Blogg

Gör om, gör rätt


Det har gått fem dagar sedan jag gick i mål på Raid Centrale Paris. Efter en vecka i lera ständigt iförd cykelhjälm och trailrunning-skor är det lite konstigt att vara tillbaka till det civila livet i skolan. Jag trivs bättre i cykelbrallor än i jeans alla dagar i veckan. Till exempel är det ju sällan man får chansen att köra spurt i jeans. Vi vann spurten bland typ fem lag under dag två och även om jag ser orolig ut på bilden nedan var jag desto lyckligare någon minut senare.

En annan anledning till att jag inte trivs så bra i jeans just nu är för att det gör ont när jag tar dem på mej. Man hade ju kunnat tro att man minskat i omfång efter fem dagar av typ 25 timmars träning. Inte i mitt fall. Dock är det på grund av att jag är svullen på diverse ställen på benen och inte på att jag ätit för mycket choklad i tävlingens depåer (hoppas jag). Jag tror att jag hade kunnat undkomma detta om jag varit lite mer smart. Därför tänkte jag tipsa mig själv (och er andra) om mina lärdomar från en 5-dagars lerig och blöt multisporttävlig.

Starta inte en fem dagar lång tävling med att kuta som om det vore en spurt. Det är ändå ingen som ser dig… försök spara energi till att spurta i mål fem dagar istället. Det är häftigare.

Kompressionskläder är bra. I lagom mängd. Tävla inte i kompressionsstrumpor för att sedan sätta på dig kompressionstights direkt efter att ha duschat. Kroppen måste ta vara på svullnader och ömheter på något vis – kompressionsplagg kan inte trolla bort dem. Jag skulle inte vilja ge de svullna fötter jag rullat fram på i helgen till ens min värsta fiende.

Tävla i lag är en fest! Gör det så ofta som du kan! Minuter som kan kännas evighetslånga när man sitter och nöter ensam försvinner i ett nafs när man är flera. Det blir så mycket enklare med sällskap som kan underhålla istället för att man sitter och lyssnar på sina egna tankar.

Man är inte stark jämt. Speciellt inte under fem dagar… Det är helt okej att ha en dålig dag och att våga erkänna det – våga slå av på tempot för sin egen del och även att be om hjälp (när man kan – som när man tävlar i lag). Man måste liksom ha sina downs och vara svag för att bli stark. Och det är mycket roligare att vara stark när man vet hur tungt det är att känna sig svag!

Socker är din kompis när du tränar/tävlar många timmar om dagen. Första dagen på tävlingen gick jag och klagade på maten hos den franska tävlingsledningen. De fattade inte varför jag inte gillade deras utbud av ENDAST söta pålägg. Efter dag två och framöver hade jag inte energi över till att bry mig. Jag åt vad som serverades för att kroppen behövde all energi som fanns att tillgå. Det gick bra att springa på baugette och nutella. Jag väggade aldrig och blev inte sjuk varken under eller efter loppet.

Du är så mycket starkare än du tror. Sista tävlingdagen gick vi upp klockan tre och jag hade min djupaste dip ever. Mina vänner fick dra mig i ett rep för att jag skulle klara av den första löpsträckan på 9 km och 600 hm. Ville verkligen bryta loppet där och då men efter mycket pepp från mina vänner fortsatte jag hela vägen in i mål. Körde till och med riktigt bra nerför på MTB (min akilleshäl).

Sist men inte minst… fransmän rockar! Killarna ovan är mina hjältar 4-ever. Försök träna och tävla med fransmän när/om ni kan. De är gentlemän och har pannben och (positivt) humör som slår de flesta!


Antal kommentarer: 2

Anna Jansson

Grymmaste du! Shit vilken häftig grej!


