Fixa hälsenorna!


Nu när distanspassen och loppen har kommit igång ordentligt brukar mina hälsenor uppmärksamma detta genom att gå sönder och göra ont. Jag körde sönder mina hälsenor på London-Edinburg-London för några år sedan. De blev överansträngda och till slut inflamerade. De sista 60 milen var fruktansvärda. Jag grät i backarna av smärta men jag tog mig i mål ändå. Sen dess kommer hälseneinflamationen som ett brev på posten varje sommar. Med de här enkla tipsen så hade jag kunde jag ha slippa det.

Jag har tidigare ätit voltaren, eftersom det var det jag fick från vårdcentralen, och trott att det skulle lösa problemet. Visst, det löstes tillfälligt men det kom lika snabbt tillbaka. För två år sedan gick jag till en kiropraktor som visade hur jag kunde tejpa hälsenorna med kinesiotejp för att ge avlastning och på så sätt kunna läka. Det har funkat jättebra för mig. Hoppas det funkar lika bra för er. 

1. Köp Kinesiotejp av bra kvalitet. De billigare kan spricka när de sträcks. Kinesiotejp finns i välsorterade sportbutiker och kostar mellan 50 och 200 kr för en rulle. OBS det är inte samma som sporttejp. Kinesiotejp är gjord för att kunna sträckas och ge svikt för att få olika effekt. Det finns många färger att välja mellan. Idag stod valet mellan Magenta (Deutsche Telecom) och turkos (Team Sky). Jag valde magenta för att vara lite classic.

2. Klipp två lika långa bitar. 30-40 centimeter beroende på hur långa vadben ni har. 

3. Klipp ett 10 cm långt snitt i ena änden. På båda bitarna.

4. Runda hörnen för att slippa att tejpen fastnar i byxorna och rullas upp. 

5. Ta fram foten som ska bli tejpad och dela på tejpen. 

6. Fäst 3-4 cm tejp under hälen. Se till att det sitter bra. 

7. Sträck tejpen till 100% över den smala delen av hälsenan. Gnugga med fingrarna på tejpen så den fäster ordentligt. Tejpen reagerar på värme så den fäster bättre om du gnuggar. Här är det viktigt att foten är i samma vinkel som när ni står upp. Tårna ska inte peka upp eller ner. Utgångsläget ska vara neutralt. 

8. Sträck tejpen till 70% över den bredare biten (Gastrocnemius-senan som ligger över soleus) mellan den smala hälsenan och de stora vadmusklerna (gastrocnemius). Fortsätt att gnugga för att få den att fästa.  

9. Fäst de två flärparna över vadmusklerna. Tejpen behöver inte spännas. Den ska bara ge fäste så inte hela tejpen lossnar eller rullar ner.  

10. Så där nånting ska det se ut. När tejpningen är klar brukar jag sätta på mig kompressionsstrumpor eller långa strumpor för att det ska fästa ordentligt. 

Lycka till. 

Antal kommentarer: 1

Lars

Testar from idag. Tack för tipset
Lasse i Fredrikshof



Lite bilder från Mallorca.


Här kommer lite spridda bilder från min vecka på Mallorca. Som vanligt är fokus på mig. Mig, mig och bara mig. Några andra. Men mest mig. De första bilderna är från loppet Mallorca 312. Sedan några bilder som jag tog när vi körde en bergsdag. Jag lyckades tyvärr knäcka växelörat i en fånig vurpa så jag fick åka följebil resten av den dagen. Vi hade en riktigt bra vecka. David Schwieler agerade reseledare för 50 pers från Stockholm CK. Och det gjorde han med bravur. 

Trots lite otur med vädret, några cyklar som inte kom med planet och en riktigt allvarlig olycka (Jonas Bohr) så var det en lyckad vecka. Nu gäller det bara att göra det bästa av resten av sommaren. Nu på lördag ska vi ut på en längre tur med Vätterngänget. Sedan kommer lopp och resor avlösa varandra tills det är dags för Monarksäsongen igen.  

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Jag och tysken som jag skrev om tidigare. Foto: Sportograf.com

Vilken jävla spurtfantom! Foto: Sportograf.com

Afterbike i Port Pollenca

På toppen av Sollerpasset får man inte pissa.

Sacalobra!

Calle sätter pers!

Danne Godman jagar.

Erik cyklar och David fotar.

Fika i Sacalobra-rondellen.


Mallorca 312. Inte riktigt som planerat.


