Blogg

Det går en man utmed Vättern.


När jag närmade mig en av de större städerna på mitt ensamma träningspass runt Vättern den 14 augusti 2014 såg jag en en mystiskt gestalt uppenbara sig i fjärran. Snart såg jag att det var en man, en man som såg ut att ha gått hårt på flaskan genom åren. Mannen hade en cykel och cykeln hade i sin tur släpkärra. På kärran stod plastpåsar och åter plastpåsar fulla med skräp. När jag närmade mig puttade mannen ut sin cykel i vägbanan, hytte och skrek åt mig: ”Jävla ******* som cyklar runt Vättern och skräpar ner”! Mycket riktigt var hans släpkärra fullastad med förpackningar till gels och bars som cyklister tryckt i sig den där natten (dagen) i juni.

På söndagens träningspass – dagen efter – cyklade jag några kilometer utmed bansträckningen för Vätternrundan. Total förödelse. En gel per meter, bars, vattenflaskor, bananskal, övergivna slungor, patroner och cykelslangar överallt.

Vätternrundan 2015 hade 20 002 startande. Låt oss anta att varje startande förbrukade fyra gels och fyra bars. Det ger oss 160 016 tomma förpackning slängda i vägkanten. Lägg därtill minst en flaska per cyklist (20 002). Dessutom får vi inte glömma slangarna från kanske 2 000 punkteringar, 10 000 rör från tabletterna som ska förebygga kramp (men alla tycks få kramp ändå enligt sociala medier), och 20 000 bananskal. Vet ni vad – det ser ut som en jävla soptipp utmed vägen runt Vättern dagen efter. En 300 kilometer lång och tio meter bred soptipp.

Är det legitimt för någon av de 20 002 som cyklar runt Vättern att slänga skräp rätt ut i naturen? För proffsen i Tre – Berg och de andra som körde på rekordtiden 6:33? För de som cyklar och kämpar på natten? För de som pendlar ”för miljöns skull” resterande dagar om året? Jag skulle kunna vara jävig och svara ja för den fösta gruppen men det enda moraliskt korrekta svaret är nej, nej och nej. För internationella deltagande: no, no, no eller NEIN, NEIN, NEIN. 

Det fanns en tid då jag envist hävdade att Vätternrundan var ett motionslopp, men vishet kommer med åldern likt en dålig prostata och jag har ändrat mig. Vätternrundan är en tävling, ett 300 kilometer långt lagtempo. En annorlunda cykeltävling, men likt förbannat en tävling. Definitionen av begreppet tävling är inte självklar och knivskarp. Det finns olika sorters tävlingar. Ingen behöver vara först i mål för att det ska var en tävling (!). Det finns sporter där allt handlar om bedömning (t.ex. konståkning) och sporter där bedömning och resultat vägs samman (backhoppning). Alla deltagare i Vätternrundan får dessutom en tid – alltså finns det indirekt en resultatlista.

Den kanske mest avgörande detaljen i frågan om något ska kategoriseras som tävling eller inte handlar om deltagarnas inställning och uppfattning till arrangemanget. Känner de som cyklar runt Vätternrundan att de tävlar? Svaret är för många  – men inte alla – ja. Det tas risker för att få en så bra tid som möjligt. Det skälls på andra cyklister för att få en så bra tid som möjligt. Det slängs skräp och flaskor – som proffsen på TV – för att få så bra tid som möjligt. Jag tror egentligen att många läckande soptunnor till cyklister aldrig skulle slänga något bara sådär i vardagen, men när en så bra tid som möjligt står på spel, då stängs förnuftet av och skräpet (soporna, smutsen, skiten, lorten, avfallet, krimskramset) får inte hålla dem tillbaka. 

Konversation i lunchrummet veckan efter:

”Vilken tid fick du på Vättern?”

”7:45, men då cyklade jag med allt skräp i min ena bakficka.”

”Du är alltså en sådan som bär runt på massa skräp! En sådan som sätter miljön framför dig själv. Vad kommer härnäst, att du sätter miljön före företagets profit? Va? Va? Jävla kladdröv du hade kört på 7:42.”

Varför anser då cyklisterna själva att det är legitimt att slänga skräpet rätt ut när det till och med finns skräpzoner för dumpning? För att det är tar plats, för att det väger(!), och för att det är äckligt. Kort och gott – som jag tidigare nämnt – för att det är tävling. Det kan vara intressant i sammanhanget att jag själv körde SM på Kinnekulle 2014 (och alla andra tävlingar) med fickorna fullproppade av skräp. Det var faktiskt ganska äckligt efteråt, fickorna hade stelnat av socker – men jag tvättade tröjan och den blev som ny på två timmar. 

