Ett härligt blåsjobb i Barkarby.
Inför helgens 20-milare hade jag pratat med Toni och Anders om att vi skulle cykla tillsammans och ta det lugnt och fint. Jag såg framför mig hur vi tre skulle cykla i bredd hållandes varandras händer och lukta på blommor som vi hade plockat utmed vägen. Vi skulle prata om poesi och katter och getter klädda i pyjamaser. Emellanåt skulle vi stanna och lägga cyklarna i vägrenen och brista ut i sång och dansa snurrande med armarna rakt ut över rapsfälten som Julie Andrews i Sound of music. Vi skulle dansa och sjunga tills vi ramlade och tumlade runt på marken. Jag skulle vara Bigmollo von Trapp.

Nu blev det inte riktigt så. Istället bjöds det på en blåsfestival så att flaggorna stod som nystärkta skjortkragar i vinden. Motvinden på de öppna fälten vid Uppsala var bitvis som att bli roundkickad av Chuck Norris i ansiktet. Enligt SMHI var det styv kuling i byarna. Men herr Mölleborn hade något som var minst lika styvt i sina blåa Rapha brevet-byxor. En av orsakerna till styvheten var de raska gossarna från Sigge cykel. De skulle köra ihop sig inför Vättern, tror jag, och la sig som en väloljad svart/rosa kedja längst fram i klungan och drog oss hela vägen till Järlåsa.
Den andra orsaken till mitt glädjerus var att jag äntligen var ute och cyklade randonné igen. Under hösten och våren har jag antingen renoverat hus, brutit nyckelben eller suttit på Monarken och gnuggat sweetspot till nån serie på Netflix. Nu var jag liksom ute på riktigt. IRL som kidsen säger. Randonné är för jäkla kul ändå. De här korta sträckorna har väl sin charm fast det är när det går upp mot 40 eller 60 mil som blir det riktigt kul. Men för att komma dit behöver man köra ett par 20-milare. Och för att jag ska slippa att gråta mig genom London-Edinburgh-London i sommar så måste jag köra ett helt gäng långlopp. Det går inte att leva på gamla meriter eller blogginlägg.
Efter Järlåsa fick vi äntligen medvind. Gänget från Sigge cykel tog ett längre stopp där så vi var ett litet gäng som pep vidare. Nu låg vi och fnissade i 40-50 km/h i medvinden. Livet lekte och allt var frid och fröjd tills vi vände upp mot Skokloster och fick Chuck Norris-vinden i ansiktet igen. Då kände jag att benen, de som sitter strax under där det var så himla styvt några timmar tidigare, började tappa livslusten.

På kontrollen i Skokloster beställde jag in en cola en kaffe och en herrejösses chokladboll i hopp om att det skulle få igång livet i benen igen. Men den planen baktände. Nu hamnade allt blod i magen för att ta hand om chokladchocken istället. Benen kändes som amputerade. Varenda motlut kändes som en alpstigning och mina blodfattiga lår tappade mer och mer. Strax efter Skokloster var det nån jävel i gruppen som höjde tempot och jag var förlorad. Efter det låg jag själv och kontemplerade över dagen. Det var bara tre mil kvar. Jag var rätt nöjd ändå. Jag hade fått en kul runda i bra sällskap och fått köra mig ordentligt trött. För att bli stark måste man bli trött. Nästa helg är det dags igen. Då är det Täbys 30-milare som gäller.

Tack alla som var med och gjorde den här blåsiga lördagen så himla fin.
/J