Blogg

Du och jag Karl, vi var inte som de andra.


Inom sociologin finns det två grundläggande, antagonistiska, sätt att se på människan och hennes fria vilja. Å ena sidan indeterminismen som menar att människor är fria aktörer som likt båtar på öppet hav kan navigera sig fritt och enbart behöver ta hänsyn till öar och grund emellanåt. Å andra sidan determinismen som menar att människor styrs av en struktur – vi vandrar runt i en park på stigar som redan är upptrampade (Månson, 2000). Det finns också ett tredje synsätt däremellan, vilket är det mest vedertagna. Enligt detta tredje synsätt är människor de som själva skapar strukturen. Aktör och struktur är beroende av varandra – aktörerna skapar strukturerna men det utifrån tidigare strukturer. Människor är alltså inte självständigt rationella utan styrs av andra människor som skapat deras förutsättningar. Giddens struktureringsteori bygger på detta tredje och sistnämnda synsätt (Lindgren, 2007).

Sedan den dagen jag kom till Jönköpings Cykelklubb någon gång runt 2007 har ungdomar alltid varit en bristvara. Vi har alltid diskuterat vad vi kan göra för att locka till oss nya, unga, medlemmar. Föreslagen har varit många och såväl stora som små; tidningsartiklar, ungdomsträningar på motorbana, servicebilar, GP-lopp i centrala Jönköping, medaljutdelning med Ludvigssons efter cykelcrossen. Framgångarna har dessvärre varit nästintill obefintliga.

Kanske är den svenska cykelsportens (eventuella inom parentes för att inte göra någon på happymtb upprörd) problem mycket djupare än vi kunnat föreställa oss? Giddens struktureringsteori skulle kunna förklara varför alla på en svensk cykeltävling idag känner igen varandra och nästintill är släkt. Heter du Fåglum i efternamn föds du med strukturen att bli cyklist – dina föräldrar har varit tävlingscyklister och du kommer antagligen gå i deras fotspår. Som aktör kan Fåglumen självklart välja att inte bli cyklist. Jag och Karl Immelsjö föddes av föräldrar som aldrig tävlingscyklat (som majoriteten av den svenska befolkningen) och strukturen pekade på att vi skulle spela innebandy, hockey, fotboll, dator eller börja rida. Nu valde jag och Karl istället att börja tävla på cykel, som de aktörer vi i viss mån är. Jag och Karl gick utanför stigen i parken och plötsligt hade Jönköpings CK åtminstone två ungdomar. Jag och Karl var avvikare. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

Att tävla på cykel ingår idag inte i ”svenskens” struktur. Cykla 300 kilometer på motorväg runt en sjöjävel en iskall natt i juni (legitimerad idioti mer känt under namnet Vätternrundan) ingår däremot i ”svenskens” struktur och det är därför cyklister alltid får frågan ”har du cyklat Vätternrundan?”. Det är också därför som den frågvise ser ut som ett frågetecken, rent av tittar på dig som om du inte vore värd fem öre, om du svarar att du inte cyklat Vätternrundan. Svarar du ja tillhör du strukturen, svarar du nej är du en avvikare. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

För att ge de utan cyklande föräldrar strukturen att bli cyklister utan att vara avvikare, med tighta kläder och rakade ben, måste tillräckligt många gå den stigen. Enligt mig finns det tre förutsättningar som mer eller mindre måste uppfyllas för att det ska bli verklighet. Den första, som du och jag kan påverka, är att cykelsporten i Sverige faktiskt finns. Det måste finnas tävlingar och tävlingsprogram (vilket jag skrivit om innan). Den andra förutsättningen är att det finns förebilder – kvinnliga och manliga framgångsrika cyklister som många ser upp till, ung som gammal. Den tredje förutsättningen är den absolut svåraste att skapa, nämligen en sund inställning till cyklister och cykelsporten hos allmänheten.

Cykel är idag för de flesta synonymt med doping och en klunga med cyklister på vägen betyder mänsklig bowling. Den förstnämnda associationen är förvisso ganska rättvis, cykelsporten har definitivt stora problem med doping. I andra sporten kommer doping aldrig på tal men att förhindra frågor från att se dagens ljus är också en sorts makt. Cykelsporten har själv valt att ta striden mot dopingen och måste löpa linan ut, något de dessvärre inte gjort än. Har du anmält dig till Vasaloppet och börjat träna så har du givetvis kommit en bit på vägen men ännu har du inte lyckats genoföra Vasaloppet. Har du anmält dig till Vasaloppet och börjat träna så har du tagit en risk och kan misslyckas – men det kan inte den som inte anmält sig. 

Det finns de som skriver bättre än mig kring cykelpendlare och deras vardagliga problem på denna hemsidan – men förhållandet aktör/struktur skulle förklara en hel del av problematiken kring cykelpendling. Varför uppträder bilister hotfullt mot cykelpendlare? Varför går gångtrafikanter mitt i cykelbanan samtidigt som de kallar cykelpendlarna för memils som leker Tour de France? Varför nonchalerar politiker cykelpendlare när de statsplanerar och varför ligger gruset på cykelbanan kvar två månader längre än det på vägen? För att cykelpendlare är avvikarna i en struktur där du ska köra bil. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

Även om vägen till en blomstrande cykelsport skulle vara så lång som jag beskrivit ovan så får vi inte lägga oss ner och självdö. Vi måste däremot vara realistiska och förstå att det krävs ett långsiktigt arbete, på gränsen till ett sisyfosarbete, för att få fler ungdomar till cykelsporten. Ett arrangemang, eller en träning, leder inte till fler ungdomar om det inte är en del av något större. Strukturer förändras sällan plötsligt men ibland kommer avvikarna, som jag och Karl, och om tillräckligt många avviker skapas en ny stig, en ny struktur. På detta vis kan cykelpendlare och tävlingscyklister –  som idag är avvikare med tighta kläder och rakade ben – bli normala. Men du och jag Karl, vi var inte som de andra.