För naturen tar det mer än två timmar att återhämta sig från ditt skräp. Fast du slipper det äckliga om du slänger skräpet direkt i naturen. Du behöver alltså inte leva med skräpet nästa dag, men du måste leva med din tid på Vätternrundan just det året – för alltid. Detta kan låta som en stor dos miljöpropaganda uppkört likt en obekväm sadel i skrevet, men faktum är att bland annat nedskräpningen ger Vätternrundan – indirekt alla svenska cyklister – ett dåligt rykte bland myndigheterna, gemene man och vår vän utmed vägkanten. Det vore tråkigt om Vätternrundan – en arena för fantastiska prestationer, heroiska insatser och mänsklig kamp – fick dåligt rykte. Ta därför hand om ditt skräp nästa år. Om inte för miljöns skull, så för arrnagören och Vätternrundans skull. För att dina barn och barnbarn också ska kunna få svara på FRÅGAN: ”Vilken tid fick du på Vättern?”

”Som en röd tråd genom våra arrangemang finns vårt miljötänkande. Ansvaret för miljön delar vi med er deltagare. Använd de skräpkärl som finns framställda och kasta inte skräp mellan depåerna annat än i de för ändamålet avsedda skräpzonerna som finns längs med banan. Vi vill vädja till er att slänga ert skräp i dessa skräpzoner för att värna om vår natur och miljö.”

”Vätternrundan är ett miljödiplomerat arrangemang.”

”Håll Sverige Rent!”

vatternrundan.se

*Nedskräpning sker vid fler cykeltävlingar (men ju fler deltagande – desto större). Bland annat på Sveriges bästa etapplopp, u6 på Hökensås. Jag tränar ofta på Hökensås och ser hur skräpet ligger kvar år efter år tillsammans med ölburkar, bildelar och gamla möbler. Det borde vara mer regel än undantag att alltid ta hand om sitt skräp, även på cykeltävlingar.

**Jag vill tydliggöra att ansvaret för nedskräpning ligger främst på cyklisterna – inte arrangören. 



Antal kommentarer: 7

rickard

Orkar man ta med sockret ut orkar man också ta med det hem. Jag sa snällt åt en gubbe förra året på rallarn att inte slänga pappret och fick en harrang av svordomar tillbaks.


Janne Paananen

Har anmält mig till New York Gran Fondo nästa år och där blir man diskad om man blir påkommen med att skräpa ner om jag läste rätt i reglerna. (cykeltröjan som ingår i startavgiften har extra fickor för skräp…)


Peter

Själv hade jag stel bakficka full av skräp vid målgång. Skalet till bananen jag åt på vägen slängdes vid närmsta depå. Får erkänna att jag slängde lite skräp på marken, nämligen ett par muggar inne i depåerna. Tycker egentligen inte det är OK heller så där finns förbättringspotential.
Tycker det är självklart att ta med skräpet och inte lämna det efter vägen.
Har hört någon påstå att skräpet väger mindre än oöppnad förpackning men här är jag inte säker då jag inte vägt själv… 😉

/PremiärVättern


Sara

Håller med dig i så mycket! Som cyklist fick man verkligen plöja genom högar av skräp emellanåt men vill ändå förtydliga att slängande av skräp nog ändå rör en speciell kategori av cyklister. Räkneexemplet med antal bars och tabletter per cyklist blir nog inte riktigt rätt då jag som glad motionär o många med mig varken bär med mig eller äter sådant. Av alla cyklister som jag såg ätandes på cykeln såg jag faktiskt ingen slänga något på marken (förutom i de skräpzoner som var uppsatta) så vem sjutton är det som slänger allt det där vet jag inte. Är det de snabba cyklisterna som jagar tider o som är så snabba förbi mig att jag inte hinner se dem när de susar förbi slänger sitt skräp? Bedrövligt tycker jag i allafall att det är! Alla, oavsett om målet är att ta rekord eller ta sig runt, kan bära med sig sitt skräp till nästa skräpzon!


Anyg

Sedan är gel-förpackningarna uselt designade. Lösa kapsyler och flärpen för att öppna förpackningen sitter inte fast utan singlar iväg. Dessa borde sitta fast !


Siv

Försöker peta ner mitt skräp i fickorna/väska. Likaså på löplopp, att sikta på sopsäckarna. Men de tär nog därför jag gillar tanken på (eko)-traillopp, att nedskräpning kan leda till diskvalificering.


Arne B

Tycker det är helt obegripligt att bara skicka skräpet i diket. Har man orkat ta med sig sockret ut, ska man banne mig ta med sig skräpet hem. Jag blev riktigt beklämd när jag såg grupper med uppenbar välgörenhetsimage som helt obekymrat kastade förpackningar – utan att blinka. Vänster bakficka rymmer väldigt många tomma förpackningar.

Jag är förvånad att Vätternrundan inte tar ett större grepp om detta.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Marcus Matblogg – Falafel á Jönköpings CK


Den i särklass sämsta och absolut löjligaste artikeln jag någonsin läst i en cykeltidning handlade om teknik vid vurpor. Med hjälp av bildillustrationer förklarades det hur du skulle landa när du kraschade för att minska skadorna, undvika nyckelbensbrott och få så lite sår som möjligt. Det finns nog ingen som hinner tänka rationellt när de flyger i luften efter en krasch och om vi hade gjort det – skulle du övat på det? Nej, när olyckan väl drabbar dig är du så illa tvungen att förlita dig på reflexerna och hoppas att de får dig att falla rätt. Det gäller att inte falafel. Det är just falafel som dagens blogginlägg kommer att handla om. Min modifierade falafel blev nämligen en stor succé bland de medverkande under Jönköping CKs träningsläger på Mallorca. T.om. några riktigt skeptiska köttätare – som liknade sin situation vid en kränkt Tyrannosaurus-Rex som tvinga äta gräs – uppskattade falafeln med belåtenhet.

