Blogg

Föreningen, medlemmarna och tävlingskalendern.


Ett virus har fått fäste och börjat nära sig i föreningslivet och den svenska cykelsporten. Det är inte ett virus som gör cyklister sängliggande i veckor och leder till dålig form. Viruset har fått växa obemärkt i det tysta, kanske för att en del ignorerat det i tron om att det var något gott? Dessvärre verkar så inte fallet och viruset är dessutom en del i någonting mycket större.

Vilken är anledningen till att arrangera en cykeltävling? Att främja cykelsporten borde vara det självklara svaret – men idag syns tydliga tendenser på att så inte längre är fallet. Cykeltävlingar på nationell och regional nivå borde arrangeras enbart eftersom klubbar – indirekt deras cyklister – är beroende av att andra klubbar arrangerar tävlingar. Anmälningsavgiften blir därmed endast en symbolisk summa som återbetalas på andra tävlingar under årets gång genom att klubbarna står för sina cyklisters anmälningsavgifter. Profiten på en nationell cykeltävling finns således att hämta i en bra cafeteria.

Dessvärre tycks denna syn på cykeltävlingar vara på väg att ersättas i Sverige. Cykeltävlingen ses nämligen allt mer som ett sätt att tjäna pengar. Eftersom tävlingscyklisterna är en svag marknad – där klubbarna dessutom endast kan ta ut begränsade anmälningsavgifter – har de ersatts med motionärerna. Motionärerna är många, de har pengar och det finns inga restriktioner för anmälningsavgifterna. Samtidigt har SCF inte samma krav på ett motionsarrangemang som en sanktionerad tävling vilket betyder att organisationen för motionstävlingen kan marginaliseras. Detta leder till att cykelklubben tjänar mycket pengar på en motionstävling, pengar som de aldrig hade varit i närheten av på en nationell tävling. Dessutom slipper de svårigheterna med att hitta funktionärer i en tid då det tycks råda brist på engamang från den genomsnittlige medlemmen. 

So far so good som de säger i Amerika. Problemet är att flera klubbar tänker likadant och en livsfarlig kedjereaktion föds. Alla ser plötsligt sin möjlighet att dra sitt strå ur stacken – här finns pengar att tjäna utan att belasta medlemmarna! De sanktionerade nationella och regionala tävlingarna ersätts således på tu man hand med motionstävlingar. Klubbarna har samtidigt som policy att inte betala startavgifter för dessa motionslopp. Detta resulterar i att klubbarna får större intäkter och minskade utgifter. Pengarna läggs på hög och sparas till framtiden eftersom ungdomarna – som pengarna borde användas för – inte kan köra motionslopp. På detta vis förvandlas cykeltävlingen från att att varit det cyklister ägnar sig åt till att vara något där cyklister ska mjölkas på pengar av cykelklubbar.

I Lund finns så kallade nationer – studentkårer som anordnar luncher, fester, evenemang, utflykter och en hel del annat mellan himmel och jord. Nationerna bygger på frivilligt engagemang från studenter. Eftersom de flesta studenter har ont om tid och en genomsnittlig månadsinkomst på 9 948 riksdaler borde det – rent teoretiskt enligt rational choice modellen – vara svårt att hitta någon som jobbar fem-sju timmar gratis titt som tätt. Sanningen är att det är tvärtom. Det finns flera anledningar till varför, men i grund och botten handlar det om att studenterna har kapaciteten att se mervärdet av sitt engagemang. Först och främst finns ett socialt utbyte, du får träffa nya människor och utvecklas som människa i nya miljöer. Dessutom vet studenterna att de är beroende av varandras engagemang. Det är de frivilliga som gör det möjligt att äta lunch på en nation för 35 kr, brunch för 50 kr och köpa en öl till en tredjedel av priset du betalar på en riktig bar. Studenterna vet att om de inte engagerar sig kommer nationerna att sakta men säkert gå sin död till mötes. För att sammanställa det i en enda mening: nationerna bygger på tillit och ger studenterna frihet.

Vad menas egentligen med frihet? Svaret är långt ifrån självklart och den som hävdar något bestämt gör det antagligen eftersom den inte vet bättre. Den form av frihet jag i detta inlägg försöker argumentera för bygger på den republikanska friheten. Enligt denna teori kan människan endast vara fri genom att utföra sin plikt (Skinner 2009 (1990)). I detta sammanhang betyder det att cyklisten endast blir fri att åka på tävlingar om cyklisten själv lämnar sitt bidrag genom att själv vara involverad i arrangemanget av cykeltävlingar.

Den positiva friheten handlar om förmågan att vara självständig (Berlin 2009 (2006)). Det är den positiva friheten som jag behandlar i ett av min föregående inlägg. Människans frihet från staten och andra människor genom rättigheter brukar benämnas som negativ frihet (Berlin 2009 (2006)). I ett cykelklubbsperspektiv innebär detta att den fria cyklisten ska få tävla bäst hen själv vill utan direkta krav på engagemang. Detta låter givetvis idealistiskt men problemet är att en sådan struktur tenderar att gynna de starka – och då menar jag de ekonomiskt starka. Om de olikheter som uppstår till följd av detta sedan ses som rättvisa eller inte beror givetvis på ett politiskt ställningstagande och människosyn – men frågan är om vi verkligen behöver ställa oss den frågan när vi vet vilka som tillhör den svaga gruppen: ungdomar.

Att ungdomar från mindre bemedlade hem hamnar i kläm när utgifter inom idrotten skjuter i höjden är ingen hemlighet. Sorgligt nog är det samma grupp av ungdomar som många gånger behöver denna form av aktiviteter på fritiden. De är dessutom en grupp som besitter minst lika stor potential att bli framtidens svenska OS-medaljörer som ungdomar från familjer med större disponibelt kapital.

”Cyklister med sina dyra cyklar bör inte klaga över anmälningsavgifter”.

