Blogg

En lerig debut


Det är många som har frågat varför jag inte cyklat MTB när jag befinner mig i Schweiz, alpernas mecka, så sådär ett halvår efter min ankomst hit bestämde jag mig för att slå slag i saken. Sådär åtta veckor innan jag ska köra en femdagars multisporttävling. Stabilt!

Jag älskar att bo i Lausanne, jag har leriga skogsstigar runt knuten, torr asfalt utanför dörren och snöklädda bergstoppar någon timme bort. Vad mer kan man önska sig?

Eftersom multtisporttävlingen jag ska köra kräver att varje lag har en tjej ligger det i mitts lag intresse att utbilda mig i mtb. Vi ska cykla, springa och paddla i fem dagar, upp och ner för 16 000 höjdmeter, och enligt snubbarna jag ska köra med är det cyklingen som blir enda tillfället att vila. De har visserligen pratat om några andra medel som kan få den svagaste länken i laget, det vill säga den blonda svenska tjejen, snabbare. Till exempel rep och olja på bromsarna verkar vara vedertaget inom multisport. Crazy. Tur att jag inte fattar allt som de snackar om på snabb franska, det smids säkert andra planer med.

Okej slut på de fina adjektiven och Instagram-förskönade bilder. Såhär såg det egentligen ut när jag slet som ett djur för att ta mig upp för backarna. Det är tur att min franska coach och lagmedlem inte kan några svenska svordomar. Varför har ingen berättat för mig att man måste ha snabba fingrar på växlarna och ett rackarns drag i benen för att besegra backar på mtb? Kanske är det charmen med sporten.

När coachen tröttnade på att se mig trilla i leran och blev kall (han sprang bredvid mig när jag hade fart) hoppade han upp på hojen och demonstrerade för mig hur jag skulle bete mig för att få bättre flyt på maskineriet. Jag har mycket att lära. Jag är osmidig landsvägscyklist som är bäst på att ligga på rulle och lyda de tecken som personen framför visar mig, typ stanna vid rödljus och andra inte så intelligenskrävande manöver. På mtb krävs fokus! Fokus i leran som skvätter. Jag gillar´t!

Mer lek i leran ska det bli! Jag hittade en bättre begagnad hoj som jag döpt till ”Bettan” eftersom den är stor och tung och stabil som en ko ungefär. Tänkte att om jag blir stark och smidig nog att dra runt 13 kg alu i de leriga backarna i Schweiz kommer vilken mtb som helst hemma i Sverige bli som en fullblodhingst i jämförelse. KUL med nya utmaningar!


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Emil Johansson om livet upp och ner
  • Grusat ner oss!
  • Snackat med Jonas Bohr om rekordförsöket
  • Kraschat på Mallis 312

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 3

ekstromenator

Du är inte osmidig för att du är landsvägscyklist, du är osmidig för du nyss gett dig på något du inte hunnit lära dig fullt ut än. Vi är många som kör både landsväg, mtb och cykelcross. Det är inte alls svårt att kombinera och du kommer snart fixa det du med 🙂


Bitte Håf

Vad roligt att läsa! Men vad stressad jag blir, om du tycker att det är jobbigt och svårt – hur kommer det då inte bli för mig? Lycka till, jag är i alla fall säker på att du kommer visa fransoserna att du inte är så svag länk ändå 🙂


Ingrid Kjellström

Tack hörrni, det är roligt att bli bredare i sin cykelrepetoar!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Många intervaller och rödvin


Det är ett tufft men häftigt liv just nu. Jag har en tung vecka på träningsschemat. Många vikter på stången i gymmet och så mycket intervaller att jag nästan tappar räkningen. Bara att stänga av benens åsikter och kötta alltså. Dessutom har jag femton franska handbollsspelare på besök i det huset jag bor i.

Om någon har festat med franska ungdomar vet ni vad jag menar. Dricka rödvin till midnatt för att sedan gå upp fem för att bestiga ett berg? Pas de probleme! Jag glädjer mig åt att efterrätt är lika självklart som croisant till frukost för dem. Inga problem att hålla uppe energinivåerna för min del alltså! Om jag föredrar kolisar i form av rödtjut eller fransk chokladtårta kan ni fundera på.


