Blogg

GP på Arlanda Test Track


Igår gick del två av Stockholms Landsvägscup av stapeln. Den här veckan rejsade vi på Arlanda Test Track, banan som kanske har stans lyxigaste asfalt? Och inte heller någon mötande trafik = en suverän möjlighet att öva på att ta kurvor och drömma om att man är ett riktigt pr0 när vinden viner i öronen.

Jag värmde upp genom att cykla ett par tusen höjdmeter MTB i franska alperna i helgen (det var fabolus – det kan vi prata mer om senare) samt åka på tjänsteresa i början av veckan. Sprang hem från tåget och på 10 min plockade jag upp min racer där jag lämnade den efter förra veckans GP (den hade ännu rester av intorkad gel kvar på ramen) och hoppade i mina bib:s. Trots att jag bröt mot viktiga regler att alltid rejsa på ren cykel mm så höll jag årets viktigaste personliga mål: cykla mer med nummerlapp på ryggen!!

SCK Damelit innan start med klubbens ledare och eldsjäl David Schweiler Foto: Peter Ahlerup

Det var närmare 20 damer till start, vilket borde vara något slags regionalt rekord! Flera klubbar var dessutom representerade – förutom SCK även Valhall och Fredrikshof bland andra. Vi från SCK var överrepresenterade och en av våra ledare, David, sa till oss innan start ”det är en fantastisk kväll på en fin bana – kör attacker så det ryker om det och ha kul”.

Damklungan precis efterstart Foto: Peter Ahlerup

Starten gick och efter några försiktiga svängar ut på den kurviga banan körde vi igång. Jag var glad över planen att köra offensivt då det där med att ha is i magen i början av rejset inte alls är min melodi (inte taktiskt alls, men vad tusan…). Lät fjärilarna och pirret i magen att övergå till tävlingens första attack, som föga förvånande hämtades in snabbt av klungan (jag kan ändå erkänna att jag för 2-3 s hann tänka ”men tänk om detta håller hela vägen…”. Åh jag är så härligt naiv som vågar drömma 2% in i en tävling som i och för sig bara ska pågå i 30 min).

Foto: Arnaldur Hilmisson

Damerna skulle köra åtta varv. Efter två varv önskade jag att halva racet hade gått. När pulsen lagt sig högt under tävling är det liksom omöjligt att mota ner den, i alla fall för mitt hetsiga jag.

Foto: Arnaldur Hilmisson

En attack med tre tjejer gick iväg, och den höll. Tyvärr var detta under ett skede av tävlingen då damernas klunga blandades ihop med ungdomar och herrar C, vilka startade samtidigt som oss. Det var minst sagt rörigt på banan. Därför tror jag att det inte var många som riktigt hann reflektera över tävlingens förlopp. Vid ett ögonblick såg jag även en kanin och jag skrek ”djur och barn på banan!!”. Alltså kan den ”mest perfekta banan” som Arlanda TT vara krävande, och läskig, när farten är relativt hög och det är mycket folk i vägen.

Foto: Arnaldur Hilmisson

Resterande varv handlade därför mest om att hålla tungan rätt i mun och hänga med i farten genom kurvorna och att köra ett par till attacker för min del. Plötsligt fick vi höra att det bara var ett varv kvar – då jag egentligen trodde att det skulle vara två. Det visade sig att min förvirrade tävlingshjärna faktiskt hade rätt och det var ungdomarna som hade ett varv kvar – inte damerna. Ändå körde damerna som om att ett varv återstod, vilket var rätt trist då många inte var beredda på det. Själv hamnade jag bakom en herre som jag inte vågade köra om i kurvorna (fegis). Upp på spurten låg jag risigt långt bak i klungan och hade inte en chans att komma upp och spurta då det även började blåsa någon slags stormvind i samma ögonblick (låter som undanflykter – men det var sant).

En förvirrad klunga gick i mål, där Clara Säll och Sophie Sundström som låg i den tidiga utbrytningen kom etta och tvåa följt av Jessica Ericsson som kom trea. Här finns alla resultat

Trots förvirrigt och oroligheter på banan är jag glad över att se så många tjejer att köra hårt och ha kul! Kvällens fighter är helt klart Jenny Werner från SCK som körde vidare starkt efter en vurpa! Tror och hoppas att alla som var med lärde sig mycket trots att vi bara körde dryga 30 minuter.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

SCK vann Fiskaretorpet GP – revanch!