Lindgren, S. (2007). Sociologi 2.0. Malmö: Gleerups.

Månsson, P. (2000). Båten i parken (5. uppl.). Stockholm: Norstedts.

Antal kommentarer: 4

Bengt

Att du själv använder uttryck som ”legitimerad idioti” kanske är del av svar på frågorna.


Sören Fabricius

Som vanligt tänkvärd och välskrivet.


eriksso

bra skrivet …


Dan Gunnarsson

Att cykla är nödvändigt som Erik Sandström skrev.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hur mycket tjänar du?


Av alla skolämnen är matematik det enda jag överlag upplevt som svårt och totalt ointressant. Siffror säger mig ingenting. Siffror säger inte heller någonting om människor. Svaret på frågan ”vad är din lön?”, ger oss möjligen en hint om vem människan är men det avslöjar inte allt. På samma sätt ger svaret på frågan ”hur många watt drar du?”, en liten indikation på hur stark cyklisten i fråga är – men svaret säger långt ifrån hela sanningen. För watt-nördar är w/kg sanningen som säger allt – den som producerar högst w/kg är den bästa cyklisten. Tyvärr är w/kg ännu ett tal i samlingen ointressana och ganska intetsägande siffror som är på gränsen till irrelevanta. 

Siffror är bedrägliga. Att 1+1=2 tror varenda barnunge sig veta men faktum är att en vattendroppe plus en annan vattendroppe blir en större vattendroppe. Detta är mindfuck på mycket hög nivå, till och med en del högskolestudenter har svårt att förstå detta. 

De som har dyskalkyli får idag huvudvärk när de läser nio av tio cykelbloggar i Sverige. Det är pulskurva hit, pulskurva dit, höjdmeter här, kilometer där samt timmar till höger och vänster. Enbart puls, timmar, kilometer, höjdmeter och kadens tillhör det förflutna – det är wattmätare som gäller för den som vill ge sina läsare den ultimata upplevelsen. Cykelbloggarna svämmar därmed över av siffror – maxkaft, medelkraft, normalized powah, lägsta watt, 5 minuters maxkraft, 20 minuters maxkraft, left/right/third leg powerbalance och wattafuck. 

Det är intressant läsning ur ett träningsfysilogisk perspektiv – alltså för din tränare och den inbitne. För en annan är det bara en väldig massa siffror. En del får dåligt samvete eftersom de tycker de tränat dåligt. Andra tycker att de framstår som starka i jämförelse. Några blir skrämda och tycker att du är jättestark. Ingen läser och bryter ut i skratt. Inte en kotte läser och går i taket av alla provokationer. Att läsa multiplikationstabellen rakt upp och ner är mer känslomässigt upphetsande än siffrorna från ditt senaste träningspass. 

Att läsa om någon annans siffror är som att samtala med fulla belgare på baren efter ett Kermis-race. Du kan kanske snappa upp en del ord här och var men i det stora hela förstår du ingenting. Att försöka avgöra hur bra ett träningspass varit genom att läsa om någon annans watt och puls är nästan omöjligt. Att avgöra exakt hur bra en cyklist är genom att enbart kolla på puls och watt är helt omöjligt och låt mig tala om varför genom att berätta om mina egna siffror.

Äntligen levererar jag lite siffror men först ska jag berätta en belmannhistoria om en belgare, en dansk och en Bellman (från Sverige). De satt och pratade om vem som var bäst på att cykla. ”Jag vann ett Kermis i Ghent och ett i Ottergem förra året och kvalade in till de belgiska mästerskapen”, sa belgaren. ”Det var då ingen, jag vann en deltävling i Post Cup före en kille från Saxo-Tinkoff och hela Cult Energy”, sa dansken. ”Jag kör mina fyror på 420 monark-watt och min cykel väger 6.8 kg”, sa Bellman. 

När jag gjorde ett max-test i november 2013 uppmätte jag ett vo2-max på 83.6 ml/kg/min. Min FTP (20 minuters  tröskel) låg på 350 watt och jag vägde in på 66 kg. I nedanstående bild kan ni se hur bra mina siffror var. Den efterföljande säsongen, 2014, är numera historia och det faktum att jag fortsätter tävla för min moderklubb år 2015 säger det mesta om hur bra jag egentligen var. Till syvende och sist är vi inte bättre än oss själva i verkligheten och siffror är just bara siffror. Av denna anledning brukar jag svara att jag är 16:e bäst i Sverige på cykel när de som inte känner mig frågar (jag blev 16:e på linje-SM 2014). Jag svarar inte att mitt vo2-max är över 80 ml/kg/min och att min tröskel ligger på nivån för professionella hjälpryttare. Efter denna konkretiserande utläggningen hoppas jag att du förstår varför siffror är ganska ointressanta och bedrägliga – det här var nämligen den första och sista gången jag skrev om mina siffror på den här bloggen. 

