Blogg

Fri som en fågel.


För några dagar sedan tänkte jag unna mig själv en kväll utan träning eller läsning som den sanna sybarit jag är när allting kommer omkring. Eftersom allsång och mord inte är någonting som faller mig i smaken hamnade jag istället med paddan på SVT Play utan att veta varför och vad jag skulle se. Hastigt som lustigt fick jag syn på titeln Den gröna cykeln och tänkte: ”Cykel alltså, det måste vara bra. Jag tittar i tjugo minuter och ser om det är någonting att ha”. Det var av denna nonchalanta anledning jag började kolla på Den gröna cykeln – helt omedveten om att cykeln ännu en gång håll på att förändra mitt sätt att se på livet. 

Den gröna cykeln – eller Wadjda som den också heter – är en tysk/saudiarabisk film som rosats av kritiker runtom i världen och fram tills igår var det möjligt att se den i SVT Play. Wadjda är även namnet på flickan som filmen handlar om, en flicka som gör allt för att kunna köpa en grön cykel för 800 riyal. Wadjda har två problem; för det första så har hon inga egna pengar, för det andra så lever hon i ett patriarkat där ordentliga och anständiga flickor inte cyklar. 

Jag vill härmed varna för spoilern, men i slutet av filmen får Wadjda sin cykel och jag gråter. Jag gråter inte för att männen – och den del av kvinnorna som gett vika för männens dominans – beter sig som svin mot Wadjda. Jag gråter inte för att Wadjdas pappa går dit penis pekar och gifter sig med en till kvinna. Jag gråter för att när Wadjda sätter sig på cykeln och tar sina första tramptag, då tar hon också sina första tramptag mot friheten. 

Isayas i min cykelklubb, Jönköpings CK, var en gång i tiden klubbkamrat med Natanel Berhane och tävlade vid sidan om Daniel Teklehaimanot – cyklisten från MTN-Qubeka som fick ikläda sig den rödprickiga bergströjan under Tour de France. Då var han i princip lika lovande som Teklehaimanot men Isayas hamnade dessvärre i ett flyktingläger. På en sådan plats finns ingen frihet, ty där finns inga cyklar. Nu har Isayas levt i Sverige ett tag och i början på juli fick han återigen stå på startlinjen i två cykeltävlingar. Mitt ute i skogen, närmare bestämt i Burseryd, förstod jag att Isayas inte bara fått en cykel att tävla och träna på igen. Han hade fått tillbaka friheten. 

Antagligen hade mitt liv idag sett helt annorlunda ut om jag inte börjat cykla. En sak som är säker är att jag skulle haft mera pengar, jag skulle dessutom kanske redan flyttat hemifrån och jag hade känt igen alla jämnåriga i Jönköping på krogen såsom de tycks känna igen varandra. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte ångra att jag cyklat. Eller cyklat bort mitt liv som en del säger. De som säger så vet inte vad de pratar om. Att leva livet är nämligen en sak, att vara fri är en annan. 

För några veckor sedan florerade en krönika som handlade om hur krönikören själv gärna ville pryda sin kofångare med en cyklist eller två. Krönikören förstod inte varför alla dessa cyklister flydde ifrån livet. Livet är – enligt vår djupt filosofiska krönikör – ”läsa en bok, älska med varandra, ­bada i havet, lukta på bebisar, sätta ett frö, odla en växt, klappa en katt, se en fransk film, ringa till en vän, rosta din egen müsli, skriva en debattartikel, lyssna på ­Studio Ett i P1 och bilda en åsikt, hälsa på en tant”. Existentialismens alla frågetecken besvarade i en mening. 

Krönikören har både rätt och fel. Den som cyklar flyr visserligen från livet – det livet som vi förväntas leva av samhället. Paradoxalt nog är det i denna flykt från ”livet” som vi verkligen lever. När du tänker efter så vet du också att det är så och det vet även vår krönikör innerst inne. Problemet är att krönikören inte är fri där hon sitter i sin bil och ser fria cyklister fullkomligt svärma omkring som myggor en norrländsk sommarkväll.

Krönikören måste nämligen läsa en bok (antagligen Läckberg), älska med någon, ­bada i havet (på ställe där man inte kan få cancer), lukta på bebisar, sätta ett frö, odla en växt (helt klart hasch), klappa en katt, se en fransk film, ringa till en vän, rosta sin egen müsli, skriva en arg debattartikel, lyssna på ­Studio Ett i P1 och bilda en åsikt och hälsa på en tant (i förhoppningen om att få en karamell). Det är därför krönikören räds och avundas den fria cyklisten, det är därför krönikören allra helst vill att cyklisten ska få smaka på kofångaren och penetreras av Mercedes-stjärnan. 

Bilen är en symbol för välstånd och möjligheten att färdas snabbare. För en del kan bilen faktiskt innebära frihet i viss utsträckning, t.ex. friheten att kunna åka till cykeltävlingar närsomhelst och hursomhelst. Tyvärr är bilen också en symbol för stress, ohälsa och miljöförstöring. Cykeln däremot, är en symbol för frihet – och kommer så vara för alltid. Människor kommer fortsätta cykla oavsett vad andra tycker om det, oavsett vad andra hotar med och oavsett hur mycket andra försöker försvåra det. Det är exakt det Wadjda gör i Den gröna cykeln och det var därför jag grät. 

Samtliga bilder på fria fåglar är tagna av min pappa, Erik Persson.