Nu hade jag tänkt att skriva om intervaller och inte om rödvin (det tar vi en annan gång, kanske när fransmännen skolat mig i vinets ädla konst). Vissa dagar kan jag trycka fyror och vara på lika gott humör som när jag cyklar upp för en riktigt fin backe i bergen i kortkort. Andra dagar känner jag mig seg och inser hur långt borta jag är från de där bergen. Jag sitter och svettas floder i en ful schwesisk betongbyggnad och det finns inga tankar som kan ta mig därifrån. Kontrasten på mitt mindset är alltså lika stor som bilderna ovan.

När man känner sig stark på trainer så äger man hela världen. Då ser jag givetvis framför mig hur jag ska vara den första bruden upp för Kinnekulle under SM, hur sjukt osannolikt det än är. Det spelar ingen roll, bara jag kan se den bilden framför mig brukar jag orka stå på lite mer. Annars går tankarna typ såhär:

– Varje minut av pain nu kommer ge så många glada timmar med starka ben i sommar. Bra utdelning!
– Jag gör mig så mycket förtjänt av återhämtningskäk i form av swiss chocolate efter dessa minuter!
– Fighters dont quit and quitters dont fight.
– Emma Johansson viker sig säkert ALDRIG under sina intervaller.
– Jag bjuder på underhållning till de glada motionärer som sitter och trampar luft på cyklarna bredvid mig.
– Nothing worth having comes easy.

Vad är era bästa tips att lura skallen med när några minuter på maxpuls känns längre än Vätternrundans sista mil?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Du är väkommen in i pretto-cyklist-världen!


Det är kul att jag har fått en ny bloggkollega på Bicycling senaste veckan. Annie Söderberg bloggar bredvid mig och förutom att spana in hennes blogg borde ni även kolla in projektet She Rides (finns även på Facebook) som hon driver med Jessica Clarén. Sherides är för brudar som har gemensamt att de gillar att cykla sig svettiga och det gör mig så glad. Jag är nämligen säker på att det finns mängder med tjejer som älskar att cykla men som inte vågar ge sig ut på vägarna tillsammans med andra cyklister.

Jag bjuder på en bild av mig själv som cykel-rookie. För tre år sedan köpte jag min första racer och på bilden ovan hade jag precis cyklat tre mil för första gången. Jag var stolt och glad men jag hade förbannat ont i kroppen eftersom jag cyklade runt med för låg kadens och med för lågt tryck i däcken. Vore det inte för att jag var dumdristig och började cykla med en klubb tror jag att den där cykeln stått långt inne i ett förråd nu.

Att cykla med en cykelklubb/något slags sällskap vill jag rekommendera alla som satt sig på en racer! Det kan ta din cykling till högre höjder – mer kunskap, mer nöje, högre hastigheter, nya vänner, gott fika… listan kan göras lång. Och man behöver inte ”kunna snitta 30″ för att gå på en träning. Själv snittade jag kanske 23 km/h när jag gick på min första träning. Och där blev jag även avhängd av ett gäng äldre damer i lugna gruppen första gången (men de väntade på mig vid backens slut!).

Det är förbaskat synd att det ska kännas som att en sådan barriär måste brytas för att man ska bli en ”riktigt cyklist”. I mina ögon är alla som gillar att cykla cyklister. Det är en hemsk myt att ”riktiga cyklister” alltid verkar cykla runt snabbt i nytvättade vita strumpor, aldrig blir avhängda, alltid har kedjan på stora klingan när de blir plåtade, aldrig lipar över mjölksyra utan kallar det ”uppfrisknande” och dricker en beräknad mängd nyttig proteindrink gjord på ”raw food” när de kommer hem från sina 5-timmars-pass. Inte konstigt att man blir avskräckt från cykelsporten när den ska verka så pretto…

Det är helt okej att cykla runt i pappas gamla träningsoverall i brist på andra kläder, inte ha vattenflaskor som matchar, snitta under 20 km/h, få juniorränder på utsidan av vänster ben, ringa mamma när man inte orkar cykla hela vägen hem, lägga sig i ett dike under Vätternrudan, gå bärsäkargång i kylskåpet (med hjälmen kvar på huvudet) efter jakten på något sött efter distanspass eller cykla fem kilometer och sedan sätta sig och fika istället för att cykla planerad distans på grund av att man är för trött. Till exempel. Så länge du har kul på kuppen och sitter på en hoj är du en cyklist och det ska du vara glad över! Jag har gjort allt ovanstående även om jag betraktas som en ”riktig cyklist” eftersom jag innehar elitlicens och cyklar runt på en kolfiberpärla.

