Blogg

En del gillar blodpudding.


Cannondale EVO Hi-Mod Red Racing Edition

Detta är världens snyggaste cykel. Enligt mig. Jag gillar raka rör, låga fälgar, klassiska styren och färgkombinationen. Dessutom är det en Cannondale, och av alla cyklar jag kört har Cannondale varit den med absolut bäst geometri. Enligt mig. Du behöver inte hålla med. Smaken är nämligen som baken – delad, som Platon en gång sa. 

Till säsongen 2015 bestämde jag mig för att köpa en egen cykel och kunde därmed välja fritt vilket märke och vilken modell jag ville. Trots att mina före detta klubbkamrater i Jönköpings CK följde strömmen som salta sillar, och en efter en valde att köpa aerocyklar via postorder, hade jag redan bestämt mig för en Cannondale. När jag förklarade varför för min cykelhandlare konstaterade han – omedvten om sitt filosofiska djup:”En del gillar blodpudding”.

Jag älskar blodpudding och har alltid gjort det. När jag gick i grundskolan hatade mina klasskamrater blodpudding. Således fick jag alltid sitta ensam i något hörn de dagar det var blodpudding i skolan och äta i min ensamhet. Även om jag älskade blodpudding började jag snart se fram emot dagarna med blodpudding i skolan med skräckblandad förtjusning. Visserligen visste jag att det skulle bli fantastiskt gott, men samtidigt skulle jag behöva sitta där ensam i ett hörn medan de andra pratade högt om hur äckligt blodpudding var. 

När någon sedan körde upp en kompisbok i ansiktet på mig och jag skulle fylla i favoritmat fanns det tre alternativ: 1) svara något annat som också var ganska gott (men inte lika gott som blodpudding) t.ex. köttfärssås med spaghetti, 2) svara något normalt som tacos och pizza eller 3) svara något komisk som kexchoklad och coca-cola. Aldrig någonsin vågade jag ärligt och rakryggat skriva blodpudding. Då hade jag lika gärna – enligt dem – kunnat skriva rakt upp och ner att jag var äcklig.

När jag började på gymnasiet bar jag på en naiv förhoppning om att äntligen få vara mig själv. Jag trodde någonstans att de andra skulle vara förstående och respektfulla, de var ju trots allt nästan vuxna. Men jag hade fel, ty ibland är ålder bara en siffra precis som watt. Så där satt jag med rakade ben och knappt tvåsiffrig omkrets runt biceps bland fotbollsspelarna som osade testosteron och jag åt min blodpudding samtidigt som köttbullar och makaroner ven i luften mellan borden. 

Under alla dessa år var det alltid mig lärarna var oroliga för, de frågade alltid om jag mådde bra, poängterade att jag var speciell, att jag var den som behövde anpassa mig. Säg borde inte lärarna varit oroliga för de andra, de som inte var tillräckligt rakryggade för att kunna acceptera den som gick emot normen. Det var också dessa personer – med ett starkt behov att definiera sig själva som normala – som inte var starka nog för att överhuvudtaget överväga att sätta sig ensamma. Det kan låta som en paradox, men ibland är den avvikande också den som är mest rationell. 

Därför måste vi både förstå och acceptera att en del gillar blodpudding. De som ogillar blodpuddning har ingenting att förlora och de som gillar blodpudding skulle få det avsevärt mycket bättre. Dessutom bör det, för säkerhets skull, nämnas att de som gillar blodpudding aldrig med våld skulle tvinga någon annan att äta blodpudding. Accepterande och förståelse för de som gillar blodpudding är paretooptimal – alla vinner, ingen förlorar.

En del gillar aerocyklar och andra traditionella. Vad som är bäst beror till syvene och sist på cyklisten själv och alla som kör aerocyklar är inte bra på platten. Vilken mat och cykel någon föredrar säger egentligen inte så värst mycket om individen som helhet – kanske rent av ingenting – och utifrån detta dagens konstaterande kan vi dra vidare lärdom.

Fotnot: Skildringen av min uppväxt är kraftigt överdriven. 


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 4

Perry

Väl skrivet. Att stå för vad man tycker om känns alltid bäst i längden. Tycker man om blodpudding och havregrynsgröt kanske man inte är coolast i gänget men bra träning för att ha låga matkostnader under studietiden.
Grymt snygg eurofärgsättning på Cannondalen för övrigt!


ekstromenator

Förstår dig till fullo, gillar både blodpudding och kör Cannondale SuperSix Evo fast min har komplett Dura-Ace-utrustning inkl C35 hjul.


Jens Gustavsson

Markus du skriver något om färgkombinationer och så visar du en svart och vit cykel sist i ditt inlägg. Jag gilla också cyklar med färg, men just nu råder en trend med mattsavta cyklar som är rent deprimerande. Sedan så tycker jag att cykeln längst upp har en gräslig färgkombination.

PS Jag gillar också blodpudding med stekt fläsk och lingonsylt DS


Thomas

Om du helt tappar intresse för cykling (gud förbjude) så kan du alltid ta upp en karriär som författar! Grymt mustig språk, med en härlig inlevelse! Kort sagt, du skriver väldigt bra & underhållande samtidigt som du förmedlar budskapet! Grymt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Replik på: När har prisjakten gått för långt?


Vad karaktäriserar marknaden för cyklar – och vilka konsekvenser medför det? Anledningen bakom att en sådan fråga behöver besvaras är den senaste ledarkröninkan här på bicycling. Inte nödvändigtvis eftersom jag anser att Åsa har fel utan snarare eftersom jag vill uppmärksamma samma fråga med en helt annan och alternativ ingång – vilket också gör det möjligt att presentera ett helt annat perspektiv kring problematiken med piratkopierade cyklar.

Inom den mikroekonomiska teorin finns fyra olika sorters marknader; monopol, oligopol, monopolistisk konkurrens samt perfekt konkurrens. En monopolistisk marknad utmärks av att det finns en stor aktör som dominerar marknaden, oligopol utmärks emellertid av ett fåtal stora aktörer. På en marknad med monopolistisk eller perfekt konkurrens finns flertalet olika aktörer och det är därför dessa två sorters marknader som är viktiga för att kunna analysera marknaden för cyklar – vilket är vårt mål med det här inlägget.

