Eremitcykling – så långt ifrån social cykling man kan komma?


Cykling är kanske den ultimata blandningen mellan lagidrott och individuell sådan. Jag tror att en av de största anledningarna till att cykling som sport har vuxit stort de senaste tio – femton åren är den sociala. Vi trivs i varandras närvaro, vi tränar och tävlar, fikar och snackar skit med varandra, men samtidigt är det väldigt individuellt, du och din cykel, dina prestationer i ett socialt sammanhang. Vi människor är sociala varelser. Vi behöver varandra för att må bra. Men det sagt så tror jag också att vi behöver ensamhet ibland. Jag vet att det är så för mig, speciellt sedan olyckan sex år sedan så behöver jag få komma ut, komma ifrån, komma bort. Om än bara för några timmar. Några timmar för att rensa tankar och ladda batterierna. Det är har nog alltid varit så, om än då allt viktigare efter min skada, att jag gillar ensamheten på cykeln. Ensam, men inte ensammen. Lite eremitcykling så att säga

Eremit (grekiska eremos, ensam) eller anakoret (grekiska anachorein, draga sig tillbaka) är en person som frivilligt isolerar sig, vanligtvis av religiösa skäl.(*)

Det har sedan gammalt funnits sådana personer som dragit sig undan från världen, ofta till grottor i vildmarken eller öknen, för att i ostörd ensamhet tillbringa ett liv som helgades och renades genom försakelser och späkningar och som ägnades enbart åt bön och fromma betraktelser. Redan de i Gamla testamentet omtalade profeterna Elias och Elisa och i Nya testamentet Johannes döparenkan anses som ett slags anakoreter. Under kristenhetens första århundraden ökades högst väsentligt anakoreternas antal. Egyptens, Syriens och Palestinas öknar blev tillhåll för tusentals av dem, bland vilka de mest kända är den helige Simeon (kallad ”pelarhelgonet”, därför att han tillbringade 48 år i ensamhet på en hög pelare) och Antonios Eremiten. (WIKIPEDIA)

Bara några kilometer hemifrån, vid den bland klättrare rikskända Ågelsjön, finns ett stort klippöverhäng. En plats jag ofta passerat på träningsrundor till fots eller på cykeln. Men som också var en plats vid använde en termin då jag var ledare i Friluftsfrämjandet. Under den stora klippan finns mindre skrevor och en stor eldstad. Dit cyklade jag i måndags eftermiddag med förhoppningen att vid sidan av lugnet även få uppleva ”supermånen”. Det senaste lyste med sin frånvaro då det regnade hela natten. Men jag höll mig torrskodd där jag låg längst in mot klippväggen och lyssnade på skogens ljud.

P.S Om allt löser sig kan du träffa mig på Cykelmässan i Göteborg till våren. Då är jag där och pratar mikroäventyr och bikepacking

*Nja…


Kan vi älska ihjäl cykeln?


Ni vet den där känslan, när man för bekanta och andra en gång i tiden berättade att man cyklade till jobbet. Hela 11 kilometer. Enkel resa. ALLA dagar i veckan. I alla väder. Året om! Den där känslan att man hade förlorat deras uppmärksamhet redan vid alla dagar i veckan. Att man där blev avfärdad som galen cykelmupp. Att man senare vid kaffeautomaten eller över lunchlådan pratade de 15 milen man cyklat i helgen, om leriga stigturer, om Vätternrundor, kolfiber och spd-pedaler, enbart bekräftade det de redan misstänkte; man var förlorad, en avvikelse, någon man inte kunde ta på allvar.

Var i torsdags i Linköping på ett seminarium anordnat av Region Östergötland, med bland andra länets kommuner, Trivector och Trafikverket. Kom där att samtala med en representant från Trafikverket som ställde frågan; kan vi älska ihjäl cykeln? Är vi som övertygade och inbitna cyklister rätt representanter för att få fler att cykla?

Nu är ju inte det här en helt ny frågeställning, den dyker upp med jämna mellanrum. Men det är inte desto mindre en mycket intressant fråga.

Kanske ska vi vi vända på argumenten och frågorna? Kanske är det först då som vi når fram? I stället för att berätta om hälsofördelarna med att cykla, ska vi kanske titta på det från andra håll? Jag är övertygad om att väldigt få väljer bilen för att de vill bli sjuka.