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 4

Jofo

Återigen Marcus – underbar och berörande text! Även riktigt härliga bilder av pappa Erik, en sann naturfotograf ute i det fria.


Björn Eriksson

Nu grinar nästan jag, pga det du skriver.

Pojkjävel. 😉


Erik W

Herrejösses så bra skrivet! Du har en karriär som väntar på dig den dag elitsatsningen är över.


Kalle Bern

Vackert! Är det en grågås som skiter? Lär mig aldrig vad som är skillnaden mellan den och Bläsditot.

Varför måste jag vandra och vandra,
det finna så många klokare bestyr.
Så varför ska jag då
bara gå och gå?
Jag kanske vandrar åt helsefyr.”

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Cyklisterna som inte cyklar.


Åtskilliga gånger har jag suttit i diket någonstans i vårt avlånga land och funderat på att sluta cykla. De flesta gånger med en trasig cykel, svidande sår och ett nyss avslutat oplanerat luftnummer med låga stilpoäng. Trots detta har jag aldrig bestämt mig helt och hållet för att sluta cykla eftersom cykeln, för mig, blivit något mer än en satsning på att bli proffs. Det är en livsstil, ett sätt att hålla sig i form, träffa vänner och må bättre – min identitet. Jag cyklar för att bli så bra som möjligt men drömmen om att bli proffs finns inte längre. 

Tidigare i år läste jag om Daan Olivier i Giant – Alpecin som bestämt sig för att sluta cykla. Tråkigt, tänker en del. Ett gigantiskt och modigt beslut, säger jag. Att sluta cykla eller avsluta en proffskarriär i förtid är bland det svåraste en atlet kan göra. För den som själv aldrig idrottat och någon gång betraktas som ”lovande”, kan det vara svårt att förstå vad det innebär att sluta med sin idrott. För en professionell atlet (inte jag) kan beslutet att sluta få större konsekvenser och förändra mer över en natt en ett OS-guld. 

Det finns cyklister som tappar suget. Det finns cyklister som får diagnoser och skador som omöjliggör vidare satsning. Det finns cyklister som inser att livet har mer att ge just cykel. Det finns cyklister som inser att deras talang också återfinns någon annanstans. Gemensamt för alla dessa cyklister är att de utsätts för en rädsla att sluta. För att sluta är att ge upp. Framgångsrika atleter gillar inte att ge upp och om de slutar kommer omvärlden se dem som – just det – talangerna som misslyckades. De som inte var av rätt material. Detta gäller nästan oavsett hur väl de lyckas med sin nya karriär. 

Dessutom – och allting blir värre ju högre nivå cyklisten i fråga är på – är beslutet att sluta eller trappa ner ett beslut som förändrar livet. Att sluta cykla är för många att riva ner och byta identitet. Cyklister som tränat trettio timmar i veckan och därtill lagt ännu mer tid på annat cykelrelaterat vaknar inte bara upp nästa dag och fyller dessa timmar med något annat. Att sluta cykla är inte som att byta jobb. Att sluta cykla är inte som att lämna sin trötta gubbe. Att sluta cykla är inte som att flytta. Att sluta med sin idrott, som professionell eller elit, kan inte jämföras med något annat. Jag säger inte att det ena är värre än det andra men att sluta med sin idrott på en hög nivå är något speciellt – och oerhört svårt. 

Det är inte sammanträffande att många talangfulla eller framgångsrika idrottare som slutar, eller tvingas sluta, går hårt om flaskan. 

Det kan inte nämnas nog många gånger för unga cyklister att möjligheten att bli professionell finns – men den är liten. Idag finns det kanske cirka 1 000 cyklister som kan leva helt och hållet på sin idrott varav ungefär fem är från Sverige.  Jag kan inte svara på hur stor del av dagens proffs som har en säker inkomst hela livet. Trots denna osäkerhet kring siffrorna kan vi antagligen konstatera att chansen är större att hamna snett och utanför i samhället än att bli proffscyklist. Det är därför mycket viktigt att unga cyklister inte nonchalerar studier och arbete. Därmed har det blivit dags att slå hål på tre stora myter som cirkulerar i klungan. 

Kan du gå på ett gymnasium utan idrottsprofil och bli cykelproffs? Ja.

Kan du vidareutbilda dig samtidigt som du cyklar mycket? Ja. 

Kan du ha nytta av din cykelkarriär i studierna eller tvärtom? Ja. 

Att berätta för unga cyklister om oddsen att bli professionell anser en del vara att släcka drömmar. Inte om det görs i rätt ålder och på rätt sätt, tror jag. Att säga sanningen om möjligheterna att komma till Tour de France borde, i de flesta fall, motivera ungdomarna till att både träna och studera hårdare. Det är också viktigt att poängtera att cykel inte måste vara svart eller vitt – proffs eller sluta. Cykling kan bedrivas på minst hundra olika sätt och på hundra olika nivåer.

Anledningen till att cyklister dopar sig tordes också hänga samman med rädslan att bli betraktad som misslyckad och det faktum att många proffs satsat allt för att bli just professionella. Det stämmer antagligen att det blivit mindre doping bland proffsen men då pratar vi först och främst om mindre doser. Antalet cyklister som dopar sig har förmodligen också minskat något sedan 90-talet – men att den skara som fortfarande dopar sig skulle utgöras av några lata fårskallar i Continetal Tour förefaller otänkbart för den som har förmågan att dra logiska slutsatser. 

