Blogg

Ett härligt blåsjobb i Barkarby.


Inför helgens 20-milare hade jag pratat med Toni och Anders om att vi skulle cykla tillsammans och ta det lugnt och fint. Jag såg framför mig hur vi tre skulle cykla i bredd hållandes varandras händer och lukta på blommor som vi hade plockat utmed vägen. Vi skulle prata om poesi och katter och getter klädda i pyjamaser. Emellanåt skulle vi stanna och lägga cyklarna i vägrenen och brista ut i sång och dansa snurrande med armarna rakt ut över rapsfälten som Julie Andrews i Sound of music. Vi skulle dansa och sjunga tills vi ramlade och tumlade runt på marken. Jag skulle vara Bigmollo von Trapp.  

Nu blev det inte riktigt så. Istället bjöds det på en blåsfestival så att flaggorna stod som nystärkta skjortkragar i vinden. Motvinden på de öppna fälten vid Uppsala var bitvis som att bli roundkickad av Chuck Norris i ansiktet. Enligt SMHI var det styv kuling i byarna. Men herr Mölleborn hade något som var minst lika styvt i sina blåa Rapha brevet-byxor. En av orsakerna till styvheten var de raska gossarna från Sigge cykel. De skulle köra ihop sig inför Vättern, tror jag, och la sig som en väloljad svart/rosa kedja längst fram i klungan och drog oss hela vägen till Järlåsa. 

Den andra orsaken till mitt glädjerus var att jag äntligen var ute och cyklade randonné igen. Under hösten och våren har jag antingen renoverat hus, brutit nyckelben eller suttit på Monarken och gnuggat sweetspot till nån serie på Netflix. Nu var jag liksom ute på riktigt. IRL som kidsen säger. Randonné är för jäkla kul ändå. De här korta sträckorna har väl sin charm fast det är när det går upp mot 40 eller 60 mil som blir det riktigt kul. Men för att komma dit behöver man köra ett par 20-milare. Och för att jag ska slippa att gråta mig genom London-Edinburgh-London i sommar så måste jag köra ett helt gäng långlopp. Det går inte att leva på gamla meriter eller blogginlägg. 

Efter Järlåsa fick vi äntligen medvind. Gänget från Sigge cykel tog ett längre stopp där så vi var ett litet gäng som pep vidare. Nu låg vi och fnissade i 40-50 km/h i medvinden. Livet lekte och allt var frid och fröjd tills vi vände upp mot Skokloster och fick Chuck Norris-vinden i ansiktet igen. Då kände jag att benen, de som sitter strax under där det var så himla styvt några timmar tidigare, började tappa livslusten. 

På kontrollen i Skokloster beställde jag in en cola en kaffe och en herrejösses chokladboll i hopp om att det skulle få igång livet i benen igen. Men den planen baktände. Nu hamnade allt blod i magen för att ta hand om chokladchocken istället. Benen kändes som amputerade. Varenda motlut kändes som en alpstigning och mina blodfattiga lår tappade mer och mer. Strax efter Skokloster var det nån jävel i gruppen som höjde tempot och jag var förlorad. Efter det låg jag själv och kontemplerade över dagen. Det var bara tre mil kvar. Jag var rätt nöjd ändå. Jag hade fått en kul runda i bra sällskap och fått köra mig ordentligt trött. För att bli stark måste man bli trött. Nästa helg är det dags igen. Då är det Täbys 30-milare som gäller.  

Tack alla som var med och gjorde den här blåsiga lördagen så himla fin. 

/J



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Aprilväder i april. Vafalls!


Oj vad härligt det var med lite långledigt. Jag lyckades snika till mig ledigt redan från torsdagen. Jag hade en del cykelplaner men vädret såg ganska osäkert ut så det var svårt att planera längre bort än till dagen efter. Den här helgen skulle inte cyklas bort heller, det hade fru Mölleborn gjort riktigt klart. Jag började redan i torsdags med en tidig morgonrunda. Eftersom jag knappt har cyklat ute sen Spanien så klädde jag mig lite för kontinentalt. Det såg säkert fresh och crisp ut men jävlar vad kallt det var. Så pass kallt att jag fick ont i bröstet och tappade all energi och blev tvungen att åka hem efter 4 mil. 

Nya tag på fredagen. Då blev vi 4 pers från Stockholm CK som körde en liten sväng på Färingsö. Notera att jag kallar det Färingsö nu och inte Ekerö som jag gjorde innan jag flyttade hit. Rätt ska vara rätt. Nu hade jag lärt mig av misstaget från dan innan så jag klädde på mig ordentligt. Och vips så funkade både ben och lungor igen. Cissi ville spurta och rycka i backarna. Jag tyckte det lät kul så vi ryckte och spurtade i varenda backe tills benen var helt rökta. På kvällen snöade det.   

På söndan fick vi ihop ett lite större gäng så vi körde samma runda men med några avstickare för att länga ut den lite. Ungefär samma upplägg, ryck och sprätt när man kände för det. Tempen låg runt nollan så man fick ta det lite piano med luftrören. Men rundan blev jättefin. Härligt gäng med bra stämning hela varvet. Det snöade lite då och då men vägarna höll sig torra. 