Cykel handlar (tyvärr, för min del) om mer än siffror. Teknik, taktik och aerodynamik samt tusen andra faktorer spelar också roll på en cykeltävling. Människor är på samma sett mer än deras lön. Det finns fler faktorer än inkomst som bestämmer vad som är en bra respektive dålig människa – och cyklist. Den som vill får gärna säga vad den har i lön, för det finns de som vill veta. Den som vill får gärna skriva om watt, för det finns de som tycker det är intressant. För egen del tycker jag att det är totalt ointressant och saknar substans men framförallt tycker jag att de som läser bör vara medvetna om att siffror aldrig säger hela sanningen. 

”Alltså, jag är en jävel på att spela Tony Hawk – men jag kan inte åka skateboard för det”

Daniel ”Bagarn” Guldfur (f.d. bagare, numera skäggig cykelmekaniker).

*****

Wattmätare är ett fantastiskt verktyg för den som vill utveckla sin träning och jämföra sig med sig själv. Wattmätare och deras siffror är inte grunden till underhållande läsning. 

Antal kommentarer: 7

Hannes

”FT” står ju dock i det här fallet för functional treshold power och är din maximla effektutveckling över 60 minuter. 😉

Jag hade kunnat räkna ut att dina siffror var bra redan innan det här inlägget baserat på hur du cyklar på tävlingarna. Cykel och fysik hör ihop. Vare sig du vill eller inte. Om man väljer att blogga om det eller ej är en annan fråga.

Det är intressant att läsa dina bloggar. Kvalité rakt igenom!


Mikael

Matematik är mer än bara siffror, det är logisk tänkande och problemlösning för att nämna nåt. Skolor är förövrigt skamligt dåliga på att lära ut matematik. 🙂

Trots mitt stora intresse för matematik och fysik så skriver jag väldigt sällan om siffror när det gäller cyklingen. Jag använder Endomondo men har inga planer på att dela med mig av det på min blogg. Siffror är intressant men tror jag håller det lite mer privat. Detta gäller det mesta i cyklingen och träningen, så som distanser, vikt, kroppsmått etc.


Ville

Alltså, nu blev jag kluven. Vet inte om jag borde skriva här. Men min första reaktion är fyfan vad rätt du har. Siffror är många gånger bara för att vi skall förenkla men så länge de inte hänger med i verkligheten så lurar vi bara oss själva.

Tacke vare detta får du mitt ”gilla” på FB.

Men sen är det så här med dina siffror. Om jag läser dem så tycker jag mig kunna utläsa att du inte är bäst och inte slår där ute än. För de är precis samma siffror som jag har. 351 watt på 20 min med 66 kg gjorde jag för någon månad sedan och det räcker inte hela vägen för mig heller.

Så dina siffror verkar stämma med din prestation och då pratar vi om att siffror inte skall stämma.

Dock lite kul att du gör det på syreuptag på 83 och jag på 70.


Katja

För bövelen, strunt i att läsa mitt årliga dygnschokladintag på bloggen då! :=


Petter Claesson

Du är ju uppenbarligen en grym cyklist men skulle säga att du är minst lika bra skribent!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den vill ju bara leka.


”Den vill ju bara leka”, är den allt för många gånger använda ursäkten från hundägare med aggressiva hundar. Vid närmare eftertanke vet jag inte om det går kategorisera hundar som aggressiva och inte aggressiva. För om sanningen ska fram så tror jag inte hundars beteende beror på uppfostran eller brist på den. I mina ögon är alla hundar oberäkneliga djur som allra helst vill attackera allt de ser – särskilt allt de ser på två hjul. 

Det finns ställen på Hökensås där människor inte synts till på år och dagar. För några år sedan passerade jag just ett sådant ställe på vintercykeln. Plötsligt kom en tax springandes längs vägen – rakt emot mig. Det fanns inte en människa i närheten och jag hade inget annat alternativ än att konfrontera limpan men fyra ben och hoppas på det bästa. Femtio meter innan vi möttes fick den syn på mig och gick till full attack. Jag fick ur ena pedalen, sparkade i luften och skrek slagord för att hålla den borta –  jag lyckas med nöd och näppe. En kilometer senare hade jag fortfarande inte sett skymten av en ägare. 

På Hökensås finns det två slags hundar: De utan sändare och de med sändare. De med sändare tillhör jägare, och har fullt upp med att spåra andra djur, så de brukar låta oss mindre aptitretande cyklister passera obemärkt. De utan sändare är däremot livsfarliga och deras högsta önskan är att kalasa på dig till förrätt och din cykel till efterrätt. De vill absolut inte leka. 

På en del ställen ute på landet finns meterhöga stängsel för att hålla dessa blodtörstiga bestar instängda á la Jurassic Park. Dessvärre saknas detta på en del ökända ställen och där är såklart hundarna inte sena att ta tillfället i akt och anfalla. Spexeryd är ett sådant ställe. BasHenke har två kamrater där, en liten och en stor. Den stora ser farligast ut till en början men den håller sig alltid på några meters avstånd och lugnar snart ner sig. Den lilla har däremot drabbats av Napoleon-komplexet och kan följa efter i flera kilometer. En gång höll BasHenke på att få in den i hjulet men han missade tyvärr med några centimeter.