Det var också under påsken på Mallorca som Basen plågade mig med ordvitsar när jag kokade gröt. ”Det var väldigt vilken intensiv ansiktsbehåring min bäste herre har. Är det ett påskägg?” ”Veckans stora nyhet var att påsarna på ICA Maxi tog slut. Det blev påskris”. För att få ett slut på det hela bestämde jag mig för att beröva Bashenke på livet.

Först lejade jag en köttätande get att äta upp Bashenke ute vid Formentor men denna visade sig vara mer intresserad av Bashenkes Flapjack. Nästa försök blev när jag och Bashenke var ensamma på toppen av Cura. Jag försökte få honom att gå riktigt nära kanten och beskåda utsikten. ”Är det inte vår hemby det där och det där inte Ibiza”? Bashenke lät sig inte luras. Planen blev istället att dränka honom i dammen på toppen av Puig Major men då var såklart RoboCop med mig uppför backen och han hade givetvis vittnat för Bashenke. Så jag försökte förgifta Bashenke istället. Detta skulle ha lyckats om det inte var för att Josefin gav Bashenkes portion kladdkaka till den goda Ola. Ola är stor som två Bashenke och blev därmed bara nära döden av den för Bashenke, dödliga dosen. Jag skulle aldrig vilja Ola något illa – vi båda älskar Weißbier, är rumskamrater och dessutom har Ola två små barn. Jag fick en sista möjlighet att strypa Bashenke – och sätta stopp för ordvitsarna – på toppen av Cobran men jag var för trött och trots den överhängande faran klarade sig Bashenke undan hela resan med livet i behåll.

Bashenke och den köttätande geten.

Nu åter till ämnet: Falafel består till större delen av kikärter. I det här receptet kommer jag använda mig av 500 gram kikärter vilket räcker till sju hungriga cyklister.

1. Lägg 500 gram kikärter i blöt över natten.

2. Sila av kikärterna och koka med salt i en (1) timme. Snåla inte med vatten, du vill inte att kikärterna ska bränna fast.

3. Sila av de kokta kikärterna och låt dem svalna lite innan du börjar arbeta med dem för att göra arbetet behagligare.

4. Hacka 1,5 lök i småbitar. Stek. Falafeln håller ihop bättre med stekt än rå lök.

5. Hacka cirka 1 dl (när den är hackad) färsk persilja från affären eller hämta i ditt trädgårdsland.

6. Blanda kikärterna, persiljan och löken med: 3 kryddmått Sambal oelek och 4 vitlöksklyftor. Tillsätt spiskummin (minst sex teskedar), olja och salt på känsla tills konsistens och smak blir bra.


7. Mixa. Använd matberedare eller stavmixer. Stavmixer är smidigast. 

8. Rulla.

9. Falafel går att steka eller fritera men eftersom jag är en elitidrottare så tillagar jag dem på bakplåtspapper, lätt penslade med olivolja, i ugn på 225 grader. Det spar både tid, arbete och fett.

10. Bra tillbehör: Ris, libabröd, hummus, olivolja, grönsaker (samt majrova enligt Peter Andresen men han är från Visingsö).

11. Ta ut falafeln när den börjar bli lite knaprig och gyllenbrun.

12. Varsågod.

Min inställning till köttkonsumtion är följande: Dagens köttkonsumtion är inte hållbar, men detta betyder inte att alla måste bli vegetarianer. Att däremot äta vegetariskt 2-3 dagar i veckan är ett vinnande alternativ på många sätt. För det första har vi den redan nämnda miljöaspekten, för det andra finns det även hälsomässiga fördelar, tror jag – en varierad kosthållning är nästan alltid bra. För det tredje finns det mycket vegetarisk mat vars kvalité är bättre än kött-alternativet i samma prisklass – dessutom finns det en uppsjö med vegetariska rätter som är smidiga och snabba att tillaga. För det sista så är det gott. Så gott att jag mer eller mindre blivit tvingad av mina klubbkamrater att skriva detta inlägg och för en dag förvandla bloggen till en matblogg. En matblogg med ordvitsar. Jag hoppas att detta annorlunda inlägg ska falla i god jord, säg det vore väl skandalöst om det skulle falla fel.

Lista över ingredienser:

500 gram kikärtor

1,5 gul lök

1 dl hackad persilja

3 krm sambal oelek

>5 tsk spiskummin

Matolja eller olivolja

4 vitlöksklyftor

Salt


Antal kommentarer: 7

Pelle

Bra idé med att göra dem i ugnen. Ska prova det.


Mac Danzig

Klart inspirerande!

Go vegan!


Michael Åhman

Matbloggar och matböcker finns det alldeles för många av. Men matbloggar med västkustska (uttala det, den som kan) ordvitsar – det vore trevligt!


