När jag en gång i tiden var med om att ta fram handböcker för acceptabel cykelinfrastruktur (GCM-Handboken, Cykeln i staden m.fl.) och sedan började blogga om cykelinfrastruktur, hade jag en liten förhoppning om att det skulle vara frön till att få till stånd lite bättre cykelinfrastruktur. I dag känner jag inte så längre. I dag är jag mer eller mindre uppgiven.
Vi klarar i dag inte ens av den fundamentala och enkla uppgiften att hålla stolpar borta från cykelbanor. I stället gödslas det som aldrig förr med stolpar i cykelbanorna.
En nybyggd cykelbana. Inte en stolpe, inte två utan massor av stolpar – i cykelbanan
Så långt har min yrkeskår kommit vad gäller att producera en attraktiv, säker och framkomlig cykelinfrastruktur år 2019.
Det är inte heller ett enskilt litet misstag. Det är satt i system att ställa stolpar i cykelbanorna i nollvisionens land. Som forskning om cykelolyckor om och om igen påtalar är en källa till att människor skadas allvarligt. Och forskare på Väg- och transportforskningsinstitutet pekar ut att en viktig åtgärd för att få ner antalet som skadas vid cykling är:
Andra viktiga åtgärder är
att ta bort fasta föremål på och i anslutning av cykelvägen.
Samma sak bekräftas av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, av forskare på Folksam och IF håll cykelbanorna rena från fasta hinder. Det borde ju vara tämligen basic kunskap för yrkesverksam på området det är inget bra att ställa stolpar mitt i färdvägen där fordon ska framföras. Men det bara fortsätter. Det finns ingen hejd på det. Det är som en obotlig sjukdom, som cancer som inte går att utrota. Stolparna bara måste ner i cykelbanan.
Se här, en helt nybyggd stadsdel i Solna Järvastaden. Ett fullständigt plockepinn med stolpar i cykelbanorna. Inte en stolpe, inte två utan massor av stolpar i hela stadsdelen. Hur lyckas man undrar jag?
Eller i det nya området Väsjön som byggs i Sollentuna stolpar i de nya cykelbanorna. Varför ställer ni dem där undrar jag? Ni började med ett blankt papper, ni hade all möjlighet i världen att göra en säker och funktionell lösning men icke.
Eller i det stora exploateringsområdet Hammarby sjöstad i Stockholm. Där det trots tillgänglig yta och egna handböcker med typlösningar för hur man inte ställer stolpar i cykelbanor – ställer stolpar i cykelbanan. Och det ställs inte bara stolpar i cykelbanan, det ställs även pelare i cykelbanan.
Foto: Cyklistbloggen
Foto: Cyklistbloggen
Eller när Trafikverket bygger om korsningar och genomfartsvägar. Eller ska sätta upp hastighetskameror. Då är cykelbanan en mycket lämplig plats för stolpar. Möjligtvis är det en lämplig plats för stolparna, men placeringen är ju inte särskilt lämplig för de människor som färdas där visar forskningen. Man kanske då skulle söka efter en annan teknisk lösning och utformning. Men uppenbarligen prioriteras stolpar framför människors liv och hälsa.
En hastighetskamera behövs – ställ den i cykelbanan
Ännu en hastighetskamera på väg att monteras upp – i cykelbanan
Sen när det går riktigt åt pepparn, när det så att säga inte går att blunda för det uppenbara. När åtgärder måste vidtagas. Då får vi uppleva två reaktioner:
Reaktion nr. 1:
Den vanligaste reaktionen. Ett erkännande av misstaget och målarfärg man sminkar helt enkelt grisen och gör en potemkinkuliss. Som det vore magisk färg som fick problemet att försvinna. Som här, en upprustad och nybyggd cykelbanan i Spånga. Stolpe i cykelbanan. Attans också, hur åtgärder vi det? Lite färg löser allt de som cyklar har väl styre!
Vi fräser bort separationslinjen mellan cykel- och gångbanan och på en kort sträcka, förbi trafiksignalen, gör vi en gemensam gång- och cykelbana. Sen målar vi en linje förbi stolpen – det blir jättebra!
Reaktion nr. 2:
Man är professionell och gör det som måste göras – som ju skulle ha gjorts från början av en kunnig och professionell yrkeskår. Men alla gör vi fel, och det är ok att göra fel – och vi bedöms utifrån hur vi agerar när felen uppdagas.
Stolpar i cykelbanan, på 8 platser
Här används inte magisk färg – här byggs felet om
Nu ser det ut så här i stället – ingen stolpe i cykelbanan
En annan konsekvens av alla dessa stolpar i cykelbanorna är ju att vinterväghållningen försvåras avsevärt. Och därmed försämras resultatet på vinterväghållningen. Priset för detta får ännu en gång de som cyklar betala – det blir både sämre trafiksäkerhet och framkomlighet på cykelbanan.
Det jag upplever vara det allra värsta med detta är att det så tydligt speglar ett förhållningssätt och synsätt på cykeltrafik och de som cyklar det är inte så viktigt vilka förhållanden på cykelbanorna som man erbjuder de som cyklar. Trots att forskning gång på gång visar konsekvenserna av alla dessa brister och fel.
Relaterade länkar:
En till gång- och cykelbana i Västerås som tidigare sopsaltades. Även här blankis. Foto: Peppe Hämmeeniemi
En sopsaltad gång- och cykelbana. Fri från snö, blankis och grus. Säker framkomlighet för gående och cyklister. 
Början/slutet av cykeltunneln på Blasieholmen i centrala Stockholm
Antal kommentarer: 4
Mia
Sorgligt att se. Cyniskt av beslutsfattarna, omtanken vad gäller människors hälsa och möjlighet att förflytta sig säkert är uppenbarligen inte så stor. Och det offentliga kommer ju ändå att få betala kostnader. Kostnader som kommer av att fler nu kommer halka, slå och skada sig. Men det är ju en annan budget i det offentliga…
Pelle
Förskräckligt. Dock verkar Trafikverket haft samma inställning. Det är nu fem dagar sedan snön kom och båda cykelbanorna utmed Roslagsvägen består av frusen slask och är mycket svåra att cykla på.
felix reychman
Det är så skönt med ett proffs, som slutat dalta och uttrycka sig diplomatiskt. Tack Christer för att du är tydlig. Och har rätt.
Hanna i Trollhättan
Vad menar de med ”ökat slitage på cyklarna” i artikeln? Saltet? I min erfarenhet (Västsverige) används salt och grus ihop med plogning vid traditionell snöröjning. Det brukar gå till så här ungefär:
Blötsnö faller. Det plogas, vilket ger gc-banan en jämn glasyr av slask, och, beroende på plats och på tid på dygnet, varierande mängd spår från däck. Det blir klart väder och temperaturen sjunker. Slasket fryser till en jämn eller spårig isskorpa, gärna med ett lager pudersnö på. Några höft- och handledsfrakturer senare slängs det på salt och grus, som inte hjälper särskilt mycket. Upprepa från december till mars. Efter ett tag smälter isskorpan, och kvar in i maj blir dödsgruset.
Kan nån förklara för mig varför man alls plogar blötsnö när temperaturen sjunker? Det blir ju bara värre, som en blank hockeyrink. Kolla väderprognosen och skit i att åka ut ifall det blir som ovan. Eller, hellre, allra helst: sopsalta. Hur eventuellt slitage kan vara värre än kroppsskador från is- och grushalka är obegripligt.