Det som skiljer marknaden med perfekt konkurrens – från den med monopolistisk – är att produkten anses vara homogen. Det klassiska exemplet på en marknad med perfekt konkurrens är bagerier. På en marknad med perfekt konkurrens är producenten inte kapabel att själv bestämma priset på sin vara. Detta beror på a) att det finns flertalet små aktörer på marknaden och b) att det är svårt och skilja på till exempel en limpa och en limpa. Motsatta förutsättningar råder på en marknad med monopolistisk konkurrens – här är produkterna heterogena. Eller, det ligger åtminstone i producentens intresse att utmärka sin produkt som någonting unikt. Konsekvensen blir att producenten är fri att prissätta sin vara och oavsett om priset är högt eller lågt kommer det finnas konsumenter som är beredda att betala – typexemplet är här marknaden för kläder.

Marknaden för cyklar är utan tvivel en marknad med monopolistisk konkurrens. Detta beror på flertalet olika faktorer. Det må ta eld i husen när jag säger detta – men cyklar är en vara med kraftigt avtagande marginalnytta. Detta innebär att det positiva värdet, mätt i nytta, avtar för varje köpt cykel. Vi kan till exempel räkna med att den upplevda nyttan av din första cykel är 200, din andra 100, den tredje 50 o.s.v. samtidigt som den totala nyttan blir 200, 300, 350. Det finns här fler faktorer som förklarar vilket antal cyklar vi väljer att köpa – men det blir överkurs för detta inlägg – därför nöjer vi med oss att konstatera att de flesta äger en till två cyklar. Vad som dessutom gör dessa cyklar speciella är att de håller över en lång tid. De flesta köper faktiskt inte en ny cykel varje år. Sådana förutsättningar gör det givetvis enklare för en producent att ta ut ett högre pris för sin vara eftersom efterfrågan blir relativt låg och marknade mättas snabbt.

Vi kan föreställa oss att vår marknad – med monopolistisk konkurrens – utgörs av cykelmärkena A och B. A säljer en cykel med de bästa komponenterna och tävlingshjul för 80 000, B säljer motsvarande cykel för 50 000. På en marknad med perfekt konkurrens bestäms priset på marknaden för varan av den traditionella modellen med utbud och efterfrågan. Detta hela marknadens pris kommer sedan också vara det pris som den enskilda producenten måste sälja till – oberoende dennes utbud och efterfrågan. En sådan prissättning finns inte på en marknad med monopolistisk konkurrens. Varje producent kan här istället marknadsföra sin egen vara som unik och blir därmed (relativt) fri att själv sätta priset. Att varumärken har en stark ställning på cykelmarknaden råder det inget tvivel om, det råder inte heller några tvivel om att det i många fall rör sig om identiska cyklar med stora prisskillnader.

Eftersom nationalekonomer antar att marknaden alltid styrs mot jämvikten vill de även hävda att en monopolistisk konkurrens i längden kan styras mot den perfekta konkurrensen. Detta betyder att förhållandet mellan A och B stämmer överens med något av följande alternativ: a) A tar för mycket betalt för cyklar, b) B tar för lite betalt för cyklar, c) A tar för mycket betalt och B tar för lite betalt. Eftersom teknologin att producera en cykel blir allt mera allmän och billigare kan vi tänka oss att det också kommer bli allt svårare för de etablerade producenterna att behålla föreställningen om heterogena varor – och i längden den monopolistiska konkurrensen. Logiken säger dessutom att vår cykeltillverkare A kommer göra allt i sin makt för att motverka en sådan utveckling genom allt starkare profilering och försök at kontrollera prisdumpning på marknaden.

Om det nu råder monopolistisk konkurrens på marknaden mellan olika cykelmärken är situationen en annan på marknaden mellan cykelbutiker. Cykelbutiken X och cykelbutiken Y måste förmodligen sälja samma cyklar till nästintill samma pris och detta pris sätts av marknaden. På en marknad med perfekt konkurrens är lönsamheten mindre än på marknaden med monopolistisk konkurrens varpå producenterna kommer försöka profilera sig – något som längden skulle leda till en monopolistisk konkurrens. ”To support your local bike shop”, är därför en lönsam strategi då cykelaffärens största möjlighet i att profilera sig återfinns i ett gott rykte, förstklassig service och trevligt bemötande.

Till syvende och sist är valet av cykel och cykelhandlare en fråga om tycke och smak. Jag har själv trampat på ett antal cykelmärken genom åren och två stycken cyklar har utmärkt sig. På ett cykelmärke fungerande aldrig bromsarna, min uppfattning av detta märke är därför att de gör förkastliga cyklar. På ett annat cykelmärke vann jag en gång SM-guld på kortbana som junior. Ett sådant minne skapar starkt positiva associationer och därför kör jag idag återigen på en cykel av detta märke. Dessutom är cykeln köpt hos en cykelhandlare som alltid erbjudit mig förstklassig service. Listan över andra tänkbara anledningar till att föredra ett visst cykelmärke kan göras lång: rätt pris, tilltalande utseende, rolig geometri, tradition eller viljan av att köra på samma cykel som proffsen.

Poängen med detta inlägg är att det finns flera sätt att se på saker och därifrån definiera någon slags ståndpunkt. När en marknad för piratkopierade cyklar anses vara ett hot för de etablerade producenterna beror det på fler faktorer än enbart konsumenternas snålhet och etik. Detta rättfärdigar överhuvudtaget inte piratkopiering – men låt oss säga att de etablerade cykeltillverkarna också har en hand i kakburken. Cykeltillverkarna åligger därför minst lika mycket ansvar som den enskilde konsumenten för att motverka marknaden för piratkopiering. Producenterna måste erbjuda bättre cyklar till mer marknadsmässiga priser, inte bara för konsumenternas skull – utan även för cykelbutikernas.


Antal kommentarer: 2

David E

Wow! Snyggt argumenterat!