Johan

All respekt, men det där är inte nån falafel. Blötlagda, och det här är viktigt, RÅA kikärtor males/mixas till smet med grov textur. Kryddor efter behag. Fritering är också ett måste.

Veg. biffar !=falafel. Punkt.


Marcus Persson

Johan:
Är fullt medveten om detta och hade på känn att någon duktig falafelmakare skulle reagera på det, men om jag inte kallat det för falafel hade hela upplägget på inlägget fallit (fel).


Kalle Bern

Innan blötläggning gillar jag att skölja noga om man vill att det ska smaka lite bättre. Osäker på om det verkligen är så att kikärtorna är smutsiga eller om det är det rituella sköljandet som jag gillar. Sköljer ris minst tre gånger också. Jag kör i lite mjöl och ibland ägg i mina falaflar för att åtminstone få döda ett ofött fågelbarn. Och mycket koriander, bara för att kunna ställa frågan: vilka är det som råmar i bergen?


kj

Hur länge ska de vara i ugnen?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vad är det som är 4,4 meter i omkrets och 27 meter långt? (Project MTB 2015 #3)


Om det är något jag lärt mig utan och innan under de två första terminerna på Högskolan så är det behaviorismen och Pavlovs hundar. Det är inte så att föreläsarnas pedagogik på just detta pedagogiska område varit exemplarisk. Däremot konkretiserade Bashenke behaviorismen på ett utomordentligt sätt när han förklarade varför han alltid måste stanna och urinera vid rödljusen på Vista kulle. Likt Pavlovs hundar har Bashenke blivit betingad att ta en pissepaus vid dessa rödljus och snart kommer Bashenke bli kissnödig vid blotta uppenbarelsen av ett rödljus. En bra pissepaus kan förgylla även det mest dystra distanspass och ibland blir själva pissepausen därmed mer ihågkomna än själva rundan. Det var på en av dessa fina pissepauser som vi fick stifta bekantskap med något som är 4,4 meter i omkrets och 27 meter långt. 

4,4 meter i omkrets och 27 meter långt är inte – till skillnad från vad många av er nu tror – formeln för att räkna ut volymen av min penis. Det är nämligen måtten på den 600 år gamla Prostatallen som står strax väster om Bottnaryd utmed riksväg 40 och passeras på CykelRallarn. CykelRallarn kördes i söndags och blev mitt första långlopp på MTB. Fram tills i söndags hade jag en romantisk och smått naiv syn på långlopp, jag trodde det handlade om att cykla för att kolla på vackra omgivningar i skogen och bara anstränga sig njutbart mycket. Med facit i hand får jag lov att omvärdera den bilden.

CykelRallarn 2015 var 61 km lång, jag körde på 2:15:31 med en snittpuls på 175 och maxpuls på 184. Med just 184 i maxpuls, samt 174 i snittpuls, blev jag år 2014 14:e man på SM-tempot i Åstorp – då bara 44 km på 59:46. Min första tävling i juniorlandslaget, Niedersachsen Rundfahrt, höll jag länge för det tuffaste jag gjort sett till konstant ansträngning och hög medelpuls: 77 km, 1 timme och 46 minuter med 171 i medelpuls och 185 i max. På Tidaholm GP 2014 blev jag 5:a (Jonas Ahlstrand vann) år 2014 efter 57 minuter med 179 i medelpuls och 190 i max. För att göra en lång kavalkad med siffror kort – CykelRallarn blev bland det tuffaste jag gjort sett till hög och konstant intensitet under en ganska lång tid. CykelRallarn var som två tempolopp på raken men med en liten extra vital detalj – ständig koncentration på tekniken och underlaget.

Hur kunde då detta långlopp bli så fruktansvärt jobbigt? Låt oss snabbt gå igen tävlingen som började med att jag tvingades till att stå i andra startled eftersom jag inte är seedad. ”Elitcyklisterna står där framme”, sa speakern – ”tha fuck did you say”, sa jag. Om jag inte tack vare detta redan hamnat tillräckligt långt ner så startade jag dessutom otroligt dåligt. Min acceleration var usel och sedan körde jag dessutom in styret – som är lika brett som Prostatallen är lång – i x antal rumpor på väg ut ur startfållan.

Tävlingen gick pang på rödbetan efter startfållan och ut i skogen. En efter en började jag plocka positioner och uppför första backen gick jag riktigt bra med tanke på hur mycket cyklister jag behövde flytta på. Efterföljande utförslöpa gick okej och jag var nästan ikapp en större grupp med RoboCop, men efter ett parti med motvind följt av stig tappade jag dem ur sikte för gott. Därefter körde jag helt jävla ensam i 45 kilometer. Det fanns stunder då jag trodde att alla människor i hela världen hade dött på grund av något zombie-virus, att jag hade kört fel (trots att jag visste exakt var jag var) eller att det bara var jag och göken ute i skogen denna söndagsmorgon.

