Blogg

En episk (CX)-cykelhelg inklusive segrar


Det har varit en fantastisk helg för cykeldyrkare – med VM (de svenska starka damerna och Peter Sagan!) på TV. Men i skymundan av detta har även Stockholms CX-arena bjudit på spektakel. 

Det räcker med att se undertecknads fejs på startlinjen för att förstå vilka tuffa tävlingar det varit? (bilden nedan – där jag ser mer sammanbiten ut än vad självaste Mr Sagan kanske var i söndags?). Nämligen dubbla cyclocross-tävlingar och avslutning i Stockholmscuppen – i Tullinge och Sköndal söder om stan.

Fotokudos de flesta fina bilder i detta inlägg: Åsa Larsson

I lördags tävlade vi i Tullinge – i närheten av Lidas friluftsområde och i krokarna där Lida Loop (MTB) brukar gå. Banan var riktigt rolig och hade något för allla slags cyklister – med en startsträcka på snabb asfalt, följt av ett par branta sandbackar och single-tracks på stig.

Vi var fem tjejer (hurra!) som startade med ett gäng kids. Jag insåg att min bästa chans var att ta fram tempo-benen och försöka sticka med de snabba ungdomarna redan under starten. Det fungerade bra och jag kunde hålla deras snabba smidiga linje tills det blev dags att hoppa av hojen och kuta upp för en sand backe. Ett steg upp, två steg hasade nerför. Kändes det som!

Uppe på krönet med andan i halsen. Kastar mig på cykeln, försöker förlora så lite fart som möjligt. Ser att jag har en annan dam precis bakom mig och blir stressad och fumlig – speciellt eftersom en snubbe framför mig går i backen i sanden. Lyckas veja undan.

Fortsätter – slirar vidare i nästa sandgrop (har någon tips på hur man bäst hanterar sand? Jag tappar fart och blir nervös och tror att jag ska trilla varje gång. MVH sand-noob).

Sista delen av banan – single-tracksen – är oerhört psykiskt svåra eftersom man där ser alla andra cyklister omkring sig. Men jag kan inte i min trötta skalle räkna ut om de ligger framför eller bakom mig?

Kommer ut på varvning och kan andas ut då jag inte ser någon, förutom en snabb liten kille, bakom eller framför mig. Försöker heja på honom att ta min rulle på platten så att jag kan ta hans rygg på de tekniska delarna. Han lyckades bättre än mej 🙂 in på nästa tekniska parti hänger han av mej. Och jag trillar omkull i gruset (då jag precis överlevt ett sandparti) och skrapar upp knäna.

Annars fortsätter jag lyssna på mitt eget flåsande under tre varv på banan men kan sedan korsa mållinjen som segrarinna, ett par minuter framför Camilla Mård och Mia Lindkvist.

Foto: Klas Nordentjell

På´t igen i söndags igen – på Sköndals Cyclocrossarena – som är en känd bana i stan och som inte lämnar någon oberörd. Banan har många knixiga svängar och partier – dagen till ära var den även förlängd. 

Starten gick och det var rörigt – jag blev påkörd bakifrån men lyckades hålla mej uppe och tog därför en stor och säker sväng in i första kurvan. Kommer sent in när grusväg övergår till stig och har en annan tjej framför mej.

Har världens bästa support på plats – Klas från CK Barriär – han peppar mej och jag försöker lyssna på hans glada röst snarare än mina ben som redan skriker att det gör ont. Efter att halvt varv har jag kört om tjejen men vet att banans mer tekniska partier – trappa och barriärer – snart tar vid.

Får höra av Klas att jag har cirka 5 sekunder ledning efter första varvet. Det är ju ingenting! Eftersom i CX kan vad som helst hända. Punka, vurpor, fummel… varje tramptag och varje kurva är så mycket mer spännande och krävande än när man till exempel gnetar 10 mil på ett landsvägslopp (vilket även är charmen med sporten!).