Jahopp. Då har man kört Mallorca 312 igen. Det här var den fjärde gången jag stod på startlinjen. Första gången slutade med att jag cyklade in i en bergvägg. Mallorca 312 2014 och Mallorca 312 2015 gick mycket bättre. Som jag skrev tidigare så har de ändrat banan lite så man kan välja mellan tre olika längder. Det fiffiga är att man anmäler sig till loppet och väljer själv vilken distans man vill köra under tiden man cyklar. Det första valet sker i Valdemossa där man svänger vänster för den kortaste distansen, 167 km, och till höger för de två längre. Om man har kört den längre rundan så kan vid målet välja om man vill gå i mål eller fortsätta ut på den längsta rundan som är 312 km. Loppet går alltså inte runt Mallorca som tidigare. Det tycker jag själv var det roligaste men rent logistiskt så är det nya upplägget mycket bättre. Nu fick vi till och med njuta av helt avstängda vägar. Värsta proffsloppet alltså! Från Stockholm CK var vi ca 20 pers som ställde upp. 

Dagen började tidigt. Väckarklockan ringde redan 04:30 och starten gick 07:00. Jag och brorsan hade lite flyt och lyckades tjata in oss i teambussen så vi slapp cykla till starten. Cissi var en sann hjältinna som gick upp mitt i natten för att köra oss dit. Jag hoppas jag kan bjuda tillbaka nån dag. Väderutsikterna för dagen var som en vanlig vårdag i Stockholm. Regn hela dagen och runt tio grader varm. I Pollenca regnade det när vi stack men i Alcudia, där starten är, var det uppehåll och inte helt jättekallt. Vi kom dit i god tid och lyckades ta en bra startplats. I år var det 4400 anmälda till loppet så det var extra viktigt att få en bra plats i fållan. 

Starten gick och vägen genom Alcudia fylldes av förväntansfulla cyklister. När vi närmade oss Pollenca cyklade vi in i regnet. Vi fick i alla fall en mil utan regn. i år låg jag längre fram i klungan när vi kom till första stigningen i Col de Femenia. Tyvärr kändes inte benen lika som år förra året då de var som sprattlande illrar. I år var de mer som överkörda grävlingar fyllda med bajs. ”Det här blir en tung dag” var min första tanke. Hjärta och lungor kändes bra men benen ville inte alls vara med.

-Vi har fått nog med ditt skit nu. Vi vill vara hemma och titta på Ex on the beach och dricka vin! Skrek de. ”Håll käften benjävlar och gör som jag säger tänkte jag. -I helvte heller svarade benen. Så höll det på ända tills jag jämkade med mig själv och gick med på att vika av åt vänster i Valdemossa åt den korta rundan. Men innan dess skulle jag hinna frysa arslet av mig ner för Puig Major och se Jonas Bohr stå i vägkanten med ett brutet nyckelben och nio (!) knäckta revben. Jag stannade till för att se om det fanns nåt jag kunde göra men Sebastian hade redan läget under kontroll. En spanjor ringde ambulans och Jonas var på fötterna. Märkbart chockad men ändå kontaktbar så jag rullade vidare.

Jonas hade kommit in för snabbt i en kurva och gått omkull stenhårt. På en sekund var hans uppladdning för VM över. Han hade ett riktigt motigt år förra året med ett nyckelbensbrott på just det här loppet och när han väl hade återhämtat sig och kommit tillbaka så bröt han lårbenet. Under vintern har han kämpat med rehabilitering och lyckats komma tillbaka till toppform, vilket han visade här på mallis genom att göra sönder varenda kotte i bergen. När han vurpade på loppet låg han i förstaklungan och kände sig stark. Målsättningen för VM var solklar. Vinst, bara vinst. Jag hoppas verkligen att han kommer igång snabbt och att det här inte förstör för mycket. VM går i september så det finns tid. 

När jag väl hade tagit beslutet att vika av på korta rundan så svarade benen genom att piggna till. Nu hade jag bara 6 mil plattkörning kvar och jag hamnade i en grupp som körde bra. Det var jag, en tysk, en engelsman, en spanjor och några som jag inte hann bestämma ursprungsland innan vi hängde av dem. Vi tryckte på ordentligt och efter ett tag var vi bara fyra. Efter en lång utförskörning gick en av killarna komkull. Ironiskt nog i samma kurva som Jonas hade vurpat och knäckt nyckelbenet i förra året. ”Min” tyska kille klarade sig bättre så vi kunde fräsa vidare efter en snabb body check. Strax efter hängde vi av den fjärde så vi var nu bara tre. I den sista vätskekontrollen fyra mil innan mål tackade tyskjäveln för att vi hade väntat när han vurpade genom att försöka sticka själv. Men lillebror Mölleborn var kvick på fötterna och greppade en halv banan och jagade efter. Kvar stod engelsmannen och såg förvånad ut. 