KJ

Riktigt bra skrivet! Tycker att mycket i senaste numret var alldeles för ensidigt och gnälligt. Bra att du belyser detta och visar att det finns fler nyanser!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ettårs-jubileum – Läs det här för att bli smal på 10 minuter.


Det är idag exakt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här på bicycling. Därför tar jag tillfället i akt och publicerar åter min mest lästa text på internet, hittills. Precis nu som då är det mitt lättaste – men samtidigt tyngsta – inlägg någonsin, om ett ämne som aldrig tycks gå ur tiden.  

*****

De långsammaste benen jag någonsin haft, mars 2012.

Varje dag går solen upp och ner. Varje dag fylls vi med kostråd på nyhetssajterna. Varje dag möts vi av ”fitspo-konton” på Instagram med personer som tränar på gym, äter sallad som kaniner och ersätter riktig mat med pulver. Vill vi verkligen bli smala till varje pris och blir du verkligen en bättre cyklist av att gå ett halvår på Gandhis-diet?

Vintern 2011 och våren 2012 växte jag mina sista centimeter på längden. I samma period började jag också tänka på vad jag åt och hur mycket jag åt. Effekten lät inte vänta på sig eftersom jag dessutom tränade tio till tjugo timmar i veckan. I september 2011 var jag 185 centimeter lång och vägde 66 kg. I mars 2012 vägde jag ungefär 60 kg – det är detsamma som ett BMI på runt 17.5.

Jag var helt värdelös på att cykla. Jag var långsammare än någonsin uppför och min styrka på platten hade gått från nästan obefintlig till obefintlig. Men detta var inte det värsta – den restriktiva kosthållningen och hårda träningen gav mig överträningssymptom. Jag hade svårt att få upp pulsen över 80 %. Det fanns fler saker som var svåra att få upp. Jag var jävligt arg mest hela tiden utan någon egentligen anledning. Jag sov dåligt och vaknade ibland med kramp på nätterna. Jag fick ont i knäna. När jag tänker tillbaka på denna tiden har jag knappt något minne. De minnen jag har är förhöjda i ett dunkel – ungefär som ett långt blodtrycksfall. Det lilla jag minns från skolan är hungriga dagar, trötta dagar och dagar där mitt blodsocker var så lågt att jag nästan svimmade. Ja, jag var smal och deffad men jag mådde inte bra.

Jag vet inte riktigt varför jag hamnade där, men till en början trodde jag att några kilon mindre, per automatik, skulle göra mig till en bättre cyklist uppför. Jag hade glömt att det är cykeltävling även innan klättringarna, samt att det inte finns några berg i Sverige. Det hela förvärrades när jag började se ådror och definierade muskler på mig själv. Min logik blev då att ser mina ben ut som Wiggins, cyklar jag lika snabbt som Wiggins. Skillnaden mellan proffsen och en vanlig cyklist är att proffsen omges av dietister och tränare som har koll på deras värden och siffror. Jag kunde bara se att min vikt gick neråt – men samtidigt rasade watten ännu snabbare utan min vetskap och kroppen tömdes på näring. Det var alltså varken social eller psykisk ohälsa som försatte mig i det tillståndet utan bristfällig logik, en rad olyckliga sammanträffanden och en stark vilja att bli bäst.

Allting vände när min storebror berättade för mig på våren att han hade pratat med Gustaf. ”Marcus var bättre på att cykla när han var fet och glad”, hade Gustaf sagt. Det var då jag vaknade upp. Från mitten av maj började jag äta upp mig. Samtidigt kunde jag också träna ännu mer. I slutet på juni blev jag femma på linje- och tempo-JSM och några veckor senare vann jag kortbane-SM. Då vägde jag 64-65 kg. Idag kör jag ljusår snabbare på platten, utför och uppför. Jag är fortfarande en relativt tunn kille men jag kommer aldrig försöka gå neråt 60 kg igen.

Jag kan dela in mitt liv i två delar – före och efter 2012. Perioden som undernärd och övertränad gav mig en del perspektiv som i efterhand enbart gjort mig till en lite bättre och klokare människa. Idag känner jag min kropp bättre än någonsin tidigare. Framförallt förstår jag min kropp på ett helt annat sätt och kan snabbt avgöra om jag är sliten bara genom att kolla på pulsen. Det var alltså en resa som berikade mig – men samtidigt önskar jag inte ens att min värsta fiende ska behöva gå igenom den. Det som räddade mig från att inte få allvarliga ätstörningar, t.ex. anorexia, var mitt sociala skyddsnät och mitt psyke – samma faktorer som gjorde det möjligt att vända snabbt på steken.

Jag tycker verkligen inte att vi ska äta vadsomhelst, men det gäller att hålla isär begreppen. Att äta för att bli smal leder bara till ett helvete. Att äta för att vara hälsosam, däremot, kan vara klokt. Hälsosamt är inte detsamma som att vara smal eller leva långt – hälsosamt är att äta för att vara frisk och kunna prestera på så hög nivå som möjligt i vardagen. I ett hälsosamt ätande finns också en mental aspekt som det inte går att bortse från – det gäller att hitta en balans mellan välja rätt och inte tänka för mycket. Definitionen av vad som är hälsosamt är därför upp till var och en. Någonstans finns också en missuppfattning om att överviktiga skulle ha sämre självförtroende, och svagare vilja, än de som är smala. Detta stämmer givetvis inte. En människas kroppsform har inget att göra med personlighet och egenskaper – det är först när du inser detta som du verkligen kan leva hälsosamt. Vi är alla stöpta i olika former och du ska hitta den du trivs i. Att vara nöjd med sig själv är halva biten av att leva hälsosamt.

