Giro d´Italia, Mille Miglia och jag.

Nu är randonnésäsongen på gång på allvar. Igår körde vi vår 40-milare från Barkarby. Det festliga med den här rundan är att vi startar på kvällen så vi får uppleva det magiska med att cykla på natten och se när solen går upp. Som bonus kan vi även ha afterbike på Lilla Barkarby. 

Jag var på plats på Lilla Barkarby en timme innan start för att förbereda startkorten och när klockan slog elva så stod tjugiofem cykelsugna randonneurer utanför restaurangen redo att ta sig an natten. Vi delades ganska snabbt upp i grupper. Vår grupp på femton man höll ett sansat tempo till Upplands Väsby sen var det någon som tyckte att vi skulle köra kedja, en klassisk Vättern-kette. Det urartade såklart till ett olidligt högt och ryckigt tempo. På Statoil i Uppsala hälsades vi välkomna av killen i kassan. Han kände igen oss från förra året. Efter kaffe och mumiebulle i Uppsala enades vi om att hålla igen lite på tempot så vi kunde utnyttja styrkan vår grupp, inte tvärtom. Tro´t eller ej men det funkade faktiskt. 

Natten var kall. Enligt min GPS så hade vi bara en plusgrad. Det var inte så märkligt att jag frös som en hund när jag tittade på när Bjorre och Michel lagade punkor. Natten gled förbi utan några större intryck. Det var stjärnklart och vår grupp susade fram i dubbla led. Gamla E4:an nattetid bjuder inte på några större överraskningar. Det enda som hände var de två punkteringarna och att de hade grusat ett parti förbi Tierp. Dragon Gate såg ut som vanligt när vi susade förbi i månljuset. Märkligt bygge det där. 

Lagom till att solen hade gått upp sladdade vi in på Statoil i Gävle. Gruppen var fortfarande intakt och alla såg förhållandevis fräscha ut. Jag köpte den största kaffen de hade och åt en trekantsmacka med kyckling och bacon. Livet som randonneur är inte mer spännande än så. Mumiekaffe, mumiebulle och nån gång ibland även en mumietrekantsmacka. När alla var klara så rullade vi vidare mot Sandviken.

När vi kom tillbaka till Uppsala så kom vi rakt in på upploppet till Skandisloppet. Vi hade till och med turen att se elitherrarna susa förbi i GP-loppet. Men störst av allt var att jag såg Schture och hans hund i publiken. Eller rättare sagt, han såg mig och ropade, sen såg jag honom. Shell i Uppsala bjöd inte heller på några större överraskningar. Jag tog en mumiekorv och en cola. Sen stack vi vidare mot slutstämpling och ölen som väntade i Barkarby. När vi väl kom dit så tog vi över uteserveringen och vräkte ner oss i sofforna. En efter en dansade ölen och hamburgertalrikarna in och en efter en somnade folk i sofforna. Ett tag satt halva gänget och blundade. Vilken dag! Och vilken natt! Att cykla långt och dricka öl efteråt är nog så nära meningen med livet man kan komma. 

Efter tre snabba Belpils rullade jag hem. Där bytte jag cykelkläderna mot grillkläder och tog emot våra gäster (grannarna) på altanen. Framåt natten kunde jag inte hålla mig vaken längre så jag nickade till vid matbordet. Mätt och nöjd. 40 mil cykling i benen, afterbike, grillat och vin i magen. Tackarrrr!

Jag har fått möjligheten att testa BMCs endurance-specifika modell under säsongen. Tanken är att jag ska köra långrundor här hemma och till sist köra Paris-Brest-Paris på den. Förutsatt att jag trivs med den. Modellen heter GF01 och är utrustad med Shimano Ultegra Di2 och skivbromsar. Ramen är endurance-specifik och ska både ha bekvämare sittställning och ta upp vibrationer. 

Eftersom jag är en pretentiös jöns så tyckte jag att däcken kändes tråkiga och att sadeln inte riktigt gifte sig med min bak så de byttes ut. Nu sitter det istället en Gilles Berthoud lädersadel, Michelin ProRace 4 25 mm med latexslangar på den. När jag ändå höll på så bytte jag även styrlindan till LizardSkins tjockaste. 

Igår kväll var jag ute några timmar och rullade. Det första intrycket är att den tar upp vibrationer bra och att den kändes lugn och fin. Däremot är det ingen sprätträser. Jag tror mycket beror på hjulen, DT Swiss X-1900 Spline, som väger strax under två kilo. Men cykeln är inte heller byggd för att vara lätt och sprättig.