Tysken och jag körde vidare. Nu var han riktigt harig i nerförsbackarna och det utnyttjade jag såklart genom att trycka på nerför så han fick jaga ikapp på platten. Nu skulle han få lida för att han hade försökt sticka. Ganska precis en mil innan mål blev vi ikappkörda av en grupp på sex till synes riktigt starka gubbar. Mitt mål var att hänga med så länge jag orkade. Efter ett tag märkte jag det bara var en av dem som hade nåt att komma med. Det var en lång kille i MTN Qhubeka-dress med matchande cykel. Det kan ha varit en från laget som körde nån välgörenhetsgrej. Jag såg en kille från Giant Alpecin som garanterat var proffs, men han verkade ta loppet som ett distanspass. De andra i gruppen var helt färdiga och orkade inte ens täcka luckor. Nu hade jag piggnat till och kände mig riktigt pepp. Målgången är lite festlig. Man gör en 180-gradare i en rondell två hundra meter innan mål så det gällde att hålla sig långt fram där. Jag kom in som tredje man och direkt efter rondellen spurtade jag för kung och fosterland. Det höll och jag lyckades spurta till mig en 52:a plats. Faktiskt rätt nöjd med det. 

Kall som en nyfiskad nordhavsräka satt jag ensam i pastapartytältet och fyllde ansiktet med en tallrik pasta innan jag rullade hem till Pollenca. Rätt nöjd ändå. Det är faktiskt rätt kul att cykla i berg och spurta och hålla på. Men det är inte alltid kroppen vill göra det som huvudet vill. 

Brorsan däremot hade en riktigt bra dag. Han körde 23-milaren och kom in på en strålande 8:e plats. Riktigt bra jobbat. Afterbiken blev lyckad och på kvällen satt hela gänget i baren och delade krigshistorier. Idag har vi haft vilodag och imorgon blir det en bergsrunda med Sacalobra. Får se om jag skriver nåt om det. Mors! Will I do it again? You bet!

Foto: Sportograf.

Antal kommentarer: 3

Tz

Alltid lika underhållande att läsa dina skrifter Bigmollo 👍 Fortsätt så! Kram


ekstromenator

Kul att du kom i mål hel och hållen, men mindre kul att brorsan din körde så mycket bättre. Det kommer han glatt salta såren med till nästa år.


Axel

Grävlingar fyllda med bajs.
Fantastisk beskrivning!



Mallorca 312. Dags för race!


Idag (lördag, jag skriver det här på sent på fredagkvällen.) är det äntligen dags för Mallorca 312. Jag kommer köra mellanvarianten på 23 mil. Starten går 07:00 från Alcudia så väckarklockan är ställd på 04:30. Idag (fredag) har vi haft en strålande dag i bergen. Vi körde Mallorca 167-banan baklänges. Via småvägarna bort till Valdemossa där vi åt lunch på torget. Sen fräste vi ner förbi Deija och Soller innan vi tog oss an Puig Major. Vi avslutade med en efterlängtad öl på strandpromenaden Port Pollenca. 

Benen känns rätt bra så jag hoppas att de är på humör under loppet. Jag har väl inga större förväntningar eftersom jag både är långsam, tjock och hopplöst dålig på att åka utför. Det är ungefär som att tävla i triatlon och inte kunna simma. Men jag ska ge det ett ärligt försök. Vi får se hur det går. Här är lite bilder från fredagen. Håll tummarna för nu kör vi!





Antal kommentarer: 2

Linda

Lycka till Duvan(n)! Håller tummarna.


Eva Mölleborn

Trodde först att det var Calle du plåtat. Vad ni är lika nu! Lycka till båda två!



Mallorca dag 1.


Jaha, så nu är vi på Mallorca. Jag flög ner med 50 glada laxar från Stockholm i tisdags för en veckas cykling. SAS skojade till det och lämnade 12 av våra cyklar på Arlanda men David löste det galant. Redan på morgonen efter levererades 12 hyrcyklar så vi kunde sticka iväg. Gårdagens runda blev en platt historia ner till Petra och tillbaks utmed kustvägen till Alcudia. På vägen dit bestämde vi att ta en sväng ut till Cap Formentor för att klappa getterna. Vi lyckades spränga både ben och lungor på flera ställen. Jonas Bohr tog dagsbästa KOM på första stigningen till Cap Formentor och jag lyckade knipa femte bästa tid. Ute vid fyren träffade vi en helstökig liten get som sprang omkring och snodde mackor och kakor från folk. Idag regnar det så just nu sitter vi på rummet och planerar alternativa rundor. Det lutar åt att vi kör söderut och tar en sväng upp till San Salvador. Men det hänger på regnet. Mors!  