För seriösa cyklister vill jag även tillägga att begreppen äta för att vara hälsosam och äta för att vara vältränad inte är desamma. Att idrotta på elitnivå kräver ibland en oerhörd omsättning vilket innebär att den mest hälsosamma kosten kanske inte alltid går att kombinera med trettio timmars träningsvecka. Vad var och en ska äta tänker jag inte gå in på, men jag vet att vinsten av ordentlig träning – och framförallt tävling – är större än rätt kost. Det är nog endast ett fåtal som vet vad gröt är i Belgien, fransmännen föredrar sin ljusa baguette med marmelad och italienarna smuttar helst espresso men överlag är de tveklöst mycket bättre än oss på att cykla. Svenska cyklister kan sitta och äta fullkorn och dricka proteinberikad mjölk men vad hjälper det när vi inte ens tävlar en tredjedel av vad många gör nere på kontinenten? Vinsterna i w/kg är alla gånger större om du tävlar och tränar ordentligt – ett konstaterande som du kan bära med dig i bakhuvudet nästa gång du ställer dig på vågen. Vikt är bara en siffra och resultat på en cykeltävling är resultat på en cykeltävling.

Tunn, fin och nyvurpad efter Östgötaloppet 2012. 
Det var först ett år senare som jag kunde se hur tunn jag är på den här bilden.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Legenden om Svartebacken


Min cykelkarriär började år 2004 när jag och min bror skulle köpa nya cyklar att använda till skolan. Pappa, som tidigare haft ett litet intresse för mountainbike, tog oss till cykelbutiken Öster Cykel i Jönköping där legenden Arne visade oss ”riktiga cyklar”. Vi lämnade inte butiken med några cyklar den gången, men väl med dåvarande Kadens Tour de France-guide – och när vi några dagar senare fick våra blysänken från Sportex började vi skriva ut kartor på Eniro och göra egna etapper. Dessa etapper kom snart att kompletteras med GP-lopp inne på skolgårdar och förskolor där vi kunde cykla skyddade från trafiken.

Det bör här nämnas att min tre år äldre storebror gick tidigt in i puberteten och bar skor med storlek 45 redan i årskurs fem. Jag var däremot en liten och nästintill undernärd liten krabat. På grund av de ojämna förutsättningarna kunde min storebror cykla ifrån mig gång efter gång, undantaget var den gången då hans bromskloss lossnade, bara för att fastna mellan hjulet och bromsen. Glädjen och stoltheten över den segern var, vad jag kan minnas, minst lika stor som när jag åtta år senare blev svensk juniormästare på kortbana.

I maj 2005 bevittnade jag och min nyligen cykelfrälsta bror den mäktiga duellen om sekunderna mellan Gilberto Simoni och Paolo Savoldelli uppför Colle delle Finestre, under en av de sista etapperna på Giro d’ Italia 2005. Några dagar senare kom Daniel hem från en cykeltur och berättade att han minsann hittat en Colle delle Finestre – en stigning med grusväg – utanför Habo. Jag bestämde mig givetvis för att också hitta denna backe.

Senare samma år, en vacker sommardag, var jag ute och cyklade i Fiskebäcksbacken söder om Habo. Därifrån finns en väg som går mot Habo kyrka och hastigt som lustigt fick jag för mig att jag skulle leta upp den där grusbacken som var som Colle delle Finestre – åtminstone enligt min brors egna utsago. Jag var då tio år – skulle fylla elva i december – och hade redan varit hemifrån i drygt en timme, men beslutet föll ändå på att försöka leta upp den där backen som skulle vara belägen någonstans väster om Habo kyrka. Problemet var att jag inte visste exakt var och väster om Habo kyrka finns en hel del att utforska.

När jag väl kom till Habo kyrka fortsatte jag västerut (mot V Bäckebo). Under min färd västerut vek jag av på flertalet små grusvägar i skogen utan att hitta Colle delle Finestre. Efter tre-fyra kilometer delade sig vägen och jag kom här att cykla norrut mot Slättäng. Återigen valde jag fel väg och hittade inte backen, så jag vände och trampade hemåt i melankoliskt maner. Om jag hade fortsatt rakt fram i den där korsningen, istället för att köra norrut mot Slättäng, hade jag kommit till Svartebacken – som var vår Colle delle Finestre – men det skulle jag inte komma till uppsikt med förrän långt senare. När jag kom hem hade jag nämligen varit borta i fem timmar och mamma var förtvivlad av oro. Antagligen hade hon övervägt att ringa polisen x antal gånger men jag brydde mig inte så mycket. Jag var mest förbannad för att jag inte hittade Colle delle Finestre. Dessutom förstod jag att jag inte skulle få cykla så långt hemifrån på ett bra tag.

Jag var alltså tio år gammal och hade varit borta i fem timmar, en 25-gradig sommardag, helt utan vatten och mat. Dessutom helt utan möjligheter att bli kontaktad då mobiltelefon enbart var något som mina föräldrar hade vi det här laget. Min mamma hade därmed inte vetat var jag var, hon hade inte kunnat kontakta mig och visste inte heller om jag skulle hitta hem ifall jag cyklat vilse. Således hade hon bara två alternativ av kontrastartad karaktär – att sitta och vänta eller ringa polisen.

En inte fullt lika vacker vinterdag fyra-fem år senare, bestämde jag mig för att springa ett halvmaraton i OK Gränsen. Med två kilometer kvar kom pappa på en cykel och gapade om att han tänkte ringa polisen. Att jag sprungit distansen av ett Göteborgs-varv gav han inte mycket för. Vad jag vill minnas finns det många fler berättelser av samma slag under min egen uppväxt och jag kommer ihåg en hel drös med föräldrar som knackat på vår dörr i sökandet efter ungar på vift.

Föräldrar är idag oroliga för sina barn och undrar om de överhuvudtaget vågar släppa dem ur sitt beskydd. Många av dem säger att de känner sig oroliga, men till deras tröst kan jag åtminstone berätta att de flesta föräldrar av någorlunda kärleksfull karaktär emellertid alltid varit oroliga för sina barn. Ur en del avseenden bör föräldrar idag t.o.m. kunna oroa sig mindre. Med hjälp av mobiltelefoner kan föräldrar idag nå sina barn dygnet runt och nästintill överallt. Mobiltelefonerna ger också barnen tillgång till kartor, kameror och mycket annat. Barn idag är antagligen lika säkra – eller osäkra – som de alltid har varit.

