Blogg

Distans i bergen på Gran Canaria


Idag var det dags för fem timmars distans för samtliga ur CK08 Ride of Hope. Detta rykte hade spridit sig runt på ön och när jag kikade bakom axeln efter någon timmes rull från Mogán till Playa del Ingles hade vi plötsligt fördubblat klungan från när vi körde hemifrån.

Givetvis ville allehanda snubbar på ön ligga på fin tjejrulle. Can´t blame them – mina lagkamrater är snygga bakifrån!

Från Playa del Ingles körde vi upp mot Fataga, San Bartomolé och Ayacata, vilket jag skulle tro är en av de mest välkända klättringarna på ön. Det är en lagom behaglig stigning som går mycket upp och lite ner. På ett ställe kan man se kameler men mest kan man se berg som är fina men långt borta i fjärran (vilket är jobbigt eftersom man vet att de ska bestigas).

Vi kom till en fin utsiktsplats där det givetvis skulle plåtas (och hämta andan). Jag måste säga att jag tycker att vi matchar bra med bergen i bakgrunden!

Efter några dagars shitty shape/biverkningar av en gammal förkylning började jag äntligen känna igen mina ben igen. Det var roligt att klättra – benen och skallen var på plats även om svetten dröp. Detta gjorde mej upprymd till den grad att jag trampade på så hårt att jag fick en junior/PB-rand kryddad med lite blod på köpet. Nej jag minns inte hur det gick till, men jag bjuder på den!

Jag har sagt det förut – men sällskap i bergen är guld värt. Alla i gruppen trampade på i sin egen takt och kände sig växevis starkare och svagare. De som hade extra krut i benen och nådde stigningarnas toppar först cyklade ner för att heja på den som låg sist uppför. Snacka om solidaritet!

Vi fikade i Ayacata och alla drack Cola som att det vore en skänk från ovan. Nästan värt att svettas floder i bergen för att få njuta så mycket av socker!

Fem timmars cykeltid och cirka 2000 höjdmeter bestegs idag. Riktigt bra jobbat av samtliga i laget! Hur långt cyklade vi då? Gissa! Tjusingen med att cykla i berg är att hastighet och sträcka blir mindre väsentliga siffror i sammanhanget – det gillar jag.


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Emil Johansson om livet upp och ner
  • Grusat ner oss!
  • Snackat med Jonas Bohr om rekordförsöket
  • Kraschat på Mallis 312

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 2

Patrik

Jag gissar på 9-10 mil!

Jag kom 7,7mil på 4h och 2300 höjdmeter i norge i somras, och ni cyklade säkert snabbare än mig 🙂

http://www.strava.com/activities/69205761


Ingrid Kjellström

Bra gissat! Det blev ca 10,5 mil. Höjdmeter äger över tillryggalagd sträcka skulle jag säga!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Inte alltid så kaxig i backarna!


Jag fortsätter att nöta på i backarna på Gran Canaria och tänkte börja med att bjuda på ett av mina inte så stolta ögonblick (för att ni inte ska bli för advunsjuka på det faktum att jag bygger cykelbränna när de flesta av er andra tuggar på i ett grått Sverige):

Bilden ovan föreställer när jag kör en timmes klättring i ett värmehål. Platsen är upp från St:Nicholas på norra sidan av Gran Canaria. Svetten dröp och mjölksyran stod mej upp till öronen. Jag stängde av min garmin för att slippa se hastigheten (krypfart) och pulsen (skyhög). Nej, det var inte ”Ingrid shit va kul det är att cykla i berg” där och då – det var ”Ingrid ta mej hem till en kall cola!”. Ibland är man inte så kaxig alltså.

Men vet ni, man kommer ju alltid upp för backarna! Varje tramptag tar en närmare toppen och det finns ett speciellt framgångsrecept som vinner över de flesta andra: bra sällskap! Det kan verkligen få minutrarna av mjölksyra att kännas kortare än när man bara lyssnar på sina egna flåsande andetag. Jag har förmånen att ha en av mina bästa cykelpolare med mej nere på ön – utmärkt när mitt eget träningsschema inte matchar med lagkamraterna i CK08 Ride of Hope.

”Asså det här blir ett rullpass för mej, jag har bara 60% av maxpuls”, hojtade Andreas glatt när jag flåsade som att jag hyperventilerade i backarna. Men jag bjuder på den – kul att en kompis kan få känna sig stark när jag var weak.

Och när jag kommit upp för backkrönet var jag typ såhär nöjd som på bilden ovan. Eufori! Jag var förkyld förra veckan och hoppas att jag nu trampat ur skiten och lämnat den på andra sidan berget!

Vägen hem från klättringen efter St:Nicholas till Mogan är nämligen behagligt böljande utför och på ett ställe finns en oas med en snubbe som står och pressar apelsinjuice. Perfekt att kyla ner sig med!