Brudar – jag hoppas att ni möts genom Sherides och att det blir trångt på vägarna hemma i Sverige i vår och i sommar! Jag ser fram emot att träffa er! Desto fler man är desto roligare blir det (och desto snabbare kan man faktiskt cykla! Jag har aldrig varit så snabb som när jag cyklade med tjejklubben Sub-XX förra året).


Antal kommentarer: 7

Bitte

Word! Vi ses på vägarna!


Vilma

Härligt inlägg, Ingrid! Och så kul att du ”vågade” dig till Hofvet 🙂


Fia

Hoppas jag möter dig med! Tack för peppande inlägg, alltid trevlig läsning här 🙂


Katja

Supersant. Men raw food-drink? Det var mig nåt nytt 😉


Elna Dahlstrand

Word Ingrid, mycket bra inlägg! <3


Esther

Gillar läsa din blogg! Känner igen många grejer.
Hur blev du så stark/snabb på bara 3 år?


Ingrid Kjellström

Vad kul att ni är så många som håller med mej och gillar mina ord! Hoppas vi ses snart!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hur blir man Marit Björgen?


Spenderade morgonen åt att kolla på damernas 30 km på OS och baka bullar (swedish cinnamon buns) med ett gäng fransmän och norrmän. Den norska flaggan hissades högt och norrmännen kunde jubla och fira med de kanelbullar jag bakat. Jag och fransmännen fick mest tröstäta. Och sen komma igen och googla på hur man blir en Marit Björgen.

Hittade den här bilden. Vilka brudar alltså! Det är typ styrka och snabbhet definierad tycker jag.

Så jag blev väl sjukt taggad och drog till Lausanne sportcenter och brände av mina bästa fyror på trainer på länge. Ni vet, ibland kan man liksom lura sig själv att mjölksyra är skönt. Det var en sån dag idag. Kanske för att mina ben smält Gran Canaria, kanske för att jag hade med mig min starka polare Anna, kanske för att jag ätit massa kanelbullar innan.

Och det är väl ingen myt att fyror (4*4 på max med 4 min vila mellan) kallas just ”Marit Björgen”-intervaller? Och att fyror är de mest effektiva intervallerna? Det är visst bevisat även med forskning från just Norge, från just det universitet där jag har massa polare här i Schweiz från.

Anna Knutsen är en av de bästa norskorna i ju jutsu. Har aldrig gymmat med en brud som kan ta så tunga marklyft. Eller göra chins så att det ser ut som en lek. Eller brotta ner schweizare i snön utan att ens se berörd ut. Vi har en deal. Hon ska lära mig att bli stark som en norska och jag ska lära henne cykla. Båda ska vi köra en multisporttävling här i Schweiz i maj där vi kommer tävla i lag om fyra.

Tyvärr är vi inte i samma lag utan båda av oss kommer köra tillsammans i separata lag med tre fransmän var (eftersom varje lag måste ha en tjej med sig och tjejerna är i underskott inom fransk multisport…). Och by then så kommer vi vara lika starka och uthålliga som Marit! Sikta mot stjärnorna…!


Antal kommentarer: 2

Sven Nilsson

Hur man blir en Marit Björgen? Tränar sten hårt, tar tex anabola steroider, EPO etc. Du kommer inte få så mycket muskler och vara så deffad utan otillåtna preparat, och framför allt om du är kvinna. Allt är bara en bluff


Sven Nilsson

Kan även läsa här att hon är dopad http://www.aftonbladet.se/sportbladet/vintersport/skidor/article14197963.ab



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Myten om träningsläger


Hemma igen efter två veckor på Gran Canaria så förväntade jag mig att återvända till Schweiz som en frisk fläkt – brunbränd, pigg och med starka ben! Som i somras när jag låg i hårdträning inför Iron Man på Gotland och alltid hade medvind.