Om jag hade haft en mobiltelefon när jag var ute och letade efter Colle delle Finestre skulle jag antingen a) hittat backen med hjälp av Google Maps eller b) cyklat hem redan i Fiskebäck eftersom mamma ringde och var orolig. Då hade kanske de båda alternativa sluten varit att föredra, men idag kan jag vara djupt tacksam att denna historia slutade som den gjorde. Att hitta Colle delle Finestre hade antagligen resulterat i antiklimax den dagen. Svartebacken var nämligen inte Colle delle Finestre. Jag hade vare sig hittat Gilberto Simoni eller Paolo Savoldelli i Svartebacken den dagen. I Svartebacken fanns inga episka berättelser och legender att ta del av – åtminstone inte den dagen.

Drygt tio år senare har nämligen Svartebacken blivit en mytomspunnen plats bland Jönköpings cyklister, en plats med egna historier likt Colle delle Finestre. En gång tappade den gode Ahlander sina glasögon i Svartebacken på en höstrunda när det regnade, var två grader varmt och allihop höll på att frysa till döds. Vintern 2014 hade jag fått slita med mitt åbäke till tung vintercykel bakom den brutale Liliegren som körde på en Cannondale SuperX med Zipp 303 och Dugast-tuber. En vacker vårdag tog jag pappas cykelcross, som var betydligt lättare än min vintercykel, för att äntligen få min välförtjänta hämnd. När vi väl kom till Svartebacken, denna gång från Mullsjö-hållet, genomförde jag mitt bakhåll genom att köra som besatt uppför. Den brutale Liliegren satt givetvis kvar på hjul men i nerförsbacken – alltså den stigningen som en gång referats till som Habos Colle delle Finestre – lyckades jag slutligen bli av med honom. Återigen hemsöktes min kropp av den där sköna känslan som jag känt när lyckades besegra min bror, tack vare en bromskloss, och när jag vann kortbane-SM.

Givetvis finns det fler historier som tillsammans skapat vad som idag är den legendariska Svartebacken – men faktum är att den legendariska statusen framförallt skapades av en historia där backen överhuvudtaget inte hittades. Svartebacken hade antagligen varit en ganska intetsägande liten ås ute skogen om det inte varit för ett brödrapar med helt oproportionerlig världsuppfattning, den dåtida avsaknaden av mobiltelefoner och det faktum att föräldrar ibland är oroliga över sina barn. 


Antal kommentarer: 2

Mattias Lejon

Tackar! Läsvärt som vanligt. Får mig att tänk på min egen barndom som en annan gammal gubbe (dreglade över cyklar på Öster cykel 1992 och irrade runt i en annan del av Småland ensam precis som du fast ca 14 år tidigare).


Michael Åhman

Skön story. Du skriver alltid bra, annorlunda, men alltid fängslande.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Att ligga hemma på sofflocket när du egentligen vet att du borde träna för din egen goda hälsas skull.


Det finns en del saker här i världen som man förbiser i brist på bättre vetande tills den dagen då det händer något som får en att öppna ögonen, och efter en tids reflekterande ter sig världen helt annorlunda. När något sådant händer mig blir jag tyst och försjunken i tankar, på vägen hem från universitetet går jag rakt ut i gatan för att sedan vrida och vända på samma tanke under ett distanspass på cykeln. Det är först idag när jag ser tillbaka på min uppväxt som jag kan se en del saker – saker som jag tidigare nonchalerat i tron om allt var i sin ordning. Det är först efter en massiv rapportering i media om sexuella ofredanden av kvinnor – utförda av män – som jag minns en del killars beteende i mitt förflutna och med skam måste konstatera att det inte var så oskyldigt. När snärtande med nyckelband och slag på rumpor avvisades som oförargliga pojkstreck, gjorde vi inget annat än reproducerade och upprätthöll den hierarki mellan könen som gett männen oberättigade fördelar. Även de som mig – som varken utförde dåden eller reagerade på dem – bidrog till detta genom vårt tysta medgivande.

Sju år senare är scenariot inte annorlunda en vanlig utekväll på krogen. Visst finns det män som dansar för att det är roligt men det går knappast en kväll utan åsynen av de påflugna, de närgångna, de klängande och de tafsande. Dessa män är som en illaluktande sjukdom, ingen vill drabbas av dem, men ingen vill heller ta i dem ens med tång och därför ignoreras allt för ofta detta vedervärdiga beteende. Återigen bidrar det tysta medgivandet till upprätthållandet av hierarkin mellan könen.

En av de händelser som plötsligt blåst liv i en debatt som pågått sedan allt för länge är de sexuella ofredanden som skedde på festivalen We are Sthlm. Få utav brotten resulterade i anmälningar, inga av dem i åtal och i den officiella rapporten från polisen nämndes ingenting om saken. I den främlingsfientliga diskurs som lamslår vårt land drog en del snabbt slutsatsen att gärningsmännens identitet var anledningen bakom polisens ”mörkläggning”. Av någon anledning verkar de flesta vilja undvika den största frågan, närmare bestämt varför polisen överhuvudtaget inte nämnde de sexuella ofredandena. Kanske ses det än idag mellan fingrarna när kommer till sexuellt våld, ofredande och trakasserier mot kvinnor inom polis- och rättsväsendet eftersom dessa samhälleliga institutioner fortfarande är manligt dominerade? Tänk om det var så att offrens kön i förhållande till makten – och inte gärningsmännens etnicitet – spelade den avgörande rollen för polisens beslut att inte rapportera om händelserna. Något sådant skulle indikera på att vi ännu står flera mil från den jämställdhet som kvinnor förtjänar.

Att denna förklaring faktiskt har förankring i verkligheten finns det en del indikationer på. Det har i Lunds studentliv under hösten förts en debatt kring de säkerhetsvakter som arbetar på klubbarna. Flertalet händelser pekade på att dessa – alltid manliga – vakter ofta ignorerade killar som uppförde sig odräglig emot tjejer. Varför dessa vakter och poliser överhuvudtaget finns på denna sorts tillställningar om de inte vill förhindra sexuella ofredanden är för mig en gåta.

