Blogg

Hatade älskade vintercykling


Det låter extremt kaxigt – men hade jag haft ett visitkort så skulle jag ha titeln ”expert inom vintercykling” under mitt namn. Ni ska veta att det är en titel som kommit efter många års studier och experiment inom ämnet. Det har kostat tid och en del fysiska prövningar, både för mig själv och mina närstående. Jag har köpt X antal bonk-color på bensinmackarna runt om i landet, fått ringa efter nödskjuts hem och legat i fosterställning i duschen och gråtit när mina tår har tinat upp. Men nu har det alltså börjat ordna upp sig. Kommer mer sällan hem som en urvriden trasa från passen vintertid. 

Den kritiske läsaren kanske veta mer om mina meriter inom vintercykling? Jag har kört Abloc Winter Challenge – ”Vintervättern” – två gånger (här har jag skrivit om rundan 2017). Förra vintern flyttade jag från Stockholm till Ulricehamn och tränade samtidigt många timmar inför Offroad Finnmark (dvs inför 20 h non-stop MTB). Vintercyklingen gav mig både bra grund till tävlingen (kanske rentav även andraplatsen?), god lokalkännedom på mina nya jaktmarker och inte minst nya vänner i hemstaden.

En magisk kall morgon utanför Månsarp, Jönköping. Foto: Eskil Laago.

 Vad jag främst lärt mig under åren är:

  • Det är riktigt bra träning att köra med dubbdäck. Den extra träning och hjälp till värmehållning som kommer med dem uppenbarade sig för mig när jag skaffade wattmätare vintertid. Hade till exempel samma snittwatt på 4 h med dubben i helgen som under Vätternrundan 2018 (rullsnittet skiljde sig dock en del – 22 km/h vs 40 km/h. ).
  • Ladda batterier på lamporna en gång extra hellre än för lite (att ha iPhonens lampa som enda ljuskälla på mörka landsvägar är dödsdömt. Har provat detta pga missbedömning av rullfart med just dubbdäck på och det var bara idiotiskt).

Personerna på bilden gjorde mig sällskap under många pass vintern 18/19. Jag är evigt tacksam för detta. Ni vet vilka ni är. Tack!

  • Det är lättare att få vänner på cykeln vintertid än sommartid. Kanske är vintercykling en av cyklingens främsta lagdicipliner? Ofta blir det som att gruppen man cyklar med tävlar mot årstiden och de utmaningar den ibland bjuder på, snarare än att det tävlas inom gruppen. Det har hänt flera gånger att folk även avslöjat djupt liggande hemligheter för mig typ timme 4 av 5 under ett pinande pass (ja det är lätt att bli extra känslosam när både temperaturen och energierna i kroppen är låga).
  • Vintercykling är perfekt för att lära känna naturen som en cyklar i. Sommartid är det ofta så bråttom med allt. Bråttom med att köra intervallerna på exakt 4 minuter, bråttom med att skynda sig för att inte bli avhängd, bråttom med att skynda sig hem och ladda upp passet på Strava (först av alla om en kört i grupp för att få KOM). På vintern vet alla om att det typ är omöjligt att ta KOM:s – och plötsligt så hinner folk plötsligt se sig omkring på sina hemmavägar och uppskatta dem på ett annat sätt.

Glasstopp i Gränna km 300/340 Abloc Winter Challenge 2018.

  • Vintercykling slukar energi. Jag har tidigare år ”bara kört på vatten” och tyckt att det är så coolt ”för vi kör ju ändå så lugnt och jag ska boosta fettförbränningen”. Det är mindre coolt när man någon timme senare saknar blod i fingrar och tår och är gråtfärdig och bonkad och måste ringa mamma för att få skjuts hem. I senaste Cykelwebbenpodden med Mattias Reck (om just vinterträning) berättar han att detta ”späkande” inte ens är något som World-Tour vinnare spetsar sin träning med. Men en vanlig svensk cyklist som ska köra Vätternrundan måste visst göra det för att lyckas? Blir så full i skratt av alla oss som tar sig själva på lite för stort allvar ibland. Hur som helst – lesson learned och numer har jag både fickor och flaskor fulla av energi när jag tränar ute. Stannar ofta och fikar med för den delen. VIKTIGT att ha ett mål med sin runda!

Här syns jag i en typiskt icke-matchande vinteroutfit – en blandning av märken och färger på kläderna (underställ, vinterjacka, väst, vinter-BIBS, MTB-shorts, merino-sockar, lobster-vantar, vinterskor och kronan på verket är en sliten fleece-mössa som jag fått från jobbet). Klädseln höll mig dock varm under ca 14 timmar under Abloc Winter Challenge 2018. 