Men jag hade fel. Jag känner mig som en kubbad säl. Blir lätt illamående när jag cyklar till skolan (nerförbacke i 3 km), benen är sega och brännan har mest övergått till flagnad hud. Har typ lika mycket energi som när jag väggade i Italien i höstas. Går inte så bra ihop med 12-timmars dagar i skolan och ett träningsschema som säger att jag ska återgå till att köra fyror snarast.

Men ingen hets hörrni! Jag chillar ett tag till och berömmer min kropp för att den stod ut med alla mina påhitt under två veckor på Gran Canaria. Kroppen är fantastisk, den sparade på allt gnällande tills den kom hem till Schwiez. Nere på Gran Canaria var den inte alls stel och ville gärna cykla varje dag.

Det är ett bra tillfälle att testa sin egen träningshetsdjävul och stänga av sin Garmin under lugnare perioder som dessa. Lyssna mer på kroppen än på siffrorna. Kastade ut bilden ovan på Instagram och det var flera som berättade för mig hur överskattat pulsband är. Värt att tänka på!


Antal kommentarer: 2

Michel

Hör av dig om 2 veckor igen. Vila under tiden, så kommer superkompensationen sen =)


Ingrid Kjellström

Ja jag hoppas den där effekten kommer som ett brev på posten snart!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Like a pr0!


Snart är mina två veckor på Gran Canaria slut. Jag vet att ni där hemma sitter och tänker att jag är en lyxlirare som kan spendera två veckor i solen iförd bibs i februari. Det är korrekt, jag har haft det för bra. Ungefär som jag tror att cykelproffs har det till vardags. Käkar sen och bastant frukost, smälter maten på balkongen i solen, rakar benen, smörjer in sig med babyolja, cyklar lite, åker hem och käkar pasta och kollar Facebook, cyklar lite mer, dricker Cola i solnedgången, glider runt i snygga kompressionstights och svarar på alla fanmails på kvällen.

Nej förlåt det var ett skämt. Jag får inte några fanmails och jag tror inte att livet som proffs är någon dans på rosor. Dessutom tror jag att jag i lördags uppvisade extremt oprofessionellt beteende när jag vände hem som en räv med svansen mellan benen när jag möttes av en regnstorm i Soriadalen. Jag blev för chockad, trodde att regnmolnen cirkulerade runt den här ön och aldrig kom hit. Ett proffs cyklar nog inte hem i ett sådant skede utan stirrar på sin Garmin, suckar och konstaterar ”okej, jag är 4,5 timmar från dagens schemalagda fem, bara att bita ihop”.

Jag åkte hem och drack skumpa och åt choklad på balkongen istället. Då sken solen givetvis och jag tänkte att det var okej att jag bara cyklade halva av dagens schemalagda pass eftersom jag redan klämt in 85 mil på tolv dagar. En mindre bedrift. Och vila är underskattat (den där taggen #aldrigvila kan ju gå och dö!). Bestämde jag där och då. Kanske är det just det valet som kommer göra att jag blur avhängd på alla tävlingar i sommar. Vi får se. God choklad fick jag äta i alla fall!

Idag bär det tillbaka hem till Schweiz och tre saker kommer bli hemskt jobbiga. Det första är att mina ben kommer sakna cyklingen något extremt. Jag kommer att vara den där jobbiga studenten som sitter och trummar med benen under föreläsningarna.

Det andra kommer vara att vänja mig av med vargaätandet och sockerberoendet. Inget mer ”men jag tar väl en extra nutellamacka till frukost så jag inte blir hungrig om en timme” eller hetsdrickande av Cola efter fem timmar distans eller tassande till kylskåpet mitt i natten (vet någon vad man kan äta till middag för att slippa vakna upp hungrig? Händer mig jämt. Dumma knorrande mage som inte låter mig sova!).

Det tredje är att använda hjärnan till annat än viktiga cykelrelaterade beslut som om hurvida jag ska ta med mig armvärmare ut eller ej och vilken puls jag ska försöka ligga på när jag cyklar uppför backarna. Imorgon är det back to school and reality och livet som en nörd på EPFL.

Nåväl, det reder sig. Jag vet inget bättre sätt jag hade kunnat ladda upp energi- och glädjeförrådet på än på en cykel.

Vi hörs igen när mina ben har återhämtat sig och jag pumpat däcken på Pärlan (min 7 kg kolfiberkärlek som står och längtar efter att komma ut och rastas hemma i Schweiz)!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*