Vad behövs för att män och kvinnor en dag ska kunna besöka allmänna tillställningar på samma villkor? Hade jag haft det självklara svaret skulle jag knappast suttit och skrivit på en cykelblogg, men för mig är det ganska självklart att det behövs a) utbildning och b) manliga förebilder för männen. Vänligen notera att ingen av åtgärderna förutsätter att kvinnor förändrar sig. Vad jag minns från min skolgång pratades det inte mycket om saker som t.ex. samtycke – sexualundervisningen var istället koncentrerad på det rent biologiska och en del av naturkunskapen. Inom utbildningsväsendet skulle därför stora åtgärder kunna utföras, men de skulle knappast vara tillräckliga. Därför behövs även manliga förebilder. Återigen ser jag tillbaka på min egen uppväxt och minns min pappa och min tre år äldre bror – det var aldrig någon av dem som var påflugen, närgången, klängande eller tafsande i närheten av kvinnor och således såg jag inte heller någon anledning att vara det. Dessvärre har inte alla dessa nära och stabila familjeband. Därför behöver även civilsamhället och offentliga personer tar sitt ansvar. Föreningar och fritidsgårdar måste göra sitt jobb precis som Tv-profiler och andra idoler. Tänk er själva att Zlatan skulle göra en reklamkampanj om attityd mot kvinnor istället för att tjäna storkovan på Volvo och flaskvatten. Något sådant vore också på sin plats som en lämplig ursäkt efter hans imbecilla uttalande om cyklar med autografer.

Dessutom – och allra viktigast – är att kvinnor inte ska behöva känna sig övergivna av samhället. För att detta ska kunna förhindras måste först och främst polisen satsa mer resurser och arbeta hårdare för att klara upp sexuella ofredanden och våldtäkter. Utöver detta måste rättsväsendet se till att fler fall behandlas och de med en dom som utgång resulterar i strängare straff. Den som överhuvudtaget överväger att begå ett brott av denna kategori ska tänka sig för både en två gånger, för att sedan komma på bättre tankar. Samhällets ansvar slutar dock inte här – det måste dessutom finnas stöd för offren, och då menar jag såväl socialt stöd som vård och skadestånd. Den bild som gemene man har av dagens rättsväsende ter sig inte bättre än att pengar har större värde än kvinnor.

Det är knappast som så att män föds till svin eller inte svin, ett sådant beteende är socialt betingat och därmed även socialt föränderligt. Fel förebilder och vänner, brist på bättre vetande eller en skev religiös åskådning kan vara det som får skutan att driva mot avgrunden. Endast samhället kan, förhoppningsvis i god tid, styra individens utveckling mot det ena eller det andra. För att något sådant ska kunna vara möjligt måste vi som inte accepterar ett visst beteende också ta ansvar för att motverka det. Det bör även poängteras att detta borde ligga i allas intresse då ett samhälle där tilliten mellan könen inte sträcker sig längre än till pepparsprej i handväskan är ohållbart.

Jag fick en gång frågan om jag var feminist. Det var en fråga som fick att bli tyst och försjunken i tankar. På vägen hem från universitetet gick jag rakt ut i gatan och sedan vred jag och vände på samma fråga under ett distanspass på cykeln. Jag lyckades faktiskt inte komma fram till om jag var feminist eller inte. Visserligen insåg jag att jag inte kan vara emot något som innebär jämställdhet och rättvisa, när jag fick höra att min mamma tjänade mindre än en manlig fritidspedagog med mindre erfarenhet – men utan graviditeter – höll jag på att gå i taket. Samtidigt är jag som man kanske inte i rätt sits för att se och förstå vad som behöver göras för att nå denna rättvisa – även om jag gjort ett försök idag är jag villig att ompröva min bild. Därför är jag alltid beredd att lyssna och ta hänsyn till kvinnor, behandla dem som mina jämlikar och från min sida visa nolltolerans mot könsdiskriminering. Det är också det vi behöver göra nu – lyssna på kvinnorna. Givetvis är det enklare och bekvämare att lyssna på de främlingsfientliga eller göra ingenting. Att istället förspråka jämställdhet är betydligt krångligare, men likt förbannat det bästa alternativet då inget av de enkla och bekväma ställningstagandena kommer lösa några problem – i den bemärkelsen är det lite som att ligga hemma på sofflocket när du egentligen vet att du borde träna för din egen goda hälsas skull. 

”Manners maketh man”.


Antal kommentarer: 1

Björn

den som tror att polisen, som skall skydda, står utan skuld i den här frågan bör och skall tänka om. procentuellt sett inom kåren så har det inte varit bättre när det kommer till frågan att trakassera eller misshandla partners eller närstående, snarare sämre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nyårslöften, svarta strumpor och gamla blöta Shimano-skor.


DSC_2660.JPG

”Nu är det den där tiden på året igen”, stönar brutalbiffen Berra i duschen och våndas över alla de personer med nyårslöften som kommer göra träningslokalerna runtom i landet trånga efter nyår. ”Nu är det den där tiden på året igen”, tänker jag för mig själv och tänker på människor som brutalbiffen Berra. Människor som brutalbiffen Berra kan nämligen inte kan glädjas över andra människors välmående och lycka, bara åsynen av nya personer på gymmet är outhärdlig. 

Någonstans ska vi alla börja och nyår är faktiskt ett ganska bra tillfälle. Det går mot ljusare tider, kroppen har fått lagra ett överflöd med mat och för de flesta känns det nya året som en start på någonting nytt. Brutalbiffen Berra håller inte med mig. När mer exakt människor ska börja träna enligt brutalbiffen Berra framstår för mig som en gåta. På ren måfå ger jag brutalbiffen några förslag på vägen hem i bussen: 29 februari? 1 maj? 17 oktober? Brutalbiffen Berra avfärdar alla mina förslag. Enligt brutalbiffen Berra kan människor nämligen delas in i två kategorier redan från födseln – de som har rätt att träna och de som inte har det. Tillhör du inte den första kategorin är du bortom all räddning och vad du än gör kommer du för alltid vara född till att inte träna.