Jag biter i och försöker minst sagt att inte ställa till det för mej själv. Känner hur jag blir mindre och mindre graciös på cykeln för varje hinder som jag tar mej över. Sista varven tar det nästan tvärstopp vid barriäerna och att då få fart på cykeln då kostar massa energi och tid (detta får jag även skäll för senare – tack 😉 – jag tror på konstruktiv kritik).

Ännu en gång lyckas jag hålla i hela vägen in i mål – framför Mia och Camilla igen –  utan att sätta krokben för mej själv. Kul! Detta innebär även en totalseger i Stockholmscuppen i CX för mej (här borde alla resultat komma upp inom kort). Det är jag jätteglad över! Jag har kört många tävlingar i år, men jag har inte alls kommit på pallen särskilt många gånger.

Det har dykt upp fler tjejer på tävlingarna i helgen än tidigare och det är himla bra (även knattar, se bilden ovan tillsammans med Tomas Backteman – som jag fick lov att guida runt banan, vilket jag gjorde med glädje. Även om jag körde fel pga stopp i skallen efter mitt lopp).

Jag hoppas att de som provade på att tävla inte blev avskräckta. Det är och det ska vara jobbigt att köra CX! Jag kan nämna att jag själv blev varvad både en och flera gånger förra året då jag körde på en kompis betydligt tyngre pendlarhoj. I år har jag skaffat riktigt bra material (Åsa Erlandssons gamla hoj) och bestämt mig för att det är kul att ge järnet och köra hårt.

I helgen är det UCI klass2 tävling på Stora Skuggan här i Stockholm. Som tidigare nämnt kommer Emma Johansson men även Ida Jansson och tävlar. Snacka om motstånd! Kommer bli stentufft och så länge jag inte blir varvad kommer jag vara glad. Hoppas vi ses! Kul ska det bli!


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 2

Claes Ringbom

Bra och inspirerande skrivet.
Brukar själv leka i Sköndal med min robusta och tunga Giant MTB.
Dock utan publik som slapp se mina fall i en del av de tvära 90-graders kurvorna.


Claes Ringbom

Bra och inspirerande skrivet.
Brukar själv leka i Sköndal med min robusta och tunga Giant MTB.
Dock utan publik som slapp se mina fall i en del av de tvära 90-graders kurvorna.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Cyclocross is here – much love


Ingen kan ha undgått att hösten, tillika CROSS-säsongen är här. SWE-Cup och CX-pokalen-tävlingarna har dragit igång. Jag har längtat efter att halka runt med cykeln i leran, känna maxpulsen slita sönder benen och … eller ? (Im also in it for – kobjälrorna som skramlar och sätter liv på tävlingarna och endorfinerna som berusar efteråt!)

Undertecknad har tyvärr missat dessa kalas – tävlingarna – på grund av födelsedagsfirande utomlands mm. Men jag kan varmt rekommendera the race-hero tillika min CK Barriär-lagkamrats Mike Missings blogg för episka rejs-rapports från CX-tävlingar både i och utanför Sverige. Han skriver om allt det där som jag VERKLIGEN sett fram emot med cx –  det oprestigelösa och ocensurerade som landsvägscyklandet ibland saknar. In och läs!

Bilden ovan är från ett av de ”rejs” jag hunnit med – Kompiscrossen på Stora Skuggan för ett par veckor sedan. Den nitiska CX-cyklisten skulle säga att det ser lite för rent ut för att vara ett cross-rejs?

Mycket möjligt, men jag kan ändå erkänna att det var jobbigt nog – jag var förbannad och flåsade som attan när bilden togs – på grund av att någon just ropat ”tre varv kvar!!” när jag trodde det bara var två + att jag knappt tog mej upp för krönet med mina trasiga ben.

