Dubbelpremiär i kaospandemin!

Dubbelpremiär i kaospandemin!


En liten uppdatering från Corona-isoleringen. Sitter i mitt provisoriska hemmakontor där jag har jobbat de senaste tre veckorna. Arbetsdagen är slut och jag går över till att göra privata saker som att googla minigetter och lägga ut bilder på instagram. Jag är väldigt tacksam för att jag har en arbetsgivare som snabbt tog det där Kinesiska fladdermusviruset på allvar och skickade hem alla som kunde sköta sina uppgifter hemifrån. Det känns som att våren och sommaren 2020 har strukits helt. Alla resor och planer som man sett fram emot gick upp i rök.

Senast idag gick Vätternrundan ut med att de ställer in årets upplaga. Tidigare i veckan meddelade Sverigetempot att årets upplaga skjuts upp till nästa år. I lördags skulle Barkarbys 20-milare ha körts men ställdes in några dagar innan. Jag som hade tänkt ge min cykling ett välbehövligt kalsongryck med den rundan. Nu verkar det inte bättre än att alla brevetlopp i Sverige har ställts in tills vidare.

Nu undrar ni förstås hur det går med löpningen. Ja vad ska jag säga, det gick bra tills jag överansträngde mig igen för några veckor sen. Den här gången i ljumsken. Jag är som sagt ganska ny på att springa. En dag fick jag för mig att springa till jobbet och hem. Springpendla helt enkelt. Det är ca 17 km enkel resa. Det gick över förväntan men jag fick ont i ljumsken så jag vilade resten av veckan. Helgen efter hängde jag med Alex Flores, som vann Ö till Ö Swimrun world championship 2018, på en lugn distansrunda. Det blev 23 km terräng, skog och grusväg. Jag stumnade rätt ordentligt redan halvvägs och på hemvägen lärde jag mig den hårda vägen hur svårt det är att lyfta på fötterna när benen är stela av rigor mortis. Efter det har det gjort ont i ljumsken bara jag tittat ner mot skrevet. Sjukt märkligt att man som nybörjare inte ska kunna hänga med en världsmästare på ett löppass utan att få ont. Vem hade kunnat ana det liksom?

Nog med gnäll. I dag hörde Cissi av sig och ville cykla en runda på lunchen. Jag tackade genast ja och kom sen på att jag inte har cyklat på räsern sen PBP. Den har stått i källaren och väntat på att jag ska gråta av mig och få tillbaks något som liknar ett cykelsug. Vi stack ut i vårsolen och vårvinden. En kort runda men ändå väldigt härlig. Det är ju rätt mycket roligare att cykla räser på 25 mm däck än de där tunga jävla dubbdäcken som hänger på pendlarcrossen. Festligt nog kändes benen helt ok. Inte alls så superdåliga som jag hade befarat.

Det blev en alldeles finfin räserpremiär och nu sitter jag och bloggar på Bicyclings nya bloggplattform. Snacka om dubbelpremiär. Den här nya plattformen, WordPress, kommer förhoppningsvis bli ett lyft gentemot den gamla. Nu när jag har börjat cykla igen så får vi helt enkelt se vad som händer. Några lopp lär det inte bli den närmaste tiden men någon sorts cykeläventyr borde jag kunna få till.

/Johan


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det var väl självaste fan. Och hans moster..


Jag kickar igång det här inlägget med den tanken jag har i huvudet just nu: Men asså vafan..

Jag hade två planerade resor som har fått mig att klara av ”vintern”. Jag skriver vintern med ”” eftersom det knappt har varit någon vinter. Inte nog med att vi blev snuvade på en härligt kall och snöig vinter. Tack vare att temperaturen låg runt på plus så började hassel och al släppa pollen redan i januari. Det är såklart inget man tänker på om man inte är allergisk mot hassel och al som jag är. Men ändå, jag hade två roliga saker att se fram emot. En cykelresa till Mallorca och Amstel gold race. Som bonus slänger jag in Stockhom Maraton i slutet av maj som ligger i riskzonen för att ställas in. Det är upplagt för en rådeppig vår.

Om två veckor hade jag tänkt åka till Mallorca. Jag har sett fram emot den här resan hela vintern och har tänkt att den här veckan skulle kunna släta över min superdåliga cykeluppladdning och faktiskt få mig i form igen. Jag och brorsan hade tänkt att cykla, springa, dricka vin och äta kött i en vecka. Sånt som får en att komma tillbaks som en lyckligare och bättre människa. Sen kom Corona och gjorde kaos med världen. Den senaste veckan har jag velat fram och tillbaka om jag ska åka eller inte. Idag läste jag att Spanien har stängt gränsen och isolerat hela jäkla landet, så som Italien gjorde för några dagar sen. Så jag antar att de avgjorde åt mig. No Mallis for Möllo!