Vad brutalbiffen Berra inte vet är att den negativa inställningen gentemot nyårslöften skapar en ohälsosam atmosfär inne i träningslokalerna. Personerna som undviker de fria vikterna på gymmet av rädsla är allt för många – eftersom ett aktivt liv också är vägen till ett hälsosamt leverne är en person en för mycket. För en del existerar denna skepsis mot ”utomstående” bara på gym, men faktum är att cykelklungan är en minst lika god plats för kålsupare som brutalbiffen Berra – om inte värre. Det råder en nästintill sjuklig attityd gentemot nybörjare inom cykelsporten. Cyklister som är lite för feta eller tunna, har håriga ben, svarta strumpor eller inte tar av sig hjälmen när de går av cykeln pekas det på med hela handen. Vad som är rätt och fel – och vilka som företräder det rätta – dikteras till och med mitt under bästa sändningstid och Tour de France. Cykel är en stilfull sport, hävdar dessa konservativa wannabee-Rapha eller wannabee-italienare till sitt försvar. Cykel är en stilfull sport och därför anser sig vissa ha rätten att bestämma hur cyklister bör se ut. Läs den meningen några gånger så kommer även du inse att någonting luktar som en gammal blöt Shimano-sko d.v.s. jävligt illa.

Att cyklisters konservativa inställning till nya cyklister påverkat motions-boomens inverkan på tävlingscyklingen framstår för mig som uppenbart. Jag har själv fått höra, såväl från andra som från kommentarer här, att jag är en nonchalant tävlingscyklist. I Jönköping benämnde den mer motionsinriktade cykelklubben La Lepre Stanca min f.d. klubb, Jönköpings CK, som ”de farliga” – detta trots att många av dem aldrig cyklat med oss. Till mitt eget försvar vill jag säga att jag aldrig någonsin, eller åtminstone på äldre dagar, klankat ner på någon eftersom de har fel strumpor, svart styrlinda eller PB-rand vaden. Vad jag däremot har försökt få sagt är att cyklister som gillar att cykla också skulle uppskatta att tävla och bli tävlingscyklister. De svenska tävlingscyklisterna är så få att det borde skålas med champagne varje gång en ny cyklist hittar till en tävling istället för att denne tillrättavisas.

När jag kom till min första klubbträning tror jag knappt någon hälsade på mig och innan jag hann klicka i pedalen var jag avställd och ensam. När jag körde fel i kantvinden eller tog stötförningar blev jag utskälld och en gång ekade till och med hot om att kasta flaskor i huvuden på de som inte uppförde sig. Därför fortsatte jag att träna med dem tills den vackra dagen då jag själv ställde av dem allihop på slutet av träningspasset. Den hårda skolan passade mig – inte för att jag är stark utan mer eftersom jag är enveten och seg som en åsna. För den cykelklubben som vill få fler medlemmar än en ihärdig skalle är den hårda skolan knappast att rekommendera. Det bör desutom nämnas att samma attityd mötte mig och min bror på de första cykeltävlingarna vi deltog i. Visst fanns det en del som var trevliga, men de flesta teg eller öppnade bara käften för att skälla. Det var först efter ett JSM-guld på kortbana 2012 som jag blev en del av tävlingsklungan.

Faktum kvarstår att fler skulle vara villiga att ta steget från motionsloppen till tävlingarna om attityden bland tävlingscyklister var en annan. Vad sådana som brutalbiffen Berra inte insett är att ett trevligt bemötande i slutändan skulle gynna dem själva. Paradoxalt nog saknar nämligen brutalbiffen Berra för tillfället styrkan att vilja se så långt. Istället bär brutalbiffen Berra på en rädsla för att förlora någonting till dessa nyårslöften. Rädslan är att dessa nyårslöften en dag ska vara starkare och träna mer än självaste brutalbiffen själv – att brutalbiffen Berra bara blir Berra. Därför försöker brutalbiffen Berra försäkra sig om att så få nykomlingar som möjligt lyckas genom att se ner på dem och försöka knäcka dem psykologiskt. Låt inte brutalbiffen Berra stå i vägen för dig och, kanske ännu viktigare, var aldrig som brutalbiffen Berra. Det sistnämnda handlar bara om att ha en lite mera tillmötesgående attityd och säg det är riktigt bra nyårslöfte. 

DSC_2660.JPG
Antal kommentarer: 5

Thomas

Du har en extremt vass & vältalig dans över tangentbordet! Fortsätt så, helt grym läsning!


Michael Åhman

Bra, Marcus. Det är dock inte bara cykelsporten som skulle tjäna på att vara mer inkluderande mot nykomlingar. För små barn är det lättare att komma in i träningsgemenskapen men så snart du blivit äldre kärvar det till sig.


Ingrid Kjellström

Sanslöst bra skrivet!


Arne

Bra skrivet Marcus! Hälsa Niclas ”Stilpolisen” Sjögren som bloggar här. Hans inställning sammanfattar den ovälkomnande inställningen.


Anna @GBG

Word Antar att du är uppväxt i ett etnisk svensk välmående villaområde(-.-)
Här är en annan historia!