  • Det går inte alltid att vara snygg och stilren under vintercykling (vilket inte spelar så stor roll heller pga folk tar ej mkt bilder vintertid). Att typ ha på sig lager på lager á la köttbulle, bära Camelbak med en extra underställströja i och att bära reflexväst kan vara räddare i nöden (dvs, utrustning som inte median – cykel – influencern gärna syns på bild iförd i?). Extra tyngd ger ju även ökad träningseffekt.

Vill man prova på vinter-cykling deluxe så kan jag tipsa om Elna Dahlstrands träningsläger här nere i Småland 24-26 januari! Hon kommer att handplocka turer med de finaste vägarna från trakterna. Jag kommer vara med som ledare tillsammans med flera andra cyklister. Mer info finns här. Jag kommer också att cykla Abloc Winter Challenge även i år – och det eventet har faktiskt sålt slut! Så himla roligt. Hoppas att vi ses på vägarna framöver !


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Frisk med ”go with the flow” – dieten


Mat och vad man stoppar i sig har aldrig varit lika mycket på tapeten som nu. Speciellt bland oss om tränar mycket – ibland får jag känslan av att dieten folk följer är viktigare än hur de tränar. Framförallt vegankost har lyfts mycket på sistone, delvis med anledning av dokumentären ”The Game Changers”. som handlar om elitidrottande veganer som nått toppresultat sedan de la om kosten *. Såg här om veckan tex någon som skrivit in ”vegan” i sitt namn på Zwift (rätt kul – ger det extra powers i datorspelet tro?). 

Jag har varit vegetarian sen 2003. Det var långt innan det gick att läsa om CO2-avtryck på matförpackningarna, innan ord som ”halloumi-ångest” fanns eller att veganism ansågs som en något heligt för vissa idrottare. Det var för övrigt innan jag själv ägnade mig åt någon form av konditionsidrott (jag red häst och var en djurvän) eller det fanns ett stort utbud av vego-produkter att köpa i matbutikerna.

*Intressant gällande denna film är att de som ligger bakom den antingen säljer veganska kokböcker eller ärtprotein. Ett inte helt opartiskt gäng?

Fika har alltid varit ett stående inslag i alla mina dieter.

Allt eftersom jag började idrotta och egentligen intressera mig för att bli snabbare började jag experimenterat friskt med olika vegetariska och veganska dieter (ni ska veta att det blivit enklare med åren när utbudet på vego-alternativ ökat i butikerna. För typ femton år sedan åt jag mest linser och bönor som jag fick blötlägga och göra egna inte alltid så lyckade ”biffar”, bullar och ihopkok).

Exempel på ”dieter” jag kört under åren: vegan som nästan bara äter gröna smoothies (häxbrygder), vegetarian som hetsar med att få i sig massa protein från olika kosttillskott, vegetarian som flyr laktos och gluten som synden.

Framförallt kan kort sagt säga att jag varit en oflexibel och rätt otacksam person vid många tillfällen. Blivit bjuden hem på middag till folk och ifrågasatt varför det inte finns veganska alternativ (för att jag just då är vegan för att jag läst något typ om att veganer cyklar lite snabbare än annat folk. Någon vecka senare kan jag gott och väl glömt av detta och ställt om till att bara vara vegetarian igen). Fått folk att panikåka till matbutiken eller ändra sina planer för att jag ska bli nöjd. Sådana manövrar är egentligen det allra sista jag önskar någon i sin redan stressade vardag. Att vara oflexibel och otacksam ligger längst ner på min bucket-list. (Förlåt alla som har fått stå ut med mig).

Egentligen är jag lyckligt lottad som egentligen kan äta precis vad som helst – jag är inte allergisk mot något (OBS – full förståelse för er som har allergier och därav måste vara ”oflexibla”). Av ovan nämnda ”dieter” jag följt finns det egentligen ingen av dem som har fått mig att må eller prestera avsevärt mycket bättre. Funny fact är att en av mina pallplatser på långloppscupen kom dagen efter att jag varit på bröllop och druckit en hel del skumpa.

Ett av mina bästa långlopp – en tredje plats på Lida Loop 2018 – körde jag dagen efter en fin salongsberusning i samband med ett bröllop. Minns att jag inte riktigt hann bli nervös innan jag stod halvsnurrig på startlinjen. Kanske ett vinnande koncept?

Senaste året kör jag något som jag kallar ”go with the flow”-dieten. Maten jag lagar själv är vegetarisk och jag väljer alltid det om det går. Men blir jag bjuden hem till någon som jag vet blir stressad över att typ behöva laga extra mat till mig – då kan jag äta fisk och kyckling och i vissa fall kött (tex från lokala bönder).