Att inte bli cykelproffs är normalt – inte ett misslyckande. Det är den bilden vi måste förmedla till de unga cyklisterna. Det finns en fara i att inte vakna upp ur drömmen förrän försent, ty då kan nästan alla broar redan vara brända. Samtidigt är det här med att sluta cykla eller överge drömmen om Tour de France inget enkelt och då måste det finnas någon där som stöttar – inte någon som besviket konstaterar att det här är ett misslyckande. För i framgång är du alltid omgiven av personer med leenden på läpparna och likesen rullar iväg när du lägger upp vinnarbilder. Men när du sitter där i diket och funderar på om du ska sluta cykla, hur mycket du får för cykeln på Blocket och vad du ska göra istället med alla träningstimmarna – då kommer du nästan garanterat vara helt ensam. 


Antal kommentarer: 2

Michael Åhman

Väl skrivet. Väl tänkt.


Anonym

Har knappt cyklat mer än på Stockholms city bikes för att ta mig från Stureplan till slussen till men har spelat fotboll på relativt hög nivå innan jag lade av och känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Tänkvärt och något för alla som satsar på en sport borde läsa. Tack!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Marcus Perssons korta förunderliga cykel-SM


Det sägs att den kom från Afrika, att den följde de förslavades skrik; att den var tainofolkets bane och uttalades just som en värld gick under och en annan tog vid; att den var en demon som slank in i Skapelsen genom att mardrömsdörren stod på glänt i Antillerna. Fukú ameicanus, eller i folkmun: fukú – i allmänna ordalag en förbannelse eller dom av något slag; mer specifikt Nya världens förbannelse och dom. 

(Diaz, 2009, s. 11).

1/6-2014 – Bureloppet: En av cyklisterna i utbrytningen på fyra man tittar åt fel håll och kör rakt in i mig. Deprimerad lägger jag mig för att avlida långsamt i diket som en grävling. Hjärnskakning tror sjukvårdarna och jag tas till sjukhuset i ambulans med nackkrage. Läkaren hittar inget fel på mig men dagen efter har jag ont i bröstkorgen och den smärtan får jag leva med i två veckor därefter. Spricka i revbenet. Fyra veckor senare blir jag 16:e man på SM på Kinnekulle. 

10/6-2015 – Nässjö GP: På uppvärmningen till Nässjö GP går ett plastband, som är spänt mellan kravallstaketen, av och flyger ut i min cykel när jag cyklar förbi. Bandet tvinnar sig, trasslar in sig i mitt reglage och jag slår rakt över cykeln. Dagen därpå har jag ont i ljumsken. Tolv dagar senare har jag fortfarande kronisk smärta i insida lår när jag cyklar. En sjukgymnast, tillika klubbkamrat, erbjuder sig att undersöka mig. Förmodligen en blödning eller sträckning i insida lår, konstaterar sjukgymnasten. Han ger mig grönt ljus för SM men säger också att jag kommer få köra med smärtan. 

Någonstans får jag för mig att jag förföljs av en förbannelse – en fukú. En fukú som når sitt klimax varje år i början på juni. Det kan omöjligen vara så att jag två år på rad i början av juni är fel man på fel plats vid fel tillfälle. För mig känns det mera rimligt att jag, utom min vetskap, har förfäder från Santo Domingo – förfäder som dessutom drabbades av förbannelsen. Antagligen för att de hamnade i osämja med den misslyckade boskapstjuven. Tänk på det själva. Fastna i plastband – just snygg story. ”Det måste vara extrem otur”, säger alla lite försiktigt. Säg sanningen istället för att behandla mig med silkesvantar – självklart är det en förbannelse, en fukú. 

Först bestämde jag mig för att ge fan i SM 2015 och acceptera mig själv som besegrad av fukún. Låta den förinta mig. Sedan bestämde jag mig för att trotsa förbannelsen. Jag visste att detta SM skulle bli ett unikt tillfälle att tävla med Ludvigssons, Lindau, Rudelius, Robocop, Bagarn och storebrorsan. En möjlighet som inte får gå förlorad på grund av en fukú, då är det bättre att låta förbannelsen besegra dig samtidigt som du trotsar den.

Tyvärr är det enklare sagt än gjort att göra upp med en fukú. Veckan innan SM körde jag Solleröloppet med konstant smärta i insida lår och skrev. När jag ställde mig upp tappade jag all kraft och varje kurva, varje gångdrag, tappade jag tjugo meter. Eftersom jag cyklade till starten höll det på så i tjugo mil. Smärtan till trots tog jag mig i mål med andraklungan med insikten om att Soldvarvi skulle vara en omöjlighet. Jag gav upp. Åkte hem. Fukún hade besegrat mig. För tillfället.

Fukú.

Han lät ordet prövande rulla runt i munnen. Fuck you.  

(Diaz, 2009, s. 321). 

Sjukgymnasten sa att jag fick köra. Jag visste i samma stund att en medalj i lagtävlingen var fullt möjligt. Det enda som kunde stoppa mig var min egen klenhet. Så jag körde testmilen och var en sekund från rekordet. Några dagar senare – på SM – kändes tempoställningen bra men problemet var att jag lurat mig själv genom att inte cykla tillräckligt långt på tempocykeln. Den skadade muskeln har sitt fäste i skrevet och efter en halvtimme i tempoställning visste jag inte var jag skulle ta vägen. Beslutet blev att fortsätta cykla. För som tur var hade jag två lagkamrater av högsta klass och trots mitt minst sagt mediokra resultat lyckades jag på något vänster få med mig en silvermedalj i lagtävlingen. 