I vintras fick jag ett jäkligt mulligt erbjudande att hänga med på Amstel Gold Race och köra motionsloppet dagen innan proffsen. Jag har tänkt köra det här loppet i minst tio år så när jag fick frågan så var det inte supersvårt att tacka ja. Amstel skulle gå en månad efter min Mallorcaresa så det hade varit perfekt i planeringen. Komma till Nederländerna med lite lagom rödvinsstinna ben och köra mig sönder och samman i backarna för att sedan visa var skåpet ska stå på afterbiken. Så var planen innan Amstel Gold Race också ställdes in pga Corona. No Amstel for Möllo!

Vi får väl se hur det går med Stockholm Maraton som jag är anmäld till. Regeringen har ju satt en gräns på 500 personer vid folksamlingar eller evenemang. Det skulle verkligen vara supertrist om Stockholm Maraton ställdes in. Inte bara för mig men för alla andra som faktiskt kan springa. Och för hela Stockholm som missar en stor fest. 

Nu ska ni inte tolka det som att jag tror att mina vedermödor på något sätt mäter sig med de stackarna som lider eller kommer lida stort efter den pesten som sveper över världen just nu. Pesten är hemsk i att folk blir sjuka och dör men ännu värre kommer den ekonomiska pesten vara när det här är klart. Hur många bolag kommer gå under och hur många människor kommer stå utan jobb? De enda som verkar komma ut som vinnare är toalettpapperstillverkarna. Folk har blivit som galna i just toalettpapper. I vart och vartannat inlägg på facebook handlar det om att toalettpappret är slutsålt på ICA. Vänta bara tills Rioja är slutsålt på Systembolaget, då kommer jag få panik på riktigt!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mysteriet i löparspåret. Helt galet mystiskt.


Som rubriken antyder så kommer inte det här inlägget handla ett smack om cykling. Om du bara vill läsa om cykling så bör du byta blogg nu, eller läsa något av mina gamla inlägg från den tiden då jag cyklade. Om du däremot tyckte om tv-serien Arkiv X eller den klassiska filmen Besökarna så kan du läsa vidare för här kommer ett utomvärldsligt mysterium som kommer få håren på nacken att resa sig. Huvva, som Anders Adamsson hade sagt.

Jag har ju börjat springa och har nu sprungit några varv på ett löparspår på Ekerö, närmare bestämt Jungfrusunds löparspår. Det är byggt precis som alla andra löparspår i Sverige. (Det finns faktiskt en tanke med varför man byggde löparspåren på det sättet). Det är backigt och jävligt precis som alla andra löparspår vilket passar mig perfekt eftersom jag ska springa nån typ av terränglopp senare i år. 

I Jungfrusunds löparmeny finns det flera spår att välja mellan. Det finns 2,8 km, 4 km, 5 km och en på 10 km. För att få till 10-kilometaren utgår man från femman och springer in på en ny slinga ungefär halvvägs på första slingan, vi kan kalla den extraslingan. Alltså en runda på rundan. Här kommer mysteriet. Håll i hatten. När jag springer femman så visar min pulsklocka 5 kilometer när jag är klar. Ganska logiskt. När jag springer 10:an så visar den 9 (!) Kilometer. Ta nu en paus i läsandet för att spärra upp ögonen och se förvånad ut. Det saknas alltså en hel kilometer. Håll ögonen uppspärrade. Värre blir det när man springer två varv, då saknas hela TVÅ kilometer.  

Under de senaste veckorna har jag sökt på Google och kollat kartor för att hitta en lösning till mysteriet. En vacker kväll i januari hittade jag en möjlig lösning. Sätt handen för munnen och se häpna ut. Det finns en krok på den där andra halvan, alltså den där märkliga 5-kilometaren man kopplar på den första femman, som skulle kunna lösa hela mysteriet. Kroken såg ut att vara ungefär en kilometer. Jag mätte med tummen på kartbilden jag hittade på datorn. En tumme = en kilometer. Det är sen gammalt. 