”Go with the flow”-dieten innebär egentligen att jag har slutat sätta upp flera förbud mot mig själv och min tillvaro. Värderar varje situation för sig och försöker tänka i det större perspektivet. Är det bäst att äta en kemiskt framställd bit soja (till detta skölvs många träd i vissa fall) eller vilt kött som en polare skjutit? Är det bäst att ta en skvätt röd mjölk i kaffet eller en skvätt mandelmjölk (som innehåller 10% mandel, resten vatten. Går för övrigt åt orimliga mängder vatten för att odla en enda mandel)? Är det bäst att äta svenska morötter eller sötpotatis (som rest långt från USA och numer säljer mycket mer än vanlig potatis pga blivit hajpad på instagam)? Jag fokuserar på att äta mat som inte rest långt, på att kasta så lite som möjligt (miljön kommer före min lilla värld där mina prestationer står i centrum) och på att inte lägga så mycket energi på att tänka på vad jag ska stoppa i mig.

Resultatet av min nya diet: jag har inte varit sjuk på mer än ett år (detta vågar jag knappt skriva ut – PEPPAR PEPPAR TA I TRÄD). Och jag tror mig ha varit frisk för att jag helt enkelt slutat ta mig själv och vad jag äter på så fruktansvärt stort allvar. Avdramatiserat det hela och stressar inte upp mig längre när jag tappar kontrollen (typ om vi stannar och fikar på en cykeltur och de inte har glutenfritt fika och havremjölk till kaffet). Tycker att det är synd att allt ska vara så svart eller vitt. Dokumentärer som visas med vegan-propaganda etc belyser bara elitidrottare som är hard-core-veganer eller all in köttätare.

Det finns inga filmer om oss som behöver tips och råd kring hur en ska tänka när det är som livet är mest. För oss som balanserar på en tunn tråd för att få både heltidsjobb och prestation på cykeln att fungera. Typ: vad ska jag äta när jag har ett jobbmöte som håller på tills 17 och sen en tävling på Zwift som börjar vid 18 (typiskt: inte läge att langa upp en grön smoothie ur väskan på mötesbordet)? Vad ska jag äta när jag kommer hem bonkad från ett kallt distanspass (typiskt: pallar ej ställa mig och koka bönor)? Eller vad ska jag äta när jag kör ett etapplopp i alperna dit vegetarian-propagandan inte nått ännu (och man måste äta 6000 kalorier om dagen för att palla med nästa etapp. Jo det hände mig. Kan avslöja att lösningen blev att bunkra extra mat under hotellsängen)?

Hör av er när det finns sådana filmer att kolla på så kanske jag kan värdera om min diet!

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Mot Cape Epic 2020


Hej bloggen!

Det är mer än ett år sedan jag skrev senast. Jag tänker skippa undanflykterna till radiotystnaden – men kan nämna att jag bland annat hunnit flytta längre söderut i Sverige (Jönköping), cyklat ett av världens längsta MTB-lopp (Offroad Finnmark) och tävlat flitigt på hemmaplan. Och nu är det meningen att det ska bli mer fart på den här sidan igen framöver.

Foto taget på mig och Hanna Näslund efter etapp ett/sju under Bike Transalp 2018. Det var typ där och då jag insåg att jag var smittad av etapplopsfebern. För alltid. 

Men : för att fokusera mer på framtiden.

I mars 2020 ska jag cykla Cape Epic med Hanna Näslund.

Det är väldigt svårt att beskriva hur lycklig jag är över detta. När vi cyklade Bike Transalp 2018 väcktes fröet till drömmen att få köra Cape Epic (jag blev obotligt förälskad i att köra etapplopp där och då). Men jag har knappt vågat prata om det högt, eftersom folk berättat för mig hur svårt och dyrt det är att få en plats varje gång jag nämnt namnet på det prestigefyllda MTB-loppet i Sydafrika. Med en del hårt arbete, tur och stöd från just Bicycling har vi ändå lyckats knipa en startplats och den15 mars 2020 kör vi!

Karta över Cape Epic 2020:s åtta etapper. Det ska motioneras en del i mars!

Skulle jag skryta över en spetskompetens som jag har är det att läsa på inför kommande utmaningar. Jag har under de senaste veckorna mer eller mindre doktorerat i ämnet Cape Epic :  Skrivit ut kartor och studerat höjdkurvor. Mailat med arrangören. Läst resultatlistor sedan 10 år tillbaka. Intervjuat folk som har vunnit tävlingen tidigare. Intervjuat folk som kört tävlingen många gånger tidigare (just dessa intervjuer tänkte jag dela med mig av senare, kanske vill någon mer ta del av dess så jag kan avslöja att personerna jag snackat med även har SM-guld och Vasaloppssegrar på sina meritlistor).

Stackars Hanna har blivit mail-bombad av mig along the way med information (som känns EXTREMT VIKTIG för mig när jag lyckats få tag på den) som ”det var några som var med i spurtstrid förra året, och de körde med Camelbak” eller ”jag tror att du måste köpa ett extra styre till din cykel”.

JA MEN HUR GÅR DET MED TRÄNINGEN DÅ? Kanske någon orolig läsare undrar. Har jag verkligen hunnit med att träna nu när jag lag så mycket tid på att googla och lära mig (den teoretiska delen) av sydafrikanska etapplopp?