Jag kommer få känna på den mer under helgen då vi kör en 40-milare upp till Gävle och hem via Sandviken och Uppsala. Stay tuned för en krafsig text om både cykeln och cyklingen efter helgen. 

Jaha, här sitter jag på en solig balkong i Alcudia. Benen har varit helt bajskorviga sen loppet. Under veckan har vi klämt av ca 100 mil och sista dagen körde vi en backrunda på 17 mil med Col de Femenia, Sa Calobra, Puig Major, Sollerpasset och Orient. En perfekt avslutning på en perfekt vecka. Men loppet då?

Jo det startade bra. Jag rullade med fram till första backen, Femenia, där jag stannade för ett snabbt pinkstopp. Som gubbe så måste man tillåta sig sånt. Sen började jag jobba uppför backen. Benen kändes jättebra så jag la mig till vänster och körde om varenda kotte som låg framför. Efter ett tag kom jag ifatt de som höll samma hastighet som mig och det bildades en liten klunga. Vi körde bra och höll ihop över de sista topparna innan det planar ut vid Calvia. Där stannade jag snabbt för att fylla vatten i en depå men de andra hade tydligen langning så de susade bara förbi. Nu var jag lämnad med två trötta tyskar, en smal italienare och en sprättig engelsman. Jag och engelsmannen fick ta ansvaret och drog gänget genom Palma och Arenal och när vår ojämna grupp gnetade på i slakmotorna mot södra delen av ön. Efter ett tag surrade jag lite med italienaren som kom från norra Italien. Självklart började jag prata om deras viner men han såg bara ut som en fågelholk. Barolo, Nebbiolo, Barbaresco försökte jag igen. Fortfarande fågelholk. Vi pratade inget mer den dan.

Det är väldigt viktigt att man hamnar i en bra grupp på den sista halvan av loppet och med den här gruppen slötaskar så var jag väl medveten om att vi snart skulle bli ifattkörda när som helst. Och visst blev vi det. Efter 22-23 mil kom det ett stort gäng bakom oss. Äntligen! Tänkte jag och såg fram emot att lägga mig i svansen och susa med. I gruppen såg jag min brorsa Calle som jag hade ställt av i bergen femton mil tidigare. Han hade kört omkull i en nerförsbacke och var skrubbad på varenda kroppsdel. Vi morsade och snicksnackade lite. Och precis då trasslade han in kedjan mellan ramen och vevpartiet så han blev tvungen att stanna. Jag stannade också och vips så var klungan borta.

Det var lönlöst att försöka komma ifatt. De höll 45-50 km/h och vi var bara två pers som inte ens såg klungan längre. Vi hade inte så där överdrivet mycket sprätt kvar i benen heller om jag ska vara ärlig. Några mil senare kom vi ifatt några tyskar som släpade på ett gäng tröttingar. Vi fick igång ett bra samarbete med tyskarna men gänget bakom skakade bara på huvudena och vägrade att hjälpa till. I de sista backarna försökte vi hänga av tröttgänget men de klamrade sig fast. Det var ganska givet att de sparade sig för spurten.

När man kommer till Can Picafort är det bara åtta kilometer kvar. Helt plötsligt var flera av de som tidigare bara legat på rulle och skakat på huvudet upp i täten och härjade för att positionera sig för avslutningen. Fan heller tänkte jag och började själv positionera mig så jag låg rätt till. Rätt var det var så såg vi målet några hundra meter fram och spurten var igång. Då gav jag det sista jag hade. All in! Jag kom ifatt och gick förbi sen höll jag stumt tills jag korsade mållinjen som första man. Efter mig kom Calle. 

Det kan tyckas vara löjligt att spurta om plats hundra långt efter tätklungan men det kändes riktigt bra att ställa av de som hade legat bak och lökat de sista fem milen. Det var också riktigt härligt att ge igen på brorsan efter den nesliga spurten på Alpentraum i höstas. I målområdet var det full fart. Vi satte oss ner på en gräsmatta och försökte äta paella samtidigt som benen krampade och hade sig. Vilken dag och vilken härlig spurt. Den roligaste biten på loppet är de första tio milen i bergen. Sen blir det lite långdraget och tråkigt. Men när man väl är i mål så glömmer man snabbt det tråkiga och man kommer bara ihåg det roliga och alla underbara människor som hjälpte till på kontrollerna. Jag lär väl komma tillbaka nästa år också. 