Man väljer inte heller bilen för att man vill att miljö ska förstöras. Att man vill bli fattig. Man vill förlora tid i bilköer och letandes efter parkering. Att man vill avskärmas från sin omgivning. Men likt f-rbannat gör vi det!

Att vi som nyfrälsta cyklar omkring och sjunger velocipedens lov, iförda neongula kläder, speciella cykelskor och frigolitmössor, att vi fnyser åt ”Biltema-cyklar” och med ett leende kommer in till kontoren med rimfrost i ögonbrynen och istapp av snor hängande från näsan, må förvisso vara charmigt och ge oss ”cred” i den inre cirkeln av likasinnade, men vi vinner knappast några nya cykelvänner. 

Eller är jag som det så märkligt heter, ute och cyklar nu?

Antal kommentarer: 2

Johan

Jag ser problematiken, det är inte bra om vi som vill sprida cykling blir subkulturella, vi ”cyklister” mot de andra som fortfarande inte blivit som oss. Det är dock lätt att dras med mer eller mindre medvetet, jag har ibland lurat mig själv att jag har ett större intresse för själva cykeln än jag egentligen har, eftersom jag ser andra med ”cykelintresse” och inspireras. Jag är heller inte särskilt mån om miljön på något avvikande sätt, jag bara tycker det är så himla snabbt, skönt och smidigt att ta cykeln för det mesta.
En bra sak är kanske att visa på att även vi som cyklar för det mesta kan cykla i vanliga kläder, köra en ny bil ibland och slänga en och en annan plastbit i brännbart. Vi är som alla andra, fast vi cyklar mer.


Erik Sandblom

Johan, ja man måste skilja mellan att inspireras och att överdriva. Om något verkar svårt är det ofta bra att börja med små steg.
Magnus, bra skrivet som vanligt! Vi kan ju inte vara flåshurtiga om vi vill att cykling ska bli så vanligt och självklart att ingen längre tänker på det.



Jag cyklar mot RÖTT!


Vi har alla hört dem; kommentarerna och insändarna, krönikorna och Facebook-inläggen; ”Men cyklisterna då? De skiter i trafikreglerna.” Vi vet att forskningen visar att den samlade regelefterlevnaden är ungefär den samma ibland alla trafikantgrupper (tom något högre bland cyklister än billister). Vi vet också att riskerna för övriga trafikanter är långt mycket större då bilister bryter mot reglerna, speciellt i ljuset av undersökningen från Ulricehamn där 99.6% kör för fort. Men vi vet också att vi ska sopa rent framför egen dörr, att undvika att kasta sten i glashus och att ett ruttet äpple… …ja Ni förstår. Så varför erkänner jag då detta? 

För att det inte fungerar att vara laglydig! Rent bokstavligt; inte fungerar. INTE! På väg hem igår kväll utmed Ståthögaleden i Norrköping kommer jag fram till denna ljussignalkontrollerade korsning. Inte en sådan där rörelsesensorer (om än ofta felplacerade i relation till avstånd och hastighet, vilket leder till att man trots allt måste stanna) känner av dig utan en sådan med tryckknapp! Kommer ihåg min psykologilärare på 80-talet som pratade om ”dummy-buttons”, knappar utan annan funktion än att tända en lampa i ”skåpet”. Som filmen visar trycker jag upprepade gånger på knappen, lampan tänds, ljudsignal och så…      …ingenting! Va f-n? Ska jag behöva gå ut och hoppa på sensorerna i bilfältet? 

Så, jag cyklar mot rött. Jag erkänner! So shoot me!!!


And now for something completely different


Det har inte bivit så mycket cykling i sommar och höst. Bortsett från lite pendling till och från rehabträning och några övernattningsturer så har cyklarna inte alls rastats fullt så mycket som jag skulle önska. Hälsan, både fysiskt och psykiskt har inte varit på topp, jag saknat målsättning och det hela har blivit en ond cirkel.