Igår drog Stockholms Landsvägscup igång. Principen är enkel – flera tisdagar framöver fram tills augusti (med uppehåll under sommaren) anordnar olika cykelklubbar i Stockholm tävlingar för såväl nybörjare som elit.

Foto från Herrar B

Första loppet var på Fiskaretorpet GP på en varvbana om 1,7 km. Solen sken och det var typiskt kort-kort-väder. Ändå kom jag på tusen anledningar till att inte köra racet timmarna innan. Latmasken i mej själv höll låda ”fasen vad jobbigt, jag åker säkert av, det är svåra svängar osv…”. 

MEN HALLÅ – Fiskaretorpet ligger på vägen hem på min dagliga pendlarsträcka. Hur ofta har man chansen att tävla på vägen hem från jobbet? Ca en gång om året! Då måste man ta chansen att tävla och framförallt träna sig trött.

Efter att ha mött upp tre av mina lagkamrater, fått en nummerlapp på ryggen och värmt upp var latmasken som bortblåst och utbytt mot ett par tävlingshorn. Roligt att vi var ett tiotal tjejer på startlinjen!

Stockholm CK:s damer på plats – Camilla Backman, Ulrika Högberg, Thorgedur Palsdottir och jag själv

Vi körde 30 minuter + 1 varv och under de ca 20 kilometer vi körde hann det hända en hel del. Jag var toktaggad och började attackera tidigt. Det orkade mina ben med under inte särskilt många meter (men det var kul så länge det varade) och jag bytte av attack-stafett-pinnen med mina lagkamrater. Inga andra lag var på plats, alltså gjorde vi det mesta av racet – annars hade det gått i kanske 20 knyck gissar jag ;). Nu gick det i ca 35 km/h (jämfört med herrar B som körde ca 37 km/h – och de var 60 pers…).

Hanna Bodin från Spårvägen lyckades med en utbrytning som vi inte försökte bryggaupp förrän under de sista varven. Det var en fin taktik eftersom Camilla Backman från vårt lag vann loppet! Följt av Jessica Ericsson från Valhall och Sophie Sundström från Sävedalen.

Jag körde så offensivt jag pallade med och kom in som 6a. Men placeringen spelar ingen som helst roll för mej eftersom jag lyckades med mitt största mål: att döda GP-djävulen på min axel som sitter och väser att det är läskigt att köra kurvor i sällskap av andra cyklister. Jag var så himla glad att jag bara ville skrika av glädje när jag gick i mål. Tänk att ca 20 km GP kan göra en så lycklig och så trött!

Dessutom var det en revanch för laget sedan Fryksdalen 3-dagars i helgen. För varje lopp vi kör tillsammans fungerar kommunikationen och samarbetet mellan oss i laget bättre och vi får mer flyt. Vi fick beröm från en cyklist att det var roligt att köra med oss för att vi skapade något slags händelserikt race – till skillnad från andra damlag som kan vara väl passiva. Glädjande att höra!

Sen har jag givetvis 1000 andra saker att lära mig – som att en plats i klungan längst fram eller längst bak inte är särskilt luckurativt i längden med mera med mera…

Det var en fantastisk kväll igår – för SCK:s del kom Amir Ansari trea i herrar B. Denna unga talang har precis kommit som flykting till Sverige men har redan kommit långt på cykeln. Honom får vi nog se mer av framöver! Och så kom Tobias Stridsberg ur SCK herrelit tvåa i Herrar A, grattis! Tack alla funktionärer som gör detta möjligt och tack och bra jobbat alla tjejer som var med och rejsade!

Herrar B – unga Amir Ansari från SCK körde starkt in som trea och Camilla hejar!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Racerapport Fryksdalens 3-dagars


I helgen gick Fryksdalens 3-dagars av stapeln i Sunne. Loppet, som tidigare hette Hammarö 3-dagars, har bytt plats (ännu i Värmland) från tidigare år. Mest utmärkande med bytet var nog den stenhårda start som prologen bjöd på – då den lokala utsiktsplatsen Tossebergsklätten (2,1 km, 10% snittlutning, 20% som brantast) skulle bestigas av samtliga cyklister.