Till söndagens linjelopp kändes det något bättre. Åtminstone slapp jag den konstanta smärtan och upplevde inte att jag tappade kraft. Däremot hade jag svårt att placera mig till en början, så jag kunde inte assistera Fredrik så mycket som jag hoppats i de första attackerna. För att återbetala detta lydde jag Tobias order om att hämta flaskor från bilen. Detta var första gången jag hämtade mer än en flaska från bil och de i Giant – Alpecin-bilen var, med all rätt, inte helt nöjda med mig. Hur som haver så fick jag en adrenalinkick och gick upp i täten för att köra eftersom Tobias ville brygga. Tobias ändrade sig efter några kilometer när han hörde att Philip fanns i täten. 

När Tobias väl kom loss följde jag med bakom Olsson och Wetterhall som försökte skapa något. Att sitta bekom dessa herrar i 50-60 km/h på platten var en sak men när näsan kom ut i vinden kände jag mig som en ensam och tom chipspåse. Med knappt tio tävlingar i bagaget denna säsong råder det inget tvivel om att jag är för dålig för att gå loss i en mindre grupp med så starka cyklister, frågan är om jag inte ska vara nöjd med att jag sitter med i klungan överhuvudtaget. 

Efter elva mil fick jag en liten svacka och funderade på att bryta men då insåg jag att det handlade om mycket mer än att bara ta sig till mål. Hade jag brutit hade jag kastat in handduken för fukún. Så jag fortsatte att trampa för jag vet att det räcker ibland. De sista fyra milen var jag förvånansvärt pigg (ännu ett bevis för att jag kört fler distanspass än tävlingar under helgerna 2015) – men då var loppet redan kört. När vi skulle i mål kände jag att det rådde tabu att spurta i gruppen så jag avancerade och placerade mig jämte Fredrik. Detta smygavancemang ledde till en 24:e plats. 

Återigen kommer jag ifrån SM med en hygglig placering på linjeloppet. Någonstans hoppas jag innerst inne på att jag lyckats bryta fukún genom att göra upp med den – genom att ta min femte SM-medalj på cykel och gå i mål med klungan på linjeloppet. Jag hoppas också att denna text, precis som Oscar Waos korta förunderliga liv, kan vara min motbesvärjelse – min zafa. Hur det än ligger till med saken i fråga får jag veta nästa år i början på juni. 

Till sist Toto, innan det är dags att säga hejdå Kansas: så fort man har nämnt eller råkat höra Amiralens namn, eller så fort fukún har stuckit fram något av sina många fula trynen, har det i Santa Domingo traditionellt bara funnits ett sätt att förhindra att katastrofen slukar en, det har bara funnits en bombsäker formel som kan bryta förbannelsen och rädda en själv och ens familj. Inte helt oväntat har den ett namn. Ett enda litet ord (som brukar följas av inlevelsefullt korsade pekfingrar). 

Zafa. 

(Diaz, 2009, s. 17).  

Diaz, J. (2009). Oscar Waos korta förunderliga liv. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 


Antal kommentarer: 1

Peter

Du är på rätt ställe men på fel plats. Just throw them chickenbones and you will be at the right time. https://www.youtube.com/watch?v=Y6RtVmc5dSE



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det går en man utmed Vättern.


När jag närmade mig en av de större städerna på mitt ensamma träningspass runt Vättern den 14 augusti 2014 såg jag en en mystiskt gestalt uppenbara sig i fjärran. Snart såg jag att det var en man, en man som såg ut att ha gått hårt på flaskan genom åren. Mannen hade en cykel och cykeln hade i sin tur släpkärra. På kärran stod plastpåsar och åter plastpåsar fulla med skräp. När jag närmade mig puttade mannen ut sin cykel i vägbanan, hytte och skrek åt mig: ”Jävla ******* som cyklar runt Vättern och skräpar ner”! Mycket riktigt var hans släpkärra fullastad med förpackningar till gels och bars som cyklister tryckt i sig den där natten (dagen) i juni.

På söndagens träningspass – dagen efter – cyklade jag några kilometer utmed bansträckningen för Vätternrundan. Total förödelse. En gel per meter, bars, vattenflaskor, bananskal, övergivna slungor, patroner och cykelslangar överallt.

Vätternrundan 2015 hade 20 002 startande. Låt oss anta att varje startande förbrukade fyra gels och fyra bars. Det ger oss 160 016 tomma förpackning slängda i vägkanten. Lägg därtill minst en flaska per cyklist (20 002). Dessutom får vi inte glömma slangarna från kanske 2 000 punkteringar, 10 000 rör från tabletterna som ska förebygga kramp (men alla tycks få kramp ändå enligt sociala medier), och 20 000 bananskal. Vet ni vad – det ser ut som en jävla soptipp utmed vägen runt Vättern dagen efter. En 300 kilometer lång och tio meter bred soptipp.

Är det legitimt för någon av de 20 002 som cyklar runt Vättern att slänga skräp rätt ut i naturen? För proffsen i Tre – Berg och de andra som körde på rekordtiden 6:33? För de som cyklar och kämpar på natten? För de som pendlar ”för miljöns skull” resterande dagar om året? Jag skulle kunna vara jävig och svara ja för den fösta gruppen men det enda moraliskt korrekta svaret är nej, nej och nej. För internationella deltagande: no, no, no eller NEIN, NEIN, NEIN. 