Vad jag däremot har gjort vid några tillfällen är varit statist vid CrazyPictures inspelning av Den Blomstertid Nu Kommer. Skitkul! Absolut skitkul! Har Ni inte sett trailern ännu gör det! Premiär vintern 2017/18


Få med barnen ut på cykeläventyr


Sitter just nu på tåget på väg till Stockholm för att tillsammans med representanter för Cykelfrämjandet och Friluftsfrämjandet diskutera ett möjligt samarbete för att få ut våra barn på äventyr på cykeln. Inte så mycket träning och tävling utan mer upplevelser.

För två somrar sedan var jag och sonen ute på ett litet mikroäventyr tillsammans på våra cyklar. Visst vi har det väl förspänt med bara några hundra meter till skogen, även om vi denna gång cyklade två kilometer. Men sanning är samtidigt att de alra flesta har inte mer än halvmilen eller så till naturen.

Det var första gången som vi gjorde det och han var då tio år gammal. Jag tänker inte på något sätt säga att barnen bör vara si eller så gamla för liknande äventyr, det gäller bara att göra anpassningar. Kan de cykla kan de följa med på ett mikroäventyr, om så bara till närmaste park eller camping. Är övertygad att om vi redan från barnsben ger dem positiva minnen och upplevelser kommer de vilja fortsätta som vuxna. 

Sonen fick denna gång själv hantera sin sovsäck och sovkläder med mera i en ryggsäck och liggunderlaget fastspänt på styret. En alldeles utmärkt lösning. Skulle vi idag göra liknande tur så skulle jag nog rekommendera en pakethållare.

Om det blev succé? Absolut!

Jag är övertygad om att det finns ett växande intresse för cykelcamping, cykelhajk, bikepacking, bikecamping, nära äventyr, mikroäventyr eller vad vi nu väljjer att kalla det. Den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg hur jag för några veckor sedan föreläste för en scoutkår om just detta. Det är ur denna kontakt som jag nu reser till huvudstaden för att se hur vi tillsammans ska locka ut fler i vår fantastiska natur.

Passa på att läsa detta inlägg från Momentum Magazine

Antal kommentarer: 1

Jens Gustavsson

Att göra ett cykeläventyr med sina barn är bland det bästa man kan göra. När min som var 9 år, så cyklade vi delar av Siljansleden. Från Siljannäs där vi började med att campa via Sollerön, Mora och Rättvik för att avsluta med en dag på Leksands Sommarland. Vi cyklade, campade, badade och sjöng, på kvällen läse vi ur någon bok i tältet. Min son pratar än om vår cykeltur och han är 24 år.



XCYCLE – kan tilltron till tekniska hjälpmedel bli för stor


Sedan förra åter pågår EU-projektet XCYCLE. Det hela är en del i EU´s ramprogram för forskning och innovation. XCYCLE´s syfte är att ta fram tekniska hjälpmedel för att underlätta interaktionen mellan cyklister och bilister.

Det ska tas fram tekniska lösningar för att varna både bilförare och cyklister för incidenter. Till exempel sensorteknik som upptäcker och varnar när cyklister är i närheten av ett större fordon och förbättrade trafiksystem med mera. Dessutom ska det genomföras beteende-studier och så ska viljan att betala för tekniska lösningar och hjjälpmedel undersökas.

Allt detta är i och för sig bra, men jag kan inte hjälpa att tänka att vi lägger allt för mycket tilltro till tekniken. Gadgets, appar och prylar i all ära, men är inte det bästa att utforma vår trafik så att vi minimerar behovet av teknik, inte ökar det? Det känns lite som om det är vår tilltro till tekniken som satt oss på den trafiksäkerhetsmässiga pottkanten. Eller har jag fel?

Antal kommentarer: 3

Pelle

Lyssnade på en trafiksäkerhetsforskare som berättade att när man sätter in bättre teknik (abs, antispinn etc) är det en stor grupp förare som använder den till att minska på marginalerna, snarare än att öka säkerheten. Hans rekommendation var, om politikerna menade allvar med nollvisionen, att varje bil borde utrustas med ett spjut i rattnavet.


Magnus Lagher

Pelle> har även för mig att när man i Finland började med vägrensmarkering på smala vägar, typ orangea pinnar, så ökade antalet avåkningar då bilförarna tyckte sig kunna köra fortare


ekstromenator

Mer teknik i bilarna gör trafikmiljön mindre säker. Vill man göra cykling tillsammans med övrig trafik mer säker måste man lagstifta om minst 1,5 meters marginal vid omkörning.