Detta argumentet är ungefär lika huvudlöst som en huvudlös gubbe med eld i munnen. Att köpa en cykel är en engångsavgift, att betala för cykeltävlingar är en löpande utgift. Det är ungefär som att säga att den som bor i ett köpt hus inte kan ha problem med ekonomin. Det är sällan engångssummor som knäcker privata ekonomier i vårt samhälle.

Ett ekonomiskt styrsystem vilar enligt Lundquist (2001) på följande grunder: egenintresse, konkurrens, anonymitet, efterfrågan, kund, företag. Känns dessa värden bekanta? Det kan omöjligtvis vara så att jag är den ende som drar paralleller till de nya ideal som växt fram kring föreningar. Föreningar där du betalar ditt medlemskap för kunna erhålla rättigheter och tjänster i den mån det passar dig. Föreningar där din enda skyldighet – vid sidan om medlemskapet – är rösta en gång om året på årsmötet. Föreningar där engagemanget endast förväntas komma från föreningens administratörer.

Det kan tyckas vara relativt oskyldigt att sätta upp dessa ideal kring negativ frihet och egenintresse i föreningslivet men frågan är om det är lika roligt den dagen då det är fler VD:s än ungdomar som utövar idrott på fritiden. Det finns dessutom ett till problem med den negativa friheten – den säger ingenting om vem som ska styra. Individens egenintresse och rättigheter kan bevaras lika väl av en diktator – lägg därtill att en minimal styrelse minimerar föreningens utgifter och effektiviserar beslutsprocessen. Det finns således en tendens att centralisera makten i föreningar och detta sker helt i medlemmarnas godtycke då de samtidigt köper sig fria från engagemang. Priset de betalar är dessvärre högre än vad prislappen anger. 

Eftersom samhället befinner sig i en ständig process finns ännu tid att hejda och stoppa utveckling som går åt fel håll. Konsekvenserna av det jag nämnt i detta inlägg leder dessvärre i det långa loppet till en elitism inom ungdomsidrotten, där enbart de med tillräckliga resurser i from av ekonomiskt kapital har möjlighet att utöva idrott. Detta är indirekt är hot mot folkhälsan – såväl fysiologiskt som psykologiskt då ett liv i rörelse förebygger mer än fetma. Vi bör därför vara ytterst vaksamma och ställa oss frågan vilka grupper som missgynnas av den utveckling som nu sker inom föreningslivet. Vilka är de som inte tar sig till cykeltävlingarna? Vilka är de som inte spelar innebandy eftersom utgifterna är för stora? Det är först när vi helt tappar intresset för dessa ungdomar – till fördel för vårt egenintresse och självförverkligande – som viruset slår till med full kraft. 

***

Sedan jag började tävla år 2007 har tävlingskalender reducerats gradvis, år för år, samtidigt som motionsloppen har blivit fler och fler. Till 2016 hoppas jag att trenden med nationella och regionala tävlingar vänder samtidigt som motionsloppen finns kvar – de behövs ockå, men enbart motionsloppen är inte svensk cykels framtid. 

Berlin, Isaiah, 2009 (2006). ”Två frihetsbegrepp” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andrea Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Mari Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, s. 70-80.

Lundquist, Lennart, 2001. Medborgardemokratin och eliterna. Lund: Studentlitteratur. 

Skinner, Quentin, 2009 (1990). ”Den politiska frihetens republikanska ideal” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andrea Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Mari Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, s. 104-119.


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 4

Pärsan

Håller med dig om det mesta, men lite luddigt att säga ”att köpa en cykel är en engångsavgift”. Jag skulle vilja förtydliga till: ”är inledning till mer kostnader” Dessutom finns det risk för stora besvikelser – speciellt om cykeln blir stulen. Du missar inte enbart planerade cykeltävlingar, du missar träningar och du blir förmodligen besviken på de ersättningar din hemförsäkring erbjuder. Under det år jag jobbat med ISR-märkning av cyklar har jag kommit i kontakt med många cyklister och jag slutas inte förvånas över att det inte försvinner fler olåsta cyklar. Lite lätt överdrivet kan man säga att drygt var tionde person som köper en cykel får räkna med att den blir stulen. Här finns pengar att spara – märk din värdefulla cykel på rätt sätt så vill inte tjuven ha den.


A. Johansson

Har varit mycket engagerad(på ideell basis) i en annan idrott för längesen. Vi hade en betydande breddverksamhet med ideella ledare. En förälder, som anmälde sitt barn till vår verksamhet sade då: ”När jag anmäler mitt barn till en verksamhet så betyder det, att jag samtidigt anmäler en vuxen till att hjälpa till” Önskvärt att det kunde var så även idag


Jonas Högberg

Det som SCF missat är deras krav vid anordna tävlingar som dödat de mindre tävlingar. Det är min person åsikt den störa problematiken till cykelsportens verksamhet i Sverige.

Det har nu gått så långt att att folk under längre tid ratar ordna aktviter under ”SCF verksamhet” vilket denna artikeln mycket framvisar (ex stycket om Lund). Följderna märks idag och för styra upp de felaktiga beslut som tagits lyser med sin frånvaro.


Tobias

Kollade lite i gamla IndTA. Vet inte vad det beror på eller vilka klasser ”allmän tävling” innebär men om man tar bort de som reggat sig som motionslopp och endast kikat på ”allmänna tävlingar” nationellt och distrikt så har det gått från 46 st till 63 mellan 2012-2015. Kan såklart finnas administrativa anledningar men kanske lite ljus i mörkret? Mtbtävlingar har gått från 45 till 60 st samma period. Men inte gjort någon djupdykning för den delen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Unofficial Swedish Road Cycling Men Elite Cycling Awards 2015


Efter förra årets succé, Unofficial Swedish Cycling Awards 2014, och årets Unofficial Preview of the Teams in the Swedish Elite Men Category 2015 har det åter blivit dags att dela ut några hedervärda priser. Eftersom utmärkelserna är högst inofficiella och juryn icke-representativ har jag återigen valt att begränsa mig till herrelitklassen. 

Årets manliga 1337-cyklist: Alexander Gingsjö (Tre Berg). 