Vi var fyra tjejer från Stockholm CK på startlinjen – undertecknad, Camilla Backman, Ulrika Högberg och Hanna Johansson. Hoppade direkt ut ur bilarna och upp på hojarna, laddade för att köra prolog. Behöver jag säga att samtliga av oss drabbades av sk ”prologhosta” efter start?

Jag är glad över att jag  inte var medveten om vad jag gav mig in på innan klättringen började. Pang iväg – det tog ca 20 s att nå maxpuls och smärtan stagnerade i säväl lungor som ben på vägen upp. Jag hade tunnelseende till toppen och var livrädd för att behöva sakta ner – då hade jag trillat i diket.


Jag körde in på en sjätteplats (av 13 till start) och är otroligt nöjd över min insats (är jag den enda cyklisten som allra helst skulle vilja att alla tävlingar bara går uppför? Jag misstänker det!). Klättringen tog 9,40-ca 13 min för de startande i damelitklassen – Camilla Backman och Hanna Johansson inledde fint som 2a och 3a. Starkast uppför var den norska bergageten (och även åkstarka, visade det sig senare) cyklisten Thrude Natholmen.

På lördagen körde vi två lopp – tempo inledningsvis och senare GP. Tempobanan var fin – böljande och för dagen med en extra touch i form av en kall motvind under loppets första del. Vi körde 30 km – mitt första rena tempolopp ever och det var kul! Även fast jag blev passerad av andra starka damer njöt jag av att ligga i min egen bubbla och mala på.

Tappade placering i totalen efter loppet – samtliga tjejer ur mitt lag fortsatte att köra starkt, även om de alla körde sina första tempolopp någonsin!

Efter mat och vila var det dags att ”börja köra på riktigt”, som någon av herrarna ur min klubb sa – alltså GP. GP:t gick på en bana på ca 4 km inne i Sunne. Damerna startade med herrjuniorerna – jag trodde att sådant inte hände på elittävlingar längre ?! Och även om flera av tjejerna tidigare uttryckt att de ville ha enskild start ändrade de på sig när vi stod i startfållan (vem vill tacka nej till en rulle när den finns där?). Cykling är tyvärr inte en tävling i etik och moral, hann jag tänka, innan startskottet gick hastigt och lustigt.

Som väntat var ett par tjejer kvicka nog att ta juniornas hjul, andra hann inte riktigt fatta vad som hände, jag själv inkluderat. Loppet blev en fight – alla tjejer i mitt lag, förutom jag som hamnade bakom, låg i en mindre grupp och slet genom villakvarter och över tågräls.

GP ska vara kort och lidsamt. Under mina sämsta stunder tänkte jag ”det är Valborg, nu skiter jag i det här och drar och festar istället”. Dessa kaostankar inträffade särskilt precis på målrakan, då en förjävlig sidvind slog tilll.

Men det blev ingen fest mer än att jag var otroligt glad när de sex varven av pina var över och tjejerna i mitt lag hade gjort bra ifrån sig.

På söndagen var det dags för helgens avslutande linjelopp. Från SCK hade vi Hanna som låg bäst till i totalen (fyra) och vi valde givetvis att köra för henne. Speciellt med loppet var även att det bara var totaltiden av helgens lopp som räknades – därför gick det INTE av med full fart från start. Snarare tvärtom. Samtliga cyklister var extremt passiva för att rädda sitt eget skinn genom hela loppet (och inte förlora sekunder i förhållande till alla andra) till mållinjen.

Inga konstigheter egentligen – förutom då seniorklungan passerade oss och vi fick höra att vi körde långsamt från tävlingsledningen. Rätt grej att säga till några som tävlar tycker jag (inte – såna är spelets regler). Men visst var det lite trist – därför började jag och Ulrika och Camilla ur mitt lag att attackera för att skapa något slags lopp av denna ”söndagstur”. Tyvärr ledde dessa utbrytningar inte till något större drama än viss oro i klungan – vilket jag tyckte var kul. Roligt att kunna göra skillnad!

