Blogg

Guldkorn från Gran Canaria


Vad är väl en vecka på Gran Canaria om inte kantad av solbränna, berg och många liter cola och kaffe? Jag är hemkommen från en vecka på ön för de cyklister som föredrar berg och bibs framför dubbdäck och dubbla strumpor. Man kan dra stories om hur många mil och höjdmeter man cyklat – men jag tycker det är sekundärt – upplevelserna som kommer på köpet betyder mer. Här kommer några av mina guldkorn från en vecka på ön:

–  Hatkärlek och rövarhistoria:

Det finns en by på den norra sidan av ön som heter San Nicholas. Har man hittat dit finns bara två alternativ för att komma tillbaka hem till de södra delarna: att vända samma väg tillbaka (över Mogan) eller köra över ”The valley of tears” (över Ayacata). Den dalen rekommenderas inte för folk med höjdskräck eller för de som inte litar på sin cykels bromsar.

Vägen påminner om den väg där Långben och co åker husvagn under filmklippet som visas på Kalle Anka på julafton – smal och längs kanten av stup utan räcken. Det låter som en hemsk plats men utsikten som nås därifrån finns inte någon annanstans på ön. Det är öde och vilt – ingen skulle höra dej gråta där, eller som en vän sa ”det går inte att gråta för man är dränerad – dricker snabbt upp allt vatten och svettas sedan ut det”.

 

Någon mil upp i dalen finns ett vägskäl. Det vänstra vägvalet leder till en längre sträcka in i landet. Det högra är en genväg men även enligt Strava kallad ”the wall”. Ett par kilometer har en snittlutning på 14% och den brantaste delen mäter 20%.

Vilken väg valde vi? Den högra! Det positiva med det var att 1 –  det är ca 10 minuter rent lidande men även övning i det hajpade fenomenet MINDFULLNESS. Det finns inte tid att låta tankarna vandra iväg eller fokusera på annat än att hålla sig på hjul och inte falla över kanten. 2 – magträning ingår på köpet! Alltså hela kroppen får arbeta på vägen upp.

Baksidan av ”the wall” då? Den är längre än vad man först kan ana. Efter två kilometer som är riktigt branta är lidandet ännu inte riktigt slut – utan det fortsätter ännu någon mil.

(Bilden nedan är tagen när jag tog en paus vid sidan på vägen med energinivåer ca 0.0).

Hur gick det för oss? Vi fick många dagar i sadeln och en rövarhistoria med oss hem! Samt en välförtjänt vilodag/glassätardag dagen därpå. Fick även uppleva utsikten av Playa de Ingles under solnedgång (det var nästan mörkt när vi kom hem) – #TEAMSUNSET.

– Stammis-ställen:

det fina med att cykla är att man efter ett par timmar i sadeln inte blir särskilt kräsen med vad man stoppar i munnen (talar för mig själv i alla fall).

Sedan finns även de exceptionella undantagen: de fikaställen vars utbud man kan visualisera under sina mörkare stunder på cykeln (tex efter 2000 klättrade meter när man börjat gå torr på vatten). Två ställen som jag vill lyfta fram och vilka är värda en omväg, eventuellt en liten bonk till och med (OBS – jag är inte sponsrad – även om jag önskar att så vore fallet) är:

 

1 – La Hornada de pan i Santa Lucia. Det är ett av de första ställen man passerar på höger sida om man kommer sydost ifrån, det vill säga klättrat upp från el Doctoral. Det är ett lokalt bageri som man kan känna doften av på långt avstånd och där inne finns all världens bakverk att festa loss på för en löjligt liten slant.

Personalen pratar inte engelska – men de fattade när jag med kroppsspråk bad dem att paketera kakor i aluminiumfolie (så att jag kunde stoppa i fickan och ta med mig extra hem).

2 – Fiket på hörnet i Ayacata har suverän pasta. Dvs våga slå på stort, ta en längre lunch så du hinner smälta en pasta istället för att kasta i dej en macka, om du har vägarna förbi. Det är värt det. (Det är även värt att ta med sig väst om man passerar Ayacata. Det kan vara kallt där uppe).

– Mitt-i-naturen-moment:

Vägen mellan Mogan och Ayacata går till större delen genom ett naturreservat. Där finns en man som står och serverar apelsiner i vått och torrt (vilken hjälte), samt får på vägarna. De som känner mig vet att jag mer än gärna stannar och tar selfies med djur när tillfälle ges! 