Jo, i mina gedigna efterforskningar kring hur en cyklar MTB snabbt många dagar på raken ingick även en analys av vilken coach som jag tror kan hjälpa mig med detta. Jag har numera Michael Olsson och Train2Perform som har gjort träningsschema till mig och det ger möjlighet till att bli trött, så mycket vet jag cirka tre veckor in på schemat. 

Fortsättning följer, stay tuned !


Antal kommentarer: 2

Jonas Lundberg

Det här blir spännande, och roligt. Med tanke på hur du cyklar så lär det även gå galant 🙂


Lars Rosencrantz

Hej! Vad kul ni skall ha!Jag körde 2017 och 2018 i lag med ytterligare en kontorsråtta. Vill ni ha tips bidrar jag gärna! Jag lärde mig bland annat varför man ALDRIG slänger en tom gelförpackning :-)…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Behind the scenes – Mallorca oktober 2018


Mallorca på hösten ?! Varför åker man dit då? Vad är meningen med att åka och cykla massa distans EFTER årets höjdpunkt Vätternrundan?

OBS Ovanstående frågeställningar kommer inte från mig – utan från delar av min cyklande vänskapskrets. Jag ska berätta varför det är ett utmärkt val att åka till Mallorca på hösten. Detta göres med hjälp av bilder. Låt mig presentera – Mallorca oktober 2018 – behind the scenes.

gänget Mallorca

Börjar med den mer detaljerade informationen som jag vet att folk vill ha. Vi var 10 cyklister av blandad klubbtillhörighet och olika cykelerfarenhet i gänget. Reseledare/arrangörer var Tove Langseth och Daniel Rytz. Några av de som var med på resan har varit på Mallorca redan under tidigt 00-tal, innan Strava och GPS på telefonen fanns (?!). Någon har börjat cykla i år och några var som jag – en person som varit på ön ett antal gånger innan och fick rysningar av att inte kunna Google-mappa sig hem i händelse av nödläge (läs: bonkning i bergen).

Mallorca

Vi cyklade under fem dagar. Två dagar i bergen. En dag ”på platten” och österut. Två dagar lite lugnare (resedagar). Detta resulterade i cirka 500 cyklade kilometer och 7000 höjdmeter.

Galilea

Vi bodde på ”Petit Hotel Alaró” – i just byn Alaró på mitten av ön, vilket var en utmärkt utgångspunkt för olika sorters turer (både för de i bergen och de plattare).

cykelväska Mallorca

Långa dagar i sadalen fodrar en gedigen packning – tyckte David. Han fyllde sin väska med det ena och andra (typ en kaffetermos) för att överleva en eventuell storm på toppen av ön. (Bra tycker undertecknad – att han fick extra vikt att transportera när en annan ändå hade svårt med att hålla hans tempo uppförs).

ma10

Även fast vi stannade och fikade under varje pass (ibland till och med flera gånger) är det en bra kompetens att kunna äta glass i farten – precis som Anders kan.

Mallorca 2018

Vi kollade inte på snittfarten på våra cykeldatorer någon gång. Vi cyklade inte i belgisk kedja. Vi skrek inte på varandra om det råkade bli lucka i leden (vilket skedde rätt ofta eftersom: många anledningar till att fotografera). Vi cyklade inte till Sa Calobra för att sätta nya rekord. Med det sagt var det ingen fikacykling 2.0 som vi endast ägnade oss åt. När vi körde i bergen kördes det hårt i klättringarna och det skördades ett och annat PB på Strava i gruppen.

strava

Alltså ägnades stora delar av tiden efter avslutat cykelpass åt att analysera såväl Strava-segment som wattsiffror.

Tove Langseth

 Delar av tiden gick även åt till att delar av gruppen skulle sköta uppdrag åt sina fans.

david alledal

Men störst del av tiden gick ändå åt till det här: cykla runt i kortkort, prata med bra folk och le både på ut- och insidan. Det var ingen i gruppen av deltagare som kände eller hade träffat alla andra förut. Ändå blev vi snabbt sammansvetsade och även fast någon hade det tungt (det var mestadels jag som drogs med de känslorna *) var det inga problem med att våga säga det till de andra i gruppen. Jag är mycket tacksam över att ha blivit så väl omhändertagen och fått många nya goda vänner under dessa dagar.  

Mallorca Langseth

Bra rullar hade dem – hela gänget faktiskt!

after bike

Vi funderade dock på hur övriga hotellgäster på vårt hotell tänkte när de såg oss? När vi kom hem runt klockan 16 varje eftermiddag och slet av oss våra pulsband, slet upp kylskåpet och kastade oss över mat och dryck som ett gäng hungriga gamar? Tur att man blir som man umgås osv!

kaffe cykel Mallorca

Vad tycker ni? Har jag svarat på frågan om hurvida det var bra att åka till Mallorca på hösten eller inte?