Enligt en del är Alexander Gingsjö datanörden som spelade CS tills den dag han helt plötsligt bestämde sig för att börja cykla och pang bom 2014 blir han svensk mästare i tempo och exakt ett år senare svensk mästare i linjelopp. Sanningen är nog den att Gingsjö alltid varit en cyklist innerst inne men det tog ett tag innan han förenades med sitt öde och ersatte Jolt-colan med espresso. När ”Farsan” – som Fredrik Ludvigsson kallar honom – finns med i startlistan vet Sveriges herrelitcyklister att det kommer gå undan värre. Kvällen innan Östgötaloppet ber alla till Gud i hopp om att Gingsjö ska bli sjuk över natten. Utan tvivel är mannen som 2016 cyklar runt i den svenska mästartröjan Årets manliga 1337-cyklist

Årets mest vilsna cyklist (vinner en Garmin): Robert ”Robocop” Gustavsson (JCK).

Robocop är ortopeden som opererar människor och säljer njurar till vardags men tycker att skruva på cykeln är petigt – fast det är inte därför som han är Årets mest vilsna cyklist. På Hammarö 3-dagars stod Robocop för en beundransvärd prestation när han lyckades köra vilse på såväl prolog som tempo. Dessutom krönte han den underbara helgen med att köra sönder sina redan sålda hjul på linjeloppet. ”Det var mayhem”, som Robocop själv skulle sagt. 

Årets GP-kung: Isac Lundgren (Team Aragorn II son av Arathorn).

Isac Lundgren blir Årets GP-kung för andra året i rad. Wetterhall i alla ära men kortbane-SM väger lätt i jämförelse med att bli utsedd till årets GP-kung på min blogg. Isac uppfyller alla kriterier som en sann GP-kung bör upflylla. Han har tempodräkten, den välvårdade frisyren och tycks äta godis i parti och minut. Den som ser bilden ovan kan tro att Isac just fått blommor eftersom han vunnit ett GP-lopp men det stämmer inte. Blommorna kommer från hans beundrare och beundrarinnor i den trevliga lilla staden Linköping. Endast riktiga GP-kungar är så populära. 

Årets gladaste cyklist: Sebastian Balck (Tre Berg). 

Den som inte är införstådd i bakgrunden till bilden ovan kan tro att Sebastian Balck, innan bilden togs, smällt i sig tjugo koppar espresso gjord på bönor från hans eget Balck Coffee och är mitt uppe i ett rus. Nu vet jag inte vad Balck hade gjort innan prisutdelningen, men glad blev han när vinsten på ett spurtpris under Elisedals GP resulterade i 2 kg M&M. 

Årets minst glada cyklist: Richard Larsén (Team Argon 18).

Det var nog bara de som står Richard Larsén riktigt nära som trodde att han under 2015 skulle vara en av Sveriges absolut starkaste cyklister med en vinst på Kinnekulle och silvermedalj från linje-SM som de kanske största framgångarna. Egentligen borde Richard vara glad – och det hade han varit – om det inte hade varit för att Sebastian Balck spurtade förbi honom och kammade hem 2 kg M&M på Elisedals GP. 

Årets kortaste comeback: Simon Galle.

Det fanns en tid då Simon Galle lyste upp klungan med sina stenhårda attacker och allmänt galna men sköna attityd. På linje-SM gjorde han Årets kortaste comeback i herrelitklungan men vi hoppas såklart på att Simon dyker upp som gubben i lådan även under nästa säsong. 

Årets mustasch: Edvin Tholin (CK Moppemurre).

Jag har en gång skrivit att Edvin Tholin är den svenska klungans Marcel Kittel och att alla följer i hans fotspår vad det gäller mode. Frågan är då varför mustaschen inte fick något genomslag under 2015 trots att Edvin bar en mitt i sitt vackra ansikte under en längre tid? Problemet var att Edvins mustasch behövde rätt ljus för att synas och detta innebar tyvärr att den lämnades obemärkt av många. Det var först i dammet från grusvägarna på u6 som Edvins präktiga mustasch uppenbarade sig offentligt och blommade ut i sin fulla potential. Enligt säkra källor var Rasmus Quaade i Tidaholm just denna dag och resten är som de säger, historia. 

Årets skägg och Årets smeknam: Johan Landström (Barkhyttan AIF).

SVT:s kommentatorer sågade och gjorde sig roliga över smeknamnet ”Björnen från Barkhyttan” på bästa sändningstid mitt under kortbane-SM. Det säger det mesta om kvaliteten på SVT:s kommentatorer. Den som kan svensk herrcykling skojar inte om Björnen från Barkhyttan och absolut inte om hans skägg. 

Årets bästa resultat på en tävling av en lagledare #merawatt: Fredrik Lindström (Elisedals GP).

Årets vad som hade kunnat varit årets katastrof: CK Hymer.

På vägen till Dalarna havererade CK Hymers legendariska buss. När jag såg att de åkte i en hyrbuss och de berättade den hemska historien för mig mådde jag dåligt, det var som att en nära vän plötsligt blivit allvarligt sjuk. Som tur var fixade Joakim den trasiga växellådan med silvertejp så nu rullar stök-bussen igen. Ryktet säger att den nyss genomgick en godkänd besiktning helt utan anmärkningar i protokollet. 

Årets Steve: Steve.

Att Steve blir Årets Steve är föga överasskande eftersom det bara finns en Steve och just denna Steve var i högform under u6 Cycle Tour i juli. Innan du läser vidare vill jag gärna att du beskådar Steve på bilden ovan för där ligger han nämligen i den patenterade Steve-positionen. Nåväl, åter till u6 där Steve lyckades vinna första linjeetappen i stor stil. På den andra linjeetappen tappade han dessvärre ledartröjan. GP-loppet drabbades av uselt väder – tio grader och regn – då valde Steve att köra ett varv i full vintermundering för att sedan bryta. Dagen efter mosade han allt och alla i Ekedalen, jag sa till och med till min storebror att han skulle vinna solo när det var fyra mil kvar. Det var en sällan skådad uppvisning som till och med överträffade utklassningen i Sollerönloppet månaden innan där Steve gick över målinjen. Gick. 

