestämt mig för att det var en fantastisk dag – jag ägnade mig åt det bästa jag vet i hela världen, min cykel var hel och jag var frisk och kunde ställa upp! Race with a smile – i Lena Karlssons anda!

Det fungerade bra och de 5 timmar och 56 minuter som jag spenderade på cykeln gick mestadelt smidigt – genom en åskskur, till soundtracket av delar av Håkan Hellström låtar som jag skrålade för mig själv, matsäck i form av home-made risbars (med banan och jordnötssmör! Har hört att de äter sådant under Touren!) och med ett och annat hejarop till och från övriga cyklister. Jag klockade in till T2 20 minuter snabbare än förra året och bekräftade för mig själv – cykla is the shit!

Då återstod endast att runda av dagen med ett marathon! Mina ben är aldrig fruktansvärt stela när jag börjar springa efter cykling och så var även fallet denna gång. Däremot protesterade magen med att dra ihop sig i kramper som ett surt russin från första löpsteget – TROTS att jag gjort en ingenjörsmässig beräkning på kolhydrater, matsmältning och salthalter innan. Åter igen fick jag ett släng av panik. NU skulle mamma och pappa äntligen få se mig och jag skulle visa dem och alla andra hur mycket jag älskar att göra det här. Jag ville inte bryta ”race with a smile”-streaket och kunde dessutom i mitt förvirrade sinne kalkylera att ett personbästa var inom räckhåll.

Jag bet ihop, intalade mig själv att varje steg räknas och plötsligt möttes jag av en skänk från ovan i form av en fantastisk medtävlande. En kille som kände igen mig från simstarten som handlade mer logiskt än mig som bara gnällde över magen som dödade mig. Han trodde på botemedel i form av Cola och ”snälla” Enervit liquids som han hade i fickan och bjöd mig på. ”Nu ska jag hjälpa dig in på personbästa” sa han och pratade och vallade fram mig till ett betydligt bättre humör, gladare mage och kvickare löpsteg. EN ÄNGEL från Karlstad. Tack tack tack! Sådant sker bara under triathlontävlingar!

Plötsligt återstod bara ett varv av löpningen – 16 kilometer. Ingenting av en lång dag, men det började ta emot i ungefär alla celler i hela kroppen och kilometrarna tickade ner långsamt på slutet. Jag mutade mitt matta sinne med cola och svalkande vatten i kontrollerna varannan kilometer och mamma och pappa (och pizzan!) som väntade i målet! När målrakan låg framför mig ryckte jag upp mig själv och tog sats…

och kom i mål 26 minuter snabbare än förra året! 12:00:54. Löpningen tog mig 4 h 16 min. Det var en sådan lättnad! Inte bara för att pizza, öl och kramar från nära och kära väntade, utan för att vägen till mållinjen varit krokig. Från maj till mitten av juli har jag varit sjuk i sammanlagt fem veckor och det var oklart om jag kunde eller borde starta, men jag bestämde mig för att köra eftersom min upplevelse från Ironman förra året var fantastisk och för att jag tror på att man ska göra det man blir glad av – även om det är hemskt jobbigt emellanåt! Jag hade försökt att sänka alla krav på mig själv och att kasta mig ut på den långa dagen och ha roligt! Vilket jag lyckades med.

Jag skulle påstå att det är typ 50% fysik och 50% psyke och hjälp från medmänniskor som tagit mig fram till och igenom Ironman. Supporten från publik och triathleter under loppet kan verkligen lyfta en tung och trött kropp till skyarna! Och när jag cyklade ute på Öland ska ni veta att jag tänkte på er – alla ni vänner som bestigit bergstoppar med mig under vintern, svettats med mig på cykeln på olika platser i Europa under våren och stöttat mig och påmint mig om varför jag håller på med det här. Varje steg räknas jämt, det tar dig någonstans oavsett hur snabbt eller långsamt det går! Och även om det tar emot emellanåt är det alltid värt det om man kan se tillbaka på det med ett glädje!

Bilderna ovan är tagna av Gunnar Eld & Emil Rosenberg! Tack!

Antal kommentarer: 1

Jocke

Fint skrivet! Stort grattis!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag ska köra Ironman!


Jag ska köra Ironman Kalmar på lördag. Det var inte ett väl genomtänkt beslut. Jag anmälde mig, som man sig måste, två dagar efter förra årets race – ett år innan årets tävling. Då var jag ännu så rusig över det faktum att jag hade korsat mållinjen under förra årets race att jag glömt bort vägen dit. Att jag faktiskt slitit på med träningen i ett år för att ta mig i mål. Och när jag anmälde mig sa jag såklart att ”det ska gå så snabbt nästa år, jag ska simma hela vintern och hålla igång löpningen i vinter och cykla som en gud till våren!”.

Pretantiösa planer som snabbt gick i stöpet när jag upptäckte att skidåkningen och osten lockade mer än livet som Ambitiös Triathlet i mitt nya hemland Schweiz. ”Man hinner komma i god form senare och vinterformen är viktig” – ett ständigt mantra jag dragit på after skin under vintern. Problemet är bara att vinterssäsongen i Schweiz sträcker sig till typ maj, inte till i mars som i Sverige…

När jag kom hem till Sverige i början av juli slog Ironman-hetsen mig som en smäll på käften. I Schweiz gick det bra att mota bort den – njuta av bergen och inte tänka på hur det är att mata 18 mil på blåsiga och platta Öland. Plötsligt var jag i Sverige och på köpet jättesjuk samtidigt som alla mina vänner postade bilder på cykelpass över 20 mil och bricklöpning och simning över halva Östersjön.