Resan genom Etiopien börjar nu likna militär överlevnadsträning mer än något annat. Ingenting fungerar och vi utsätts ständigt för nya prövningar, inklusive psykisk och fysisk terror av lokalbefolkningen. Ute på vägarna känns det som vi bokstavligen befinner oss i en krigszon med tanke på alla övergrepp och anfall vi utsätts för. Endast igår blev jag vid ett flertal tillfällen spottad på, såväl med ren (?) saliv som fulla munnar med vatten, piskad med snören, rappad med pinnar över rumpa, rygg, ben och armar, stenad högt och lågt, slagen med handflator och knytnävar, tafsad över rumpan och låren samt försök till omkullknuffning av cykeln. I tillägg till detta utsätts vi konstant för glåpord, oförskämdheter, hånfulla skratt och intressant nog även otrevliga uppmaningar att ge pengar. Det har nu gått så långt att de flesta av oss totalt har förlorat all respekt för den inhemska populationen. Inte minst har all form av sympati och empati som någonsin funnits, fullständigt försvunnit. När skitiga ungar och otrevliga vuxna skriker; ”You, you, you, give money, money” på det mesta aggressiva tänkbara sätt, skriker vi tillbaka, om situationen så tillåter; ”Get a job you lazy bastard”,”I rather burn my money than give it you” eller ”I hope you starve to death”. Detta agerande är troligen inte helt lätt att förstå när man sitter där hemma under ordnade förhållanden. Efter att de senaste veckorna dagligen och konstant ha utsatts för ovanstående övergrepp, har däremot ett djupt och innerligt hat infunnit sig hos mig, som jag inte trodde jag var förmögen att känna för något levande väsen, än mindre för något som åtminstone under detta århundrade, i teorin, anses tillhöra människoarten. I praktiken finns det dock ytterst små likheter. Inne i städerna är Etiopierna möjligen något mer välartade, men ute på landsbygden är det fullständig anarki som råder och jag känner hela tiden att min personliga säkerhet är hotad. Utan tvekan utsätts vi kvinnliga cyklister för deras våld och övergrepp i betydligt större utsträckning. Fega jävlar som de är. Så fort vi stannar eller försöker försvara oss, flyr de som rädda harar ut i bushen. Jag har därför börjat beväpnad mig med en handfull stenar så fort jag ser en hord ungar på håll, för att vid minsta provokation med all kraft kasta dem in i gruppen och sedan cykla därifrån så fort jag förmår. Cyklingen har verkligen fått underordnad betydelse under dessa krigsliknande förhållanden, där varje dagsetapp handlar om att med så små blessyrer som möjligt ta sig in till nästa camp. Nu återstår bara fyra cykeldagar i detta gudsförgätna land och vi hoppas innerligt att ingen i gruppen ska hinna komma till allvarliga skada, innan vi för gott lämnar befolkningen åt sitt öde. Vi är alla rörande överens om att INGEN västerländsk hjälp någonsin kan gagna detta tiggarparadis på lång sikt. Ska de någonsin få rätsida på den misär de lever i, måste de för egen kraft vända trenden och masa sina lata arslen upp från marken och börja göra en arbetsinsats. Som en av Sydafrikanerna på resan konstaterade, är man inte rasist innan man börjar resa genom Afrika, blir man det garanterad allt eftersom man kommer till insikt med hur de agerar och uppför sig!
Tyvärr har jag inte mycket positivt att förmedla denna gång heller. Jag antar att vi befinner oss i en äkta Afrikansk upplevelse, men jag börjar allt mer tvivla på om detta verkligen är något för mig.
Visst kan jag förstå att alla vägar inte kan vara förstaklassig asfalt, men deras jävla grusvägar är ju ett skämt med alla stenar och hålor som gör de i princip omöjliga att färdas på.
Visst kan jag förstå att vatten kan vara en bristvara, men hur är det möjligt att vi överblickar två sjöar av Vätterns storlek, utan att det går att uppbringa en droppe vatten till hotellet där vi för närvarande vistas. Jag har inte duschat och tvättat håret på fem dagar. Jag har under den tiden cyklat över 60 mil i 35 gradig värme och obeskrivligt tjockt vägdamm. Jag har sovit i bushen med sand, damm, insekter och skit. Jag kommer inte ha möjlighet att duscha förrän nästa vilodag om ytterligare sju dagar. Kalla mig bortskämd västerlänning, men jag kan inte acceptera att det inte finns något vatten att tillgå under hela dagen. Jag skiter i era jävla axelryckningar och ”maybe tomorrow”. Tillråga på allt går det inte heller att tvätta de kläder jag har använt, där ytterligare användning utan någon form av vaskning skulle innebära en sanitär olägenhet.
Visst kan jag förstå att alla toaletter inte är av tipp topp standard, men att ha två allmänna toaletter på hela hotellområdet där vi campar, utan någon form av rinnande vatten är ju löjligt. Ett diarréanfall och sedan är de toaletterna obrukbara. Som en av killarna i gruppen sa till hotellmanagern; ”If you don’t get some running water soon, I will fucking shit right here in front of your reception”.
Visst kan jag förstå att alla servitriserna inte har någon högklassig skolning, men även den mest korkade etiopier borde ju fatta att man inte kan lämna ut notan till en hungrig gäst, som väntat en timme, UTAN att få mat och sedan förvänta sig att få betalt för den beställning som gjorts. Exemplen på hur patetiskt illa allt fungerar i det här landet är många och långa. Man undrar kort och gott, hur de kan leva under dessa förhållanden utan att överhuvudtaget agera och åtminstone försöka förbättra situationen?!

Det senaste angående mina nya hjul, är att de befinner sig på något FedEx-kontor i Addis Abeba. Förhoppningen är att vi ska kunna vidarebefordra paketet till Nairobi, dit vi kommer om två veckor. Oddsen att mina ZIPP-hjul ska överleva resan dit är minst sagt dåliga, med anledning av de vägförhållanden som väntar. ”Prepare yourself for the worst roadconditions on the entire tour”, är meddelandet på vår anslagstavla inför den kommande veckan. Med tanke på vilka eländiga vägar vi redan cyklat på, kan jag inte ens förställa mig hur de kan bli ännu värre, men det kan de tydligen…

Kalla mig gnällig. Det står jag för! Den här resan är bra mycket mer påfrestande än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag tror inte det finns någon i gruppen som genomgår den här resan utan svårigheter. Det enda som håller mig något sånär vid gott mod, är att jag åtminstone har hälsan i behåll. Efter Addis Abeba var det som om en diarré-epidemi hade utbrutit i gruppen. Dagen efter vilodagen satt närmare 15 personer på lastbilen och när vi vaknade morgonen därpå var hela lägret omringat av diarrépölar och toalettpapper flög omkring hela området. Restriktionerna om att gräva ner sina exkrementer var som bortglömda. En ganska vedervärdig syn, men fullt förstålig med tanke på att diarréerna var så akuta att flera inte ens hann ut ur tältet innan byxorna var fyllda. Mindre trevligt när vi dessutom inte har något rinnande vatten att tillgå…

Well, dags att leta upp ett internetcafé och hoppas att oduglingarna i det här landet kan prestera någon form av strömförsörjning (vilket vi inte hade igår kväll) och internetuppkoppling, även om vattnet inte fungerar. Hoppas höra av mig igen om en vecka, när vi ankommit Kenya och färdats genom Lavastens-öknen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*