Årets polis: Ove Nilsson (Cykelklubben Blåljus).

Ove har under säsongen stått för en och annan uppläxning i klungan. Vokabuläret kan ibland vara i det hårdaste laget men en sak är säker: den som har bråkat med Ove i klungan bråkar aldrig mer i klungan. 

Årets längsta pass i Ryahallen #aldrigvila: Fredrik Lindström.

Årets oldie but almost goldie: Joakim Åleheim.

Joakim Åleheim är beviset för att jag har minst 22 säsonger kvar att tävla på cykel i elitklassen. 43 år ung blev han trea på tempo-SM, endast 1:19 från guldet. Det finns en hel del teorier kring hur Åleheim kan vara så stark och den som flest herrelitcyklister ställer sig bakom är att han kör med flygfotogen i flaskorna. 

Årets lag: Team Tre Berg – Bianchi.

Dagen innan SM sa Anders Ekh att Tre Berg skulle byta namn till fyra berg eftersom de var så många. Var den gode Ekhen inte förstod var att han summerade hela säsongen i ett skämt. Tre Berg har varit överallt 2015. De har varit utomlands och tävlat. De har kört alla tävlingar i Sverige, från proffsloppet Velothon Stockholm till de minsta bonnatävlingarna ute på vischan. De har fullkomligt dominerat en del tävlingar och sopat rent på prisborden. Team Tre Berg – Bianchis dominans har varit bra för herrelitklungan då de fungerar som en internationell måttstock och höjer standarden på tävlingarna avsevärt. Över allt annat har de kört Vätternrundan på 6:33. 

Årets längsta #källardistans: Fredrik Lindström.

Årets hederspris till minne av den jäveln som uppfann Sticky Bottle: Filip Bengtsson. 

Efter att jag utsett Filip Bengtsson till Årets bad boy 2014 valde SCF att sätta honom under bevakning från kommisarie Claes. Efter en säsong rapporterar nu Claes och SCF att Filip gått från ”Riccardo Ricco” till ”Alexandre Vinokourov” på bad boy-skalan, vilket indikerar en avsevärd förbättring. Därför får Filip Årets hederpris till minne av jäveln som uppfann Sticky Bottle

Årets bästa cykelbloggare: Marcus Persson.

Eftersom samtliga jurymedlemar var överens om Årets bästa cykelbloggare ansåg de att en motivering var överflödig.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

But first. Let me take a selfie.


Det är inte alla gånger jag åker ut och cyklar för träningens skull. Jag cyklar inte alltid med syftet att tänja på gränserna av vad jag klarar av för förbättra min fysika kapacitet och hälsa. Ibland cyklar jag bara för att komma till ställen jag aldrig varit på, hitta nya vägar eller köra en gammal väg på andra hållet. En del dagar cyklar jag tillsammans med andra bara för sällskapets skull. Slutligen finns rundorna då jag bara filosoferar. Det finns – enligt mig – få ställen här världen som är bättre än cykeln att filosofera på. Måhända att du emellanåt är för mycket upp i det blå samtidigt som en bil dundrar förbi. 

Den amerikanske filosofen John Rawls (1921 – 2002) är mest känd för sin En teori om rättvisa (1971). Rawls teori om rättvisa utgår från ett hypotetiskt naturtillstånd där han föreställer sig hur en grupp människor utformar grunderna för samhället. Rawls tänker sig att människorna bär en okunnighetens slöja. Okunnighetens slöja gör att människorna inte kan se sin position, klass, intelligens eller förmågor i samhället de ska forma (Lewin 2007). 

Utifrån denna utgångspunkt spekulerar Rawls i huruvida människorna i hans ursprungstillstånd skulle utformat samhället. Rawls drar slutsatsen att de åtminstone skulle författat två huvudprinciper. Den första är allas lika rätt till basala friheter – denna rätt måste också ta andras friheter i hänsyn. Den andra är att sociala och ekonomiska missförhållanden ordnas på ett vis som gagnar alla. Höga sociala ämbeten ska vara åtkomliga för alla (Rawls 2009 [1971]). 

Nu är inte min vision med detta inlägg att sprida någon socialliberal propaganda. Delvis för att bicycling mer eller mindre förbjuder mig från att göra det. Dessutom finns det flertalet kritiska punkter i Rawls teori som såväl erkända teoretiker som jag kan se och peka på. En av de mest uppenbara är att Rawls inte nämner kvinnor och nationalitet som specifika saker vilka kommer påverka positionen i samhället. 

Min poäng är snarare att använda Rawls teori om det hypotetiska ursprungstillståndet och okunnighetens slöja som ett verktyg för metakognitivt tänkande d.v.s. reflekterande kring sig själv (detta till skillnad från Rawls som försökte definera vad ett rättvist samhälle är). Vem är du egentligen – enligt dig själv och enligt samhället? Denna tankegång är extra intressant – och eventuellt kontroversiell – när människor på flykt tydliggör en handfull av de skillnader som existerar mellan människor i vårt samhälle – tack vare samhället.   

Jag är själv född och uppväxt i en familj där det alltid funnits mat på bordet och mina föräldrar har alltid funnits där. Jag har aldrig behövt betala för min skolgång ur egen ficka och vägen till skolan har aldrig varit farligare än arga SJ-konduktörer. Jag anses idag vara en vuxen person men trots detta lever jag med privilegiet att aldrig hört en kulspruta på riktigt. Om Rawls naturtillstånd varit en historisk realitet hade jag utan tvivel varit en av vinnarna. 