Men wow så kul jag hade! Även om jag var arg. Jag lovar! Jag älskar att CX handlar mer om att ge allt under 40 minuter och smutsa ner sig än att kolla på snitthastigheter och att ”ligga på rätt rulle”. Alla kan köra tillsammans – i alla åldrar – och alla hejar på varandra och stämningen under alla tillställningar är familjära. Det är liksom helt okej att kids som är hälften så gamla som mej kör om mej – för alla har kul och får bra träning på köpet.

Jag är med i Sveriges gladaste och roligaste CX-klubb Cykelklubben Barriär. Jag tror inte att det går att poängtera nog vilket skönt och starkt gäng de är. David Klasson och Hagen Bender var till exempel precis utanför pallen i herrar-A under senaste helgens tävlingar i Falun och Västerås. Heja! Och en annan kille (Ola) skänkte mig sin gamla skin-suit för att bjussa på lite style (och fart!).

I helgen kör vi avslutningen på Stockholms CX-cup och nästa helg är det UCI-rejs på Stora Skuggan på lördagen och tävling i Uppsala på söndagen. Lots of fun! Emma Johansson kommer på lördagen! Jag hoppas  att fler tjejer ställer upp – inte bara såna som tagit medaljer på OS – och att fler tjejer KÖR framöver. Har saknat brudarna på träningar och tävlingar.

Det går inte heller att säga nog många gånger – men jag hoppas att fler vågar prova på CX. Se det som en utmärkt teknik-träning för kommande landsvägssäsong. Man är aldrig så nära sin cykel som när man kör CX. Och man får bra flås-träning och sällskap på köpet. Om vi är fler som är ute i geggan och kör och har kul tillsammans kan vi även bli starkare ihop tror jag!

Det är inte pinsamt att bli avhängd! Happens me all the time och jag har ändå roligt under tiden. Kanske kommer Emma Johansson varva mej under nästa helgs tävlingar och i sällskap med Rissveds under SM i Eksjö. Makes no sense! Jag ser det som en ynnest att lilla jag får stå på samma startlinje som henne.

(Fotokudos: Jonas Rodny)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

RR (och fjärdeplats) Västgötaloppet


I helgen gick Västgötaloppet – sista delen av långloppscuppen på MTB i Ulricehamn. Solen sken och det var en ypperlig höstdag att cykla stig på. Banan var ny för i år och ryktena innan loppet var att det skulle bli ett ”förhållandevis tekniskt lopp där alla skulle bli trötta på grund av alla backar” – på 78 km och 1000 + höjdmeter.

Jag tror att jag har hittat det perfekta receptet på uppladdning till lopp. Förra veckan var jag på bröllop i Frankrike. Veckan innan har jag kört cirka tre korta men ganska hårda pass på CX och MTB. Försökte förvandla mig själv till skogs-cyklist från landsvägs-råtta på kort tid alltså.

Det började släppa i torsdags morse när jag och Tove Langseth hittade fint flyt på Lidingöloppspåret i gryningen. Den fina känslan försökte jag bevara in i lördagen, vilket fungerade bra tillsammans med ypperlig mark-service hos min kompis Johan Gustafssons (herr-elit, kör för Spårvägen) föräldrar i Ulricehamn innan start.

10,15 i lördags släpptes damerna iväg på tävlingen. OBS – damerna, endast. Tack tävlingsledningen för att vi fick egen start + att herrarna starade först 45 minuter efter oss!

Vi var allså ett 20-tal tjejer som satte av med masterstart uppför Jönköpingsvägen. Nerifrån sjön och upp för en ca 150 höjdmeter klättring mot höjderna kring Ulricehamn. Starten, som gick på asfalt, var perfekt för mej. Och jag var otroligt nöjd när jag satt med elitklungan hela vägen upp för backen. Senast jag tävlade på MTB (Lida Loop) åkte jag av på 5 röda.

QOM big time var såklart Jennie Stenerhag, som kunde attackare och strax sedan vända sig om för att se att… ingen klarade av att hänga på henne. Och den attacken höll hela vägen in i mål. Snacka om en kapacitet över det vanliga – kudos!