Katja

Vill också träna/tävla med fransmän ;((( *fransk suck*

http://cykelkatten.se/



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

När jag var med i Raid Centrale Paris/Hunger Games


Jag är hemma efter en vecka av mountainbike, trialrunning och camping i de Schweiziska alperna. 22 mil och 8500 höjdmeter har jag besegrat under den fem dagar långa multisporttävlingen Raid Centrale Paris. Det har varit en kamp tillsammans med mitt lag av tre fransmän mot 250 andra deltagare. Men framförallt har det varit en kamp mot mig själv och mot naturens krafter.

Vi startade i måndags med en trailrunning på 12 kilometer och 600 höjdmeter. När tvåhundra människor sprintar omkring en är det svårt att komma ihåg att det bara återstår fyra dagar av tävling. Jag skulle tro att halva startfältet kutade på maxpuls. Det visade sig vara helt i onödan – eftersom toppklungan sprang tre kilometer fel och därför ströks den etappen ur resultatlistan. Kan kallas riktigt orättvist eller ”a part of the game”. Vad som helst kan hända under en multisporttävling – något jag fick erfara många gånger.

När jag anmälde mig till tävlingen såg jag framför mig hur jag skulle springa med lätta steg fram på en solig alptopp. Jag hade fel. Större delen av veckan har det regnat – eller snöat – eftersom vi flera gånger varje dag sprungit och cyklat på över 1200 höjdmeter över havet. Vädret gjorde tävlingen mycket mer komplex – för såväl kropp som knopp. Vi har vadat i lera, burit cyklar upp för branta partier av snö och virat in oss själva i emergency-blankets för att hålla värmen.

Varje dag sprang vi ungefär 15 kilometer och cyklade 30, ofta uppdelat på fyra etapper. Vi har cyklat på grusväg, småstigar och asfalt. Vi har även fått rejäl träning för överkroppen då stora delar av cykelbanan inte var möjlig att cykla utan vi tvingades bära cyklarna. Denna ”gren” visade det sig att  mitt lag var mycket bra på och flera gånger placerade vi oss i topp tre (av 55 lag) på MTB-sträckorna. Jag gjorde det till en grej att alltid vara den sista som hoppade av cykeln när det var så svårcyklat. Bra träning – man klarar mer än vad man tror. Även att cykla nerför på avancerade stigar gick bättre än jag trodde. Att ha en tävling som morot i bakhuvudet är bra för motivationen och modet.




Jag är ingen hejare på att springa i berg men trodde aldrig att jag skulle behöva bli dragen i ett rep för att ta mig upp till topparna. Eller, riktigt så illa var det inte. Jag tog mig upp men jag upptäckte också snabbt hur skönt det är att ha draghjälp och känna sig snabb trots att det inte är  jobbigt. Nästan alla lag använde sig av rep för att hjälpa varandra. Att tävla i lag är fantastiskt. Alla har sina up- and downs men dessa kan reduceras genom att man hjälper varandra när det är tungt. Jag är så otroligt tacksam över att ha haft tre stöttande killar vid min sida! De har puttat mig, hejat på mig, burit mina väskor och låtit mig sova i mitten av tältet så jag skulle vara varm.

Första dagen slutade vi som tionde lag och andra dagen som sjätte lag och bästa studentlag (det var både studenter och företag/multisportare som var med och tävlade). Jag trodde aldrig att mitt lag skulle kunna prestera så bra och var riktigt glad! Tredje dagen hade vi dock otur då hela banan var orientering och vi gjorde några misstag. Det regnade också något fruktansvärt och vi alla blev nedkylda och flera deltagare fick bryta tävlingen på grund av detta. För mitt lags del ledde det till att två av killarna blev skadade och inte kunde fortsätta tävlingen… därför var vi bara halva mannastyrkan under de sista dagarna av tävlingen.