Jag blev efter en stund rätt sliten, kanske spelade de tidigare dagarnas lopp även viss roll. Jag körde offensivt så gott jag kunde sedan var det tack och godnatt för min del. Hanna Johansson ur mitt lag kom tvåa i linjeloppet och fyra i totalen. Otroligt bra prestation då det var hennes andra tävlingssammanhang på cykel.

Moa Johansson från Mölndals CK vann loppet och totalen, tvåa i totalen blev norskan Thrude Natholmen och trea Johanna Sömskar, Norberg.

Här finns mer att läsa om helgens tävling. Staffan Arvidsson ur SCK körde in som tvåa i herrelit – hurra!

Med trötta ben men glad skalle åkte jag tillbaka hem till Stockholm. Fantastiskt att befinna sig i en tävlingsbubbla under en hel helg – speciellt med sällskapet av mitt lag och coach Anna Nyhlén (som även tagit samtliga bilder i detta inlägg). Alla borde prova att köra i ett lag – delad glädje smakar bättre än all annan glädje!

För egen del föll jag tyvärr i placering efter prologen. Inser att jag har massor kvar att lära mig som cyklist – fysiskt och framförallt tekniskt och mentalt. Bara att slita på. Ikväll startar Stockholmscuppen på hemmaplan med ett GP och i helgen drar jag till Alperna och kör MTB med ett gäng fransoser! Pepp!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Plötsligt händer det (inte)


För första gången i mitt liv lyckades jag veckan innan race bocka av många punkter på min ”I-wish-I-could-do-before-race-list”. Följande saker är för mig stora bragder även var och en för sig, och att jag lyckades med allt nedanstående veckan innan Kinnekulleloppet är stort:

– Hänga med en Hofvet-snabb-grupp en hel träning utan att bli avhängd trots att jag blåste ur både lungor och ben på kuppen.

– Lyckas vila och sova precis behaglig mycket efter ovanstående urladdning.

– Lyckas hålla både mej och Flamman (nya tävlingscykeln) hela och rena och fullladdade (med mat för min del, el för cykeln med Di2-växlars del).

– Limma tubhjul utan att få lim över både hela mej och cykeln dagen innan race (ok dagen innan är inte super – erkänner det).

– Se hur 40+ deltagare stod anmälda i Dam-elit-klassen till Kinnekulleloppet och premiären i Swe-Cup 2016.

– Känna att ”det kommer bli fruktansvärt jobbigt att köra elittävling med massa snabba brudar, men wowvad taggad jag är!”.

– Sova någorlunda vettigt natten innan planerat race.

CHECK CHECK CHECK!

Klockan 12.30 i söndags satt jag tillsammans med mina lagkamrater i en arnika-osandebil på toppen av Kinnekulle. Tittade man ut genom fönstret kunde man inte ana att det var mitten av april i södra-Sverige. Det såg mer ut som att vi befann oss på en fjälltopp, vilket egentligen är trevlig de flesta dagar i veckan.

Det är trevligt alla gånger förutom då man är sugen på att rejsa och har satt en nummerlapp på ryggen och hetsätit massa mackor och blandat sportdryck och knölat in gels under bibs:en (att äta under rejs). Det är trevligt alla gånger förutom då racet blir inställt på grund av väder när man, fantastiskt nog, lyckats med alla check-points på sin ”I-wish-I-could-do-before-race-list”.

Bittert 2.0.

Vi var ett inte så muntert gäng i SCK som blev ”snuvade på konfekten” och fick åka bil hem till Stockholm i söndags eftermiddag istället för att cykla upp och ner för Kinnekulle.

Men vad tusan… onödigt att hänga läpp över det här, egentligen.

Åter igen inser jag att cykling handlar om så mycket mer att trampa på, egentligen. Som till exempel att öva på att smörja in sig med arnika i en trång bil. Som att hantera motgångar – även om de inte är fysiska. Som att inse att det ändå var en trevlig helg med mina lagkamrater i Kinnekulle – även om det inte blev som jag tänkt mig.

