Gud hör bön. Randonnékalendern är här

Jag är en sån där planeringsmänniska. Oftast har jag nästa års planering klar innan årets säsong ens har börjat. Och så har det varit i år också. Men under den sista månaden så bestämde jag mig för att lägga till två lopp till som kommer göra nästa år komplett. 

Det börjar med Mallorca 312 i slutet av april. Det gick bra förra året men jag var inte med i täten från början utan jag låg långt bak i startfältet och hade inga ambitioner på att cykla snabbt förrän vi kom till bergen. Men då var det för sent för att göra något vettigt.  

Strax efter det kör vi de avslutande 40 och 60-milsrundorna i brevetserien. Vi kommer förhoppningsvis arrangera en hel serie plus en 100-milare från Barkarby nästa år. 

Sen är det dags för Vätternrundan. Jag kör med Continental test team igen och målet är att komma in under sju timmar. Jag var med 2013 och kom in på 7:17. Den sommaren hade jag lite svårt att fokusera på träningen tack vare bröllop och cykelkrascher. Nästa sommar har jag inga planer på att gifta mig så bara där var ett hinder ur vägen.  

I början av juli går Jotunheimen rundt. 43 mil och 4500 höjdmeter i Norge. Kan det bli bättre? Jag körde den 2007 men har inte lyckats ta mig dit sen dess. Nu kände jag att det var dags igen. Med en bra form från Vätternrundan så borde jag kunna hänga med hyffsat här också. 

Till sist är det dags för årets höjdpunkt, Paris-Brest-Paris. Det blir tredje gången för mig och målet är att komma in under 50 timmar. Förra gången körde vi på 51:30. Med lite bättre planering så hade vi kunnat skala av en eller två timmar. Den gången slog vi det gamla svenska rekordet. Med lite tur slipar vi lite det nya rekordet den här gången också.

Det här är vad jag kommer tänka på under vinterns mörka timmar. Just därför så hoppar jag väl upp på Monarken redan nu. Mors!

Jag kommer skriva en längre artikel i tidningen om loppet så ni får läsa resten där. Jag kommer säkert återkomma till det här loppet senare under hösten. Det var så pass läckert. 

Oj vilken helg det blev. Det började lite knackigt. Vi flög ner på fredag förmiddag och självklart lyckades Arlanda slarva bort våra cyklar. Det är nämligen JÄTTESVÅRT att rulla in två cykelväskor i ett flygplan. Det här gjorde att vi fick stressa runt och låna ihop kläder och cyklar och köpa nya skor för att ens kunna köra. Men även om vi nu hade allt för att kunna cykla så är det inte helt optimalt att cykla 25 mil genom alperna med lånade grejer. Men lockan 01 på natten ringde receptionen och sa att våra cyklar hade kommit. Även om vi inte fick sova något den natten så hade vi ändå våra egna grejer. 

Nog med gnäll. Loppet var fantastiskt. Det var väldigt bra arrangerat och i vätskedepåerna kunde de som hade bråttom kunde sno åt sig färdigblandade flaskor och en näve gel. Vi andra som tog det lite piano fyllde på som vanligt. Vyerna var helt magiska. Bergen och dalarna är så mäktiga att man helt tappar perspektiven. Det kändes som att man fick en överdos i intryck under dagen. Om ni vill cykla er vimmelkantiga i berg så kan jag verkligen rekommendera det här loppet. 25 mil och 6000 höjdmeter sitter rätt fint i benen. 

Här är några bilder från arrangören. Mina bilder kommer i tidningen senare. 

Sådär. Efter en veckas förkylning är det äntligen dags att flyga ner till Tyskland. På lunchen var jag iväg till till Frode för en sista behandling av hälsenorna. För den äkta racelooken fick jag svart kinesiotejp. Nu när uppladdningen har varit så fullständigt miserabel så behöver jag inte stressa utan kan lägga lite mer tid på att ta fina bilder och leta efter getter. Sen kan jag ju alltid ljuga på bloggen och skriva att jag var jättesnabb ändå. Nu återstår bara att hälla upp ett glas vin och lägga mig i soffan. Vi ses efter helgen!

Den här veckan hade jag tänkt koncentrera mig på högintensiva intervaller och att kapa bort nåt kilo på kroppen. Men säg den plan som håller. I söndags vaknade jag med en rulle taggtråd i halsen. Igår låg jag på soffan hela dan och åt min kroppsvikt i choklad och tyckte synd om mig själv. Idag känns det lite bättre i halsen men bihålorna är helt paj. Som grädde på moset verkar Bring ha tappat bort ett paket med en cykelväska som jag beställde förra veckan. Jag har ringt dem två gånger och de kan fortfarande inte hitta paketet. Det är ju bara en kubikmeter stort så det kan ju ligga var som helst i budbilen. Kanske under en dammtuss eller nåt. Nu är det ingen fara med något av det där. Förkylning går förhoppningsvis över till på lördag och cykelväska kan jag nog låna av nån kompis. Nu ska jag gå ut till brevlådan och se om det har kommit någon kul räkning eller reklam från nåt rasistparti. Min dag är ändå körd.

Idag gick starten för Stockholms sista brevetlopp. Vi avslutar alltså året med Aris grusrunda. Det blir en härlig blandning av grus, äventyr och dåligt rekade vägar. Om man inte har gps så lär det vara omöjigt att köra rätt väg. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att vara borta hela dagen så jag tog med mig ungarna och Anders och släppte iväg cyklisterna. Det blev ca 20 stycken. Varav en kvinna, tre från KBCK och en på liggcykel. Nu är vi på gång att bege oss till målet på Lilla Barkarby. De första kämparna borde dimpa in vid fyra-tiden. 

Här kommer en laddning bilder från imorse.