– Hjälpryttare:

i samma veva som jag hade fickorna tunga med kakor från ovan nämnda bageri lyckades jag och mitt sällskap Camilla ha otur med vinden på vägen hem. Den medvind vi drömt om visade sig ha vänt under dagen och det var bokstavligt talat en smocka i ansiktet – då vi hade 20 JÄTTELÅNGA kilometer hem kvar på en 5 h lång dag.

Jag hade vinkat in en taxi om det inte vore för att en snabb kille i Schweiz färger seglade förbi mej i vinden. Plötsligt kom två killar till och även om jag var matt i pälsen lyckades vi ta deras rulle.

Blev star-strucked och försökte ta reda på info om vad de körde (de var från landslaget i MTB och hade kört intervaller på morgonen och var nu ute på ett rullpass (eh 40 km/h i motvind) samt vart stjärnan Jolanda Neff höll hus (hon hade vilodag – damn!). Mycket mer orkade jag inte fråga då jag nådde dagens maxpuls snabbt.

Och sedan tappade jag deras rulle – innan jag hann säga tack och gräva fram och bjuda på en kaka ur fickan! (undrar ännu – fikar dessa snabba gossar på sina pass? Eller har de fickorna fulla med Gruyere-ost hemifrån med sig på passen?). 

– Starstrucked 2.0.

De riktiga hjältarna som cyklar på Gran Canaria har inte landslagströja på sig. De riktiga hjältarna tycker jag är de som till vardags jobbar heltid och inte har cyklat många timmar i sitt liv – men som ändå styr kosan till bergens mecka Gran Can och ger sig attan på att ta sig upp och ner för bergen – hur mycket svetten än rinner eller hur tunga benen än känns. 

Camilla Henriksson från Jönköping och La Lepre Stanca har varit min hjälte hela veckan. Hon har trotsat diabetes och det faktum att hon ibland behövdevänta på mej utan att grina illa en enda gång. Dessutom har hon torkat mina tårar när jag haft det tungt (japp, jag har gråtit mer och haft det tyngre emellanåt – trots att jag cyklat många fler mil än henne i mina dagar) och aldrig haft bråttom från ett fika-stopp (för varför ska man skynda sig på semestern ?!).

Tack Camilla. Behövs fler människor och cyklister som du ute på vägarna. 

Kommer denna vecka få gå på avgiftning på grund av abstinens från att over-dosa på fina utsikter och just långa luncher och fika-stopp.

Stay tuned! Kanske skriver jag om några fler guldkorn från veckan – det finns mera! Eller så återkommer jag under helgens Basemile Snowdown som säkerligen också kommer bli guldkantat – dock några grader kallare.

Antal kommentarer: 1

Tomas Samuelsson

Tack för ditt fina blogginlägg. Jag har just bokat in en höstresa till GC. Bra tips får man aldrig för många



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

1, 2 , 3… solen, 2017, lyckligt kär


Redan i början av den här veckan började jag packa en väska med korta BIBS, solkräm och grävde fram mina landsvägscykeldojor. Peppen är alltså total på det faktum att jag imorgon reser till Gran Canaria på en resa som vi valt att kalla #SUNTRIPCK. Vi är en blandad skara glada cyklister som tajmat HELT rätt i att lämna snöslasket här hemma för att åka söderut och byta dubbdäck och kalla fingrar mot 23 mm slicks och BERG!

Jag har varit på Gran Canaria ett par gånger tidigare (2013 och 2014) och det har varit fantastiskt och fostrande. Första året hade jag tex stirrat mig för mycket blind på Chris Froomes taniga ben och ville klättra som honom. Det genererade i en fet bonk på ”The valley of tears” – vilket är den mest öde och fina väg som finns på ön. Det vill säga helt fel ställe att bonka på! Då hade jag i alla fall sällskap av (numera proffset 🙂 Sara Penton som typ mutade mig hem med den enda gel hon hade kvar i sin ficka.

Oroa er inte – jag fick till slut dricka cola i mer civiliserade regioner och skrev även det här blogginlägget (ett av mina mest lästa) och var en 5 kg tyngre och gladare version av mig själv när jag var där med CK08:s damlag året därpå – 2014. 