Damklungan 2 km in i loppet  – när asfalt övergick till grus. Foto: Henrik Öijer.

Efter backen övergick banan in på grusvägar och sedan även mer tekniska stigar. Jag kunde hänga mej kvar någon mil på en klunga med de fem damer som jagade Jennie. Ju mer tekniskt det blev, desto svårare blev det dock för mej, och jag fick se de andra segla iväg framför mig.

Jag höll ångan uppe av att jag visste att jag hade ett gäng damer som kom jagande bakom mig. Mycket riktigt kom Anna Lundin (tävlar i D30 från CK Punchrullen) snabbt ikapp mig. Hon är riktigt skickligt tekniskt men på de mer lättåkta partier kunde vi hålla ihop under den första loopen. Under de mer knixiga försökte jag hålla hennes linje så gott jag kunde.

Som tidigare nämnt var banan kuperad – inte många partier som var platta. Det var dock torrt och lättåkt på det viset. Efter ca 30 km kom vi ikapp en annan tjej ur damelit (Edit Wilson) som såg lite sliten ut. Då började jag inse att – kanske kunde jag bli topp5 i elit? Hade knappt vågat gå i de tankarna innan, men det gav mig energi till att fortsätta hålla ihop med Anna, trots att jag gått kanske för hårt i början och redan började bli sliten.

In på varvning till andra loopen hamnade jag mellan Anna och Edit. Det var jobbigt att ha noll koll på banan – jag visste att varje meter som var teknisk innebär att jag förlorade tid. Och den stressen gjorde mig givetvis ännu mer fumlig på stigarna.

Ut på andra loopen var jag mycket glad över att mer än halva loppet hade gått. Nu blev stigarna aningen mer tekniska – mindre grus och mer single-track, precis lagom tekniskt för att jag skulle ha roligt.

När jag hade cirka 30 km kvar passerade jag ännu en tjej ur elit, Ivanda, som punkterat. Synd! Och jag fick ännu mer hybris av att veta att ännu fler damer jagade bakom mig.

När jag hade 20 km kvar kom en klunga på fem elitherrar susande förbi mig. Det var toppgruppen och jag trodde att hundratals snubbar skulle komma farande bakom dem. Precis vad jag INTE önskade mig pga tänkte att några tjejer säkert skulle ta hjul på dem och komma farande förbi mig + att det är omysigt att bli passerad av snabba målvittrande herrar på smala stigar. Det visade sig dock att jag hade fel och det dröjde innan fler killar körde om mej – det skedde med cirka 10 km kvar och då såg jag även Anna L på stigen framför mig.

Det kändes hela tiden för bra för att vara sant och jag bara tänkte ”idag är det din dag Ingrid, fokus, schabbla inte till det!”. De sista kilometrarna in i mål gick i slow-motion – aldrig har typ 3 km verkat så långt…

Pallen i damelit, foto One More Family.

… men det visade sig gå bra hela vägen in i mål! Jag blev fjärde dam i elit, sexa totalt av alla tjejer. Edit W bröt tyvärr och Ivanda måste haft trubbel med punkan för hon kom in en stund efter mig. Jennie Stenerhag vann, Sandra Backman tvåa, Fanny Kjellqvist trea – starka tjejer! Här finns alla resultat.

Västgötaloppet är något av det bästa jag gjort på cykel i år. Allt stämde – banan var buskul med sina höjdmetrar och lagom tekniska nivå, kropp och skalle var på bra humör och jag njöt av att köra i skogen.

Tack Västgötaloppet och Långloppscupen för bra rejs! Tack familjen Gustafsson &co för att jag fick bo hos er och hänga med er! Tack alla som hört av sig efteråt!

Nu blir det till att ladda om och öva mer teknik inför kommande CX-rejs :).