Idag gav jag mig ut i spåret, glad som en speleman och förväntansfull som Christopher Columbus när han seglade iväg mot Indien, som visade sig vara Amerika. Jag sprang den första biten på första femman sen lubbade jag över vägen till den andra slingan och letade upp den där kroken jag hade hittat på kartan. Jag såg stigen jag brukade springa in på men höll mig från att svänga in där. Jag hade ett mål. Jag skulle upptäcka något nytt. En ny värld. Jag skulle räta ut ett stort frågetecken som skulle hjälpa folks vardag. Jag skulle gräva djupt, hitta felet, lösa den oändliga gåtan och skritta bort i solnedgången i mina löpartights och inte förvänta mig något tack. Ett nytt kapitel i mitt liv kändes det som.

Jag sprang på den nya kroken och redan efter några meter kände jag hur äventyret stod bakom varje tall och varje liten krök på spåret. Vilken dag att upptäcka nya delar av Ekerö på! Fyra plusgrader och luften fullproppad med syre. Mina ben kändes som ett par kaniner som precis hade vunnit på Triss. Vilken känsla! Hur länge sen var det inte jag kände så här? Tankarna dansade iväg. Jag tänkte på mina fina katter hemma och hur kul det skulle bli att tömma diskmaskinen och hur jag ska leva loppan på pensionen som jag har sparat ihop. Det är ju inte så jäkla lång tid kvar ändå tills jag kan stämpla ut från kontoret och kicka av mig lågskorna och slänga in kavajen i ett hörn och låta den ligga där för alltid, eller i alla fall tills jag dör men då får nån vänlig jäkel klä mig snyggt och kamma min lugg åt rätt håll. Nitton år kvar bara. Inte till döden alltså. Hoppas jag. 

Löpningen och mysteriet då? Jag är tillbaks i spåret och tankarna. Jag älskar fan att springa. Att springa är som att komprimera cykling. Men man lämnar cykeln hemma. Det man upplever mentalt på 10 timmar på en cykel upplever man på två timmar löpning. När man springer kan man dra igenom hela känsloregistret på några timmar medan det krävs ett dygn på cykel för att gå igenom samma känslospektra från skratt till gråt och uppgivenhet till den härliga vinnarkänslan.  

Allvarligt, hur gick det då? Jo jag sprang den nya svängen. Hakade på den gamla femman och flåsade vidare utmed Jungfrusundsåsens backar. Sprang förbi träningsstället där man kan göra chins och dips och militärpressar och både en och två situps. Precis just där var jag oövervinnerlig. Jag var en maskin som matade på kilometer efter kilometer. Kort och tung. Tänk er en tvättmaskin som studsar lågt och långsamt genom terrängen. 

Två hundra meter kvar. Känslan av att vara en nykläckt kyckling finns kvar. Armarna upp mot himlen. Nu är det bara nerför. Håller långa kliv och försöker se smal ut. Springer förbi skylten med 10 km. Kollar nyfiket på klockan, hur långt blev det med den nya magiska kroken? Sjukt nyfiken. Stannar, pausar klockan och tittar upp mot himlen. Det drar in mörka moln och jag smakar på luften, det kan bli snö ikväll. Några minuter senare, efter en grundlig stretch mot ett träd tittar jag på klockan. 9,55 kilometer. Känner hur tinningarna svullnar och kinderna hettar. Var är mina 450 meter? vem har tagit mina 450 meter? Jag är helt tömd på idéer för hur jag ska kunna lösa mysteriet och få ihop 10 kilometer på 10-kilometersrundan. Kanske jag ska testa att springa motsols? Springa med vitlökar runt halsen eller fylla skorna med vigvatten. Jag står fortfarande med öppen mun och stirrar på pulsklockan. Jag håller er underrättade. 

/Running man

Antal kommentarer: 3

Christer

Satan!
Du har så rätt, vilken målning…


Jocke

Tips från en rutinerad löpare löpare…spring tills det står 10km på klockan 😉


Michael Olofsson

Du får sluta att skära så jävligt i kurvorna Johan.
Håll ytterspår så kan du hålla högre fart också.
Rock on….



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Varför blir jag så tjock av att springa?


Hej hopp. 

Nu har jag sprungit några veckor sedan jag gick sönder. Jag har nästan följt min sjukgymnasts råd att springa 2 kilometer åt gången i några månader. Jag är uppfostrad att man alltid ska ta dubbelt så mycket som det står på paketet. Om det tex står att man ska ta en Ipren så tar jag alltid två för att vara på den säkra sidan. I den andan tänkte jag att om hon säger 2 kilometer så borde det vara mer än dubbelt så bra med 5. När jag märkte att det funkade med 5 kilometer så testade jag att höja till 10 och jag varken dog eller fick amputera benen. Jag antar att det är tack vare att jag är så otroligt ung som jag har så makalöst bra läkekött.