* Jag är ev i min sämsta cykelform någonsin just nu. Hade givetvis viss ångest pga detta inför resan. Och det är inte roligt att slå ANTI-PB (kan man säga så?!) på sina cykelpass. Men efter att ha cyklat prestationsinriktat under en lång säsong insåg jag, efter tramptag för tramptag, att det var en nyttig läxa för mig. Att man inte alltid behöver cykla för att komma framåt och uppåt hela tiden. Utan att man är minst lika mycket cyklist när man bara cyklar för att det gör en väldigt gott och för att man hinner se sig omkring så mycket mer, och även prata mer med folk, under tiden.


Antal kommentarer: 2

Claes Ringbom, Sköndal

Tack Ingrid för en kul och lite värmande berättelse i avvaktan på trevligare cykelväder i Sverige.


Claes Ringbom, Sköndal

Tack Ingrid för en kul och lite värmande berättelse i avvaktan på trevligare cykelväder i Sverige.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

RR : damernas cykel-SM i linje – Båstad 2018


Cykel SM 2018! Fest i Båstad då man samlat samtliga Sveriges åldersklasser att göra upp om mästerskapstitlarna under en och samma vecka. Själv var jag nere för att cykla linjeloppet i damernas elitklass. Det kan sammanfattas med ett ord:

BACKEN (eller skitbacken även kallad) !

Alla cyklister som var i Båstad under helgen ägnade midsommar åt att käka sill, dricka snaps (eh – rödbetsjuice) och snacka om backen. Sveriges mest hajpade backe – Tarravägen/backen i centrala Båstad.

Tarravägen

Sveriges i nuläget mest omtalade backe för cyklister? Foto: Swecycling.se

Vi tar det från början: klockan 16 i lördags eftermiddag cyklade jag och ett 50-tal andra damer iväg på den 123 km långa banan. Vi skulle cykla åtta varv  på en sträcka som mätte lite över 15 km (och 250 höjdmeter) och således lika många gånger upp för den hajpade backen. Jag stod på startlinjen tillsammans med min vapendragare Sue Paz och vi gjorde debut för She Rides CK i mästerskapssammanhang. 

SM cykel 2018

Damklungan inne på kilometer 3 av 123. Foto: Erik Wickström.

Första varvet var en masterstart uppför backen och klungan höll även ihop större delen av första varvet. (Efter backen gick banan över åsen – genom kantvind dagen till ära – och sedan via en ganska smal och brant nedförsbacke tillbaka ner till havsnivå några km söder om Båstad vidare till varvning i Båstad city). Försökte chilla i klungan första varvet – men visste samtidigt att det var viktigt att ligga högt i gruppen in i på  andra varvet.

sm cykel båstad

Damklungan inne på kilometer 4 av 123. Foto: Erik Wickström.

Mycket riktigt sa det krasch, boom bang andra gången in i backen och det började köras framför mig. Kändes som en cirkus – tjejerna spreds över hela backen. Jag tog i för allt jag hade – försökte fokusera på toppen av backen (den var oändligt högt uppe) och gick in i bubblan. Hörde människor som skrek mitt namn (tack snälla) men tyckte att det enda som hördes var mitt eget flåsande.

sm cykel båstad

Toppen av Tarrabacken. Synd att man inte hinner njuta av utsikten uppför. Foto: Erik Wickström.

Kommer upp på toppen av backen och ser Sara Penton med flera en bit framför mig. De var så nära men ändå så långt bort. Har tack och lov sällskap av starka Jessica Ericsson från CK Valhall och vi krigar oss ikapp gruppen framför – vilken består av Penton, Ida Erngren, Hanna Johansson, Alexandra Nessmar, Emelie Persson, Sara Olsson, Ida Jansson med flera.

sm 2018 båstad

Andraklungan vid varvning i Båstad. Foto: Anton Bristav.

Får lite hybris över att plötsligt sitta i samma grupp som topp-10 av Sveriges starkaste cyklister. Har hela tiden god lust att säga ”nej men vad kul att cykla här med er tjejer!”. Men inser att det inte riktigt passar eftersom jag blir upplyst om att Emilia Fahlin och Lisa Nordén ligger i utbrytning (detta hann jag inte notera när jag cyklade upp för backen. Hade annat att tänka på!). OCH chanserna att ta ifatt dem ser inte heller lysande ut eftersom det endast är några personer i gruppen som är intresserade av att skapa någon form av samarbete.

Jag försöker helt enkelt var väldigt cool (svårt när man har hög puls och det blåser kantvind 2.0 ute över de öppna fälten), ta en del förningar men annars lägga mig bra i vinden.

sm cykel båstad

Det kändes som om att man tappade sin stil för varje meter uppför backen. Foto: CK Bure.