Antal kommentarer: 1

Klas

Du är grym Ingrid! Så jävla bra!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Velothon och Sveriges bästa lopp


Det var folkfest i Stockholm under Velothon-helgen. Cirka 3000 cyklister samlades för att köra 160 km söder om Stockholm – det största svenska Gran-Fondo-lopp som finns i kalendern. En bra avslutning på landsvägssäsongen.

Plötsligt har jag kört tre längre lopp under en månads tid och för att beskriva min upplevelse av Velothon kommer här en jämförelse med de andra lopp jag kört – Rapha12-hills och Tre Berg.

Här kan man läsa om hur det gick till när jag körde Rapha12-hills.

Och här finns min RR från Tre Berg.

Banläggning:

12hills går över de tuffaste backarna i Jönköpings-området, inkluderat grus och ingen markerad bana att följa (bara GPX-fil. Och snälla medcyklister). 3berg går över Västgötaslätten och dess kringliggande kullar. Velothon tar cyklisten på en sightseeing från Stockholm till Nynäshamn.

I mina ögon vinner 12hills eftersom banan går genom såväl trollskog som gamla anrika klättringar som på ställen dit ingen icke-lokal cyklist hittat till på egen hand. 3berg och Velothon drar jämt eftersom de båda banorna visar upp det bästa vad Skara och Stockholm har att bjuda på. Dock får Velothon pluspoäng eftersom den går genom tunnlar och det är enda gången under året man som cyklist för chansen att köra under jord.

Trafik:

Velothon har avstängda vägar och MC:s som följer vissa klungor. Tre Berg har MC:s och vakna flaggvakter. 12hills har ingen sådan service. För cyklister som av olika anledningar skyr bilister är Velothon alltså en solklar vinnare.

Gourmet-anda:

På Tre Berg och Velothon serveras helt okej mat vid målgång. På 12hills får man dock hamburgarbuffé och öl efter loppet! Samt lättöl, snickers och barista-kaffe i depåerna. Vilket lopp vinner denna kategori? Kommentarer är överflödiga.

Vinster:

Om man är en manlig elitcyklist finns helt klart mest pengar att casha in på Tre Berg. Om man är en kvinna med elitlicens tävlar man för ingenting överhuvudtaget – eftersom man inte ens får vara med och slåss om backpriset på Kinnekulle (detta är för motionärer). Tre Berg-organisationen har dock lovat att fixa en damklass tills nästa år!

Velothon får plus-poäng tack vare att de hade jämställda back- och kilometerpriser till både damer och herrar.

På Rapha12hills stod det i potten Rapha-prylar och inträden till Rapha(prestige)-event. Dessa delades ut till de snabbaste herr-och damlagen, men även till andra lag som gjort något anmärkningsvärt under resans gång. Kudos!

Epicness:

Masstarten i Velothon får många poäng – här har man lyckats skapa folkfest. Detsamma gäller nästan för Tre Bergs backar med mycket publik. Att under 12hills cykla i stort sett ensam på grus i Smålands djupa skogar är av en annan kaliber – där blir man även uppfylld av stora känslor – men på grund av att man vet att det är svårt att ringa en taxi om något skiter sig och för att det slår gnistor om känslan av att köra över grus (när man inte får punka..).

Hets bland medtävlande:

Tre Berg är ett elitlopp för MÄN med licens. I övrigt är såväl detta lopp som Velothon motionslopp för övriga cyklister. På 12hills anslås inte ens sluttider, utan det enda som räknas är ett fullstämplat stämpelkort.

Det tycks dock som att motionslopp är högsta kategorin av tävling för många cyklister. Redan under masterstarten genom Centrala Stockholm under Velothon kraschades det på grund av hetsiga cyklister som ville positionera sig i klungan. På Tre Berg var det även hetsigt, men där var mängden av motionärer som ville leka medlemmar av Pro-Tour-teams färre.

Jag kan inte låta bli att undra varför alla dessa cyklister med tävlingshorn i pannan inte kan kosta på sig en licens och tävla i riktiga tävlingar istället? Priset för tävlingslicens och chip är nästan detsamma som startavgiften för endast Velothon.