Fler krigshistorier från Gran Canaria kan ni hitta i mitt bloggarkiv här.

Och fler stories kommer ju under nästa vecka! Man hade ju hoppats att jag blivit äldre och klokare med åldern (och vikten hehe), men jag vågar faktiskt inte lova det! Bäst att packa med lampor också… man vet ju aldrig hur långsamt man faktiskt KAN cykla i bergen och vilka äventyr man kan råka ut för på vägen…

När jag letade fram mina cykelkläder för varmare grader känns det som om att det var evigheter sedan jag använde dem. Jag har tidigare nämnt att jag trodde mig vara opepp på landsväg efter att ha blivit kär i CX – men det var bara en tillfällig känsla – nu när jag blir varm i magen av att kolla på de kläder jag tävlade i under sommaren är jag sugen på säsongen 2017 (som nu får en prima start på Gran Can).

Pusselbitarna inför nästa år har lagts en efter en och nu i veckan föll en bit på plats som jag drömt om sedan september 2013… (jag minns det exakta ögonblicket, det var i Italien, och jag satt och väntade på att bli upphämtad med en skåpbil efter ännu en bonk..!).

Jag har blivit kontaktad av några som vill samarbeta med mig (de har huvudsäte i England och heter nåt i stil med… R * P * A !). Det känns ungefär som att jag vore 16 och olyckligt förälskad sedan tre år i en kille som nu ÄNTLIGEN sms:ar mej. Fattar ni den känslan?! Därmed har jag även en resa till Mallis inplanerad i februari…! Lycklig 2.0. 

Stay tuned!

Antal kommentarer: 1

Katja

Kul! Lova att bara posa i deras snyggaste kit under resan 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Behind the scenes 2016


Hej och god fortsättning!

Jag har under jul- och nyår varit mycket bra på att undanhålla mig cyklar och datorer i förmån för bland annat umgänge med släkt och familj på sydligare breddgrader. En prioritering som kändes 110% rätt och som jag varmt kan rekommendera. Jag både cyklar och sitter för mycket framför datorn cirka 51 veckor under året. Hatten av för de som krigade genom Festive500 dock! Och de som körde Vintervättern. Just Vintervättern är jag sugen på att köra år 2017! Varför är det så lång tid kvar tills loppet går nästa gång?

Hur som helst tänkte jag inte tråka ut er med någon statistik eller siffror från mitt 2016. Ni som läser min blogg vet att jag både cyklat och tävlat en hel del under året. Klicka på länkarna till höger om ni vill ha mer såna detaljer!

Jag cyklar inte för att samla mil eller för att hamna på pallen – även om det ger endorfinkick 2.0. Nej, jag cyklar för alla dessa upplevelser och minnen som jag sedan kan sitta och garva åt när jag kollar på bilder när jag tex är sjuk (hände senast veckan innan jul). Har letat fram några bästa bakom-kulissen bilder och upplevelser som kommer här:

Jag höll på att bli fast i Spanien på grund av en gangster-ap-familj som snodde passet ur min ficka när jag cyklade på ön Gibraltar. Tack vare en vakt och ett gott stycke tur släppte dock aporna passet på rätt sida av ett stup – på min sida – istället för ner för en 500 m klippa. Det var dock ett par läskiga minutrar då jag fick lära mig att inte förvara mitt pass på ett behörigt avstånd från vilda djur.

Jag träffade fler vilda djur under mina fem (!) resor till Frankrike. Dessa alpackor gjorde min 2 h klättring upp för .. betydligt mer underhållande. Jag cyklade nämligen på en 15 kg MTB. Två dagar efter Froomie och gänget var i samma bergskedja (Pyréneerna) men minst två gånger långsammare än dem.


Jag gick upp många tidiga morgnar för att sedan bli lämnad ensam i soluppgången. Det vill säga avhängd av Morningspins-gänget. Alltid lika bittert att tappa rulle. Alltid lika värt det efteråt.

Jag blev, tillsammans med de som hängde av mej, väldigt sugen på att starta upp en ny cykelklubb med något namn innehållande ”bageri” eller bulle”. But why? Kanske för att det inte finns något som smakar så gott som just kanelbullar efter det att man blivit just avhängd i gryningen.