Löpningen har faktiskt rullat på rätt bra de senaste veckorna. Jag har fortsatt springa på löpband med en sko-podd kopplad till Zwift. Jag nått level 2 eller 3 och har uppdaterat både skor och löparoutfit. Om ni ser mig i Watopia så får ni gärna vinka. Jag är mest ute lunchtid men så fort jag har köpt ett eget löpband så kommer jag vara ute dygnet runt. 

Nu till mitt stora problem, och vad som kommer bli mitt första projekt 2020. Varför blir jag bara tjockare och tjockare av löpningen? När jag ser löpare i tidningar och på tv så är de ofta trådsmala. Men inte jag, jag ser ut som en korpulent liten gubbe som har blivit tvingad av sin fru och läkare att börja röra på sig. Jag kan nästan se mig själv växa i spegeln när jag står på bandet. Det var verkligen inte därför jag började springa. 

Sen jag kastade ner cykeln i källaren den där augustidagen efter PBP har jag gått upp nästan 10 kilo. Med tanke på att jag vägde runt 62 då så är det procentuellt helt astronomiska siffror. För er som inte orkar räkna men som ändå vill veta så är det 16%. Smaka på den siffran, 16% viktökning på några månader. Och då har jag ändå sprungit under tiden. Det är nästan 1% viktökning per löppass. I vanliga träningsbloggar skulle du läsa om 1% ökning av Vo2 per pass eller 16% ökning av tröskelwatt efter ett bra träningsupplägg. Men inte här. Jag vänder på den steken och bloggar om 16% fettökning på ett halvår. Om jag inte får stopp på det här så kommer jag behöva köras med pirra till löpbandet.

Well, det var väl det hela. Nu ska jag koka ihop lite tacos och öppna en flaska rött. Jävla löpning asså. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

I just felt like running..


Hoppla poppla. Det här blev lite längre uppehåll än tänkt. PBP satt djupare än jag trodde. Jag var mentalt sänkt i flera veckor efteråt. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för hur det gick. Aldrig. Men man måste gå vidare. Livet är faktiskt mer än randonné trots att mitt senaste lopp kändes som gonorré. Vardagen gick vidare med lite sveda i hjärtat efter blundern i Bretagne. Resten av augusti gick åt till att älta. September också.

Jag har ganska lätt för att gå in 100% i saker och ting. En torsdag fick jag ett ryck och blev sugen på att börja springa. Jag köpte ett par löparskor på lunchen och en timme senare hade jag anmält mig till Stockholm Maraton. Dagen efter hängde jag med ett gäng bra löpare på lunchen. Vi höll tydligen 4:50-tempo på en 5-kilometers runda. Jag har aldrig mätt hastighet på det sättet så jag fattade knappt vad de snackade om. Krampen och värken benen var makalös. Det mjukades upp lite när jag cyklade hem. Den helgen såg jag ut som en uppstoppad järv när jag försökte gå omkring på tomten. Jag kanske ska tillägga att jag senast sprang för 5 år sen. Innan dess var 2004. 

På måndagen var det dags igen. Benen gjorde lite mindre motstånd men det gjorde fortfarande ont och krampen var nära hela rundan. Nu var vi på gång med löpningen. Jag och kollegan Flink drog igång en löparklubb och hetsade alla andra på avdelningen att hänga med och springa på luncherna. Vi kallar den Kenyanska löparklubben och har Kipchoge som förebild. Det var just då han slog världsrekord på Wien Marathon på 1:59:40 och blev första människa att springa ett maraton på under två timmar. Helt otroligt! Det går liksom inte att ta in.

Av bara farten råkade vi anmäla oss till Ultravasan 90 km. Nu hade jag sprungit två femkilometersrundor och kände mig redo för en ultramara. Klart rimligt. Inspirerad av löparfantomer som Alex Flores och Peter Oom så var det liksom inte några problem. Det är bara att springa. 