I måndags var det helt cykelfritt men då passade jag istället på att lägga golv i ett rum som ska bli kontor. Jag hoppas att det kan ge mig ett tillskott till pluspoängskassan som kommer behövas för all cykling jag tänkt göra som uppladdning för LEL. Nu ligger snön ute igen. Men till helgen som kommer så hoppas jag att vårvärmen har kommit tillbaks. Då kör jag min första 20-milare. Sen kommer det förhoppningsvis rulla på med långrundorna fram till England. 

Glad påsk! Nu kör vi så det ryker!

/Johan 


Antal kommentarer: 1

Oscar Hellström

Är det Toni som varit ute med vildsvinsskylten, tro?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Lite snabbt om tjejcykeln


Nu har jag som hastigast hunnit testa cykeln i Spanien några dagar. Efter de rundorna så kan jag redan konstatera att vi kommer trivas ihop. Sittställningen är rejsig men bekväm. Jag beställde en längre styrstam och bredare styre än original. Sadeln bytte jag också. Från den medföljande ladysadeln till min inkörda Gille Berthoud. Man ska inte förneka sitt randonné-hjärta.

Jag ska försöka att hålla mig objektiv och sansad och inte gödsla med positiva superlativ. Kort och gott, den här cykeln passar mig. Det kände jag direkt. Den svarar snabbt och kraften går direkt från pedalerna ut i bakhjulet. När man pressar den i kurvor nerför så håller den linjen fint och visar inga tendenser till att vandra i sidled som mjuka ramar eller framgafflar kan göra. Zipphjulen hjälper förstås till. Det känns att det är kvalitetshjul som är styva och spurtglada utan att vara stötiga. 25 mm-däcken från Conti ger bekvämlighet och bra rull. Hela paketet håller ihop fint. Det finns ingen svag punkt som behöver ändras eller bytas. Eller jo..

Om jag fick önska någonting så skulle det vara Dura Ace Di2 istället för SRAM Red med vajer. Det är bara för att jag blev bortskämd förra året. Di2 är det bästa som har hänt sen skivat bröd. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Men det känns rätt antikt med vajerväxlar. Det är såklart en prisfråga men om man har 10 papp över i fickan så är Di2 en bra uppgradering.      

Snart drar randonnésäsongen igång. Då kommer cykeln få visa vad den går för när det blir över ett dygn i sadeln. Slutprovet blir London-Edinburgh-London. Innan dess lär jag ha återkommit med mer input. Inte för att jag tror att jag kommer såga den men några smågrejer kan det bli. 





Antal kommentarer: 2

Eva Mölleborn

Grattis till din nya tjej! Blev förtjust i min nya svärdotter när jag såg henne första gången! Mamma


ekstromenator

Det behöver nödvändigtvis inte vara elektriska växlar, men skillnaden på Dura-Ace och Red är å andra sidan väldigt stor.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

SCK-läger i Nerja med Masterlaget.


Jag hade tänkt ägna den här förmiddan till att skriva något kul och läsvärt om mina dagar i Nerja med SCKs Masterlag. Men med gårdagens fruktansvärda händelser så tappade jag gnistan. Vi börjar det hela med att skänka en tanke åt de drabbade och de som hjälpte till och har jobbat hela natten med att skapa ordning i Stockholm. 

Vi var 16 gubbar från SCK som åkte ner till Nerja och inkvarterade oss i Robban och Jockes lägenheter. Planen var att tillbringa åtta dagar där men jag hade bara möjlighet att vara med i fyra av dem. Jag var inte optimalt förberedd tack vare nyckelbenet så det räckte ganska bra. Men det gick faktiskt över förväntan. Jag behöver bara lite mer uthållighet och det kommer jag få nu när långcyklingarna drar igång hemma.

Dagarna gick snabbt och det bjöds på bra cykling med mycket sol och många höjdmeter. Stort tack till Masterlaget för fantastiskt sällskap. Jag tycker vi presterade väldigt bra både i bergen och på afterbiken. På afterbiken kunde jag själv glänsa eftersom nyckelbenet inte satte några gränser där. Ni är ett suveränt gäng. Jag är glad och stolt över att vara en av oss och ha er som vänner. Ännu större tack till Robban och Jocke som lät oss bo i sina lägenheter.

Istället för en massa text bjuder jag på några av bilderna som vår masterfotograf Max Ashton tog. 








Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Kompiskamp och pepp inför Spanien.


Man skulle kunna säga att läget här är status quo. Sen jag bloggade sist är jag kvar på samma kapitel. Jag sitter i min källare och gnuggar Monark. Kväll efter kväll. Det har känts ganska hopplöst tidvis. Nyckelbenet har gjort ont och varit för bräckligt för att kunna cykla utomhus och den senaste veckan har jag varit ensam med ungarna så då har jag varken haft tid eller lust att sticka ut på vägarna trots det stålande vädret. 