Med en mil kvar började krafterna sippra ur min kropp och fem kilometer senare kom en liten grupp på fyra cyklister ikapp mig. Två försvann snabbt iväg men de två andra lyckades jag behålla inom synhåll – varav en var Jakob ”Löken” Isaksson från min egen klubb, Jönköpings CK. På väg ut ur stadion för de sista två kilometerna på Hallbys teknikbana skymtade jag min storebror precis bakom. Det var då jag återuppstod likt Jesus själv i egen hög person. En del påstår att Jesu återuppståndelse är en omöjlighet och många hade också på förhand sagt att det skulle vara omöjligt för mig att köra ikapp Löken på teknikbanan – som kanske är den mest tekniska delen av CykelRallarn – och hålla undan för min storebror. Hur som haver, detta var exakt vad jag gjorde. Jag återanslöt till Löken och den andra cyklisten, attackerade, men fick sedan stryk av Jakob i spurten. Därmed blev jag 18:e man i CykelRallarn 2015.

Jag är nöjd med att bli 18:e man i mitt första långlopp på MTB, samtidigt känner jag att det finns enormt med utrymme för förbättring. 25 % av förbättringen kan jag göra på materialet. Min cykel – en Cube Stereo – är en fantastiskt trevlig cykel för All-Mountain men för ett enkelt långlopp som CykelRallarn är den sånär som klumpig. I jämförelse med de andra topp-20 vägde säkert min cykel 3-4 kg mer. Dessutom sitter det ganska tröga däck på som gör sig bäst i lera. 75 % av förbättringen måste jag själv stå för. Främst genom att köra mer än fem pass i skogen innan och därmed bli bättre tekniskt. Tröttheten på slutet berodde inte främst på konditionen utan också på smärta och stelhet i såväl rygg som armar och händer. Sex mil på MTB är sex mil på MTB och det kan inte jämföras med varken sex eller tjugo mil på landsväg. Det är en helt annan – men inte allt för avlägsen – typ av ansträngning. 

Poängen hela Project MTB 2015 var att om en – förvisso duktig landsvägscyklist – kan ställa om och bli 18:e man på ett långlopp på nio dagar, med fem träningspass på MTB (totalt mindre än tio) då kan i princip vemsomhelst göra vadsomhelst på cykel med en hyfsad fysik som grund. Jag uppmanar alla tveksamma som ska köra Vätternrundan den 12-13 juni att lita på sig själva men – framförallt – uppmanar jag alla cyklister till att lita mer på sig själva och våga tävla.

Alla vill egentligen tävla i viss mån när det sätter sig på en cykel, det är som Pavlovs hundar – betingat sedan uppväxten. En cykeltävling är som ett Kinderägg. Chokladen utanpå är tävlingen mot de andra – den är söt, god och räcker en kort stund. Inuti finns leksaken – tävlingen mot dig själv. Den känns till en början ointressant men när chokladen är uppäten finns den kvar och glädjen räcker mycket längre. Var för sig är de inget speciellt men tillsammans utgör de något mycket bättre. 

Det var nog ingen som stannade vid Prostatallen på CykelRallarn, kanske var det inte ens någon som såg den – inte ens i motionsklassen. Detta trots dess majestätiska uppsyn där den står utmed riksväg 40 – 4,4 meter i omkrets, 27 meter lång och 600 år gammal.

Del #1: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/project-mtb-2015.htm

Del #2: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/7-days-project-mtb-2015-2.htm



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

7 days (Project MTB 2015 #2)


På söndag kör jag mitt första långlopp på MTB, Cykelrallarn. I fredags var jag och hämtade cykeln på Öster Cykel. Senare samma kväll – alltså nio dagar innan min ”tävlingspremiär” – körde jag mitt fjärde träningspass i skogen någonsin. Idag är det söndag och om exakt en vecka är det dags för avslutningen på Project MTB 2015

Eftersom jag enbart kört Vätternrundan som träningspass blir jag sällan konfronterad av nybörjare med frågan vilka som är mina bästa tips. Även om frågan är sällsynt har det hänt att den kommit. Den som ställt frågan har säkerligen förväntat sig ett svar i form av träningsprogram eller revolutionerande tips som de aldrig tänkt på men sanningen är att jag svarat mycket enklare. 

Det första du måste göra för att klara Vätternrundan är att köra åtminstone ett eller två pass på cirka 200 kilometer under våren. Detta främst för att mentalt vänja dig vid tiden i sadeln. Fysiken finns där för de allra flesta – men de tröttnar på att cykla efter några timmar. Den andra viktiga punkten är att äta kontinuerligt. Vad du äter spelar ingen roll egentligen. Det finns de som tror att bars och gels är vägen till himmelriket men så är inte fallet. Om jag själv fått välja hade jag till en början ätit någon macka, någon bakelse och sedan de sista hundra kilometerna gått över på bars, gels (en så kallad nödraket) och kanske även godis. 

Den tredje punkten är den absolut mest grundläggande men samtidigt den som flest brister på; tro på dig själv. De flesta av oss som är någorlunda fysiskt aktiva klarar av att cykla 300 kilometer en dag om året om vi ger oss fan på det. Jag må vara vältränad men samtidigt bestämde jag mig klockan 20.00 dagen innan för att cykla runt Vättern och nästa dag gjorde jag det på 9:21 helt ensam. Alla kan ta sig runt Vättern. För att göra det på under åtta timmar behöver du vara vältränad och då kommer fler aspekter in än de tre ovan nämnda. 