Det kändes nästan som att vara med i Hunger Games. Totalt var det ett tjugotal lag som lyckades avsluta med alla sina medlemmar i behåll genom hela tävlingen. Folk trillade under cyklingen, sprang sönder sina knän, blev magsjuka och klarade inte den fysiska eller psyiska utmaningen. Vi var ute cirka 7-8 timmar varje dag och sov dessutom i tält. Det var inte lätt att övertala sina tunga ben att ställa sig upp och springa när klockan ringde klockan sex…

Trots att både kroppen gjorde ont och motivationen sviktade emellanåt hade jag en fantastisk tävling i bergen. Tävlingen var riktigt bra arrangerad och stämningen hos deltagarna var hög trots de svåra förhållanden. I nuläget har jag svårigheter att gå då hela min kropp är stel och kanstött av alla höjdmeter. Jag skulle ändå vilja göra om tävlingen alla dagar i veckan och har blivit ännu mer förälskad i att träna och tävla i bergen! En vilovecka sen är det på´t igen!


Antal kommentarer: 2

Vilma

Vilken grej! Sjukt coolt att ni gav er på det 🙂 Lät lite tuffare än VR onekligen… 😉


Ingrid Kjellström

Tack Vilma! Kan dock säga att jag fick flash-backs från VR och regnet 2012. Det var inte så enkelt det heller 😉



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

RCP – en tuff utmaning i Schweiz


Nästa vecka kommer jag att ställas inför min tuffaste utmaningen någonsin. Le Raid Centrale Paris – en multisporttävling. Under fem dagar ska jag förflytta mig 25 mil över de schweiziska bergen – med hjälp av mountainbike, trailrunning, kanot, bågskytte (?!), orientering och klättring.

Tävlingen anordnas av ett franskt universitetet och är en lagtävling för studenter. Cirka femtiofem fyramanna-lag och alltså nästan 250 studenter kommer att delta. Eftersom varje lag måste ha en tjej med sig har blivit ”headhuntad” av tre franska killar som är med i en multisportklubb.

Tjugofem mil på fem dagar låter inte särskilt skrämmande. Men om man tar sig en titt på kartan och Schweiz geografi blir det värre. Det är inte många meter här som är platta, utan vi kommer att ta oss upp och ner för flera bergstoppar. Enligt arrangörerna ska vi ta oss upp 8000 höjdmeter sammanlagt. Vi ska ta oss från sydväst (kartan ovan) nordöst ut – mot Interlaken som är hjärtat av landet. Alltså kommer vi röra oss cirka fem mil per dag och bo på olika platser varje natt. Vi ska dessutom bo i tält och förväntas mingla med företag på kvällarna. Tävlingen är någon slags head-hunting för franska företag som söker nyanställda (en form jag verkligen gillar – kan ingen starta det konceptet hemma i Sverige?!).

Och mina meriter från multisport? Jo jag cyklade mountainbike första gången för två månader sedan. Springa – jo jag tar mig fram. Kanot? Blir ett roligt första försök! Länge tyckte jag att en Ironman var det tuffaste man kunde göra men nu har jag ändrat mig. Tänk att typ börja en ny Ironman varje dag under fem dagar... och efter att ha tränat med fransmän vet jag att deras filosofi kring träning och tävling inte är typ ”du har förtjänat blåbärssoppa varje mil” a la svenska Vasaloppet-style. Det är mer ”käka din croissant till frukost och spring tills du stupar. Vin och baugette får du ikväll!”.

Nåväl… killarna i mitt lag har med sig rep att dra mig med, stavar som jag kan stödja mig på och hemlagade bars att dopa mig med. Vi kommer nog ta oss i mål. Dessutom är jag en av få internationella deltagare och kommer att få springa med den svenska flaggan!

Om ni är nyfikna på hur det kommer att gå för mig och mitt lag Les Bouviers Bernois (St Sanktbernhardshundarna) kan ni följa oss här. (Ovan ser ni banprofilen för måndagens tävling). Det röda är löpning och det gröna MTB. Rolig liten teknisk del på MTB som avslutning alltså – bring it on!


Antal kommentarer: 2

Julia

Fasen vad grym du är Ingrid! Kör hårt!