Dags att ta nya tag, i helgen kör vi Fryksdalens 3-dagars! (peppar peppar)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Keps Cup MTB Final 2016


Keps Cup måste vara något av det charmigaste cykelarrangemang som Stockholm bjuder på. Under fyra helger av våren arrangerar olika MTB-klubbar runt om stan småtävlingar. Riggar upp ett tält vid en stig i skogen och delar ut nummerlappar till ibland närmare 100-talet cyklister som dyker upp.

Planen är att jag ska köra mest landsväg med SCK i år, men efter förra helgens Östgötalopp insåg jag följande:

1 – jag behöver öva på att stå på startlinjen. Ha en nummerlapp på mej, tycka att sekundrarna innan start går långsamt, lära mej klicka i pedalen när startskottet går, lära mej hantera fjärilar i magen, inte tycka det är asläskigt att trängas med många andra adrenalinstinna cyklister… osv.
2 – jag behöver köra stenhårt för att komma i form. Detta är typ omöjligt att inte lyckas med när man har nummerlapp på sig.


Foto: Johan Flodström

Jag tog tillfället i akt och åkte ut till Rönninge i helgen. Där höll Rönninge MTB i finalen i Keps Cup och det var fullt med MTB-cyklister på plats – i alla former! Allt från juniorer tilll snabba seniorsnubbar.

Det är cirka fjärde gången jag kör stig i år, jag kände smidig mej som ett kylskåp under uppvärmningsvarven. Dessutom regnade det tills precis innan starten (phew!). Väl på startlinjen hände ungefär allt som jag listade ovan – jag var nervös. Startskottet gick och vi stack iväg på ett elljusspår – yes tänkte jag, bara trycka på. Sen så fort det svängde in i skogen klantade jag till det och tappade kedjan. Hoppade av cykeln och under tiden som jag fixade det fick jag snopet se mig själv bli passerad av ett gäng cyklister. På´t igen – nu ut och upp på sliriga och hala hällar.

Det bästa med MTB är när man klarar sånt man först trodde vara omöjligt – med flåsande cyklister framför och bakom mej vågade jag köra på hårdare och modigare än under uppvärmningen. Och så när man vågar sluta lyssna på fegisen inne i skallen som skriker ”stopp, stopp, du trillar” – då kommer flowet – och det är banne mej bättre än all mindfullness i hela världen.

Foto: Johan Flodström

Andra varvet gick bra – vågade släppa på ännu mer. Började dock även bli varvad av de snabbare cyklisterna… tyckte först rent instinktivt att det var asjobbigt. De jobbiga tankarna började komma, ”jag är långsam och kass” osv.. men såg till att vända dem snabbt och tänkte såhär : DET ÄR EN YNNEST ATT KUNNA TÄVLA överhuvudtaget. Inte många % av allla i hela världen har möjlighet till det. Så varje gång jag blev varvad försökte jag ta hjul på snabbingen framför mej (funkade ca 2-3 sekunder) och följde deras smarta(re) spårval.

Tredje varvet började jag bli trött – precis dit jag ville komma. Jag behöver lära mej köra på även om både skalle och ben inte vill mer. Fick en otrolig pepp av fantastiska funktionärer som stod med kobjälror och gastade vid varvning – tack!

Sen kom jag bara en bit på fjärde varvet innan jag fick lite för mycket feeling och kraschade in i en sten. Allt bra med mej – sämre med min cykels bakväxel och växelöra tyvärr. De var av och jag fick gå tillbaka in i mål. Part of the game av att cykla i skogen antar jag.

Trist att Keps Cup är över för i år nu när jag fått blodad tand. Kul dock att jag ska slita som ett djur på Kinnekulleloppet nästa helg! Stay tuned!


Antal kommentarer: 3

Håkan

Det var Rönninge MTB sim höll dagens avslutande deltävling.
Spårvägen arrade igår lördag.


Tomas

Kul att träffa på dig i skogen idag! Väl kämpat, men trist med hojen..


Ingrid Kjellström

Tack för info Håkan!
Och tack för pepp Tomas 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Östgötaloppet – SCK på pallen!