Ibland slås jag över hur dåligt självförtroende många har. Jag vet flera cyklister som mycket väl skulle kunna göra bra ifrån sig på cykeltävlingar men de drar sig för att ställa upp då de inte tror på sig själva. För den som inte tror på sig själv kan ett dåligt resultat vara spiken i kistan snarare än gnistan från tändstiften. 

Detta kan vara en parentes men på mitt gamla gymnasium gick såväl handbollsspelare som fotbollsspelare och hockeyspelare. Handbollstjejerna var de som hade absolut högst betyg och en del spelade dessutom i högsta ligan. Killarna som spelade fotboll och hockey tjänade lika mycket – om inte mer – även om de så spelade i u20-lagets b-trupp. Dessutom hade de genomsnittligt avsevärt mycket lägre betyg. Låt oss nu ställa följande frågor: Vilka tror ni hade mest självförtroende? Vilka var det som alltid skulle höras och synas? Vilka var det som alltid gav sig själva en klapp på axeln? Vilka ställde skolan höga krav på medans de andra privilegierades med ledigheter och godkända undanflykter? Vilka var det som sågs som vinnare i samhällets ögon och vilka var vinnare rent moraliskt? 

Även om jag kommer till Cykelrallarn på söndag med nio dagars MTB-cykling i bagaget väljer jag att tro på mig själv. Min förmåga på MTB är varken katastrof eller bäst utan någonstans däremellan. Mitt mål är att ta mig i mål men beroende på hur det går längs vägen kommer jag sätta upp delmål. Innan jag står på startlinjen väntar en vecka med så mycket MTB som möjligt och kanske även ett test av banan. Den som vet var den ska och hur det ser ut har en fördel på MTB, har jag lärt mig. För än hur mycket du tror på dig själv så kan du inte cykla igenom en gran. 


Antal kommentarer: 1

Bitte Håf

Lycka till! Och tack för dina underbara formuleringar. Du inspirerar!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Project MTB 2015


I lördags skulle jag egentligen kört 107th Scandinavian Race UCI 1:2 i Uppsala men efter en riktig soppa mellan måndag och onsdag förra veckan blev det inte så. Jönköpings CK hade annars ställt upp med mig, min storebror Daniel, Robocop och den vilde Bagarn. Dessutom hade vi fått hem Philip Lindau. Det var tråkigt att det inte blev som vi tänkt. Sedan jag, Bagarn, Daniel och Robocop bestämde oss för att köra i början på april har jag planerat min träning för att vara i form till helgen. När allting sket sig visste jag inte riktigt vad jag skulle göra – men som tur var är träning nästan aldrig förgäves och nu tar jag nya tag i det jag kallar Project MTB 2015.

Eftersom jag inte kört en enda sanktionerad tävling hittills i maj – och antagligen inte kommer kunna göra det heller – har jag döpt min nya satsning till Project MTB 2015 där MTB står för Marcus Tränar Bara. Projektets mål är det lokala långloppet CykelRallarn som går mellan Bottnaryd och Hallbystugan utanför Jönköping. Således kommer jag gå till skogs och för första gången köra ett långlopp bland tomtar och troll. Anledning till att gör detta är enkel – jag tränar för att få tävla. 

Jag har svårt att hitta motivationen när jag jämt måste ta med regnjackan på träningen, när det blåser halv storm ute och när jag vet att dagen kommer avslutas med en halvtimmes cykeltvätt. När det inte finns någon cykeltävling att köra känns det som att allting är förgäves. Ur en existentialistisk synvinkel kan vi förvisso fråga oss om inte allting vi människor gör är förgäves, men när jag tränar utan att tävla känner jag mig verkligen konkret värdelös. För en 20-åring som mig finns det mycket annat jag skulle kunna göra med de uppskattningsvis tjugo till femtio timmar jag lägger på cykelrelaterade saker varje vecka. Med en sådan uppoffring måste det finnas ett mervärde och för mig har det alltid varit tävlingarna även en fikapaus aldrig är otrevlig. 

Det är inget annat än en stor skandal att en hel månad av cykelsäsongen ska behöva gå utan en enda tävling när vi redan går miste om halva året på grund av vintern. Eftersom CykelRallarn sägs vara ett relativt snällt långlopp, som dessutom går i närheten, ser jag det som en möjlighet att utforska skogscyklingen. Eventuellt blir jag så illa tvungen att köpa en MTB till nästa år – alternativt ta studielån enbart för att kunna betala startavgiften till alla Grand Fondon som finns i detta avlånga land. Likt sagoväsena i Narnia tvingas de som vill tävla (till denna grupp tillhör faktiskt ungdomarna) fly till skogs. 