Det fanns en tid då jag envist hävdade att Vätternrundan var ett motionslopp, men vishet kommer med åldern likt en dålig prostata och jag har ändrat mig. Vätternrundan är en tävling, ett 300 kilometer långt lagtempo. En annorlunda cykeltävling, men likt förbannat en tävling. Definitionen av begreppet tävling är inte självklar och knivskarp. Det finns olika sorters tävlingar. Ingen behöver vara först i mål för att det ska var en tävling (!). Det finns sporter där allt handlar om bedömning (t.ex. konståkning) och sporter där bedömning och resultat vägs samman (backhoppning). Alla deltagare i Vätternrundan får dessutom en tid – alltså finns det indirekt en resultatlista.

Den kanske mest avgörande detaljen i frågan om något ska kategoriseras som tävling eller inte handlar om deltagarnas inställning och uppfattning till arrangemanget. Känner de som cyklar runt Vätternrundan att de tävlar? Svaret är för många  – men inte alla – ja. Det tas risker för att få en så bra tid som möjligt. Det skälls på andra cyklister för att få en så bra tid som möjligt. Det slängs skräp och flaskor – som proffsen på TV – för att få så bra tid som möjligt. Jag tror egentligen att många läckande soptunnor till cyklister aldrig skulle slänga något bara sådär i vardagen, men när en så bra tid som möjligt står på spel, då stängs förnuftet av och skräpet (soporna, smutsen, skiten, lorten, avfallet, krimskramset) får inte hålla dem tillbaka. 

Konversation i lunchrummet veckan efter:

”Vilken tid fick du på Vättern?”

”7:45, men då cyklade jag med allt skräp i min ena bakficka.”

”Du är alltså en sådan som bär runt på massa skräp! En sådan som sätter miljön framför dig själv. Vad kommer härnäst, att du sätter miljön före företagets profit? Va? Va? Jävla kladdröv du hade kört på 7:42.”

Varför anser då cyklisterna själva att det är legitimt att slänga skräpet rätt ut när det till och med finns skräpzoner för dumpning? För att det är tar plats, för att det väger(!), och för att det är äckligt. Kort och gott – som jag tidigare nämnt – för att det är tävling. Det kan vara intressant i sammanhanget att jag själv körde SM på Kinnekulle 2014 (och alla andra tävlingar) med fickorna fullproppade av skräp. Det var faktiskt ganska äckligt efteråt, fickorna hade stelnat av socker – men jag tvättade tröjan och den blev som ny på två timmar. 

För naturen tar det mer än två timmar att återhämta sig från ditt skräp. Fast du slipper det äckliga om du slänger skräpet direkt i naturen. Du behöver alltså inte leva med skräpet nästa dag, men du måste leva med din tid på Vätternrundan just det året – för alltid. Detta kan låta som en stor dos miljöpropaganda uppkört likt en obekväm sadel i skrevet, men faktum är att bland annat nedskräpningen ger Vätternrundan – indirekt alla svenska cyklister – ett dåligt rykte bland myndigheterna, gemene man och vår vän utmed vägkanten. Det vore tråkigt om Vätternrundan – en arena för fantastiska prestationer, heroiska insatser och mänsklig kamp – fick dåligt rykte. Ta därför hand om ditt skräp nästa år. Om inte för miljöns skull, så för arrnagören och Vätternrundans skull. För att dina barn och barnbarn också ska kunna få svara på FRÅGAN: ”Vilken tid fick du på Vättern?”

”Som en röd tråd genom våra arrangemang finns vårt miljötänkande. Ansvaret för miljön delar vi med er deltagare. Använd de skräpkärl som finns framställda och kasta inte skräp mellan depåerna annat än i de för ändamålet avsedda skräpzonerna som finns längs med banan. Vi vill vädja till er att slänga ert skräp i dessa skräpzoner för att värna om vår natur och miljö.”

”Vätternrundan är ett miljödiplomerat arrangemang.”

”Håll Sverige Rent!”

vatternrundan.se

*Nedskräpning sker vid fler cykeltävlingar (men ju fler deltagande – desto större). Bland annat på Sveriges bästa etapplopp, u6 på Hökensås. Jag tränar ofta på Hökensås och ser hur skräpet ligger kvar år efter år tillsammans med ölburkar, bildelar och gamla möbler. Det borde vara mer regel än undantag att alltid ta hand om sitt skräp, även på cykeltävlingar.

**Jag vill tydliggöra att ansvaret för nedskräpning ligger främst på cyklisterna – inte arrangören. 



Antal kommentarer: 7

rickard

Orkar man ta med sockret ut orkar man också ta med det hem. Jag sa snällt åt en gubbe förra året på rallarn att inte slänga pappret och fick en harrang av svordomar tillbaks.