Jag var nära att kasta in handduken där och då. Men så frisknade jag till och både bra och dåliga saker drabbade mig och omvärlden. Lena Karlsson, som kört 14 Ironman på raken, dog. Och jag tänkte, kan hon möjligt ha varit i pangform under alla dessa år? Det skulle jag i och för sig inte tvivla på. Hon var super-woman. Men i hennes liv, som i mitt liv, som i allas liv blir det inte alltid som man tänkt sig under det året som man typ signat upp för en Ironman.

Därför bestämde jag mig för att köra Ironman! Jag är för sjutton en frisk tjej och jag vet att jag kommer ta mig i mål (peppar, peppar). De senaste veckorna har varit project quick-fix. Tack till alla er som frusit i vattnet när ni snällt och tålmodigt gjort mig sällskap vid simning. Vad trevligt vi haft! Dessutom inser jag att det som fick mig att främst vilja ställa in loppet är rädslan över att prestera en sämre tid än förra året.

Då frågade en god vän mig, men Ingrid varför kör du Ironman? Är det för att posta bilder på Facebook med en segerbild och en snabb segertid? Eller är det för att du vill och tycker det är roligt?

Jag vet varför jag kör – jag kör för att när jag tänker tillbaka på förra årets race så minns jag hur det spratt i benen av glädje när jag kravlade mig upp från simningen och fick börja cykla. Hur jag log när glada bönder på Öland hejade fram mig som en superhjälte när jag cyklade 23 km/h i motvinden. Hur värmande det var att få pepp från andra medtävlande på banan. Hur häftigt det var när benen faktiskt klarade av att springa efter att ha värmt upp med simning och cykling innan. Hur kul det var att stappla fram under sista milen av maran när resten av Kalmar satt och drack öl inne i city. Hur glad jag var över att ställa upp i ett sådant galet lopp med andra människor som tycker att det är precis lika charmigt som jag gör… och hur jag sett mig själv korsa mållinjen under hela det gågna året när jag behövt tagga mig själv inför typ en tenta. Bland annat!

So lets do this! Ner till Kalmar och njuta av den fantastiska miljön som bara uppstår när ett par tusen människor som tycker att kompressionstights är det hetaste som finns,  wattmätare är teknikens gåva till mänskligheten och en cykel är inte en cykel om den inte har diskhjul möts. Om ni ser hon på bilden till vänster kan ni ju säga hej! Hon har bib nummer 127. Chansen att jag kommer i mål snabbare med lite pepp är stor!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Cykla för att du kan!


Jag har varit hemma i Sverige i en månad och det artar sig! Jag bygger ihop pusslet som cyklist hemma i Sverige genom viktiga bitar – fartpass med hetsiga snubbar, fikaturer med goda vänner och backträning i Sveriges svar på Schweiz (Lidingö). Komponenter som är bra för både mina cykelben och mitt välbefinnande.

Jag har känt mig så otroligt tacksam under varje träningspass på sistone. Efter att ha varit rejält sjuk och förvisad till sängen gick det upp för mig hur tacksam man kan vara när man har en frisk och funktionell kropp som överhuvudtaget kan komma upp på cykeln. Dessutom möttes jag och hela cykel/triathlon Sverige av en tragisk nyhet för några veckor sedan. En av den största eldsjälarna inom triathlon och cykling förolyckades. Lena Karlsson.

När jag cyklade runt Vättern förra året hade jag förmånen att få en av loppets mest erfarna cyklist som parhäst. Det var just Lena Karlsson – som cyklat runt sjön många gånger och som inte alls var nervös, i motsats mot mig som i startfållan knappt kunde hålla i styret för att jag skakade av nervositet. Kunde inte fått bättre sällskap! Loppet gick inte enligt plan för min del och när tårarna rann ner för mina kinder i målfållan efteråt var det få som lyfte blicken från sina (lättöl)glas och vinnarglädje. Lena var dock en av dem som hade omtanke att ge mig en kram och säga ”du hade bara en dålig dag, du är en stark tjej och du kommer igen”. Ord som kan dra en upp ur helvetet i vid sådana tillfällen.

Senare under sommaren mötte jag Lena under ett par triathlontävlingar och när alla andra hetsade i starten över typ diskhjul som krånglade, visade hon snällt en rookie som mig hur man smörjer in sig med vaselin för att våtdräkten ska glida av lätt. Vi sprang även sida vid sida en stund under Ironman i Kalmar och bara hennes närvaro gav mig massor av energi. Flera gånger har jag tänkt att ”hoppas jag är så stark och har en sådant engagemang när jag blir lite äldre”.
I Kalmar förra året var sista gången jag träffade Lena och det är jag ofattbart ledsen över. Men jag är glad över att jag fick chansen att träffa henne överhuvudtaget och hon kommer alltid vara en förebild för mig.
Man kan gråta floder och vilja kasta sin cykel ut för ett berg för att världen är så fruktansvärt orättvis och rycker en dam i sina bästa år ifrån oss. Livet är skört men man måste också komma ihåg att fylla sina dagar med det som ger glädje och energi. Det är därför jag är så tacksam varje gång jag kommit upp på cykeln på sistone. Hela Sverige står i blom och dessutom känns det som om att cykelklungorna fördubblats under det år jag varit borta från Sverige. Ride of Hope är igång, tjejerna som vill tävla i Stockholm är fler (kolla in gruppen Damklungan Stockholm på Facebook om du är intresserad) och Sub XX smider planer för nästa år. Fantastiskt!
Antal kommentarer: 1

Bitte

Åh, du skriver så fint! Jag kände inte Lena men känner med er som gjorde det. Vi fortsätter trampa för henne och för livet!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in