I övrigt rekommenderar jag att cykla till St:Nicholas om man befinner sig på ön. Det är inte alls lika turist-plastigt som övriga delar. Det finns inga menyer på svenska och det går rykten om att kidsen i byn kan kasta apelsiner på cyklister. En upplevelse utöver det vanliga turistgnaget!


Antal kommentarer: 3

Petter Eiring

Jag mötte er och hejade på er när ni var på väg tillbaka från St Nicholas! Det var en tuff stigning.


Ingrid Kjellström

Jaså var det du på mtb kanske?? Kul att du kände igen oss!


Petter

Nix, det var inte jag på mtb. Men det spelar ingen större roll. Jag hade Roberto Vacchi-kläder och racer…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Äntligen på Gran Canaria!


Äntligen är jag på Gran Canaria och cyklar med mina lagkamrater från CK08 Ride of Hope. Det var inte sedan i somras jag fick ligga på sådan finrulle (finrumpor!). Därför gick det enkelt att cykla upp för dagens första stigning, testbacken efter Mogan. Benen hinner inte klaga på att dom är trötta när läpparna inte kan sluta le.

Vi är sex brudar på plats och bor i Puerto Mogan på sydvästra delen av ön. Åt ena hållet ut från huset ser man havet och åt andra sidan just den omtalade testbacken. Det är en fin serpentinväg med behaglig lutning som tar ungefär en halvtimme att slita sig uppför om man är snabb.

Det tar kanske 40 minuter om man kör 4:or uppför, vilket mina fellow teammates gjorde. Så tar det något längre tid om man passar på att njuta av utsikten på vägen upp. Jag valde det sistnämnda och hasade mig upp i behagligt tempo (för att vänja benen vid klimat och lutning!).

Uppe på toppen var brudarna lagom möra och nöjda. Med den sköna vetskapen att dagens värsta klättring var avklarad fortsatte vi nedåt Soriadalen. Efter en skön nedförslöpa samlade vi ihop oss och körde lagtempo ner mot kusten igen. Även fast det var första gången som vi körde med hela truppen samlad fick vi fint flyt, roligt! Jag som mest blivit avhängd av franska hetsiga snubbar under hösten i Schweiz njöt av att få ligga på stabil rulle igen.

Eftersom vi hade fyra timmar på schemat passade det utmärkt att skarva österut till Maspalomas för att äta glass på den fina glassbar som finns där. Perfekt!

Första dagen av fjorton avklarad för min del! Kan inte tänka mig något bättre sätt att fira semestern (jullov från plugget på).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Alternativ toppträning


Damer och herrar, jag är tillbaka i bergen i Schweiz. Egentligen hade jag utlovat bibs-bilder här från den mer södra delen av Europa, men det har inte blivit av än. Jag fick nämligen chansen att hänga med en fransk polare till franska alperna och högre höjdmeter. Där begränsar snön cykelmöjligheterna.

Inte så illa det heller, det är coolt att man har kunnat cykla racer i Sverige i januari, men jag ogillar det faktum att vädertillståndet står/stått snett till. I januari ska man helst vada i snö! Och jag har hittat en ny snörelateradhobby – skitouring, eller ”gå på topptur” som man säger i Norge. Det innebär att man sätter stighudar under sina alpina skidor och går upp för backarna/berget.

”Men det finns ju en lift”… visst, men har ni provat att åka lift upp för en väg och sedan cyklat ner? Då är man inte alls lika värd de där farttårarna på vägen ner som om man cyklat uppför – kämpat och svettats för att nå toppen. Skitouring må vara något mer extremt, det tar cirka tre timmar av pulsande uppför för att få åka skidor ner i en kvart.

Jag tycker ändå att det är värt det. Det finns någon magi i det där med att stirra på toppen dit man ska och kriga på uppför och så känns det som om att man inte rört sig alls och så gör det ont överallt och så är kompisarna mycket längre fram/upp. Man blir förbannad och undrar vad man håller på med. Sedan – när man sitter där på toppen och käkar choklad lossnar all ilska och man ser sig omkring på utsikten och blir euforisk. Precis som när man cyklat uppför en tuff stigning! DÅ är det värt det i fem minuter, tills man blir kall om fingrarna och måste pilla loss de där stighudarna från skidorna och skynda sig att börja skida ner med snabba och snygga svängar för att bli varm.

Hur som haver är det fullt möjligt att cykla i bibs på lägre höjdmeter, som i Lausanne nere vid Genevésjön där jag bor. Jag skulle ha roat mig med det om det inte vore för att jag blivit sjuk. Förbaskat synd eftersom jag har tentaperiod nu och det brukar vara det bästa tillfället att få till riktigt bra intervaller. Det är utmärkt att cykla ur all ångest (över att man inte pluggat tillräckligt) genom benen. Överdoserar ingefära och honung i hopp om att vara tillbaka frisk upp på hojen snart.