Är det för att det är coolare att posta bilder på Facebook med sin ”placering” i stora motionslopp som gemene man känner till, än att berätta att man kört en riktig tävling ute på en åker i Småland (det är typ under sådana förhållanden som riktiga sanktionerade tävlingar körs)?

Jag kan inte sticka under stol med att jag körde så hårt som jag kunde under alla dessa lopp, men jag släppte alla klungor som kändes stökiga (eller som jag inte orkade hänga med) för att jag inte tycker att det är värt risken (hatten av dock för alla starka damer jag känner som sitter med i elitklungor med herrar).

Därför vinner 12hills helt klart denna kategori – där hann folk dricka bärs, ta selfies och snacka mellan de tunga backarna. Är inte sånt halva grejen med att ställa upp i lopp som inte är riktiga tävlingar?

Vinnare:

Rapha12-hills gav mej den bästa upplevelsen av dessa tre lopp. Då ska det tilläggas att jag är smått allergisk mot att trängas och ”leka” tävling bland massa andra buffliga cyklister samt inte värdesätter snitthastighet i första hand (tror jag snittade runt 20 km/h på Rapha12hills).

Jag gillar att tävla men tycker att av halva grejen med motionslopp är även hinna se sig omkring och ha trevligt under tiden. Ni för döma mej hur ni vill för det!

Men för dem som gillar att rejsa bland likasinnade är både 3berg och Velothon riktigt bra motionslopp. Velothon passar den som vill ha en sighseeseeing i huvudstaden alternativt köra på hemmavägar utan trafik. Tre Berg passar den som vill ha Sveriges svar på Flandern runt (tror jag, har ju aldrig varit där), med den råhet som de tre backarna medför.

Fotnot:

Tack Skoda Cycling Team för att jag fick köra med er under Velothon!

Fotokudos: HappyRide, Göran Digné.

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vinst i GP Hans Mård!


Det har varit en episk helg för cykelfantaster i Stockholm. Jag har mycket att berätta om men jag tänker börja med att berätta om det som var roligast och jobbigast: GP Hans Mård – vilket är en CX-tävling i Hellas. Start på CX-cuppen i Stockholm. Jag kom (trumvirvel) på pallen (jag kunde inte hålla mej från att skriva det i ingressen – sorry – men då fattar ni hur jag sitter och ler framför datorn när detta författas).

Jag drog en spontanare ner till Hellasgården i Nacka och blev imponerad över det pådrag som var där och den fina CX-bana som var dragen. Banan var inte teknisk , det mest knixiga var några meter som gick på en MTB-slinga, ett hopphinder och X antal 180-grads svängar. Torrt och fint och egentligen inte alls några CX-förutsättningar (det ska ju vara blött och geggigt och sladdigt). MEN banan räckte gott och väl för mej, som har kört noll meter off-track med min nya CX.

Antal damer till start = tre = alldeles för få. Men vi fick starta tillsammans med ett gäng kids och motionärer, så när startskottet gick var det stökigt och bökigt och slirigt på en grusväg. Jag hade underskattat hur jobbigt det är att köra cross. Sorry landsvägsåkare, men ni vet inte hur blod egentligen smakar (ironi). Eller så är det jag som är extremt o-syratålig eller inte kan ta i på asfalt (även det troligt)?!

Efter ett varv fattade jag inte hur jag skulle palla sex varv till (vi skulle köra sju varv). Speciellt eftersom det tog tvärstopp för mej vid hopphindret – jag har en hel del teknik kvar att nöta. Även alla igångdrag grillade mina ben + det faktum att jag och crossens växlar inte riktigt blivit polare än. Kedjan hoppade en gång – när jag tagit mig om och förbi Camilla Lundberg, som var tjejen jag låg närmast. Det kostade mig minst ett varv av jagande för att komma ikapp igen, speciellt eftersom att Camilla är riktigt start och bra tekniskt.