Nu på lördag åker jag till Nerja i Spanien med ett gäng från Stockholm CK. Med allt trassel som har varit under vintern och våren så har det varit svårt att få nåt flyt på träningen. Det började egentligen redan i höstas när vi flyttade. Det var jäkligt mycket mer jobb än jag trodde. Där rök några månaders cykling. Jag renoverade och flyttade och jävlades varenda kväll och helg i två månader. Det var inte förrens efter nyår som jag kom till ro och kunde köra igång igen. Sen rök nyckelbenet. Men allteftersom nyckelbenet har känts bättre så har också energin och träningsglädjen kommit tillbaka.

Jag har haft två mål de senaste veckorna. 1, få igång cykelbenen igen. 2, gå ner några kilo i vikt. Om vi ser på det första målet, att få igång cykelbenen, så har det verkligen hjälpt att jag har kört två benpass i veckan på gymmet sen i höstas. Utan det så hade jag inte haft nånting kvar. Styrketräningen har verkligen gjort susen. Det har gjort att cykelträningen har kommit igång mycket lättare. Förhoppningsvis kommer det visa sig ute på vägarna i sommar också. Mål två, att gå ner i vikt, är inte lika seriöst. Man vill ju alltid se lite tight och läcker ut när sommaren kommer. Jag har inte gjort någon större satsning men de senaste veckorna har jag gått upp lite tidigare och gått 30-50 minuter innan frukost. På lunchen har jag antingen kört spinning eller benstyrka på gymmet. Maten har jag dragit ner så mycket jag kunnat. Och vinet, det underbara vinet, har fått stå orört hela veckan. Igår visade vågen 62,5 kilo. 

Den sista veckan har jag koncentrerat mig på att få upp flåset lite så har jag kört Tabatapass på lunchen varje dag. Om man gör en tabata rätt så är det väldigt effektivt och väldigt vidrigt. På kvällarna har jag kört sweetspot på Monarken. Jag gillar sweetspot och i kombination med tabata så blev det jackpot! 

Ikväll körde jag ett 20-minuterstest på Monarken. Jag hade självklart både morgonpromenadat och tabatat under dagen. Testet gick förvånansvärt bra. Helt plötsligt föll allt på plats. Benstyrkan, hjärtat, lungorna och huvudet fanns på plats. Jag var väldigt nära att tangera mitt rekord från förra året men missade med 2 ynka watt och slutade på 278 watt i snitt. Tack vare viktminskningen så blev det 4,45 watt per kilo vilket jag är väldans nöjd med. 

Det ska bli riktigt spännande att se hur benen mäktar med långa rundor i de spanska bergen nu när jag bara har kört max en timme åt gången under vintern. Sorry för mycket text men jag visste inte var jag skulle sluta. Jag får återkomma om några dagar med en uppdatering. Det blir ju utepremiär på nya Canyoncykeln i Spanien!

Nu kör vi så det ryker!

/Johan 


Antal kommentarer: 1

Anna Pojen

Lycka till i Spanien!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Fågeln Fenix. Jag fortsätter där jag slutade.


Nämen hoppla poppla! Har gubben Mölleborn gråtit klart nu? Jo så är det nog. Idag tog jag ett rejält tag om mina kalsonger och gjorde ett ordentligt ryck. Ska man cykla 140 mil i England och Skottland i sommar så kan man inte ligga på soffan och tycka synd om sig själv.

Ikväll var det dags. Jag har tänkt köra igång tidigare i veckan men har varit alldeles för trött på kvällarna som en följd av operationen. Jag opererades i torsdags och började jobba i måndags. I tisdags slutade jag äta smärtstillande för att det inte gick att kombinera med vin och för att det är onödigt att äta en massa skit när det inte är absolut nödvändigt. Smärta är som Magnus Hektor säger bara en känsla. 

Men kom igen, träningen då! Jo först värmde jag upp med ett styrkepass på gymmet på lunchen. Eftersom knäböj och rediga benpressar var uteslutet så höll jag mig till benspark och bencurl. Sen testade jag nån töntig maskin också och löjlade mig lite med den. Trots det spartanska utbudet på övningar så blev jag jättetrött och fick jätteont. Efter middagen var det dags för kvällens piece de resistance, ett monarkpass i källaren tillsammans med ett avsnitt av Westworld. Wattsiffrorna var väl inget som det kommer sjungas om runt lägereldarna i sommar men det var inte långt ifrån. 

Det viktigaste då, förutom att jag kan dricka vin igen. Axeln höll ihop fint. Helt fantastiskt. Jag kunde både hålla i styret och hänga lite nonchalant över det. Om det fortsätter så här så kommer jag snart kunna köra vidare som om ingenting har hänt. Det lär inte ta så många veckor innan jag kan njuta av att cykla utomhus igen. Så som vädret är just nu så känner jag ingen större stress över det. Men om en månad så är det tänkt att jag ska åka till Spanien så jag håller tummarna att det funkar. 


Antal kommentarer: 3

Jens Gustavsson

Hej
Jag tänkte bara påpeka att oftast innehåller smärtstillande medicin ämnen som är inflammationshämmande och påskyndar därför läkningen. Machoman!


Johan Mölleborn

Tack Jens. Jag kanske ska peta i mig några tabletter just för det.
/J


Jocke

You had me att dricka vin igen.
Grattis Johan!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*