Janne Paananen

Har anmält mig till New York Gran Fondo nästa år och där blir man diskad om man blir påkommen med att skräpa ner om jag läste rätt i reglerna. (cykeltröjan som ingår i startavgiften har extra fickor för skräp…)


Peter

Själv hade jag stel bakficka full av skräp vid målgång. Skalet till bananen jag åt på vägen slängdes vid närmsta depå. Får erkänna att jag slängde lite skräp på marken, nämligen ett par muggar inne i depåerna. Tycker egentligen inte det är OK heller så där finns förbättringspotential.
Tycker det är självklart att ta med skräpet och inte lämna det efter vägen.
Har hört någon påstå att skräpet väger mindre än oöppnad förpackning men här är jag inte säker då jag inte vägt själv… 😉

/PremiärVättern


Sara

Håller med dig i så mycket! Som cyklist fick man verkligen plöja genom högar av skräp emellanåt men vill ändå förtydliga att slängande av skräp nog ändå rör en speciell kategori av cyklister. Räkneexemplet med antal bars och tabletter per cyklist blir nog inte riktigt rätt då jag som glad motionär o många med mig varken bär med mig eller äter sådant. Av alla cyklister som jag såg ätandes på cykeln såg jag faktiskt ingen slänga något på marken (förutom i de skräpzoner som var uppsatta) så vem sjutton är det som slänger allt det där vet jag inte. Är det de snabba cyklisterna som jagar tider o som är så snabba förbi mig att jag inte hinner se dem när de susar förbi slänger sitt skräp? Bedrövligt tycker jag i allafall att det är! Alla, oavsett om målet är att ta rekord eller ta sig runt, kan bära med sig sitt skräp till nästa skräpzon!


Anyg

Sedan är gel-förpackningarna uselt designade. Lösa kapsyler och flärpen för att öppna förpackningen sitter inte fast utan singlar iväg. Dessa borde sitta fast !


Siv

Försöker peta ner mitt skräp i fickorna/väska. Likaså på löplopp, att sikta på sopsäckarna. Men de tär nog därför jag gillar tanken på (eko)-traillopp, att nedskräpning kan leda till diskvalificering.


Arne B

Tycker det är helt obegripligt att bara skicka skräpet i diket. Har man orkat ta med sig sockret ut, ska man banne mig ta med sig skräpet hem. Jag blev riktigt beklämd när jag såg grupper med uppenbar välgörenhetsimage som helt obekymrat kastade förpackningar – utan att blinka. Vänster bakficka rymmer väldigt många tomma förpackningar.

Jag är förvånad att Vätternrundan inte tar ett större grepp om detta.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Marcus Matblogg – Falafel á Jönköpings CK


Den i särklass sämsta och absolut löjligaste artikeln jag någonsin läst i en cykeltidning handlade om teknik vid vurpor. Med hjälp av bildillustrationer förklarades det hur du skulle landa när du kraschade för att minska skadorna, undvika nyckelbensbrott och få så lite sår som möjligt. Det finns nog ingen som hinner tänka rationellt när de flyger i luften efter en krasch och om vi hade gjort det – skulle du övat på det? Nej, när olyckan väl drabbar dig är du så illa tvungen att förlita dig på reflexerna och hoppas att de får dig att falla rätt. Det gäller att inte falafel. Det är just falafel som dagens blogginlägg kommer att handla om. Min modifierade falafel blev nämligen en stor succé bland de medverkande under Jönköping CKs träningsläger på Mallorca. T.om. några riktigt skeptiska köttätare – som liknade sin situation vid en kränkt Tyrannosaurus-Rex som tvinga äta gräs – uppskattade falafeln med belåtenhet.

Det var också under påsken på Mallorca som Basen plågade mig med ordvitsar när jag kokade gröt. ”Det var väldigt vilken intensiv ansiktsbehåring min bäste herre har. Är det ett påskägg?” ”Veckans stora nyhet var att påsarna på ICA Maxi tog slut. Det blev påskris”. För att få ett slut på det hela bestämde jag mig för att beröva Bashenke på livet.

Först lejade jag en köttätande get att äta upp Bashenke ute vid Formentor men denna visade sig vara mer intresserad av Bashenkes Flapjack. Nästa försök blev när jag och Bashenke var ensamma på toppen av Cura. Jag försökte få honom att gå riktigt nära kanten och beskåda utsikten. ”Är det inte vår hemby det där och det där inte Ibiza”? Bashenke lät sig inte luras. Planen blev istället att dränka honom i dammen på toppen av Puig Major men då var såklart RoboCop med mig uppför backen och han hade givetvis vittnat för Bashenke. Så jag försökte förgifta Bashenke istället. Detta skulle ha lyckats om det inte var för att Josefin gav Bashenkes portion kladdkaka till den goda Ola. Ola är stor som två Bashenke och blev därmed bara nära döden av den för Bashenke, dödliga dosen. Jag skulle aldrig vilja Ola något illa – vi båda älskar Weißbier, är rumskamrater och dessutom har Ola två små barn. Jag fick en sista möjlighet att strypa Bashenke – och sätta stopp för ordvitsarna – på toppen av Cobran men jag var för trött och trots den överhängande faran klarade sig Bashenke undan hela resan med livet i behåll.

Bashenke och den köttätande geten.

Nu åter till ämnet: Falafel består till större delen av kikärter. I det här receptet kommer jag använda mig av 500 gram kikärter vilket räcker till sju hungriga cyklister.

1. Lägg 500 gram kikärter i blöt över natten.

2. Sila av kikärterna och koka med salt i en (1) timme. Snåla inte med vatten, du vill inte att kikärterna ska bränna fast.