Bitte

Stort lycka till , det ser skrämmande ut! Men du kommer fixa det!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Mallorca: ocensurerat!


Alla har vi sett bilder på Facebook och Instagram – av snygga cyklister som knappt svettats efter att ha cyklat femton mil berg eller tagit en klättring på tusen höjdmeter. Själv gillar jag att snygga till mej själv och mina medcyklister med filter på Instagram. Men för en snygg bild knäpps det många som inte alltid är så tjusiga – däremot mer ärliga och närmare sanningen!

Det skulle bli en snygg gruppbild men vi var inte så synkade när kameran sattes på autotagning…

Jag skulle ta en snygg selfie på Sa Calobra. Det skulle brorsan med.

Man skulle ju kunna tro att vi alla står och posar (knappt svettiga, som på bilden nedan) efter att ha cyklat Sa Calobra. Nja, alla kastade cyklarna på marken för att hämta andan.

Tog cirka fem minuter innan vi samlat oss såhär fint alltså. Kom även fram att en cyklist i sällskapet dumpat flaskor och andra prylar på toppen för att lätta på cykelns vikt när vi skulle köra klättringen. Fusk!

Sambandet socker-humör är mycket tydligt i gruppen. Tio minunter innan fika kan stämningen vara rätt låg. Speciellt om man inte vet hur långt det är till nästa fik.

Stämingen i gruppen skulle även blivit mycket låg om denna unga spanjor lyckats med sin plan: att köra in sin leksakstraktor i våra älskade cyklar. Tur att jag räddade situationen genom att släppa min glass och jaga bort honom från brottsplatsen.

Alltid snabbast upp för backen? Nja.. denna lokala förmåga tog oss lätt uppför en klättring. På en cykel med noll växlar. Med en mobil i ena handen.

Hungern! Den går aldrig över. Nattmackor och överbliven pasta? HUR gott som helst runt midnatt efter en lång dag på hojen! Brorsan (ovan) har en varg tatuerad på armen. Kan att ha och göra med att syskonen Kjellström kan liknas vid vargar när vi får mat på bordet… 🙂


Antal kommentarer: 2

Björn

Om ni är från Karlstad har ju vargen sin förklaring. ”Sopa på, FBK”.


Ingrid Kjellström

Vi kommer från Gotland. Oklart vad vargar betyder där då de inte ens finns på ön.. 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Jag är hjälpryttaren på Sa Calobra!


Solen skiner starkt och min cykel rullar fortsatt bra på Mallorca! Efter att ha iaktagit mitt Facebookflöde under förra veckan (påsken) har jag insett att det finns några Must-do on Mallorca. Det är att fika i Petra, köra bergstur käka apelsinklyftor och dricka Cola, besöka velodromen, jubla över det angenäma (cykel)-sällskapet, klaga över trötta ben och ta en svettig selfie efter att ha klättrat Sa Calobria. Har jag missat något? Jag är trots allt en Mallis-rookie. En av killarna jag är här med, Andreas, är på ön för fjärde gången. Han känner sig så hemma här att han struntar i allt vad ”Camp-Mallorca med guide” eller ens ”karta i fickan” heter.

Andreas självsäkerhet kan ha olika resultat, men idag gick det bra. Vi körde inte vilse, ingen bånkade och vi samlade ihop cirka 4000 höjdmeter till klätterbenskontot. Det vill säga, vi körde en bergstur och jag fick nå såväl öns högsta punkt (Puig Major) som ta den där selfien vid serporna på Sa Calobra.