BasHenke fruktar inte hundar – han vet att de inte vill åt hans sega kött. På ett distanspass kom en schäfer farande mot oss. Vi trodde att vi var på den säkra sidan då ett staket på två meter skiljde oss åt men plötsligt tog jycken ett språng och landade mitt i klungan. BasHenke bröstade upp sig, skrek och hytte åt byrackan som snart vek ner sig. 

Min första elittävling någonsin var ett kermis i den belgiska byn Anzegem. För att göra en lång historia kort så slutade min premiär i rännstenen efter en kilometer när en kille från Quicksteps farmarlag slog ut rakt framför mig i jakten på positioner i 50 km/h. Som tur var, mitt i all otur, landade jag raklång som en planka i rännstenen och kom undan med enbart skrapsår.

Sjukvårdarna plockade upp mig som en trasa och kastade in mig i ambulansen. Det knastrade i min mun och jag kunde inte avgöra om det var flamländskt grus eller mina tänder. Sjuksköterskan i ambulansen var en kille i tjugoårs-åldern – vi kan kalla honom Greg. Greg frågade om jag kände mig yr på både flamländska och engelska samt synade mitt uppskrapade ansikte. Jag svarade att jag inte kände mig yr, men resan i ambulansen gjorde mig nästan yr. De körde som idioter innan de slängde av mig och Greg på upploppet. 

I en gränd hade de byggt upp en provisorisk akutmottagning där en kvinnlig sjuksköterska mötte mig och Greg. Greg började tvätta mina sår och den kvinnliga sjuksköterskan assisterade. Plötslig smyger det in en skabbig schäfer från baksidan av gränden. Schäfern tycks vara besläktad med Cujo och går till attack när den känner lukten av blod från mina sår. Den kvinnliga sjuksköterskan försöker köra ut helvetet till byracka utan att ta tag i den med plasthandskarna. Flamländska Cujo vägrar dessvärre att ge sig och går istället till attack mot bordet med plåster. Vid det här laget tröttnar Greg och ställer sig upp, kastar tillbaka hunden in på baksidan, byter plasthandskarna och fortsätter sedan att plåstra om mig som om ingenting hade hänt. 

Efter omplåstringen ger Greg mig en gigantisk aluminiumfolie för att jag ska kunna hålla värmen i den belgiska våren. Greg insisterar på att följa mig till lagets buss. På vägen dit hämtar vi min cykel. Jag vet inte om de i sekretariatet tyckte synd om mig eller om de druckit för mycket Jupiler men de gav tillbaka hela startavgiften istället för halva när jag lämnade in nummerlappen. Vi passerar baren och där inne vänder sig gubbarna om är de ser mig. Jag ser vad de säger. Stackars pojkvasker, han är inte gammal den där. 

Väl framme vid bussen skiljs jag och Greg åt. Det är nästan så att vi kramas i den flamländska blåsten. Inte nödvändigtvis för att det uppstått några känslor oss två emellan utan för att det känns som slutet på en skräckfilm – en skräckfilm med mycket blod och rabiessmittade hundar. Jag och Greg känns som de sista två överlevarna. Greg är hjälten och jag är den hjälplöse som knappt kan försvara sig mot en limpa på fyra ben. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jeansmannen har återvänt


På vägen mellan skolan och tåget igår tyckte jag mig se ett bekant ansikte. Jeansmannen parkerade sin cykel utanför Arbetsförmedlingen och stegande sedan in där. Allt gick snabbt så jag hann inte se om det verkligen var Jeansmannen. När jag satt på tåget hem greps jag av samma känsla som Rafiki i Lejonkungen. Ni vet i den scenen när Rafiki fångar lite bös, lägger det i ett sköldpaddeskal och förstår att Simba fortfarande lever och är på väg tillbaka till Lejonklippan.  

Jag vet inte exakt vilken dag det var men första gången jag träffade Jeansmannen så var klockan 9.00 och vi befann oss på Piren. Där stod han i ett par grova vinterkängor med sin hybrid, iklädd en tunn regnjacka och tjock mössa under hjälmen. I ryggslutet stack en rutig flanellskjorta ut under regnjackan. Om ni inte redan förstått det själva så hade han även jeans på sig – ett par slitna gamla Levis. Jag trodde att han var en av Bernts cykelkompisar så jag varken funderade över eller frågade vem han var.

Det var inte varmt den dagen – kanske två grader – och det duggregnade lite hela passet. Bland de funktionsklädda hördes emellanåt små tysta klagomål – men inte från Jeansmannen. Efter tre timmar hörde jag honom prata för första gången. ”Har du en Snickers eller något att äta?”, frågade han. ”Nej”, svarade jag och ljög så att det sjöng om det. Jag hade nämligen mat med mig, men jag skulle cykla fem-sex timmar den dagen och var inte beredd att dela med mig. Samtidigt började jag ana ugglor i mossen – det här var inte en av Bernts cykelkompisar utan en ny förmåga. Således började jag fråga ut honom. ”Du kör riktigt bra, det är inte alla som hänger med så bra som du. Särskilt inte i sådana kläder. En del kommer hit i Gore-Tex för tio tusen kronor men efter en timma ger de upp”. Jeansmannen svarade att han cyklat Vätternrundan i busväder. Enligt honom hade många frusit den gången men inte han – för han hade sin regnjacka. Den dagen cyklade Jeansmannen med oss i tio mil utan minsta tendens att vara nära väggen.