Fem kilometer på måndagen. Fem kilometer på onsdagen och fem på fredagen. Cykel till och från jobbet varje dag. Med varje dag kändes benen bättre. Andra veckan började löpningen kännas riktigt bra. Jag scannade Blocket efter löpband. Jag ville springa mer. Koppla upp Zwift till löpbandet och köra långpass på helgerna. Springa på kvällarna och ibland kanske springa innan jobbet. Jag var ville bara springa. Tredje veckan kändes det såpass bra att jag ökade till sju kilometer på måndag och onsdag. På fredagen var jag så pepp att jag drog av en mil på lunchen. Jag började tänka på att springa till jobbet. Det är två mil så det borde ta max två timmar. På lördagen kunde jag inte gå. Vänster knä var stelt och verkade vara trasigt. Jag tog det lite lugnt på helgen och på måndagen försökte jag springa igen. Det tog bara några hundra meter innan det gjorde så ont att jag var tvungen att stanna. Jag fick nästan åla tillbaks till kontoret. 

Under dagarna som kom så blev det bara värre och värre. Smärtan efter det första löppasset var ingenting mot hur det kändes nu. Nu var det mer som en påkörd grävling som man hade stoppat upp och kört på igen. Veckan efter blev det ännu värre. Det var en molande värk på kvällarna och sån smärta på mornarna att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Några uppmuntrande kollegor på jobbet trodde att det kunde vara menisken som hade gått sönder. Det peppade mig med berättelser om deras egna operationer och hur stor bedövningssprutan hade varit. Efter det ville jag bara kapa av benet vid ljumsken och glömma alltihop. 

Den eftermiddagen bokade jag tid hos Idrottskliniken som håller till i samma hus som oss. Efter undersökningen kunde jag andas ut. Det var inte menisken. Det var en akut inflammation till följd av överansträngning. Ett skolboksexempel på hur det blir när en medelålders man får för sig att börja springa, som sjukgymnasten sa. Efter fem veckors vila och rehab har jag nu börjat springa igen. Nu kör jag på löpband för att slippa gå tillbaks om det skulle göra ont. Sjukgymnasten sa att jag ska köra lite kortare löppass under några veckor för att sen kunna öka. Jag ska också börja köra styrketräning för att få bättre stabilitet i knät. Man kan ju tycka att alla år som cyklist ska ha förberett benen lite mer än så. Problemet låg nog i att hjärta och lungor var i toppform men resten av kroppen hade sovit i fem år. Typ som att ha en växellåda från en Skoda på en Ferrari och kör fullt spett på Nürburgring. Växellådan symboliserar min knän alltså. 

Jag ska köra en vecka till med rehablöpning. Sen jävlar kör jag igång igen. Fullt fokus mot Maran och Ultravasan!! I dagarna kom Randonnékalendern upp också så nu kan man börja planera randonnéåret 2020. Jag har lovat hemma att inte köra Sverigetempot. Det svider lite för jag hade verkligen velat cykla den men om allt går som tänkt kommer jag köra en 100-milare i alla fall. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Paris-Brest-Paris. Sämst när det gäller.


Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har laddat och peppat för PBP sedan 2015. Då körde jag tillsammans med min brorsa Calle Mölleborn, Toni Arndt, Niklas Wennberg och min engelska kompis John Barkman. Jag, Toni och Niklas kom in på 48:53. Andra bästa svenska tid nånsin. John ryckte på slutet för att vara säker på att slå det Brittiska rekordet. Han kom in två minuter före oss. Calle fick problem med hälsenorna och kom in strax efter oss men under 50 timmar. 

Inför årets PBP skruvade vi upp målet lite till. Det fanns en del saker vi kunde förbättra jämfört med 2015. Målet för årets PBP var att slå vår tid från 2015 och gärna att slå Krister Jönssons vinnartid 47:24. En enkel men ambitiös plan sattes ihop. Jag började samla mil och brevetlopp. Formen kändes riktigt bra under de långa breveterna. Peppen likaså. Sen kom sommaren och allt vad det innebär så jag missade de planerade 100-milarna som skulle vara nyckeln. Kroppen skulle nog hänga med ändå. Det mesta hänger på huvudet så länge inte formen är allt för dålig.

Dags för start. Vi rullade med bra i grupperna ut från Rambouillet. Vi behövde inte stressa utan det var bättre att vi cyklade säkert och stabilt. Det var planen. Ett jämnt tempo med korta stopp. Ingen stress på kontrollerna och ingen sovpaus, ingen! Efter 20 mil började Toni få problem i backarna. Han kändes inte lika overkligt stark som han brukar vara. Nånting var fel. Mitt i natten tappade vi bort honom i en backe. Vi försökte vänta men fortsatte efter ett tag utan honom. Toni bröt senare i Loudeac. 