Jag blev förälskad i en grön och svart cykel och i cykelsporten cykelcross. Och jag blev medlem i Sveriges gladaste och mest peppa cykelklubb – CK Barriär. Fick lära mej hur man skriker sig hes och slår med ko-bjälror på cykeltävlingar. Det kan ha varit något av det viktigaste jag lärde mej under året.


Jag blev även mycket trött av ovan nämnda cykel. När min pappa skulle komma och kolla på när jag körde SM i CX tyckte han att det var fånigt att vi bara tävlade i 40 minuter? Kära pappa och alla ni andra som inte kört CX – ni måste prova. Det är en ny sorts blodsmak. Och eufori.


Jag ägnade en hel del tid åt att sätta nummerlappar på ryggarna på tjejerna i Stockholm CK. Vi firade även högtider som valborg och midsommar tilllsammans genom att resa runt till metropoler i Sverige som Sunne och Gislaved. Det är första säsongen som jag tävlat med värdighet i elitklass och det har varit tufft men väldigt roligt. Hade inte varit möjligt utan det eminenta sällskapet jag haft. Tack SCK och tjejer för att vi pressat varandra tilll nya nivåer och för att vi kommer kunna cykla ännu snabbare och bättre i år!



Jag cyklade flera långa lopp runt om i Sverige. Tre Berg, Velothon och Rapha12hills. Jag träffade många härliga cyklister under alla möjliga förhållanden – när det gick snabbt eller långsamt eller uppför eller nerför. Eller när jag hade en tung dag som under 3Berg och hade södra Sveriges bästa support!


Mission completed – alla bilder ovan får mig att sitta och le framför datorn.

Tack till alla er som gjort allt ovan nämnda möjligt. Till er som mött mig tidiga morgnar, till er som matat mig med snickers när jag haft en dålig dag, till er som hjälpt mig när min cykel krånglat, till er som hört av er med snälla ord när jag är en nere och egentligen vill sluta cykla. Mer sånt här år 2017!

Bildkudos: Hagen Bender, Jonas Wiking, David Bragmark, Britta-Stina Karlsson.

Antal kommentarer: 5

Anna Pojen

Härliga bilder! Låter som ett toppenår!


Tove Langseth

Ingrid! Så kul att läsa – och titta. Grymt krigat hela året. Nu längtar man efter att bli avhängd på Djurgården, snart så!


jonas l

Trevligt. Upplevelser är helt klart viktigt. Avhängd på Morningspins var längesen med, när blir det vår egentligen?


Annie Söderberg

Första gången jag fått ap-ångest inför kommande cykelturer. Ett nytt typ av hot har uppdagats!


Klas

2016 var inte så pjåkigt ändå!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Årets sista och bästa tävling – Malmöcrossen


Pallplats, en utmanande bana och cross-kärlek från CK Barriär – tre goda ting – tre saker som skapade helgens Malmöcross till en av årets bästa cykeltävlingar. Jag tror inte att någon cyklist var oberörd efter helgens drabbning över kanelbulle-kullarna i Krokbäcksparken. Årets sista tävling – men även årets bästa?

CX-arena Krokbäck, Foto: Patch Hofweber

Tar det från början – jag provkörde banan i torsdags och cyklade på en nivå under all kritik. Det var mörkt och jag följde ljusskenet från andra cyklisters lampor. Tills de körde ifrån mej och jag stod ensam bland kullarna i Krokbäck och trodde att jag skulle blåsa bort. Det blev bara ett provvarv – sedan åkte jag hem och tröst-åt pizza hos min husvärd och bror Claes.

I lördags blev jag väckt tidigt på grund av att min bror och David Klasson hade ett viktigt uppdrag. De skulle åka till banan och gräva ett dike innan första start. Påfundet kom från CK Barriärs banansvariga som kollat på coola YouTube-videos från Belgien och fått dille för just diken. Brorsan hade även idéer på att fylla diket med eld-flammor eller korvar, men riktigt så långt kom han aldrig i sin dikes-design (vad säger SCF:s regler om eld-hinder inom CX?).

Arrangören CK Barriär hade gjort det bästa av Krokbäcksparken och dragit en utmanande bana som startade nästan direkt med en springbacke, följt av flera partier med skråande upp och ner på kullarna – ”kanelbullar”, serpentiner, snabbare skogspartier, en fly-over och barriärer (såklart). En bana med något för alla åkare – såväl tekniska MTB:cyklister och åkstarka landsvägscyklister. En bana som dessutom krävde att man som cyklist hade tungan rätt i mun hela varvet – om man inte skulle kriga uppför med cykeln på axeln så fick man passa sig för att inte få sladd och glida nedför.