Jeansmannen fortsatte att dyka upp med jämna mellanrum på våra distanspass. Det var ingen som lyckades dra ur honom vem han egentligen var. Istället började ryktena gå – en del sa att han var uteliggare och andra hävdade att han var en vanlig snubbe som gillade att cykla och bodde i ett hus någonstans. Någon frågade vad han hade under jeansen. ”Kalsonger”, svarade han.

Så kom den där dagen i februari när Jeansmannen inte dök upp på Piren trots strålande väder. Vi cyklade ett varv runt Landsjön. Dagen till ära fanns Philip Lindau och Löken i sällskapet. Löken ville att vi skulle bogsera honom hem till Habo så efter varvet runt Landsjön styrde vi genom stan och utåt Trånghalla. Helt plötsligt såg jag en bekant silhuett i fjärran – Jeansmannen. Likt en hägring i öknen uppenbarade han sig och snart satt han som vanligt i vår klunga med sina jeans.

Jeansmannen matade på med sina kängor uppför Trånghalla-backen och på toppen var det bara han och jag kvar. Jag visste inte vad jag skulle säga detta storslagna ögonblick. ”Han i blå kläder, Philip Lindau, han är proffs i ett norskt lag och du har cyklat ifrån honom uppför”, kläckte jag ur mig. ”Okej, det namnet känner jag inte igen”, svarade Jeansmannen och sen sa han ingenting mer. Några timmar senare fortsatte jag och Philip själva medans de andra vände tillbaka mot Jönköping. Jeansmannen, som körde dubbfritt, ställde av Bama, som körde med dubb. Den kvällen slet Bama av dubbdäcken i vredesmod.

Våren kom och Jeansmannen försvann. BasHenke påstod att han konverserat med Jeansmannen på Hemköp – i övrigt fanns det inget som indikerade på att han fortfarande var vid liv. Detta var tills jag såg honom utanför Arbetsförmedlingen i fredags.

Idag var jag på väg hem från ännu ett distanspass som börjat vid Piren klockan 9.00. Cyklandes utmed Vätterstranden ser jag en cyklist i tempoställning komma farandes mot mig. Snart känner jag igen honom – hybrid, grova vinterkängor, tunn blå regnjacka, en flanellskjorta som fladdrar och så de där jeansen. Vid det här laget var jag ganska såsig i skallen men när jag inser vem som kommer cyklandes får jag världens största leende på läpparna och hälsar så att jag nästan faller av cykeln. Jeansmannen reser sig upp ur tempoställningen, ler, och vinkar tillbaka. Sen försvinner han lika fort i medvinden som han uppenbarade sig.

Jag vill inte veta vem Jeansmannen är. Det blir bäst så helt enkelt. Han är en legend förhöjd i dunkel och bör så vara. Jag behöver inte veta heller. Oavsett vem han är så är han faktiskt en begåvning på cykeln. Han är ett unikum när det kommer till mental hårdhet. De som skriver om karaktärspass hit och pannben dit har aldrig hört talas om Jeansmannen. Det spelar ingen roll vem Jeansmannen är för idag fick han mig att bli riktigt glad. Simba lever. Det är dags.

Antal kommentarer: 3

Fredrik Rostedt

Lördagen den 8:e februari 2014. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om den dagen. Jag låg på 92% av maxpuls uppför björnebergsvägen på vägen hem och jeansmannen försvann i fjärran.


Mikael

Jag kräver härmed ett helsidesreportage i pappersblaskan. Redaktionen bör nu bege sig till Piren och ta reda på vad denna jeansman är byggd av.


Redaktionen Bicycling

Vi håller helt med dig Mikael. Och minst 8 sidor behövs nog för ett rättvist porträtt av Jeansmannen och hans bakgrund. För att inte tala om hans träningsschema som vi säkert alla är lika nyfikna på.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Unofficial Preview of the Teams in the Swedish Elite Mens Category 2015


Den enda riktiga säsongen – vintersäsongen – lider mot sitt slut och snart börjar säsongen som inte är på allvar – tävlingssäsongen. Den riktiga säsongen, som alltså är vintersäsongen, går ut på att skriva och skryta om sina watt på TC och distanspass så mycket som möjligt. Den oseriösa tävlingssäsongen går ut på att göra resultat alltså kunde den lika gärna kvitta. Hur som haver så börjar snart tävlingssäongen och jag tänkte följa upp min succé, Unofficial Swedish Cycling Awards 2014, med en Unofficial Preview of the Teams in the Swedish Elite Mens Category 2015.

En del blir kanske blir lite upprörda över att jag bara skrivit om herrarnas elitklass. Jag hade gärna skrivit om damernas elitklass också men tyvärr har jag för dålig koll på cyklister och lag. Kanske kan mina eminenta bloggfavoriter Sundström och Andersson leverera något liknande i mån av tid och intresse? Dessutom vet jag att en del känner sig kränkta eftersom jag inte skriver om MTB men världen hade ju varit helt upp och ner om jag, som aldrig cyklat på en riktig MTB, började skriva om MTB. Jag vill också påpeka att lagen nedan listas i alfabetisk ordning och inte efter ranking. Alla lag och cyklister har inte fått vara med men tyvärr kan jag inte skriva hur mycket som helst och om vemsomhelst.