För att göra Project MTB 2015 möjligt har jag blivit lovad hjälp av Tommy Skagert på Öster Cykel. Förhoppningsvis får jag cykeln en eller två veckor innan loppet. Min tidigare erfarenhet från MTB är tre träningspass samt lite cykelkross. Ett av mina tre träningspass på MTB var med förbundskaptenen Ljungberg vilket resulterade i att jag körde in i tre granar. Det bör nämnas till mitt försvar att jag körde en odämpad 26a med stålram. Jag har därmed blandade känslor för det här med MTB. När jag överblickar mina svaga och starka sidor ser det ut som följande:

Styrkor: Uthållighet, kondition, syreupptag, skogsväg, backar, enklare stig med andra ord fysik.

Svagheter: Skarpa kurvor, branta backar där du måste hoppa av cykeln – springa – hoppa på cykeln, löst underlag med andra ord teknik. 

Snart börjar mitt nya liv. Om 20 dagar ska jag vara en MTB-cyklist.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bli inte den som kör på en katt.


”Mattia!
Någon kom ut ur kontrollrummet och skrek: Din kompis var här och letade efter dig.
Någon närmade sig med snabba steg, men saktade in.
Och sa: Alessio var här någonstans…
Tystnad.
Vad har hänt…?
Ett vinddrag. Det snöade järnfilspån och frömjöl.
Jag tror att jag har kört på en katt.
En katt.”

I ett inte allt för avlägset årtionde fanns en tid då cyklister och bilister kunde färdas tillsammans i trafiken. Bilisterna var inte stressade, cyklisterna fick motionera förhållandevis obehindrat och människor mådde bättre. Det var för bra för att vara sant, säg det välstånd som varar för evigt. Den vackra idyllen raserades dagen då bilarna kunde – och därmed var tvungna – att ta sig fram fortare. Cyklisterna skulle bort.

Cyklisterna förpassades till trottoarerna. För att indoktrinera det – enligt bilisterna – lyckade äktenskapet mellan gångtrafikanter och cyklister breddades trottoarerna och fick namnet gång- och cykelväg. Tvångsäktenskap är förbjudet i vårt avlånga land men här skulle gångtrafikanter tvingas leva med cyklister. Båda parter upplevde snart relationen som oerhört påfrestande. Cyklisterna kände att de inte fick leva ut sin fulla potential – att gångtrafikanterna hejdade dem, tvingade dem till att långa omvägar samt ständigt vara uppmärksamma för att undvika konflikter och faror. Gångtrafikanterna kände sig hotade, deras frid hade blivit störd. Den laddade relationen mellan gångtrafikanter och cyklister späddes dessutom på eftersom bilisterna – de som tvingat fram tvångsäktenskapet från första början – också skulle sätta ramarna och förutsättningarna. Relationen blev ohållbar och cyklisterna målades upp som den hotfulla parten. Cyklisterna skulle bort. 

Likt Robin Hood och hans rövare (som senare blev hjältar) flydde cyklisterna till skogs för att bida sin tid och växa sig starka till antalet med förhoppningen om att en vacker dag återvända för att kunna leva i symbios med andra trafikanter. Bilisterna och gångtrafikanterna lät dem hållas men snart växte sig hatet mot cyklisterna stort igen inom nya grupper där ute i skogen – markägarna och skogsvännerna. Cyklisterna skulle bort.

Jag kommer ihåg en dag när jag cyklade på gång- och cykelvägen utmed Vätterstranden i Jönköping. Eftersom jag alltid gjort detta med skräckblandad förtjusning så höll jag låg hastighet och markerade tydlig min position ute i den ena kanten. På långt håll såg jag två kvinnor komma promenerande och varningsklockorna ringde direkt. Människor som promenerar i träningskläder och hörlurar bör man vara varsam med. Min rädsla var befogad för i samma stund som jag passerade tog den ena kvinna tag i mig, skrek och tryckte upp mig i ett rött plank som går utmed gång- och cykelvägen. Min nya styrlinda bytte färg till falu röd och Dura-Ace-reglaget fick sina första repor. Där satt jag upptryckt som ett frimärke mot planket och jag sa ingenting. Jag cyklade bara därifrån. 

Låt oss leka med tanken att jag från och med imorgon började bete mig som en bilist på cykelbanan. Jag skulle cykla så fort jag kunde – även när det är ytterst olämpligt. Jag skulle skrika könsord och hota dem som var i vägen. Jag skulle köra så nära som möjligt när jag passerar någon med barnvagn för de tar så jävla mycket plats, de sinkar mig så jävla mycket och dessutom är det så jävla kul att skrämma dem. Jag skulle spruta sportdryck i ögonen på alla småbarn. Fotgängare är så jävla löjliga och det skulle jag tala om för dem. Tror ni jag skulle få spendera nästkommande helg på Länssjukhuset Ryhovs psykavdelning eller i häktet på polisstationen? 

Den proportionerliga fartskillnaden mellan mig/gångtrafikant är mycket större än mig/bilist då jag oftast färdas i 30-50km/h på vägar där det är 50-70km/h. Majoriteten av bilister är dessutom mer förutsägbara än t.ex. barn på en gång- och cykelväg. Därmed känner jag mig oftast mycket bekvämare på en väg men i de fall där jag vet att jag sinkar trafiken för mycket, i de fall då jag vet att det går smidigare på gång- och cykelvägen – då väljer jag gång- och cykelvägen. 