Håller ihop med andra klungan in tills efter fyra gånger uppför backen. Då ser jag dem försvinna likt en heliumballong på en bar himmel framför mig. Jag ger mitt allt för att hoppa (läs: bända mej upp för backen) och nå dem – men får inse att jag har förbrukat mina wattz för dagen. Med mig har jag Sara Olsson, Hanna Johansson, Ida Wånggren och Hilda och vi bildar en tredje grupp uppe på åsen. Stämningen är inte särskilt hög. Det börjar pratas om att man vill kliva av osv vilket jag tycker är en väldigt dålig idé (HALLÅ solen skiner ju!). Försöker peppa tjejerna till att hålla i (Hanna Johansson gick senare i mål som åttonde dam i tävlingen! Queen!) – får sedan se dem köra ifrån mig femte gången upp för backen. Snopet!

Skräckscenario. Jag är alltså ensam mot vinden uppe på åsen. Har ingen som helst koll på om någon klunga kommer bakom mej eller om jag är last idiot standing i tävlingen? Jag HATAR ju att cykla ensam..! Krigar på i vinden, nedför backen, genom Båstad, in i backen igen. Försöker hämta info från folk som står i backen om jag har folk som kommer ikapp bakifrån? Ingen vet och jag hinner tänka 1000 gånger att 1 – snart blir jag varvad 2 – cykeln kommer VÄLTA nästa gång jag ska upp för den där backen igen (då det kändes som om att jag rörde mig i ca 3 km/h).

sm båstad 2018

Sista varvet ute på banan! Foto: Marcus Streijffert.

Krigar ändå på och när det är mindre än två varv kvar får jag veta att jag ligger på tolfte plats i tävlingen! Det ger mig en extra nypa energi. Ungefär samtidigt kommer en grupp med fyra damer ikapp mig – Emmy Andersson, Monika Gradin med flera. Blir uppriktigt glad över att få sällskap under den sista timmen av tävlingen då jag börjar bli rejält vissen. Vi får till bra samarbete på platten. Sista gången i backen drabbas jag av krampen från helvetet på insidan av benen men lyckas kriga mig uppför toppen en åttonde gång för dagen (DEN glädjen!).

Sista gången i nedförslöpan attackerar en tjej från CK Ringen och jag försöker hänga med ner till Båstad – men har inte riktigt powers att spurta. Rullar över mållinjen som trettonde dam efter nästan 4,5 h race!

Här finns alla resultat. 22 damer gick i mål för dagen (mer än hälften bröt alltså) och min lagkamrat Sue kom på plats 19! Emilia Fahlin tog guldet framför Lisa Nordén och Sara Penton. Grattis!

 she rides

Lyckan efter målgång med några av mina favoritdamer – Sue och Hanna Johansson. Foto: Oskar Ekman.

Jag är extremt nöjd med tävlingen. När jag stod på startlinjen tänkte jag att topp-25 – eller att ens gå o mål – vore riktigt bra. En trettonde plats känns helt galet bra och i vanlig ordning beror det på flera saker:

  • Helgen i Båstad med eminent sällskap! Högklassigt firande på midsommar, med Bianchi CK mfl, som fick mig att inte hinna vara nervös dagen innan race.
  • Langning från depåcrew Jonas, Calle och Sara – dagens hjältar! Fatta att de pallade kolla på när vi slet i mer än fyra timmar?
  • Att jag fick låna snabba hjul av Ryska Posten Racing Team! Tack! Jag hade blåst bort med mina egna – version högre fälg. 
  • Alla människor inom cykel-Sverige som hejade på oss ute på banan och som hållit god stämning i Båstad hela helgen. Man blir glad av att vara en del av sporten när man upplever detta
  • Bra inledning på helgen då jag kom tvåa i MTB-loppet ”Ring of fire” på Vallåsen Bikepark i mixedklass (bild nedan) med Calle.
ring of fire
  • Min klubb She Rides CK och för helgen Sue som körde som en queen på sitt tredje landsvägslopp! Så imponerad!
Torekov

Laddar nu om för Ränneslättsturen i Långloppscupen på söndag! Landsväg i all ära – men ska bli galet kul att återvända till skog och stig igen i helgen. Hoppas att vi ses!


Antal kommentarer: 1

Claes, Sköndal

Tack för ett fängslande repotage om hur ni kämpade i Båstad med den hatade backen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vättern 2018 – sub 7,30 – med Skoda Cycling Team


Vätternrundan 2018. Årets mest hajpade cykelevent. Större delen av Sveriges cyklister samlas i Motala för att köra runt Vättern. De som inte är där riktar sina ögon mot sjön och varje år är samtalen de samma: vädret, vindarna och vem/vilka som blir snabbast runt sjön? Själv körde jag runt Vättern tillsammans med Skoda Cycling Team, vilket gav mig bästa möjliga förutsättningar för dagen.

Skoda Cycling Team strax innan start i Motala. Stämning? Väldigt hög! Foto: Valentin Baat.