Väntade hela tiden på att speakersen skulle ropa att damerna skulle få köra något varv kortare = drömtänkande. Efter sex varv ville jag verkligen trilla av pinn, både jag och Camilla trodde och hoppades att loppet var över. Vi hade räknat fel och ett varv återstod. På det varvet gick jag på energin av glädjen att loppet snart var över. Och det var en fin tanke som höll mig ända in först i mål – jag vann!

Och där höll inte mina ben mycket längre – jag var precis lika trött och glad som det ser ut på bilden ovan (med Camilla L och Maria Österlund).

Det här var en bra start på ”Stockholms-helgen” för mej, samt en bra början på CX-säsongen. Jag har längtat efter att få köra CX ett bra tag nu, asfalt i all ära men… inget går upp emot att slira runt i gegga med maxpuls upp till öronen.

Jag kommer att cykla CX med/för Cykelklubben Barriär, som i mina ögon är Sveriges gladaste CX-klubb (kolla deras fina instagram här med!). Tänker försöka köra cuppen i Stockholm och en del tävlingar ute i Sverige med. De har ju förlängt säsongen ända in i januari! SM ska jag absolut köra, det är nästan hemma för mej (Eksjö) och Emma Johansson ska komma och köra (läs:varva mej)!

Snart kommer jag skriva mer om helgen – om Velothon GP och Velothon Stockholm – helgen som går till min minnesbank som en av de bästa på cykel i år. Stay tuned!

(Foto-kudos: Patrik Berggren).


Antal kommentarer: 1

Klas

CKB! CKB! CKB!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vilken klubb är snabbast i Stockholm? (#VMTTT)


Igår kördes Stockholms första upplaga av den eminenta tävlingsformen lagtempo – under Terrible Tuesdays Vitamin Manager Team Time Trial. Upplägget: lag om fyra cyklister kör dryga 45 km på en vändbana, tre av de startande ska komma i mål så snabbt som möjligt. Möjlighet till att visa att man som lag/klubb kan köra snabbast i Stockholm och sätta laget framför jaget.

Terrible Tuesdays är i grunden en triathlonklubb (numera med ett cykellag) som inte sticker under stol med att de tränar och tävlar tills de stupar, eller som de själva säger ”ingen minns en fegis”.

Arrangerade de nu denna tävling för att visa Stockholms cykelklubbar att triathleter, utöver att cykla ensamma nere i bågen, även kan cykla snabbt tillsammans?

I såna fall lyckades de både med det samt att de arrangerade ett riktigt bra event ute på Ekerö (teaser – resultat längre ner i inlägget).

Man kan fråga sig varför ett stort gäng cyklister – 20 lag – vallfärdar ut till Ekerö en eftermiddag när vinden bestämt sig att blåsa extra ettrigt från sidan? De flesta Stockholmslag fanns representerade: SCK, Ryska Posten, TT (arrangörerna), SUMO, #STHLMESS med flera – många som var sugna på att cykla hårt tillsammans med sina lagkamrater.

(på bilden ovan: Madde, Cissi, undertecknad och Jonas Brögger, mannen bakom ”you-tube-fenomenet” Cykeltuben, och som körde ”stolsvärme och stor kaffe som uppvärmning” till racet igår. Se detta och fler filmer från igår på Cykeltubens Facebook).

Tyvärr var andelen damer inte så högt för kvällen. Jag stod på startlinjen för SCK tillsammans med Camilla, Madde och Cissi. Vi var först ut. Det enda andra laget, Stockholm City Triathlon, startade precis efter oss.

Jag var glad över att vi startade först av alla – då hann jag inte tänka. Pang på´t – sätta skallen på ”nu släpper du inte hjul”-mood och inbilla sig själv att maxpulsen som snabbt och säkert kom stigande var behagligt pirrande i benen.