3. Sila av de kokta kikärterna och låt dem svalna lite innan du börjar arbeta med dem för att göra arbetet behagligare.

4. Hacka 1,5 lök i småbitar. Stek. Falafeln håller ihop bättre med stekt än rå lök.

5. Hacka cirka 1 dl (när den är hackad) färsk persilja från affären eller hämta i ditt trädgårdsland.

6. Blanda kikärterna, persiljan och löken med: 3 kryddmått Sambal oelek och 4 vitlöksklyftor. Tillsätt spiskummin (minst sex teskedar), olja och salt på känsla tills konsistens och smak blir bra.


7. Mixa. Använd matberedare eller stavmixer. Stavmixer är smidigast. 

8. Rulla.

9. Falafel går att steka eller fritera men eftersom jag är en elitidrottare så tillagar jag dem på bakplåtspapper, lätt penslade med olivolja, i ugn på 225 grader. Det spar både tid, arbete och fett.

10. Bra tillbehör: Ris, libabröd, hummus, olivolja, grönsaker (samt majrova enligt Peter Andresen men han är från Visingsö).

11. Ta ut falafeln när den börjar bli lite knaprig och gyllenbrun.

12. Varsågod.

Min inställning till köttkonsumtion är följande: Dagens köttkonsumtion är inte hållbar, men detta betyder inte att alla måste bli vegetarianer. Att däremot äta vegetariskt 2-3 dagar i veckan är ett vinnande alternativ på många sätt. För det första har vi den redan nämnda miljöaspekten, för det andra finns det även hälsomässiga fördelar, tror jag – en varierad kosthållning är nästan alltid bra. För det tredje finns det mycket vegetarisk mat vars kvalité är bättre än kött-alternativet i samma prisklass – dessutom finns det en uppsjö med vegetariska rätter som är smidiga och snabba att tillaga. För det sista så är det gott. Så gott att jag mer eller mindre blivit tvingad av mina klubbkamrater att skriva detta inlägg och för en dag förvandla bloggen till en matblogg. En matblogg med ordvitsar. Jag hoppas att detta annorlunda inlägg ska falla i god jord, säg det vore väl skandalöst om det skulle falla fel.

Lista över ingredienser:

500 gram kikärtor

1,5 gul lök

1 dl hackad persilja

3 krm sambal oelek

>5 tsk spiskummin

Matolja eller olivolja

4 vitlöksklyftor

Salt


Antal kommentarer: 7

Pelle

Bra idé med att göra dem i ugnen. Ska prova det.


Mac Danzig

Klart inspirerande!

Go vegan!


Michael Åhman

Matbloggar och matböcker finns det alldeles för många av. Men matbloggar med västkustska (uttala det, den som kan) ordvitsar – det vore trevligt!


Johan

All respekt, men det där är inte nån falafel. Blötlagda, och det här är viktigt, RÅA kikärtor males/mixas till smet med grov textur. Kryddor efter behag. Fritering är också ett måste.

Veg. biffar !=falafel. Punkt.


Marcus Persson

Johan:
Är fullt medveten om detta och hade på känn att någon duktig falafelmakare skulle reagera på det, men om jag inte kallat det för falafel hade hela upplägget på inlägget fallit (fel).


Kalle Bern

Innan blötläggning gillar jag att skölja noga om man vill att det ska smaka lite bättre. Osäker på om det verkligen är så att kikärtorna är smutsiga eller om det är det rituella sköljandet som jag gillar. Sköljer ris minst tre gånger också. Jag kör i lite mjöl och ibland ägg i mina falaflar för att åtminstone få döda ett ofött fågelbarn. Och mycket koriander, bara för att kunna ställa frågan: vilka är det som råmar i bergen?


kj

Hur länge ska de vara i ugnen?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vad är det som är 4,4 meter i omkrets och 27 meter långt? (Project MTB 2015 #3)


Om det är något jag lärt mig utan och innan under de två första terminerna på Högskolan så är det behaviorismen och Pavlovs hundar. Det är inte så att föreläsarnas pedagogik på just detta pedagogiska område varit exemplarisk. Däremot konkretiserade Bashenke behaviorismen på ett utomordentligt sätt när han förklarade varför han alltid måste stanna och urinera vid rödljusen på Vista kulle. Likt Pavlovs hundar har Bashenke blivit betingad att ta en pissepaus vid dessa rödljus och snart kommer Bashenke bli kissnödig vid blotta uppenbarelsen av ett rödljus. En bra pissepaus kan förgylla även det mest dystra distanspass och ibland blir själva pissepausen därmed mer ihågkomna än själva rundan. Det var på en av dessa fina pissepauser som vi fick stifta bekantskap med något som är 4,4 meter i omkrets och 27 meter långt. 

4,4 meter i omkrets och 27 meter långt är inte – till skillnad från vad många av er nu tror – formeln för att räkna ut volymen av min penis. Det är nämligen måtten på den 600 år gamla Prostatallen som står strax väster om Bottnaryd utmed riksväg 40 och passeras på CykelRallarn. CykelRallarn kördes i söndags och blev mitt första långlopp på MTB. Fram tills i söndags hade jag en romantisk och smått naiv syn på långlopp, jag trodde det handlade om att cykla för att kolla på vackra omgivningar i skogen och bara anstränga sig njutbart mycket. Med facit i hand får jag lov att omvärdera den bilden.