Min uppmaning är helt enkelt att tänka över vem du själv är nästa gång du är ute och cyklar. Återigen vill jag tydliggöra en punkt: meningen är inte att komma fram till en slutsats likt att du kunde ha varit en helt annan människa på en helt annan plats med helt andra förutsättningar. Verkligheten är som den är och allting har sina biologiska, geografiska, och kanske främst, historiska förklaringar. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av vad du kommer fram till. Syftet är nämligen att inse vilket fantastisk ställe för filosoferande cykeln är samt – vilket jag tidigare nämnt – få syn på sig själv. Att tänka metakognitivt. Jag fullt medveten om att det är andra gången jag skriver metakognitivt men de fullkomligt älskade det ordet på Högskolan för lärande och kommunikation och även jag gillar att svänga med det tjusiga begreppet för att framstå som oerhört intellektuell.  

Att se och förstå sig själv är nämligen en grundförutsättning för att kunna förstå andra människor. För att se andra behöver man ibland se sig själv och för detta krävs mer teoretiska hjälpmedel än spegel och selfies. Det må vara hänt att jag först och främst har dagsaktuella frågor som flyktingar i åtanke – men detta är en lärdom som är minst lika användbar inom flertalet andra områden. Att se sig själv i trafiken är grundbulten för den som vill ta sig fram med hänsyn. Det kan också vara viktigt att ha förståelse för den där cyklisten som alltid blir avhängd först på klubbträningarna och som alltid väggar. Inte enbart för att alla ska känna sig välkomna till klubbträningarna utan också för att det i denna fråga en gång var – eller kommer bli – du. 

Rawls, John, 2009 [1971]. ”En teori om rättvisa” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andreas Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Maria Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. Malmö: Liber, s. 273-289. 

Lewin, Leif, 2007. Statsvetenskapens grunder. Stockholm: SNS Förlag. 

Artikelförfattaren ber om ursäkt för det högst egocentriska bildvalet. 


Antal kommentarer: 1

Nicke

Att vara är att förnimmas.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Den tuffaste etappen någonsin.


De senaste dagarna har Oleg Tinkovs uttalanden kring Chris Froome och damcykling blåst liv i en viktig fråga som emellanåt tenderar att glömmas bort. Det är ingen tillfällighet att synen på damidrott och herridrott som olika, eller lika, mycket värda sopas undan mattan med jämna mellanrum, ty maktens andra ansiktet är att: ”A har makt över B om A kan förhindra att det B vill kommer upp på dagordningen.”

Proffscyklingen brottas med sin förfärliga dubbelmoral. Ena dagen står Tour de France-vinnaren på podiet i Paris och pratar om den nya generationen cyklister med högre moral. Drygt ett år senare tar samma cyklist tag i en bil för att återansluta till klungan efter en krasch och diskvalificeras i Vuelta a España. Sticky bottle och justerande av bakbromsar är mer regel i undantag i en klungan som bedyrar sin nya goda moral. Det är ungefär som att du skulle sitta på en fest och dricka öl samtidigt som du berättar att du är nykterist.

Mästerskapen i dubbelmoral avgörs varje år i månadsskiftet augusti/september och i år tog ovan nämnda Oleg hem titeln efter en beundransvärd (korkad) prestation under etapp 12 av Vuelta a España. Två cyklister i hans lag, Tinkoff – Saxo, var inblandade i incidenter med motorcyklar. Oleg blev då, med den rätta, rasande och hotade med att bojkotta tävlingen. Om jag velat sänka det här inlägget till samma nivå som Oleg, kunde jag här jämfört hans beteende med en tjurig tonårstjej men eftersom jag sett såväl gubbar som killar och kärringar bete sig på detta vis gör jag inte den generaliseringen. Att förnedra genom att generalisera fördomsfullt var nämligen exakt var Oleg gjorde när han skrev att Chris Froome ”cyklade som en tjej” efter sin krasch på samma etapp.

Why, surely by this he meant that Froome was putting his heart and soul into riding like a beast, despite earning a poor wage, receiving a fraction of the media attention as his colleagues, and having fewer opportunities to race?

                                                           (Arthurs-Brennan, 2015) 

Eftersom det är högst oklart vad mer exakt ”cykla som en tjej” egentligen innebär höjdes snart röster. Oleg replikerade då med att damcykling inte var något värt, hade problem och han själv föredrog beachvolley samt fickpingis (det sistnämnda är artikelförfattarens tilägg).

Låt oss nu sammanfatta vad som hänt. Oleg tycker det är fullständig katastrof att en eller två av hans cyklister gått i backen tack vare ovarsamma motorcyklar men att se ner på, och förminska, en hel grupp individer är försvarbart. Oleg går till och med så långt som att hävda att det är hans rätt med det fria ordet.

Nu gör jag en djupdykning i moralfilosofins allra djupaste vatten, men jag vill hävda att en cyklist som blir påkörd av en motorcykel enbart förorsakar minimal skada i paritet med att sprida tvivelaktiga och unkna värderingar kring damidrott. Jag har själv vurpat och det gör ont, men såren läker och livet återgår snart till det normala. Tjejer tvingas däremot att leva under orättvisa förhållanden hela livet. De har gjort så i århundraden och även om det blivit till det bättre bromsas färden mot jämställdhet upp av sådana som Oleg. 

Tyvärr måste jag likt en riktig pessimist här konstatera att Oleg inte är ensam om att sprida och bevara denna seglivade uppfattningen kring damidrott och damcykling. För att exemplifiera kan jag här jämföra reaktionen på en tjej som går upp från juniorklassen till elitklassen för att få bättre konkurrens och en kille som gör detsamma. Överlag kommer många i dikena på våra svenska cykeltävlingar dra följande slutsatser: Konkurrensen i damklungan är för dålig men killen är riktigt lovande. Givetvis finns undantag och min uppfattning är att inställningen blivit bättre – men inte bra – i Sverige under de åtta år jag tävlat. 

Problematiken kring cykelsporten som ojämställd är djupare än rätten till samma tävlingar och jämställda prissummor. Hela diskursen inom cykelsporten vilar nämligen på ett manligt övertag. Förutom ovan nämnda inställning till saker och ting finns mer uppenbara exempel som Giro d’Italia kontra Giro d’Italia Femminile och det faktum att många av de stora cykelmärkena ofta har cyklar samt damcyklar. Trots att förhållandet på jorden är 1.014 män mot en kvinna enligt CIA World Factbook, tenderar sortimentet som ska vara optimerat för kvinnor endast utgöra en bråkdel. 