Åsa har skrivit en episk redgörelse om Mallis mest kända klättring. Läs den om ni vill ha de tekniska detaljerna. Min starkaste känsla när jag rullade ner och sedan klättrade uppför de cirka 700 höjdmetrarna idag var: hatten av för alla cyklister som vågar sig ner för backen! Har man tagit sig ner måste man ta sig upp igen, ett koncept jag egentligen avskyr. Jag njuter helst av nedförslöpan efter att ha klarat klättringen. Men hur som helst kan jag inte gnälla över mjölksyra när jag satt på en kolfiberpärla upp för backen. Andra cyklister cyklade i gympadojor och på cyklar som väger dubbelt så mycket som min. Vissa såg dessutom direkt lidande ut, både på vägen upp och ner. Hoppas att alla som var nära gråten idag avnjuter en stadig måltid och känner sig riktigt nöjda just nu.

Själv kan jag inte sticka under stol med att jag är lite präktigt nöjd över att inte blivit passerad av en enda cyklist förutom hetspellarna i mitt team (Team Sky Bånk) upp för backen. Istället agerade jag hjälpryttare åt diverse cyklister, bild ovan (egentligen gillar jag inte att köra om folk heller, blir så hemskt nervös för att de ska ta revanch över mig på backkrönet senare. En grej till: att cykla utan hjälm som den tyska herren bakom mig är det fånigaste som finns. Han förtjänar att känna sig piskad av en blond tjej. Hoppas att han fattar att man blir snabbare om man har hjälm som jag har!).

Jag har föresten flyttat från Alcudia på norra delen av Mallis till Bunyola längre söderut. Här väcks vi inte av hojtande tyskar som kör i gigantiska klungor, utan istället av bjällrorna från får och åsnor som bräker. Dessutom har vi nära till bergen! Och min brorsa, lillkillen som kan reta gallfeber på mej så att jag cyklar snabbare än någonsin (behövs för bra träning), har joinat mig. Fantastiskt!


Antal kommentarer: 2

Jens Gustavsson

Hej

Jag var i Alcudia samma vecka som du och såg faktist dig, jag tror det var just i Alcudia. Provade själv på Sa Calobra och vögen till fyren i Formentor. Fantastisk cykling i sol och värme.


Ingrid Kjellström

Hej! Det var roligt att höra. Måste också kolla in den där fyren någon gång.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Det händer på Mallis (!?)


Jag ligger steget efter, både när det handlar om att fatta Mallis är Grejen när det kommer till vårcykling och att åka till Mallis. När jag var med i Hofvet för ett par år sedan fattade jag inte varför alla vallfärdade till Mallis över påsk när man kunde cykla på sopade vägar hemma i Sverige. När jag firade påsk i snötäckta berg i Chamonix förra veckan fattade jag inte heller varför alla satt och solade sig i bibs och drack Cola på torget i Petra.


Jag är på Mallis den här veckan, veckan efter stora Svenne-bommen. Och efter en dag på ön fattar jag grejen! Vilket cykelmeka! Vilka fina böljande vägar med snälla bilister, vilka sköna raksträckor, vilka vackra berg. Det bästa av typ allt. Och så känner man sig lite som en sektmedlem (av en god sort) när man cyklar med (eller cyklar om?!) klungorna av cyklister på väg till nästa fikastopp. Jag har flinat mig runt dagens ”hello-Mallorca pass” och får sätta koppel på mina lyckliga ben. Har inte riktigt råd att bränna krutet redan i början av veckan.

Jag är här med en samling snubbar och med mej i klungan kan vi kalla oss ”Team Sky Bånk”. Ja, det är jag som brukar bånka men det är inte på eget bevåg. Det är på grund av att killarna tillhör kategorin ”hets-tuppar”, speciellt i varandras sällskap. Alltså de måste typ hävda sig liksom tuppar upp för varandra backkrön för att hävda sig. Och så är de inte heller bra på planering. De glömmer lätt att 15 mil cykling i berg inte tar typ fem timmar som hemma i Sverige. Hets och dålig planering väggar jag lätt av. Men jag älskar ändå att cykla med dem. Idag hamnade vi till exempel på en gedigen grusväg på östra delen av Mallis, hur många av er har varit där? Jag måste bara se till att fylla fickorna med snacks i veckan så ska jag inte behöva bånka i något dike!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*