Den bästa beskrivningen av lagtempo kommer från Emil i SUMO Cycling:

Det handlade alltså om lagtempo. Jo det låter ju trevligt. ”Tillsammans är vi starka”, ”Vi turas ju om att dra”. Nej. Nej. Nej. Lagtempo är inte för cyklister som helst poserar med svindyra högprofilshjul framför något hippt cykelcafé och omsorgsfullt curlar sina egon genom att då och då haka av en amatörpendlare vackra junimornar med solen i ansiktet och vinden i ryggen. Under ett lagtempo kan ingen gömma sig. Du kan inte ens längre lura dig själv att du egentligen hade orkat lite mer.

Cirka fem kilometer in i loppet hade jag endipp och jag kunde inte lura mig själv längre. Jag försökte mig på någon beräkning för att räkna ner hur många procent av loppet som vi kört – men misslyckades. Insåg att det var bäst att lägga allt fokus på att inte räkna, inte känna efter, bara ta tramptag för tramptag och se hur länge det räckte.

Emellanåt fick jag rysningar när flowet i gruppen var perfekt – som en välsmord kedja. Jämnt och fint tempo och bara små gester oss i gruppen emellan för att kommunicera. Plus en hel del stånkanden och hejanden på varandra för att det inte skulle bli så kusligt tyst :). När det var ett par kilometer kvar till vändning hojtade Madde att vi snittat 38 km/h. Jag som inte hunnit kolla ner på min klocka jublar inombords och funderar faktiskt på vart herrarna är någonstans? Hade räknat med att bli passerad ett par gånger innan vändning.

Hade drömt om en skön medvind efter vändning, men den uteblev. Sidvinden fortsatte piska och det var bara att deala med den. Strax passerade Ryska Posten Racing Team oss och jag skrek till tjejerna att vi skulle ta sikte på deras bakdelar (rumpor!) i uppförsbackarna. Vi lyckades hålla dem inom sikte några minuter!

Plötsligt började kilometrarna kvar till mål att ticka ner snabbt på klockan och det fanns inget kvar att spara på. Tjejerna började panga på monsterförningar som fick det att, otroligt nog, skrika ännu mer i mina ben. Trodde tio gånger att jag skulle åka av, vilket jag även väste mellan andetagen till de andra. Sista biten kvar till mål körde vi uppför, hårdare än någonsin och rullade över mållinjen på 1:04!!!

… trodde jag. Det visade sig att jag tappade bort en siffra i min snurriga, mjölksyrastinna skalle. Vi körde på 1,13,26. Snittade 37+km/h och hur löjligt nöjd jag blev syns på bilderna ovan (Hanna Johansson, som tyvärr inte körde pga Ö till Ö, syns på selfien. Även tempo-gurun Jonas Bohr finns med i bild).

Vi tog hem damklassen – BAM! Och var även snabbare än två herrlag. Det betyder mycket för mej och för de andra, men ännu viktigare är faktiskt att vi körde så bra som lag, ”spöade killagen på det sättet” (citat Hemlig beundrare ?!) och höll ihop nästan hela vägen. Känslan av att cykla snabbt och hårt och precis kunna hålla undan från att åka av eller typ kräkas är speciell – hatkärlek – kärlek när man överlever den!

Stockholm CK:s herrar kammade hem herrklassen och det var således en brakkväll i klubbens färger. Vi skänkte våra prispengar till Psykitarifonden och herrarna sina till Barncancerfonden. Härligt att kunna cykla sig trött för en bra sak!

Hoppas på att se fler ”pop-up”-tävlingar, och gärna fler lagtempon på kalendern tills nästa år. Som jag tidigare nämnt är cykling i Stockholm on fire – jag hoppas att detta fortsätter och även att ringarna sprids på vattnet till övriga landet. Tack TT!

Notis: andra herrlag: Cykloteket Racing Team, tredje Terrible Tuesdays, fjärde Ryska Posten.

Här finns alla resultat.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*