Hoppla vad den här veckan sprang iväg. Det har varit fullt pådrag med jobb och jobbresor och familjaktiviteter och föräldramöten och hämtning av nya cyklar och packning av gamla cyklar och kläder och planering inför Mallorca. Men var sak har sin tid. Nu tänkte jag skriva av mig lite för lördagens 30-milare. 

Vi startade som vanligt på Welcome Hotel i Barkarby. Vi hade förvarnat personalen att vi skulle komma. Den här gången skulle vi även ha målgång på hotellet eftersom Lilla Barkarby var abonnerat på kvällen. Vi var ca 30 pers som raddade upp oss utanför hotellet och styrde cyklarna mot Öregrund. Vädret var toppen. Lite kallt och blåsigt men klar himmel. 

Redan efter några kilometer fick Björn punka. Vi var några stycken som väntade på honom och när slangen var bytt så var vi sist. Efter någon timme var vi ifatt tätgruppen igen. Det var många sprattliga vår-ben i gruppen så det gick bitvis ordentligt snabbt. Det tog inte lång tid innan Toni körde ner i ett hål och fick dubbelpunktering och vips så var vi sist igen. 

Efter punkastoppet gnetade vi på igen och jagade ifatt tätgruppen en andra gång. Det var motvind hela resan upp mot Öregrund så det brände rätt duktigt i benen. På Gimorakan stod delar av tätgruppen utmed vägkanten och tittade på när någon bytte slang och vips så var vi först igen. 

I Öregrund funderade vi en stund på om vi skulle snygg-äta på någon av hamnbodarna eller om vi skulle snabbfika och rulla vidare. Vi snabbfikade. Sen var det fullt spett i medvinden. Det var sällan vi låg under 40 km/h och det var precis lika jobbigt som att gneta i motvninden. Men det är alltid roligare att åka fort. Stefan från Bålsta som är stark som ett troll gjorde livet riktigt surt för de som började bli trötta. Tack vare honom var klungan halverad innan vi kom till Knutby. 

Jag började bli riktigt krokig och höll på att falla av ett par gånger. Till sist tog energin slut helt och jag vinkade till gruppen att de kunde köra vidare utan mig. Men Calle och Stefan medlidande och drog upp mig till gruppen igen. Efter ett tag kom energin tillbaka igen. Jag hade gjort misstaget att dricka en Monster. Det innehåller ingen riktig energi utan bara en massa koffein. 

Det blir inte så mycket mat på de här rundorna. Jag fick i mig en snickers, en energibar och två flaskor sportdricka. Men inget ont som inte har något gott med sig. Det är jättebra för att gå ner i vikt och afterbiken fäster direkt. Och afterbike blev det. Efter tio och en halv timme var vi tillbaka på hotellet igen. Glada och trötta beställde vi in mat och dricka. Jag trodde att jag skulle få mat hemma så jag drack bara öl. Sen satt vi och ljög i soffan medan de andra grupperna dök in, efter en.

När jag väl kom hem fanns ingen mat så jag fick nöja mig med salami och rödvin. Inte så tokigt det heller. Imorgon åker jag till Mallorca så nästa inlägg kommer vara ett sånt där äckligt med sol och serpentiner. Mors!

Få saker gör en så glad som bra service. Förutom vin, ost och solskescykling då. Men de sakerna är ju det som utgör själva meningen med livet. Bra service däremot, det är inget man kan perverka själv utan man blir mest positivt överraskad när det händer. 

I mitt förra inlägg om 20-milaren så nämnde jag att min GPS hade gått sönder och att det inte gick att zooma in utan bara att zooma ut så till slut fick jag upp hela Europa på skärmen. Inte helt optimalt om man ska hitta rätt avfart i ett bostadsområde. Jag var redan tämligen säker på vilken kontinent jag befann mig på. 

I onsdags ringde jag Garmin för att gråta av mig lite och fick då veta att den tre-åriga garantin hade gått ut men att jag kunde skicka ner enheten och få den utbytt mot en helt ny för en rimlig avgift. Sagt och gjort, jag packade ihop enheten och la den på lådan i osdags. I måndags fick jag ett SMS att jag hade ett paket från Garmin att hämta på Ica. Räknar man bort helgen så tog det alltså två och en halv dag att skicka ner paketet, få enheten bytt och få den uppskickad hem till mig igen. Är inte det bra så säg! 

Men den bästa servicen ger ändå Alviks cykel. Så det så.