CK Bure

I Halmstadklubben CK Bures elitlag hittar vi Edvin Tholin som är den svenska elitklungans Marcel Kittel. Om Edvin kommer till tävlingshelgen i en ny frisyr har alla andra elitcyklister samma frisyr nästa tävlingshelg. Peter Carlsson har blivit ett år yngre i år igen, obekräftade källor påstår att han lever sitt liv baklänges som Benjamin Button. Filip Bengtsson satsar på att bli Årets Bad Boy 2015 – ett pris som han vann 2014. Mer om det finns att läsa på hans egen blogg. Frågan alla nu ställer sig är vad han tänkt hitta på för att förtjäna detta pris i år? Kasta in en stinkbomb i kommissariebilen? Hälla laxeringsmedel i kioskens kaffe på tävlingen där det bara finn en bajamaja? Lufta däcken på Bliz Meridas servicebil?

Målet med säsong 2015: Bussen ska hålla hela året ut.

Chiefen: Pappa Bengtsson vet hur en cykeltävling går till punkt slut.

CK Hymer

Joakim Rundhs grabbar har alltid några Corona Extra i sin stök-buss och de har aldrig hört talas om det svenska begreppet smygträning. Något så osvenskt som deras Komiskampen finns inte. Riktiga svenska cyklister smygtränar eller skryter om höga watt som aldrig kan bekräftas. Stjärnorna i laget är Jacob Södergrann och Marcus Johansson som båda kan bli livsfarliga om de hittar tillbaka till formen de hade 2013. Dessutom finns här flera hungriga namn som Hägglund, Filipsson, Nystrand, Brengdahl m.fl. Jag höll nästan på att glömma den största lilla smygaren av dem alla – Rasmus ”Mus” Mikiver. När jag såg honom på Svanesunds GP förra året såg det ut som att han skulle falla av cykeln och dö – några minuter sträckte han armarna i skyn samtidigt som Joakim var i extas. Den kvällen gick det åt några Corona Extra.

Målet med säsong 2015: Samma som CK Bure – bussen ska hålla hela året ut. Stök-boxen ska också hålla hela året ut. 

Chiefen: Joakim Rundh är utan tvivel den mest engagerade sportchefen bland de svenska elitlagen.

Göteborg Cycling Team

Det här är laget med goa gubbar från Göteborg (och en från Köttkulla). Märkligt nog heter ingen av dem Glenn. Till 2015 har de signerat Hannes Forsby direkt från juniorklassen och Martin Gotting från sock-staden nummer ett: Köttkulla. För de som aldrig hört talats om Köttkulla så kan jag berätta att det ligger strax norr om Gällstad/Lager 157. I Köttkulla finns sock-fabriken Bola som gör fantastiska strumpor. Dessvärre har Bola bara öppet på torsdagar så det är lite knepigt att få tag på deras strumpor. Det här är laget som tävlar främst för nöjes skull så deras vinster är lite som ett par strumpor från Bola – sällsynta men uppskattade.

Målet med säsong 2015: Den i laget som får sämst tid på Svanesunds-prolog tvingas byta namn till Glenn så att de har en Glenn i laget 2016.

Chiefen: Laget har mig veterligen ingen uttalad sportchef – total anarki. Eller så har de en hemlig sportchef. I så fall måste han heta Glenn.

Motala AIF

Motala AIF kommer till denna säsongen med ett spännande lag där flesta har en koppling till Dalarna. Utöver deras trupp från förra året med bl.a. Darvell, Stevensson och Landström så har de förstärkt med namn som Ove Nilsson, Magnus Andersson och Erik Wallén. Ove Nilsson är klungans polis och tillsammans med Stevensson och Landström bildar han en trio som har mer erfarenhet än resterande del av svenska herrelitklungan. Magnus Andersson var förra årets stjärnskott. Dessutom har de några riktigt grymma juniorer, främst Gutstaf Andersson, som antagligen kommer köra i elit direkt när första bästa tillfälle ges.

Målet med säsong 2015: Inte bli missuppfattade för att vara Falu CK.

Chiefen: Här finns ingen uttalad som är enbart sportchef utan cyklisterna delar på det ansvaret. Av någon anledning har jag svårt att se någon säga emot om Landström skulle ryta till.

Team Argon 18 Scandinavia

Marcus Svensson, Anders Ekh, Petter Persson och Isac Lundgren – Freddy Johansson var inte helt fel ute när han kallade Team Argon 18 Scandinavia för långskånkarna. I laget finns också Andreas Thell, Patric Ericsson, Richard Larsén och (Michael Olsson) som drar ner medellängden något. Nu ska vi måla upp ett riktigt dråpligt scenario: Föreställ er att Marcus Svensson, som leder SWE-CUP sammanlagt, får punktering i täten på Västboloppet. Detta drama utspelar sig efter grusvägen på sista varvet så klungan är sprängd i atomer och servicebilarna är långt borta. Andreas Thell sitter också i tätgruppen och bestämmer sig för att ge sin cykel till Svensson. Jag tror inte att detta scenario är en omöjlighet då detta lag verkade ha en riktigt go sammanhållning förra året och de skulle säkert kunna göra uppoffringar som att byta cyklar med varandra. Jag vill också lyfta ett varningens finger för Isac Lundgren som bara blivit bättre och bättre sedan den dagen då vi körde Hammarrundan tillsammans. Under vintern har Isac fört ett hårt krig mot de som skryter om karaktärspass och höga watt på sociala medier – antagligen för att smyga med sin egen smygträning.