CykelRallarn 2015 var 61 km lång, jag körde på 2:15:31 med en snittpuls på 175 och maxpuls på 184. Med just 184 i maxpuls, samt 174 i snittpuls, blev jag år 2014 14:e man på SM-tempot i Åstorp – då bara 44 km på 59:46. Min första tävling i juniorlandslaget, Niedersachsen Rundfahrt, höll jag länge för det tuffaste jag gjort sett till konstant ansträngning och hög medelpuls: 77 km, 1 timme och 46 minuter med 171 i medelpuls och 185 i max. På Tidaholm GP 2014 blev jag 5:a (Jonas Ahlstrand vann) år 2014 efter 57 minuter med 179 i medelpuls och 190 i max. För att göra en lång kavalkad med siffror kort – CykelRallarn blev bland det tuffaste jag gjort sett till hög och konstant intensitet under en ganska lång tid. CykelRallarn var som två tempolopp på raken men med en liten extra vital detalj – ständig koncentration på tekniken och underlaget.

Hur kunde då detta långlopp bli så fruktansvärt jobbigt? Låt oss snabbt gå igen tävlingen som började med att jag tvingades till att stå i andra startled eftersom jag inte är seedad. ”Elitcyklisterna står där framme”, sa speakern – ”tha fuck did you say”, sa jag. Om jag inte tack vare detta redan hamnat tillräckligt långt ner så startade jag dessutom otroligt dåligt. Min acceleration var usel och sedan körde jag dessutom in styret – som är lika brett som Prostatallen är lång – i x antal rumpor på väg ut ur startfållan.

Tävlingen gick pang på rödbetan efter startfållan och ut i skogen. En efter en började jag plocka positioner och uppför första backen gick jag riktigt bra med tanke på hur mycket cyklister jag behövde flytta på. Efterföljande utförslöpa gick okej och jag var nästan ikapp en större grupp med RoboCop, men efter ett parti med motvind följt av stig tappade jag dem ur sikte för gott. Därefter körde jag helt jävla ensam i 45 kilometer. Det fanns stunder då jag trodde att alla människor i hela världen hade dött på grund av något zombie-virus, att jag hade kört fel (trots att jag visste exakt var jag var) eller att det bara var jag och göken ute i skogen denna söndagsmorgon.

Med en mil kvar började krafterna sippra ur min kropp och fem kilometer senare kom en liten grupp på fyra cyklister ikapp mig. Två försvann snabbt iväg men de två andra lyckades jag behålla inom synhåll – varav en var Jakob ”Löken” Isaksson från min egen klubb, Jönköpings CK. På väg ut ur stadion för de sista två kilometerna på Hallbys teknikbana skymtade jag min storebror precis bakom. Det var då jag återuppstod likt Jesus själv i egen hög person. En del påstår att Jesu återuppståndelse är en omöjlighet och många hade också på förhand sagt att det skulle vara omöjligt för mig att köra ikapp Löken på teknikbanan – som kanske är den mest tekniska delen av CykelRallarn – och hålla undan för min storebror. Hur som haver, detta var exakt vad jag gjorde. Jag återanslöt till Löken och den andra cyklisten, attackerade, men fick sedan stryk av Jakob i spurten. Därmed blev jag 18:e man i CykelRallarn 2015.

Jag är nöjd med att bli 18:e man i mitt första långlopp på MTB, samtidigt känner jag att det finns enormt med utrymme för förbättring. 25 % av förbättringen kan jag göra på materialet. Min cykel – en Cube Stereo – är en fantastiskt trevlig cykel för All-Mountain men för ett enkelt långlopp som CykelRallarn är den sånär som klumpig. I jämförelse med de andra topp-20 vägde säkert min cykel 3-4 kg mer. Dessutom sitter det ganska tröga däck på som gör sig bäst i lera. 75 % av förbättringen måste jag själv stå för. Främst genom att köra mer än fem pass i skogen innan och därmed bli bättre tekniskt. Tröttheten på slutet berodde inte främst på konditionen utan också på smärta och stelhet i såväl rygg som armar och händer. Sex mil på MTB är sex mil på MTB och det kan inte jämföras med varken sex eller tjugo mil på landsväg. Det är en helt annan – men inte allt för avlägsen – typ av ansträngning. 

Poängen hela Project MTB 2015 var att om en – förvisso duktig landsvägscyklist – kan ställa om och bli 18:e man på ett långlopp på nio dagar, med fem träningspass på MTB (totalt mindre än tio) då kan i princip vemsomhelst göra vadsomhelst på cykel med en hyfsad fysik som grund. Jag uppmanar alla tveksamma som ska köra Vätternrundan den 12-13 juni att lita på sig själva men – framförallt – uppmanar jag alla cyklister till att lita mer på sig själva och våga tävla.

Alla vill egentligen tävla i viss mån när det sätter sig på en cykel, det är som Pavlovs hundar – betingat sedan uppväxten. En cykeltävling är som ett Kinderägg. Chokladen utanpå är tävlingen mot de andra – den är söt, god och räcker en kort stund. Inuti finns leksaken – tävlingen mot dig själv. Den känns till en början ointressant men när chokladen är uppäten finns den kvar och glädjen räcker mycket längre. Var för sig är de inget speciellt men tillsammans utgör de något mycket bättre. 

Det var nog ingen som stannade vid Prostatallen på CykelRallarn, kanske var det inte ens någon som såg den – inte ens i motionsklassen. Detta trots dess majestätiska uppsyn där den står utmed riksväg 40 – 4,4 meter i omkrets, 27 meter lång och 600 år gammal.

Del #1: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/project-mtb-2015.htm

Del #2: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/7-days-project-mtb-2015-2.htm



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*