Banan kändes bättre att provköra i dagsljus än i mörker. Trodde aldrig att jag skulle klara av att hoppa över det omtalade diket – men blev inspirerad av herrarna i A-klassen och tänkte ”kan dem, kan jag” och motade fegisen i mig i grind.

Damstarten på lördagen, Foto: Michael Strömgren

Vi var ett 10-tal damer på startlinjen. En hel del nya ansikten – Lea Rovinski (andra damen i CK Barriär, hurra!), Alice Andersson (klubbkamrat till mig genom SCK) och Alexandra Nessmar (som kört för landslaget). Startskottet gick och jag minns inte mycket mer än att blodsmaken kom som ett brev på posten ungefär samtidigt som spring-backen tornade upp sig som en vägg framför mig. DET ÄR JU SÅ STRESSIGT att försöka springa snabbt och snyggt uppför med cykel när man är omgiven av tio andra snabba tjejer. Trodde att jag skulle trilla av pinn pga fumlighet och oförmåga att klicka i pedalerna i den snabba nedförslöpa som följde precis efter backens krön.

Springbacke 2.0 Foto: Michael Strömgren

Jag klarade mig på hjul – men det var trångt! (nej jag vet att jag egentligen inte får klaga, vi är aldrig en direkt stor klunga i damklassen…). Försökte hitta ett stabilt spår uppför skråna och sedan inte tappa nedför. Det gick bra! Jag lyckades hänga på de snitsiga MTB-tjejerna och det gav självförtroendet en boost (äntligen börjar de 1000 svängar jag gjort i år – både tekniskt fint och fult – få poletten att släppa på min teknik?). Nere på de platta partiet tog jag sikte på Nessmars hjul, vilket inte var lätt, men det gick!

Snurr snurr som en kanelbulle, Foto: Michael Strömgren

Plötsligt kunde jag i min trötta skalle räkna ut att jag låg på tredje plats, men jagad av ett par brudar bakifrån. LÄSKIGT LÄGE! Ett sådant läge som jag vet att jag enkelt kan sabba till genom att bli för hetsig och nervös. Någon klok Barriärare skrek till mej att behålla isen i magen och ta det i egen fart. Det fungerade men tappade mer och mer på Nessmar och efter fyra varv drog hon någon slags stöt som jag omöjligt kunde kontra.

Varför måste cyclocross-lopp vara så långa? Alltså tre-fyra gånger uppför springbacken och allt skråande uppför vred musten ur mina ben något så fruktansvärt. Hoppades på att höra klockan som lyder för ”ett varv kvar” komma snabbare än sekundvisaren på min klocka som gick så långsamt.

 Foto: Michael Strömgren

Jag lyckades hålla mej på plats tre hela vägen in i mål! Bakom Saga Molin, etta, och Alexandra Nessmar, tvåa. Det är utan tvekan det bästa jag gjort som cyklist. OK – jag har kommit på pallen innan, men inte i ett lika starkt startfält. Och dessutom klaffade allt. Mina ben och min skalle gjorde jobbet och publiken var amazing – fick mej att glömma bort att jag var trött emellanåt med sitt hejande.

Söndagen – dag två. SWE-cup status på tävlingen och vi var bara fem damer till start. Banan var enligt utsago snabbare. Samma fina mönster följde inte mina ben. Jag märkte på en gång vid starten att de inte riktigt ville accelerera. Hade nys på Kajsa S, som senare kom trea, de första varven. Sedan var det tack och god natt. Publiken var bäst. Me – inte lika imponerande. Kom fyra bakom Saga Molin, Kajsa Edvardsson och Kajsa S.

Not so much hero, Foto: Michael Strömgren

Oavsett om jag är sur över söndagens prestation svämmar alla de positiva känslorna från helgen över imig. CK Barriär är från början ett gäng kompisar – för ett par år sedan var de inte ens en handfull cyklister i klubben – och nu arrangerar de en nationell tävling i hög klass. De drog dit danska proffs, de charmade SCF och inte minst hejade de på alla som var med och tävlade på banan. Tror att många kommer med bröstet fyllda av CX-kärlek från helgen.