En liten sommarkatt. Canyon Aeroad. Första Veckan.


Ibland ska man väl ha lite tur också. I sommar har jag fått förmånen att gränsla en Canyon Aeroad 9.0. Det är Canyons halvnya aero-spjut som kom i en uppdaterad design förra året. Den har tagit otaliga segrar i proffsklungan. Den modellen jag har är utrustad med Dura Ace Di2-växlar och Mavic Cosmic pro carbon-hjul. Resten är Canyons egna topnotch-prylar i kolfiber där till exempel styre och styrstam är ett enda stycke. 

Den första rundan på cykeln var klubbträning med Stockholm CK. Jag hann precis skruva på flaskställ, pedaler och ställa in sadeln innan jag cyklade ut till Ekerö. Väl där sorterades jag in i snabbsnabb-gruppen som skulle köra intervaller på FRA-slingan. Gruppen bestod av idel snabbcyklare. Bland annat Daniel Godman, Sebastien, Per Kumlin Robert Barkensjö och Jensa Rencratz (som har blivit svinstark under vintern) och en annan snabbing som jag bara såg ryggen på men jag tror det var Sebastian Grip. Jag blev avhängd på tre av fyra varv innan jag gav upp och cyklade hem. 

Andra rundan var på Fredrikshofs torsdagsträning från Brostugan. Jag hängde med snabbgruppen som skulle köra en sväng till Bergshamra med några temposträckor. Gruppen bestod till större delen av Stockholm CK-cyklister, bland annat Cissi och Camilla från vårt elitlag och Amir på sin nya jättesnabba cykel. Nu kändes Aeroaden lite bättre. Jag kände mig mer bekväm med reglagen och geometrin som skiljer sig en hel del från min gamla cykel. Den här är kortare och lägre. Om den skulle kännas för kort så är det lätt att förlänga med en längre styrstam. Rundan gick i alla fall riktigt bra. Jag vill passa på att tacka Hovet för riktigt bra uppstyrning på grupperna och träningen. Jag känner fortfarande av pollen i halsen. Så fort jag gasar på så tjocknar det i halsen. Det brukar oftast lösa sig framåt juni. Fram till dess är det bara att bita ihop och gnälla på bloggen.

Igår var det dags för en lite längre tur med brorsan. På schemat stod 5 timmar distans med 3 stycken 20-minuters intervaller. Vi fick även med oss Stefan Jonsson från Bålsta/Canyon/CK08. Vi rullade iväg mot Enköping och fräste om kring på vägarna runt Grillby innan vi cyklade genom Enköping och kom ut på vägen mot Hummelsta, som nästan är bilfri nu sedan nya motorvägen öppnade. Här var det var dags för den första intervallen. Vi körde igång ett lagtempo och pulsen steg sakta upp mot 90% av max. En timme senare var det dags för nästa. Pulsen upp till 90% och benen brann. Efter 4 timmar släppte vi av Stefan i Kungsängen. Nu hade det börjat regna, trots att SMHI hade lovat uppehåll hela dan. Tempraturen låg inte inte heller på utlovade 12 utan på snordroppande 4. Fördelen med kyla och regn är att man slipper ha så mycket kläder i ryggfickorna eftersom man har tagit på sig allt man hade med sig. Nackdelen är att man blir skitig och fryser som en hund.

Den sista intervallen tog vi på vägen genom I1. Det blev ganska precis 20 minuter från start till slut. När intervallen var slut var också benen slut. Helt slut. Morsning good bye. Den sista biten till Bålsta rullade vi av och kände oss nöjda med dagens runda. Nu har jag kört strax över 30 mil sedan jag fick cykeln i tisdags. De första intrycken är riktigt bra. Jag åker till Mallorca om en vecka. Efter det lär jag ha en hel del intryck att dela med mig av, både om Mallorca, cykeln och proffslivet i stort.

Som ni ser så har jag bytt den medföljande Fizik Arione-sadeln till min Gilles Berthoud i läder. Originalsadeln funkade inte alls för mig. Den känns som en dåligt uförd rektoskopi efter bara nån timme. Men så är jag lite petig och gnällig också. 


Antal kommentarer: 1

GoranS

Ute och klappar Fastebolsdraken minsann!