Jag har en oplockad gås med Vättern sedan 2013. Då bonkade och bröt jag i Hjo och skulle ljuga om jag sa att det inte tog tid att komma över. Har med avsikt undvikit samtalsämnet Vättern i sex år (speciellt bland icke-cyklister. Spelar ingen roll om man säger att man har stått på pallen på nationella tävlingar, kört SM, cyklat runt Vättern i december – de sakerna väger väldigt lite i jämförelse med Vättern för gemene man). Men nu var det dags! Att levla upp till Ingrid vs Vättern: 1-0. Tar det från början!

Sista bilden jag tog med telefonen innan start. Notera att fler än jag tycker det var viktigt att ta en selfie innan start!

Klockan 13.28, lördag 16 juni – Skoda Cycling Team är de allra sista 30 cyklisterna (av ett 19 000+ startande) som lämnar Motala City för att varva Vättern. Stämningen är hög – det återspeglar sig på såväl stämningen i klungan som klippet folk har i benen. Planen var sedan länge ordinerad: de tio första minuterna ska gå lugnt och sansat.

Plötsligt händer det – en roterande hand höjs i skyn. Lagkaptenerna Karl och Jukka har bestämt sig för att släppa loss kalvarna på grönbete: dags att börja rotera. Större delen av gruppen börjar snurra på fram över Östgötaslätten, tempot höjs avsevärt och det flyter på bra. Det biter till i benen när man är framme och tar vind. Hinner dock knappt notera det (läs: jag var exakt lika hög på adrenalin som samtliga andra i gruppen) och tjoar och tjimmar med min wingman Klas varje gång vi passerar varandra (dagens ämne: Klas hade en flaska skumpa i sin väska som vi drömmer om att sprätta vid målgång).

Tagen på bar gärning när jag hetsäter en bar (får passa på i backarna då tempot sjunker). Foto: Cykelkanalen.se.

Milen passerar på klockan framför mig. Jag är så lycklig och exhalterad att jag nästan glömmer av att stoppa energi i magen (blir dock påmind flera gånger av snälla lagkamrater – tack). Kommer in i backen strax innan Gränna och drabbas av ytterligare hybris. (Jag kommer från Gränna och rullar över kullerstenarna med ett brett leende på läpparna).

Strax efter Gränna tar vi en kort paus. Därefter tappar jag faktiskt både klungan och min hybris. Vi kör om en subgrupp och jag är inte snabb nog att lägga mej på bra rulle när vi ska upp och om den gruppen. Får jaga ikapp mina grönsvarta kamrater tillsammans med några andra eftersläntrare. Kommer ikapp med andan i halsen. Typisk dålig tajming eftersom backarna in mot Jönköping är de värsta runt Vättern.

Fullt fokus. Här försöker jag cykla ifrån Lisa Nordén (SKOJA!). Foto: Cykelkanalen.se

Vi rullar in i Jönköping och plötsligt har både mina ben och min skalle tappat galoppen helt och hållet. Jag sladdar bak i klungan och har en djävul i min hjärna som gormar ”men Ingrid trodde du att du skulle klara detta? Här åkte du av senast du körde Vättern med. Du klarar tio mil. Inte mer. Lägg dej i diket och ring mamma”.

Tack och lov får jag ett par peppande ord – från snälla Payman och Peter – och jag fokuserar på det och dem snarare än djävulen i skallen. Dessutom är det strax bara ett par mil kvar till depå utanför Bankeryd. Jag drömmer om kall cola och lägger allt krut på att ALDRIG släppa hjul.

Depå 1 – Fredrik Kesiakoff chillar samtidigt som övriga laget tömmer depån likt en flock hungriga varhagar. Foto: depåchef CJ Paulin.

Depån syns äntligen likt en oas på en öde öken efter ca 12 mil. Koffein for the win – tänker jag och hetsdricker cola och sväljer koffeintabletter. Blandar upp det med lite kanelgifflar och börjar bli människa igen. Fem minuter paus försvinner snabbt (får senare veta att vi blev lurade till att endast stå still 3+ min. I depån hade vi tydligen sub8h löst hängande).

Im back in the game efter depån och kommer med upp i rotationen igen. Större, böljande och fina vägar ligger framför oss. Arbetet i gruppen flyter på bättre än tidigare. Jag njuter av att vara en del av detta men noterar även att det inte direkt sprätter i benen när jag ska om framme i förningarna. Det pangas på i 45-50 km/h och jag känner att jag gör alla en tjänst om jag går bak till ”caféet” (en fin plats bakom den roterande klungan där man kan fika och ha det gott).

Skoda POWER Train rullar fram över slätten. Jag älskar livet (det gör man alltid när man ligger på rulle ?!) och när mer än halva Vättern avverkats (15+mil) börjar jag tro att jag kommer komma runt sjön. Allt flyter på bra (förutom att Kesiakoff punkterar – men räddar situationen snabbt och kommer efter några minuter som ett skott tillbaka upp i klungan).