Östgötaloppet brukar gå under namnet ”när kalvarna släpps på grönbete” eller kallas för ”dyrt lopp” (på grund av att många dyra cykelramar kraschas). Alltså var jag nog inte den enda i startfållan som hade fjärilar i magen – trots att det denna söndagsmorgon nästan var vindstilla och solen stod högt på himlen. Det är ju något speciellt med årets första lopp – alla vill visa både för sina motståndare och sig själva att de gjort läxan under vintern och blivit snabbare och starkare.

SCK Damelit hade tio cyklister (av ca 30) på startlinjen och vi var det största laget på plats, men även Crescent och Mölndal hade flera cyklister på plats. Kul – det betyder att cyklingen måste köras med taktik likt ett schackspel – tvärtemot när damerna körde med herrar i juniorklass för några år sedan (då handlade det bara om att suga hjul bakom killarna för att vinna).

Några av våra damer hade i uppgift att köra offensivt från start och attackera. Alltså började det ryckas en del i klungan tidigt under loppet och med mina mått mätt gick det undan emellanåt.

(Senast jag körde loppet, för tre år sedan, kom jag inte med i starten och fick slita som ett djur i 5 km solo för att nå klungan. Där pallade jag sitta med 20 km innan jag blev avhängd… alltså var det en seger för mig att sitta i klungan bara de första kilometrarna i år).

Efter 20 minuter ledde en av attackerna till en längre utbrytning för Camilla Backman av oss i SCK samt ett par andra tjejer från de andra lagen. Alltså var det ingen i klungan som hade fasligt bråttom att dra ikapp denna grupp så pass tidigt under loppet. Ingen trodde nog att de skulle kunna hålla sin utbrytning särskilt länge.

Eftersom SCK som sagt var överrepresenterade i klungan försökte vi gå upp och stå för en del av dragjobbet ute på tävlingens längre varv. Några av våra tjejer försökte sig även på att attackera och köra på.

Foto: Robert Pettersson

Vi snackar alltså om tjejer som kör sin livs första tävling – hur coolt är det inte att våga prova på sina vingar och ta chanser då? Superhäftigt tycker jag!

Cirka 55 km in i loppet drog jag en rejäl bonk och kan därför inte rapportera direkt från klungan därifrån (läs Madde Ståhls blogg!). Jag var helt rökt efter att dragit en del samt inte placerat mig så smart i klungan resten av tiden. Inser att mina armbågar och mentalitet i klungan behöver vässas en hel del – jag är inte så bra på att ta plats och jobba mej upp till en mer fördelaktig position… för att inte tala om hur mina ben behöver vässas för att palla trycket från hög fart och även attacker därifrån till en ännu högre fart! Och så måste jag lära mej att klämma gels i 40 km/h.

De fantastiska nyheterna är att Camilla Backman – som var en av våra debutanter – kom trea i loppet efter Emma Ahlstrand (Team Ormsalva) och Moa Johansson (Mölndal CK). Deras tidiga utbrytning höll alltså och vi jublar över att ha en ur SCK på pallen så tidigt under loppet.

Själv kom jag långt ner i resultatlistan och det kan man ju 1: tycka är riktigt risigt – 2: jubla över. Jag väljer nr 2! Man är givetvis inte bättre än sin senaste prestation – men för mig var det en stor seger att kunna sitta med i klungan och bidra med något litet till tävlingens förlopp. Detta eftersom att jag för ett par veckor sen inte ens pallade cykla 2 mil utan fick bli hämtad med bil för att ta mej hem. Elitcykling är en stenhård sport – det går liksom inte att mesköra utan både ben och skalle måste leverera under varje sekund av loppet (upplever en rookie som jag det i alla fall). Hatten av för alla som ens försöker sig på att starta i ett elitlopp!

Och det bästa med helgen har helt klart varit att gå igenom allt med tjejerna i SCK – cykling, nervositet, pasta-laddning, jublet när Camilla kom på pallen. Vilket lag! Tur att det bara är tidigt in på säsongen och att vi har mycket kvar att uppleva tillsammans.


Antal kommentarer: 1

Klas

Kul att det kändes bra! Bara o komma på fler morningspins o föra klungan lite, det börjar gå fortare och fortare där ute nu 😉



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*