Strax efter Loudeac (45 mil) började Calles hälsenor och knän strula. Vi fick hålla igen i backarna och fick därför släppa alla grupperna som kom ifatt oss. Innan vi kom till Brest mötte vi Niklas Wennberg som fortfarande låg i tätgruppen. Han hade vridit upp sitt mål till max. Han skulle hänga med tätklungan och siktade på en topp-10 placering. De körde otroligt hårt och Niklas verkade vara i dunderform. Verkligen imponerande. Vi tog en lugn stämpling i Brest där vi även träffade Krister Jönsson. Calles knä/hälsenestrul fortsatte. Under natten innan Loudeac gav jag efter för de bekväma tankarna som kommer när man är trött. Vi bestämde oss för att sova i Loudeac trots att vi hade bestämt att vi skulle köra genom natten. Vi sov nån timme i det stimmiga lunchrummet. Stoppet tog närmare tre timmar istället för beräknade tio minuter.  

Vi rullade vidare i vårt vakuum och tog det lugnt i backarna. Calles problem blev värre i takt med att backarna blev fler och fler. När solen gick upp och vi närmade oss kontrollen i Fougeres vid 90 mil sa Calle att han hade gett upp och skulle bryta på kontrollen. Jag hade ingen energi kvar för att försöka få honom fortsätta så vi delade på oss där. Jag fortsatte, gjorde en snabb stämpling i Fougeres och rullade vidare. Nio mil till nästa kontroll i Villaines la Juhel. Jag försökte få igång benen och huvudet. Det gick bra några mil men när värmen ökade och backarna blev ännu fler än tidigare så fick jag psykbryt. Det gick så fort så jag hann knappt tänka på vad som hände. Den negativa demonen som man fightas med hela tiden på såna här lopp tog över och vann.

Vi hade slarvat bort tid på att sova i Loudeac för att det kändes bekvämt just då. Calle hade brutit och vårt tidsmål var som bortblåst. Varför skulle jag fortsätta att mosa mig själv i 20 mil till. Mitt mål var egentligen inte att slutföra loppet, det var alldeles självklart att vi skulle göra det. Mitt mål var att slå min förra tid. Nu rullade jag in i Villaines på nästan samma tid som jag gick i mål 2015. Psyket var helt slut. Kroppen var överhettad och röven var sönderskavd. Fuck this shit. Jag tar tåget till Rambouillet och super ner mig. Jag är färdig med randonné tänkte jag och den onda demonen skrattade högt.

Sagt och gjort. Jag staplade in på kontrollen och sa att jag gav upp. De gjorde inget väsen av det utan skrev bara ”Abandonner” i stämpelkortet. Jag gick och satte mig på en stol och somnade. Nägra timmar senare fick jag skjuts av arrangören till närmaste tågstation. Strax innan det träffade jag Jocke Regenheim som vi hade mött på kontrollerna under det senaste dygnet. Han stämplade och cyklade vidare. Jag ringde Calle som hade kommit hem och bad honom komma och hämta mig i Le Mans. Nägra timmar senare var jag tillbaks på hotellet och tog en skön dusch. Sen gick vi ner och åt middag och drack vin tills jag somnade. 

Två dagar senare när jag körde bilen hem mitt i natten föll polletten ner. Vad i helvete hade jag gjort? Jag hade brutit PBP för att jag var trött och less. Jag var inte ens skadad. Jag bröt för att det var bekvämt. Det är så långt ifrån meningen med randonné man kan komma. Helvete vilken jöns. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv och mina beslut. Jag kan inte sockra till det på något sätt. Det är precis som det engelska uttrycket: Pain is temporary but quitting lasts forever, eller ”la douleur est temporaire, mais cesser de fumer dure pour toujours” som Google translate tycker att det ska heta på Franska sitter ganska bra. Det här kommer ta lång tid att smälta. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag är ansvarig för mig själv och mina beslut. 

 

Tre glada laxar innan start. Mustaschen är oljad och redo för äventyr.

Fint rull i solnedgången.

Härlig fransk gubbe på en kontroll.

Guide Michelin i Loudeac.

Fuck this shit, I´m going home.

Antal kommentarer: 1

Eva Mölleborn

Johan, du och Calle har gjort en bedrift! Dessutom har ni varit förståndiga! Vem sjutton kör bil i 90 eller 100 mil utan att sova! Stolt Mamma till er båda!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in