Samtidigt som jag skriver detta blir Jenny Rissveds trea och Ida Jansson fyra i sina respektive klasser på MTB-VM. Om ”cykla som en tjej” varit ett svenskt – likt förbannat illa uttryckt – ordspråk skulle det haft en positiv innebörd. Som tur var är idrottslig prestation (och egenskaper) inte könsligt förbundna. En tredjeplats på VM är en tredjeplats på VM. Tjusningen i idrott ligger nämligen lika mycket i kampen mot sig själv som i kampen mot andra. Det är därför doping, sticky bottles och gratisåkning med bilar urvattnar intresset för manlig proffscykling, låt gå att vi emellanåt får se inspirerande cykling från till exempel Tom Dumolin. Oleg och många andra tycks har glömt det där med kampen mot sig själv.

Nu får Oleg – precis som han själv påpekar – skriva och tycka som han själv vill i frågan. Det är hans rättighet och frihet. Vad han bortser ifrån är att han också har en skyldighet att använda sitt förnuft och tänka sig för innan han utger sina åsikter offentligt. Hade han varit rationell nog att tänka sig för hade han förmodligen kommit fram till att hans åsikter och dubbelmoral skadar cykelsporten mer än de gör nytta. Logiken säger oss nämligen att den som har fri- och rättigheter likväl har skyldigheter. Tyvärr tycks de medföljande skyldigheterna vara något som idag glömts bort eller ignoreras. 

Desto mer du tänker på förhållandet mellan och förutsättningarna för dam- och herrcykling, desto mer förstår du att det inte står rätt till. Därför är det viktigt att argumentera emot – inte tysta – en sådan som Oleg, eller åtminstone försöka få honom att reflektera över saken. Nästa gång du hör någon jämföra en cyklists utförsåkning med en kärring, nästa gång du hör någon kalla damklassen för kosläpp, nästa gång du hör någon beklaga sig över ”alla tjejer som gnäller över prissummor men sedan inte kör tävlingarna” – be dem då, vänligen men bestämt, att förklara sig. Etapp 12 i Vuelta a España beskrevs kanske som den tuffaste någonsin men om cykelsporten ska bli jämställd väntar en ännu tuffare etapp. Som tur var motiveras cyklister av tuffa utmaningar. 

Återigen tackar jag Valentin Baat för foto: http://www.baatphoto.com/

Arthurs-Brennan, M. (2015). Oleg Tinkov Thinks Women Shouldn’t Be Bike Racing and Feminism is ’Abusing’. Hämtad 5 september från http://totalwomenscycling.com/news/oleg-tinkov-thinks-women-shouldnt-be-bike-racing-and-obviously-he-is-wrong-54439/#Cbekp31qiOIZXX6M.97


Antal kommentarer: 1

Sven-Erik

Logiskt sett följer ingen skyldighet på ett innehav av rättighet/er. Du kan t ex ha rätt att yttra dig men välja att låta bli. Personligen så använder jag mig av yttrandefriheten för att säga emot Tinkoff, utom när han någon gång verkar säga något vettigt. Det senare sker enligt min mening alltför sällan. Men att vara vettig är inte alltid smart. Det är en av många anledningar till att Tinkoff har större inflytande än jag har. Damcyklingen främjas, tänker jag, inte av ett hävdande att motståndararna är ologiska. Däremot driver de ofta egensinniga resonemang där de gör skillnad på damer och herrar så att damerna missgynnas. För att motverka dem krävs inte så mycket logik utan mer av viljeansträngning. Helt apropå så ger sidan Idrotten vill på http://WWW.scf.se ett 404-fel (=sidan finns inte). Kanske en indikation på varför SCF inte förmår tillvarata de framgångar som svensk damcykling haft på senare tid?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Cykelsveriges framtid är nu.


Bortsett från den tunna tävlingskalendern finns det idag två stora svagheter som håller tillbaka svensk cykel: Till att börja med så har vi inte tillräckligt med bredd – startfälten i ungdoms- och juniorklasserna är närmast obefintliga. I Danmark finns det lika många juniorcyklister i en klubb som i hela Sverige. Avsaknad av bredd är inte det enda problemet – den spets vi trots allt har får inte tillräckligt med stöd för att utveckla sin fulla potential. Samtidigt som Danmark och Norge skördar framgångar i Tour de l’Avenir kör några av de talangfulla svenskarna – som mycket väl skulle kunna hävdat sig i ”framtidens Tour de France” – Velofondo Vårgårda.

Sören och Asbjörn Kragh Andersen, Mads Würtz, Mads Pedersen och Michael Carbel Svendgaard är några av de danskar som i detta nu dominerar den internationella u23-scenen. Faktum är att jag tävlat mot dem allihop och då var de bra – men långt ifrån omänskliga. Sanningen är till och med som sådan att Fredrik Ludvigsson och Marcus Fåglum var, och är, på deras nivå. Med detta sagt är det lätt att börja undra varför inte Sverige erhållit samma internationella framgångar som danskarna? Jag lovar att det snarare handlar om en brist på resurser och tävlan än cyklisternas förmåga. 

Gustav Höög, 11/04-1995, Team Tre Berg – Bianchi

3:a Baltic Chain Tour (2015)

3:a Tour of Estonia (2015)

5:a GP Viborg (2015)

2:a etapp 5, Fléce du Sud (2015)

7:11 Vätternrundan 2015

Det är såklart en lång och komplicerad väg att gå innan vi kan tala om Sverige som cykelnation likt Danmark – men vi kan utan tvivel nå dit. För att detta överhuvudtaget ska kunna bli en möjlighet behövs två saker. Först och främst behövs kompetent personal inom landslag och förbund som väljer rätt tävlingsprogram, handskas med cyklisterna på rätt sätt, ger dem rätt service och rätt mat på bordet. Dessutom behövs sponsorer som ger landslag och Continental-lag den budget de behöver. Det är inte gratis att vara ute på kontinenten och tävla.