Målet med säsong 2015: Inte behöva jämna ut lagets budget genom att arbeta som cyklande brevbärare på PostNord.

Chiefen: Höllgren och Lindström är mycket kompetena men frågan är om inte den senare tillhör cyklisterna i laget då han tränar som besatt.

Team Bliz Merida p/b Cyclesport.se

Team Bliz Merida p/b Cyclesport.se var ett av de starkaste lagen förra året – mycket tack vare Yannick Janssen och Matti Manninen. Den sistnämnde är numera borta men ersättarna går inte att dra för hacke; Robert Pölder, Johan Svensson och några utländska rekryter som vi lärt oss kan överraska. Framförallt har de värvat Hampus Anderberg. Under hösten fick jag för mig att Hampus skulle spendera 2015 års säsong i ett Continental-lag eller kanske Team Tre Berg – Bianchi. Han är så bra, men valet av Bliz kan vara klokt för det ger honom utrymme att växa och så antar jag att han ska ta studenten. Dessutom får Hampus köra med Harring som sportchef i ett år vilket betyder att han får möjligheten att bygga upp en schysst samling med väskor från EPIC.

Målet med säsong 2015: Köra u6 i de fräckaste dräkterna som mänskligheten någonsin skådat – Tidaholmsborna inkluderat.

Chiefen: Mannen, myten, legenden – Mats Harring fortsätter tillsammans med Dennis Nystrand och bildar en mycket erfaren duo som var centimeter från att fronta en husvagn på Västboloppet 2014.

Team Tre Berg – Bianchi 

Kim Magnussons taktik må vara att han och jag inte hade något att förlora men hans nya lag, Team Tre Berg – Bianchi, är laget som har allting att förlora på de svenska tävlingarna. Jag vet inte hur mycket de kommer tävla nationellt men här finns en blandning med cyklister som lätt håller för ett internationellt tävlingsprogram. Wetterhall, Gustavsson och Gingsjö står för erfarenheten. Alexander Fåglum, Kim Magnusson, Lucas Eriksson, Gustav Höög, Ludvig Bengtsson och Jan Marcus Fäglum Karlsson är alla stora talanger som ska få chansen tävla utomlands. Sebastian Balck är – jag citerar honom själv – en 71 kilo tung och småfet cyklist med tröskel på 409 watt vars högsta önskan är att få vara med i den lokala (Kalmar) tävlingen ”Jag vill köra Ironman” för medelåders män. Oavsett om de tävlar mycket i Sverige detta år eller inte så kommer Team Tre Berg – Bianchi vara laget att slå 2015.

Målet med säsong 2015: Törebodatempot (det är nästan en hemmatävling och de har många som är mer än bra på tempo).

Chiefen: Thomas Löfkvist muckar du inte med i onödan. Jag säger bara sju timmar utan frukost.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vätternrundan och Tour de France körs inte på samma planet.


Långt ifrån civilisationen, närmare bestämt ute vid scoutstugan i Klinta, låg en gran som täckte halva skogsvägen. Buskage och andra växter av dessa enorma proportioner brukar sällan sugas in i hjulen så jag svängde undan lite nonchalant i sista stunden. För sent visade det sig och plötsligt hade hela trädet virat in sig i mitt bakhjul, skivbroms och bakväxel. När jag lite senare var i full färd med att lirka ur trädet och reda upp kaoset kom ett par gåendes längs skogsvägen. Lika förvånade som vi var över att se dem var de över att konfrontera tre cyklister mitt ute i obygden – varav en med pyntad cykel. Paret började så smått inleda en konversation med Basheneke samtidigt som jag räknade ner sekunderna till det att frågan skulle komma och efter mindre än en minut kom den – ”är ni ute och tränar för Vätternrundan?” Bashenke försökte spela artig och började improviserat prata om hur säsongens stora mål var Vätternrundan på under åtta timmar. Jag blev arg över att framställas som en motionär med julgran i bakhjulet och innan Bashenke hann prata till punkt flög jag upp och svarade att jag minsann cyklat Vätternrundan en vanlig torsdag och det var därmed ingenting för oss. Konfronterad och lite illa berörd av mitt sylvassa svar replikerade nu tanten – med hopp om att lugna ner den hätska stämningen – ”jaha, ni kanske kör det här Paris-Brest-Paris då”. I samma stund fick jag loss granen ur mitt bakhjul med ett ryck för att ni rörelse gå till attack mot tanten med den i högsta hugg. Bashenke stoppade mig i sista stunden och utan att svara ordentligt på frågan kring Paris-Brest-Paris cyklade vi därifrån.

Innan Vättern GP 2012 nålade pappa fast nummerlappen på Daniels tempodräkt, Rudelius kissade i en blomkruka och jag pumpade kolfiberhjul. Majoriteten av de som skulle cykla Vätternrundan några dagar senare och gick runt i stan den kvällen förstod inte vad vi höll på med. Än mindre förstod de när tävlingen började. Det må vara hänt att antalet cykelmotionärer och cykelpendlare i Sverige idag är större än någonsin – vilket en del påpekade efter mitt förra blogginlägg – men detta betyder inte att cykelsporten är större än någonsin i Sverige. Motionärer är inte tävlingscyklister.