Stort tack till CK Barriär och alla inblandade!Tack till Katja för bästa speaker-insats!

Jag är lite deppig över att det är lång tid kvar till nästa cykelcrossäsong. Det går en tävling i Motala i januari – bless Motala CK som arrangerar det – men jag kommer vara på sydligare breddgrader då.

För att mildra abstinensen av CX och cyklisthäng ser jag dock fram emot Lucia-cross i STHLM CX:s regi i helgen och Rapha Braver then the elements kommande helger!

Antal kommentarer: 1

jonas l

Angelica Edvardsson 😉

Imponerad av att du hoppade över det större diket på söndagen men inte Angelica. Bra kört båda dagarna! Hoppas det blir trångt på riktigt med en massa damer nästa år 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Pepp: årets sista (men bästa?) race


I helgen går årets sista race, tillika Malmöcrossen. Jag är på plats och ska krama det sista ur tävlingssäsongen. Det är en hel del startande i varje klass – speciellt stakt fält i herrar elit. Och på damsidan är vi ett 10-tal både på lördag och söndag – kul! Det är december liksom – härligt att ännu kunna tävla på cykel.

Ett smakprov av banan – Malmöcrossen. Foto: Michael Strömgren

Peppen är total eftersom:

–  Min CX-klubb CK Barriär står för arrangemanget och jag tycker att de redan nu presterat över förväntan med bra upptakt och tex chansen att tävla om prylar på deras Instagram dagarna innan rejs. Jag vet att folk styr upp kravallstaket på banan i skrivandets stund och med tanke på all CX-kärlek som finns inom klubben kommer hejarklacken och stämningen på banan i helgen vara på TOPP.

– De senaste tävlingarna har körts i snöiga och kalla förhållanden, vilket varit kul på sitt sätt. Förhållandena i Skåne ger dock mer potential för en riktigt geggig och grisig tävling – så som jag läst och sett på bilder att CX ska vara. Och det ger ju chans för bättre Instagram-bilder osv 😉 (när man blir avhängd brukar jag tänka: IN IT FOR THE PICS!).

–  Jag har provkört banan och jag tänkte 1 – jag kommer bli yr i skallen 2 – jag kommer bli trött i benen 3 – jag kommer blåsa bort. PGA banan går upp och ner över massa kullar! (Och det verkar blåsa mer i Skåne än i resten av Sverige?! Detta brydde mig även under 5 km pendling imorse..). Det vill säga – utmanande, både fysiskt och tekniskt. Desto mer skärrad man är och respekt man har för en banan innan ett rejs – desto större kick och war-stories brukar det bli efteråt… 🙂

–  Det är en bit att åka ner från Stockholm till Malmö. Med tanke på hur bortskämda vi som cyklar i Stockholms-området är på tävlingar tycker inte jag att det är mer än rätt att åka ner och stödja klubbar längre söderut + kul med nya jaktmarker.

–  Om peppen i mig fick tala för formen tror jag att jag kommer vinna i helgen! HEHE! Tyvärr finns inga direkta empiriska samband mellan övertaggad cyklist och pallplats. Jag har de senaste veckorna mest ägnat mig åt off-season i form av aktiviteter som julbak och försök att ta igen några av de AW:s som jag missat under tex sommaren. Tror tyvärr inte heller att detta bygger pang-pang form. Men vad tusan – spelar inte så stor roll. Jag är ännu löjligt nöjd efter SM-helgen i Eksjö, resten är bonus.

–  Min bror ska göra debut i nationella CX-sammanhang. Det innebär att jag måste agera hejarklack 2.0 (vilket han alltid gör när jag rejsar). 

–  Jag har lyckats åka FYRA stycken olika tåg i SJ:s och SL:s regi med smuggelgods i form av ett stycke CX. Hurra! Var orolig över att bli avkastad i någon håla mellan Stockholm och Malmö men turen har varit på min sida. Hoppas det fortsätter så!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hjältarnas tid är nu


Jag erkänner, jag har varit bakfull sen SM i CX förra helgen. Först var jag trött – helgen var en fysisk och psykisk utmattning. Men när benen slutade kännas tunga övergick känslorna till något annan. Abstinens och saknad – av den kick man får av 40 minuter CX-rejsande – endorfinerna, dynamiken med publiken, leran som stänker upp på benen.