Dessvärre saknas idag en fullskalig stab med personal i landslaget. Lag som Team Tre Berg – Bianchi och Bliz – Merida tävlar utomlands men kanske lite för lite. Företag i Sverige verkar tyvärr vara mer intresserade av motion än tävling. I andra delar av världen stödjer företag idrotter och idrottare uppifrån och ner – eliten får mest, motionärer och ungdomar lite mindre. Eftersom eliten är motionärernas förebilder fungerar detta utmärkt. Dessvärre är kanske den svenska elitscenen på cykel inte den mest marknadskraftiga – och det må vara hänt att Vätternrundan får mer publicitet än små fina UCI-tävlingar i Belgien och Frankrike. Nu är det bara så att någonstans ska vi alla börja – kolla bara på Storbritannien och SKY. Det kan mycket väl vara läge att ta de första stegen nu – Sverige har nämligen en stark generation med cyklister på gång.

Lucas Eriksson, 10/04-1995, Team Tre Berg – Bianci

6:a Junior-VM 2013, 7:a Junior-VM 2014

1:a bergspristävlingen, Trofeo Karlsberg 2013, GP Général Patton 2014

6:a Skive-Löbet (2015)

11:a totalt Oberösterreichrundfahrt (2015)

8:a Paris – Roubaix Juniors (2014)

7:11 Vätternrundan 2015

Vi kan här ställa oss frågan varför det överhuvudtaget är intressant att sponsra cyklister och cykellag? Den frågan blir särskilt intressant när – som tidigare nämnts – en del hävdar att vinsten är större av att sponsra motionärer (eller det paradoxala ordet elitmotionärer som en del använder för att precisera sig). Du som läser detta har antgligen ett cykelintresse så du vet vilken prestation det är att ta sig 300 kilometer runt Vättern eller bara fullfölja ett triathlon. De unga killar och tjejer som jag skriver om idag tränar i genomsnitt en halv eller en tredjedels Vätternrunda varje dag. Nu kanske du förstår vilka atleter det rör sig om. Sådana elitidrottare förtjänar att få möjligheten att tävla mot de bästa i världen och genom sina resultat inspirera motionärerna – eller elitmotionärerna. Ja, du kanske vinner på att sponsra motionärerna nu men i längden är vinsten otroligt mycket större av att sponsra en framgångsrik elit. Det finns en anledning till att Team SKYs budget växer för varje år som går. 

Låt oss leka med tanken att Team Tre Berg – Bianchi till nästa år får budget nog att spendera merparten av säsongen 2016 utomlands. I kölvattnet av detta går t.ex. Argon 18 och Bliz – Merida samma väg 2017 och 2018 är intresset för cykel i Sverige så pass mycket på uppåtgående att landslaget kan hosta upp en professionell organisation med tillhörande tävlingsprogram. Detta är såklart ett drömscenario men som ni kanske förstår är det inte omöjligt att utveckla Sverige på samma sätt som Storbrittanien och Danmark – men det förutsätter två ingredienser. En generation talangfulla cyklister och sponsorer som ser till att få de talangfulla cyklisterna till tävlingarna genom Continetal-lag och landslag.

Hampus Anderberg, 25/05-1996, Team Bliz – Merida

8:a totalt Trofeo Karlsberg (2014)

4:a Fyen Runt (2015)

Du sitter på grusgången upp till farmor och farfars sommarstuga med tio vackra stenar som du hittat när din pappa plötsligt ropar på dig och säger att du ska komma. Pappa vill inte att du plockar av stenarna så att lägga dem i fickan är ingen utväg. Du kan inte heller lägga stenarna på gräsmattan eftersom farfar är pedant. Därmed står du inför ett val. Det första alternativet är att lägga ner stenarna varsamt och tillsammans i en hög direkt där du sitter. Alternativ nummer två är att kasta tillbaka stenarna ut på gången och sedan försöka hitta dem igen när du pratat färdigt med pappa. Om du väljer det första alternativet är sannolikheten stor att du hittar sju eller nio stenar – kanske rent av alla. Kastar du ut dem finner du två eller tre – resten går förlorade. 

Det är ungefär på detta vis som svensk cykel idag handskas med unga och lovande cyklister. Istället för att ta hand om dem kastas de ut i vida världen. Hannes Bergström Frisk, Filip Bengtsson och Pontus Kastemyr är några av de svenska cyklisterna som tävlar på egen hand ute i Europa – mer eller mindre övergivna av sitt förbund. Förhoppningsvis har de tur och hamnar i rätt lag med rätt sportchef och rätt tävlingskalender. Har de flyt slipper de den italienska dietisten. Sverige har inte bredd nog att kasta ut cyklister på detta viset. Har vi inte lag och landslag nog att hjälpa dem får vi försöka bidra på annat vis.

Det är också viktigt att hitta en balansgång mellan internationella och nationella tävlingar för att göda den inhemska tävlingsscenen. Visst är det lite tråkigt när Tre Berg bli 1-2-3-4-5:a på tävlingarna men alla cyklister i den svenska klungan mår bra av det. Det höjer standarden och visar vilken klass som behövs för att bli gångbar internationellt. Proffscyklister från Storbritannien och Danmark som är hemma ställer upp i tävlingarna på hemmaplan. En del svenska cyklister som lyckats komma utomlands tycker att svenska tävlingar är riktiga bonnarace – vilket stämmer – men de kommer också förbli bonnarace om ni väljer att inte köra dem. Om Sverige likt Danmark hade haft tre till fem Continental-lag som kom hem och körde SWE-Cup hade standarden höjts avsevärt utan att arrangemanget för den delen förändrades någonting.