För övrigt bokade jag även på en extra vecka på Gran Canaria vid ett tillfälle då pluggångesten slog till här i dagarna. Under två veckor ska jag cykla i berg i solen med start i början av februari! Snacka om att vara en lycklig cykeltjej full av längtan!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Från spinning inne till cykla ute i bibs?


Jag har prisat utecykling i alla dess former under senaste veckan. Dels för att det är coolt att man kan cykla ute i Sverige i januari och dels för att spinningen i Schwiez är under all kritik. Igår återfick jag dock hoppet för spinningen som träningsform när jag körde Jessica Claréns 2-timmars pass på Sats i Stockholm. Det är fint att svettas och trampa på inomhus också! Speciellt med en grym instruktör som får de där intervallernas plågande minuter att verka kortare än när jag genomlider dem på egen hand.

Men imorgon åker jag tillbaka till Schweiz. Det vill säga – ingen mer spinning för mig framöver. Däremot kan jag kanske cykla i kortkort! Mina polare där nere i söder hänger vid Genevésjön i linnen så det verkar lovande!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Mer av Vättern!


När jag redan skrivit en del om tjusningen i att cykla kring Vättern med omnejd kan jag likväl fortsätta på temat. Jag vet att många fler cyklister med mej hyser en kärlek till den där sjön. 

Kommer ni ihåg Girabäcksbacken? Jag hoppas det, för den dyker upp ungefär sex-sju mil efter starten i Motala. Då har väl de flesta av er ännu inte cyklat bort alla krafter i benen eller förmåga att minnas i skallen? Det är inte den värsta backen på Vätternrundan, men den är lång (ca 2 km) och seg och som extra krydda slår motvinden gärna till halvvägs upp när fälten blir öppna. Men om man inte bara svär över mjölksyra och vind när man cyklar där, utan även passar på att lyfta blicken, kan man ana ett kulturarv – Brahehus till vänster.

Med dessa egenskaper – lutning, motvind och fin utsikt blir Girabäcken en utmärkt backe att köra fyror i. För varför ska man köra fyror (4 x 4 min intervaller) inne på en trainer när vägarna är fina och torra i december? Tänkte jag och tog ut min fars gamla racer (jag har inga andra alternativ på tvåhjuling just nu).

Jag fick en bra avslutning på året tack vare dena idé om fyror. En svettig och rolig avslutning. Jag är löjligt förtjust i att lyssna på mina egna flåsningar och i att bli kall om kinderna av vinddraget (för jag cyklar så snabbt! Eller nja… det var nollgradigt och blåsigt) och i att stanna och hämta andan när de där fyra minuterna har gått (och jag befinner mig på backkrönet).

Vintercykling! Vilket nöje! Det spelar ingen roll att man kör ruskigt långsamt eller är ful och icke stilkorrekt när man är påpälsad som en eskimå på hojen. Bara att trampa på en cykel är en bragd i sig och dessutom är det så länge kvar tills det är sommar då man förväntas vara snabb och snygg cyklist. Det duger med ha förhoppningar om nästa säsong som spelas som en film i skallen just nu. ”Cyklar jag nu kommer jag bli snabb som vinden och mina ben kommer vara bruna och starka i sommar” – så tänker jag när det är jobbigt. 

För visst är det jobbigt! Jag älskar inte alltid att lyssna på mina egna flåsingar eller att frysa och vara ”för ful för att plåtas” (så sa stilkorrekta brorsan i helgen) när jag cyklar. Jag är inte alltid fröken Hurtig – det händer rätt ofta att jag svär och gormar och undrar varför jag ens cyklar typ tre timmar in i ett distanspass. Men nu har jag inte cyklat särskilt mycket ute under hösten nere i Schweiz och därför upplever jag kanske den eufori nu som ni andra upptäckte (?) i oktober när ni bytte racer mot CX/Mtb.

Jag har varit ungefär lika fånigt glad som på bilden ovan de senaste två veckorna här hemma i Sverige. Att vara utanför landets gränser i fyra månader har gjort mig nykär. Faluröda stugor – vad vackert! Barrskog och elljusspår – magiskt! Kött och potatis med lingonsylt – finns inget godare! Borta bra men hemma bäst.

Nästa vecka går planet till Schweiz tillbaka igen. Efter ett par veckors tentaplugg väntar cykling på Gran Canaria och skidåkning i bergen i Schweiz. Livet går i dur! Och föresten finns jag här på Instagram om ni vill se mer av mina vardagsupptåg!


Antal kommentarer: 2

Sven-Erik

Jag tänker inte cykla den (Vätternrundan) förrän en får göra fyra varv och maten blir bättre. 😉


Ingrid Kjellström

Skön inställning. Ska man köra fyra varv behöver man riktigt god lasagne!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*