En cyklist som cyklar på en väg utgör inget hot för bilisten. Bilisten utgör däremot ett hot för cyklisten – särskilt om bilisten i fråga väljer att tuta vansinnigt för att sedan köra om snabbt och nära. Det bör påpekas att bilisten som kör om en cyklist, eller flera cyklister, är lika mycket potentiellt dödshot som den som går omkring på staden med ett laddat vapen. Detta förser bilisten med ett oerhört ansvar, ett ansvar som inte bör missbrukas. 

Någonstans får jag för mig att det är stressen och avundsjukan hos bilisterna som förvandlar cyklisterna till måltavlor, hinder och hot. Cyklisterna har det där som du inte har bakom ratten just då – de har fritid, de är vältränade och till råga på allt måste du köra om dem. Det är också en fråga om presitge. Jag har blivit omkörd och tillrättavisad på sjuttiosträcka när jag håller sjuttio med cykeln. De få hjärnceller en del har klarar faktiskt av bemästra tre pedaler – varav en går att trycka i botten. Du kan köra snabbt i en bil. Vad duktig du är. Låt oss applådera för alla som någon gång kört en bil i över 170 km/h. Vi är framgångsrika och eftervärlden kommer att minnas oss. 

Jag upplever dessutom att aggressiviteten i trafiken ökar kring högtiderna. Det är då många av dessa cykelhatande bilister dricker mera sprit, de tvingas att träffa sin släkt, de inser att livet aldrig blev mer än drägligt och varje ledig dag innebär mer jobb i nästa vecka. 

Tänk dig själv att du vaknar upp den första maj med huvudet tungt av bakfylla. Du äter din ostmacka och frugan sin kvarg. Frugan som inte släppte till i natt heller. Barnen kan ju höra. Du dricker ditt bryggkaffe. Det är vår men du måste skrapa bilen. Familjen ska åka iväg på kosläpp vid åtta. Barnen dröjer, frugan dröjer. Du måste kolla jobbmailen innan ni åker – även om du är ledig. Sen står du där och kollar på korna som springer. Kossor är allt bra dumma. Du fryser. Barnen gnäller. Det är mycket folk. Men Arla bjuder i alla fall på kaffe och bulle. Farsan sa ju alltid att den som bjuder dig på kaffe, den kan du ta för en riktig vän. Innan du startar bilen kollar du jobbmailen. Bara två dagar av ledighet kvar nu – innebandymatch för barnen imorgon och sen lite lugn och ro på söndag. Då ska du börja förbereda dig lite för jobbet så att du slipper jobba så mycket i nästa vecka. Ett smart drag. Det dröjer innan alla bilar kommer iväg från åkern. Folk kör som idioter (men aldrig jag). Barnen är hungriga. Du vill hem. En cyklist. Jag kommer förlora fem sekunder. Fem sekunder. Dessa jävla cyklister som inte ska vara på vägen. Om den jäveln till cyklist bara hade cyklat på cykelvägen hade det varit bra väder idag, jag hade inte behövt åka till kosläppet, jag hade fått ligga och farsan hade fortfarande varit här. Fan. Jag ska tuta. Sen ska köra förbi – så jävla nära och så jävla snabbt som möjligt – för att visa att cyklister inte hör hemma på vägen. 

1001

1002

1003

1004

1005

Fem sekunder. En obefintlig stund, ett ögonblick. Men du får leva med konsekvenserna i en evighet. Bli inte den som kör på en katt.

”Vad har du gjort? Stammade någon, något, allt lägre. Uppspärrade ögon stirrade på blodpölen som blänkte i den glödheta solen. Klumpar, benflisor som låg utspridda bland valstrådsrullarna, bland tonvis av silverglänsande stål. Det kunde omöjligt vara en människa. […] Hans hjärna fortsatte att säga ’katt’. Hans hjärna fortsatte att upprepa ’katt’ och inget annat. […] Inte Alessio. En katt”. 

                                                            (Avallone, 2012, s. 375-378)

 

Avallone, S. (2012). Stål. Stockholm: Natur & Kultur.


Antal kommentarer: 12

Göran

Fantastiskt bra skrivet. Bland det bästa jag läst om cyklister/bilister/gångtrafikanter. Hoppas bara att många många många får möjlighet att läsa det.


Bitte Håf

Så väldigt väldigt bra. Bäst.


Raymond Bergmark

Välskrivet och nyanserat!


Pelle

Mycket bra. Jag delar.


Christer Dahlin

Mycket bra skrivet.
Även jag brukar påpeka att det är det dåliga samvetet av utebliven motion som får många bilister att ilskna till.


CW

Delad så in i helvete.


Charles

Så sant…


John Ekman

Satan så bra skrivet!!


Michael Åhman

Dina texter spränger alltid gränser åt olika håll – ibland blir det suveränt (som här), ibland inte riktigt. Men du sticker ut och ”bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. Fortsätt! Du är den klart mest spännande bloggaren på denna sida.


Richard Lindberg

Bra skrivet!


John

Oerhört bra text! Den skall genast spridas. Det här budskapet behöver föras ut i många olika skepnader. Utmaningen ligger i att få de patologiska bilisterna att läsa den.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*