Jag har samlat på mig en del bilder och filmklipp som jag klickat fram på telefonen när jag behövt mej ett gott skratt. Tex bilden ovan (Foto: JP Engstrand) – David Klasson ger allt i herrelitklassen på SM. Detsamma gör min bror Claes i klassen ”galnaste publik” (?!). Och den uppmärksamme kan se att även jag deltar i händelseförloppet i bildens bakgrund.

Men trots att jag typ skulle vilja rejsa CX alla helger under hela året tror jag också på kontraster. Man kan liksom inte bli någon super-hero om man inte ligger på sofflocket emellanåt – så kallad off-season som många snackar om just nu.

Kroppar som cyklat många långa mil behöver VILA och huvuden som upplevt och varit med om häftiga upplevelser behöver rensa och smälta säsongen.

Jag har närmare 50 tävlingsstarter bakom mig den här säsongen. Från landsväg, MTB och CX. Det är fantastiskt. Alltså jag tycker det – av följande orsaker:

1 – Natten innan årets första tävling – Östgötaloppet – kunde jag inte sova pga 1000 nervösa fjärilar i min mage som höll mig vaken. Cirka 50 starter senare – typ på SM i CX, var jag givetvis också nervös, men jag har lyckats avdramatisera tävlandet mycket och hunnit lära mej att – man kan bli avhängd, man kan hamna på pallen, man kan vurpa bort sig osv osv – men nästan jämt är det så himla roligt och inte alls livsfarligt och framförallt stärkande på alla plan!

2 – Jag jobbar heltid som teknisk konsult och jag älskar det. Framförallt älskar jag att kunna kombinera det med tävlande på cykel – för det ger mig fart och fläkt. Jag tycker att de som satsar 100% på cykel är hjältar men jag är oftast inte advunsjuk på dem. Jag gillar att kunna återhämta mig vid mitt skrivbord men däremot leka att jag är en proffscyklist på fikarasterna ;).

Nej det är inte alltid lätt att vara en wannabe-proffscyklist och även vilja göra karriär på jobbet. Men jag har fått det att fungera bra och därför tycker jag att även jag och alla andra som bedriver ”dubbla karriärer” också är hjältar!

Och det är därför det är dags att vila lite nu. Jag tycker inte att vila innebär att cykla ett pass mindre i veckan och köra färre antal intervaller under någon månad. Jag tycker man även ska försöka med till exempel följande:

– Cykla en sväng men stanna efter någon mil och fika ett par timmar om man har lust.

– Cykla och bli avhängd men strunta i att kriga för att komma ifatt. De som cyklar får snabbt får stå och vänta (i kylan) så länge som man själv kan ägna sig åt att beundra naturen. (Hände mej i lördags, bild ovan, Foto: Martin Söderlund).

– Avinstallera Strava och Instagram från telefonen och datorn. I just did it (haha – jag vet att några inte tror mej när jag säger det) och det är skönt! Palla orka hänga med i det paralella nät-livet hela tiden.

– Baka! Julbaka till exempel! Och inte baka tex ”bars som är så smidiga att få ner i fickan”.

– Sovmorgon! Sömn är doping! Spinning kl 7, morningspins, distans kl 8 på lördagar – I love it all – men det är underskattat att inte hetsa i sig frukost eller att inte behöva leta efter vantar i mörker (pga solen har inte gått upp).

Köra CX i Malmö nästa helg! Det kommer bli fest! CK Barriär bjuder in, Katja kommer vara speaker. Och fatta hur kul det är att det anordnas rejs i Sverige i december! Går inte att klaga över att svenska säsongen är så förbaskat kort längre.

Hur ska jag någonsin kunna tävla i något annat än CX? Frågan har väckts i mitt huvud flera gånger under förra veckan. Att tävla i landsväg ute i någon glesbygd där knappt den lokala befolkningen är publik känns inte särskilt lockande längre. Jag tror dock att jag kommer att ha glömt bort detta till våren och stå övertaggad i ödemarken i minusgraderna i metropolen Borenberg i april (Östgötaloppet). Jag har en rolig nyhet som handlar om landsvägscykling på lut som jag längtar efter att kunna skriva om – hur avlägsen än säsongen verkar vara just nu. Stay tuned! (Foto ovan: Jonas Wiking)

Antal kommentarer: 1

Klas

#LIVDØDSYKKELKROSS



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in