Cyklisterna och tävlingarna lever nämligen i symbios. Böjar svenska cyklister bli framgångsrika internationellt kommer tävlingscenen växa. Växer tävlingscenen skapar det förutsättningarna för en ny generation som kan bli framgångsrik internationellt. Startskottet kan alltså komma i bådadera ändarna. Nu finns en generation som kan ge oss de internationella framgångarna. En generation som kan likställas med en skänk från ovan. Ett gyllene tillfälle – frågan är om vi tar chansen och kan vi förlåta oss själva om vi inte tar den? Då var det åtminstone roligt att Cykelvasan sålde slut på några sekunder. 

Ber om ursäkt för att jag har dålig koll på den svenska damcyklister men jag vet att även där har vi några av världen mest lovande – eller rent av redan världens bästa – cyklister som Jenny Rissveds, Frida Knutsson och Ida Jansson på såväl MTB som landsväg.

Kim Magnusson, 31/08-2015, Team Tre Berg – Bianchi

Har gjort en hel del fina resultat men för att tala ett språk som alla förstår:

6:33 Vätternrundan 2015 – officiell världsrekordhållare i Vättern Runt

*****

Bilderna i detta inlägg är tagna av fotografen Valentin Baat. Baat som visat oss att det inte behövs Rapha-kläder och storslagna vyer för att det ska vara episk cykling, det behöver inte vara deffade proffs och mytomspunna klättringar för att var häftig cykling. Svensk cykling kan också vara allt det där. Svensk cykling har också potentialen men precis som bilderna behöver Baat för att bli riktigt bra behöver cyklisterna sponsorer till lag och landslag. 

http://www.baatphoto.com/



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tävling: Vinn en uppäten macka.


Idag när jag kom till Jönköping österifrån stod jag – precis som många gånger förut – inför ett mycket svårt val. Valet stod mellan att cykla på 50-vägen genom Jönköping i 40 km/h (d.v.s. lika snabbt som ett par pensionärer i bil på samma sträcka) eller köra lugnt och fint på cykelbanan utmed Vätterstranden. Eftersom jag, de senaste tio gångerna jag valt att köra genom Jönköping på vägen, fått ta emot både tutor och glåpord föll valet idag på cykelbanan. 

Jag visste att cykelbanan utmed Vätterstranden skulle vara fullsmockad då idag var en lördag och lägg därtill en riktig sommardag. Därför valde jag att ta det lugnt genom detta minfält, men inte ens min egen försiktighet kunde hålla mig på den säkra sidan. Anledningen till detta är att många människor utmed Vätterstranden fullkomligt ignorerar cykelbanan. Någon korsade cykelbanan några meter framför mig och andra cyklister utan att ens titta sig för. En del strosar omkring mitt i cykelbanan som om det vore det mest naturliga stället för en promenad i 2xu och hörlurar. På ett ställe stod ett barn på ena sidan och pappan på andra sidan. Pappan sa åt barnet att vänta när jag kom. Då sprang barnet rakt ut framför mig med ett hånflin för att jävlas. Pappan tyckte nog, precis som de flesta andra jag passerat, att det var jag som var farlig. En fartdåre i tighta trikåer ni vet. Det finns till och med ett ord för oss men det är så dumt att jag glömt bort det. 

Nu är inte denna historia slut än, för efter cykelbanan utmed Vätterstranden klättrade jag ut ur Jönköping via Björnebergsvägen. På toppen hade de fräst asfalten och den frästa ytan var så hålig att jag var tvungen att cykla en meter ut i vägen. Det var då de kom – låt oss kalla dem Gösta och Mariette. Gösta har inte så mycket till övers för cyklister – han har nämligen aldrig varit riktigt förtjust i konditionsidrotter då han själv enbart är en mästare på fickpingis. Nåväl, där kom Gösta och Mariette i sin feta SUV och eftersom bilen var så anskrämligt bred och hög tyckte gubben det var svårt att köra förbi mig trots avsaknaden av mötande trafik. Gösta blev arg och tutade som en galning. När jag tittade in i bilen för att få veta vad det var frågan om satt han och Mariette där skällandes som om jag vore en terrorist med hundratals liv på mitt samvete och orsaken till allt ont i hela världen. Sedan gasade Gösta iväg och när han skulle upp över kanten från den frästa ytan slog han nästan sönder sin feta bil. Jag vinkade och önskade honom en trevlig dag.

Nu har berättelsen nått sitt slut och det har blivit hög tid att avrunda och ställa några frågor. Först vill jag ställa två frågor till Gösta och alla andra frustrerade bilister runtom i landet. Vad har ni för rätt att bli arga på mig när jag – precis som er – ibland stöter på saker i trafiken som hindrar och tvingar mig att bromsa upp ibland? Den andra frågan är den tyngsta: Hur kan ni bli så frustrerade att ni tutar hejdlöst och utsätter cyklister för fara när ni inte vet om det är mjölkmannen Ola som är på väg hem till sina två små barn eller bara en fartdåre i tighta trikåer som vill fucka upp trafiken?

Antagligen kommer inte Gösta och klubben för arga bilister att läsa ovan nämnda frågor – därför har jag en fråga som alla kan fundera över: Av den historia jag berättat framgår det ganska klart att cyklister idag varken är välkomna på cykelvägen eller på vägen. Var i helvete får jag lov att cykla? 

Kommentera nedan om du vet svaret innan den 29:e augusti 2015 klockan 21:00. Den lyckliga vinnaren får en uppäten macka. Lycka till. Tills vidare fortsätter jag som innan genom att cykla på väg och cykelbana samtigit som jag visar hänsyn för mina medtrafikanter.

Eventuella likheter med verkliga personer och händelser är ett rent sammanträffande. 

Jag och mjölkmannen Ola.


Antal kommentarer: 2

Sven

Vi får cykla inomhus på trainers


Gute

Kan bara hålla med, dessa människor som aldrig cyklar eller kör bil tror att de äger hela vägen eller gångbanan. Man har ett beteende som gående likaså som bilist och cyklist.
Man får betrakta alla som idioter så brukar det gå bättre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*