Depå två är i Boviken efter ca 21 mil. Folk snackar om att ”ja men nu ska vi bara cykla hem” och jag noterar att : jo det ska vi ju! Och detta tar kanske bara två timmar! Jag har fyllt på med ännu mer Cola och bestämmer mig för att gå upp och ta vind igen.

 

Cykling i en symbios. Något som ger mig rysingar. Foto: Valentin Baat.

Dagens mest magiska ögonblick sker där och då för min del. En grupp på cirka femton cyklister har fått till ett perfekt lagspel. Vinden har mojnat, solen är låg och man hör bara surret från cyklarna som rullar fram i 40 km/h samt ett och annat peppande ord från de andra i gruppen (samt även min stämma som upprepande gånger hojtar ”asså jag får rysningar av detta hörrni!!!”).

Jag önskar att jag hade kunnat vara med och dra med klungan alla kvarstående mil in till Motala. Men när skylten med ”30 km kvar till mål” passeras tackar jag för mig och glider tillbaka ner i caféet igen. Benen börjar gnälla och jag har svårt att svälja den hundrade klunken av sportdryck för dagen. Har även svårt att räkna plus och minus för att kalkylera vilken sluttid som är rimlig. Inser att dagens andra dipp är på ingång och tänker att: ok Im gonna fall deep this time.

Bak i caféet är det god stämning. Jag underhåller mig med att försöka diskutera Petters nya album med Daniel Addams Ray (han hade inte lyssnat än. Tyvärr) samt snacka med Anna Karlsson om hur stark hon är. Får hela tiden massa pepp och hjälp av lagkapten Jukka (han var en klippa under hela dagen! Hade stenkoll på mej och alla andra. Likt en hök. Världsklass).

skoda vättern 2018

7h29minuter. En lång fantastisk dag på ”jobbet”. Foto: Valentin Baat.

De sista milen in i mål är jobbiga. Man inser att: 23 km är piece of cake av 300 totalt. Men logiken går inte in i skallen. När Motala City för andra gången under dagen syns framför mig har jag nästan svårt att hålla mig för gråt. En sådan lång dag är snart över och laget gjorde det så otroligt bra! Målgången passeras och tror ni inte att the Skoda crew står där och bjuder oss på skumpa?! Glädjen är total – folk kramas och jublar – och någon får info om att vår sluttid blev : 7h 29 min 43 sek!

BAM! Det är en tid som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle klara av. Jag visste att sub8 skulle bli tufft – men sub 7,30?!

(för siffernörden: vi hade en snittfart på 39,6 km/h med pauser. 40,1 km/h i rent rullsnitt. Mitt NP: 181 watts. Tid över tröskelwatt: 28% av rundan).

Skoda Team Vätternrundan

Skoda Cycling Team och the crew. Världens bästa gäng helt enkelt. Foto: Hans Berggren.

Det här är något som aldrig varit möjligt utan:

  • Alla cyklister som var med. Ingen nämnd ingen glömd. Men alla bidrog verkligen med något till gruppen. Några tillför god stämning och ler i 30 mil. Någon annan ger bort sin vattenflaska till en kamrat som gått tom. Några hade (såklart) väldigt många mer watts i benen och tog varje förning under hela rundan. Skoda Team: rekryter och ambassadörer. Jag är så tacksam att få ha upplevt dagen och resan fram hit med alla er. Ni inspirerar och tillför energi som jag kommer leva på länge framöver.
  • All uppbackning från crewet kring Skoda. Från dag ett har vi rekryter fått veta att ni gör allt för att vi ska klara detta. Full service från januari till juni! Allt från träningshjälp från Mattias Reck till fantastiska depåer under Vättern till att man blir behandlad som en stjärna vid målgång.
  • Alla andra människor i min närhet som supportar mina galna idéer. Framförallt Team She Rides och coach Marcus på Guided Heroes. Jag vore inget utan er!
Vätternrundan 2018 skoda

Jag och Klas innan start. Lägger inte upp målbilder på mej pga var inte så stilig där och då. Hade gels kletade över halva mej och cykeln. OBS – man blir inte snygg av att köra Vättern. Men man blir glad!

Nu vet jag att alla undrar: vad hände med den där flaskan skumpa Klas hade i sin väska? Drack vi den och festade hela natten i Motala därefter? Det låter jag förbli en hemlighet inom Skoda team! Men en sak som är säker är att: Vätternrundan 2018 är en upplevelse som fodrar sprättandet av flera flaskor skumpa. To be continued!

Ps – kudos till Marina Emanuelsson som slog rekord som snabbaste dam runt sjön ever!


Antal kommentarer: 2

Eva Sperling

Himla trevligt skrivet och kul att höra hur ni jobbade i gruppen. Fantastisk tid!!!


Kjeld Andersen

Flot meget fint skrevet



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*