Motionärer som cyklar t.ex. Vätternrundan har ett mål, en tid de ska klara av – kanske tillsammans med samarbete. Cykeltävling, däremot, handlar om den enes bröd den andres död. Tim Krabbé skrev att den duktige cyklisten äter sin motståndares tallrik ren först. Tävlingscykling är en av de råaste idrotterna som finns – när du blir avhängd på en cykeltävling är det rullgardin ner, dagen är över och du är kass. Det är en brutalitet som ligger långt ifrån motionssporten cykel och många motionärer har svårt att förstå den. Samma brutalitet är också charmen med tävlingscykel. Det totala nederlaget för de som inte räcker till är samtidigt det som skapar de episka hjältarna inom cykelsporten. 

De som inte är tillräckligt insatta tror att spurtare bara kan cykla 200 meter och de sitter alltid där framme eftersom alla andra rullar ut röda mattan för dem. Detta stämmer inte. Alla cyklister på startlinjen vill såklart vinna tävlingen – om de kan och får. För att spurtarna ska kunna vara där framme på slutet måste de vara extremt starka och klara av att ta sig fram i 50-60 km/h för att avslutningsvis accelerera uppåt 70 de sista 200 metrarna. Dessutom, vilket många helt förbiser, måste spurtare ha så pass vassa armbågar att de klarar av att placera sig längst fram. Den som sitter i vägen för en spurtare på slutet kan få ta emot slag, glåpord och i värsta fall bli uttryckt i diket. Trevliga cyklister vinner aldrig cykeltävlingar men det gör inte otrevliga cyklister heller för den delen.

Vätternrundan, Vasaloppet och Cykelvasan säljer idag slut på sina startplatser snabbare än någonsin trots diskutabla priser – utan tvivel är det så att fler motionerar i Sverige idag än någonsin förut. Antalet elitidrottande har däremot minskat. En av testledarna på Concept i Jönköping blev för 20 år sedan 250:e löpare på Lidingöloppet med tiden 1.52. På samma tid idag hade han blivit 25:a. Ökat tryckt på motionsloppen är inte detsamma som ökat idrottande eller ens ökad aktivitet hos den svenska befolkningen. Det kvittar hur många som cyklar Vätternrundan för så länge som SWE-CUP för juniorer har mindre än tio deltagare är svensk cykel allt annat än välmående. 

Jag har inget emot motionärer – de är en del av cyklingen de också (en mycket trevlig och fantastisk del) – men om svensk cykel ska vara konkurrenskraftig internationellt måste utvecklande av cykeltävlingar och tävlingscyklister vara det stora målet, inte fler motionärer. En del motionärer kommer utvidga sitt intresse för cykel för att närma sig de främmande och något skräckinjagande tävlingscyklisterna. Förhoppningsvis kan till och med en del väcka intresset hos sina barn, men långt ifrån alla. För att få fler ungdomar att börja tävla på cykel måste vi intressera dem för cykel som tävlingssport – inte cykel som motionsform. Motion och tävlingscykel är parallella, de har mycket gemensamt, men de är inte för den delen gemensamma. Tävlingscykel är absolut inte en biprodukt av motioncykel. 

När studentfesten slog igen portarna 2013 stapplade jag vidare och snart befann jag mig nere vid vägen där Vätternrundan korsar Jönköping samma natt. Trots att min rationallitet vid denna tidpunkt var långt ifrån det normala såg jag snart hur oerhört korkade cyklisterna var – de låg inte på hjul och de körde inte tillsammans i klungor trots att de snart skulle få kantvind hela vägen upp till Askersund. Odräglig som jag var stod jag snart ute i vägen och försökte berätta för dem hur det skulle gå till. Hade jag blivit förfrågad skulle jag till och med varit villig att ta någons cykel och visa. Givetvis var det ingen som frågade för de trodde att jag var en full idiot som inte hade en aning om vad jag gjorde eller vad jag pratade om. Där hade de fel – jag var en full idiot som inte hade en aning om vad jag gjorde men jag visste mycket väl vad jag pratade om. 

Antal kommentarer: 12

Mattias

Väl rutet!

Fast jag måste ju säga att det är ganska imponerande att träffa på någon mitt ute i obygden som faktiskt känner till Paris-Brest-Paris. Det hör ju inte till allmänbildningen direkt 🙂


Bengt

Jag förstår inte hur det här inlägget skall öka eller förbättra tävlingscyklandet i Sverige


Bengt

Jag förstår inte hur det här inlägget skall öka eller förbättra tävlingscyklandet i Sverige


Marcus Persson

Bengt: Jag har också svårt att förstå hur detta inlägg ska öka eller förbättra tävlingscyklande i Sverige då jag inte ger några konkreta exempel på hur en sådan förbättring skulle göras i just detta inlägget. Det här inlägget förklarar bara skillnaderna på motionslopp och proffstävlingar. Jag vet vilka skillnaderna är, jag har kört båda.


Katja

Haha va jag garvade åt din VR-reaktion. Blir själv less på den frågan. Eller, ännu värre, när nån frågar om man cyklar VR, man svarar NEJ och så märker man att motionären ifråga inte längre ser en som en CYKLIST #facepalm



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in