Blogg

Det bästa av en vecka på Mallorca


Jag har precis kommit hem från en vecka på cykel på Mallorca. En fantastisk resa som beskrivs bäst i bild.

Plötsligt rullade man fram på en lätt cykel iklädd kortkort, vilket kändes surealistiskt efter att ha trampat genom slask och snö på en tung cykel under vintern.

Mitt sällskap för veckan var en fantastisk skara cyklister som större delen är medlem i ”Team Bonk”, men även några pinglor från SubXX och David från Örebrocyklisterna. Redan andra dagen gick det som vanligt när Team Bonk kör tillsammans. Den planerade turen söderut från Alcudia ledde plötsligt in på en grusväg – vilket fick en del av gruppen att flina och hylla ”sportgrus”, och andra att hålla tummarna (styret) för att undgå punkteringar.

Vi kom helskinnade ut från grusvägen och nästa pulshöjning under dagens tur bjöd en fårskock på. Kollar ni noga på bilden ovan ser ni hur nära klungan är att få smaka på fårull!


Möjligheten att cykla i berg tycker jag är något av det bästa med att cykla på Mallis. Jag skrev om hur jag hängde av tyskar uppför öns mest kända klättring Sa Calobra här förra året. Det är ju asjobbigt/fantastiskt att Strava finns och svart på vitt talar om för en hur vinterträningen artat sig. Med andra ord var det en sammanbiten trupp som cyklade nerför backen och sedan önskade varandra lycka till, lättade på all ballast, klämde gels och tog sats för att sätta personbästa uppför den 800 höjdmeter långa klättringen. Jag var taggad till tusen i början…

… för att sedan må sisådär på toppen av backen.

Fingrarna skakade när jag senare under kvällen satt och skulle ladda upp GPS-filen på Strava (vilket blir ännu mer spännande då WIFI:t på Alcudias hotell är lika snabbt som ett modem anno-95, speciellt kl 20, efter att alla ätit middagsbuffé). Men tadam! Jag persade med 4,5 minuter på Sa Calobra och var dessutom bara ett par minuter efter snubbarna i Team Bonk! Tack till Annie Thorén som hjälpt mig att styra upp träningen i vinter, jag skyller allt på dej!

Det ska nämnas att David Klasson i mitt sällskap sopade banan och körde Sa Calobra på 30 min 30 s och detta på en alu-hoj i prisklass en bråkdel av min kolfiberpärla. Respekt!

Att smacka ur benen under en 6 timmar lång bergatur lämnar ingen oberörd, därför valde vi att den tredje dagen cykla norrut till fyren Formentor i lite lugnare tempo. Där har det lagts ny asfalt i år – vilket gör vägen till en av de tjusigaste och mest sevärda på ön i min mening!

Under lördagen lämnade vi tjejer snubbarna ensamma och samlades med andra SubXX:or som också var på ön. Ligga på rulle bakom stora snubbar i all ära – men det ÄR något speciellt med att köra med tjejer. Ni som aldrig provat borde göra det! Damklungan körde ner till Fellantix för att fika och sedan skarvade vi österut till kusten och Porto Cristo. 15 mil gick som ett smort – tack tjejer för ett välkomnande tillbaka i den ”ljuvliga världen av belgiska kedjor”.

Givetvis måste man upp på högsta (nåbara) toppen med cykel – Puig Major. Vi avslutade resan med att cykla bergskedjan från söder till norr och suga det sista av allt krut ur benen. Hatten av till alla er fighters som körde in i kaklet in i det sista och som även hetsade mej till att göra det. Det går inte att beskriva hur glad jag är över att få ha ett sällskap som håller humör och tempo uppe trots motvind, bonkningar, pyspunkor, slut på mackor på caféet…

Brorsan och David fick ihop 80 mil på sex dagars cykling (jag körde lite mindre, eftersom jag är en ”liten tjej” som jag gillar att skylla på när bortförklaringarna tar slut) och bilden ovan talar sitt tydliga språk. Det är jobbigt, man orkar inte gå i trappor på hotellet, man blir solbränd, till slut är man så hungrig att man inte orkar stoppa mer mat från buffén i munnen… men det är roligt och det är värt det när man siter hemma framför datorn och flinar för sig själv åt goda minnen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Säsongstart och goda cykelnyheter!


Det har varit tyst på bloggen ett tag på grund av att min cykling legat på is de senaste månaderna. Jag trillade omkull i snömodden någon gång i januari och tappade mitt pannben i smällen. Så less på nedfrusna fingrar och bilar som skvätte snömodd när jag cyklade inne i stan. Har bland annat åkt skidor på kors och tvärs istället – jag överlevde Öppet Spår söndag! Det var det grisigaste jag varit med om eller för att citera den fransman som jag agerade hjälpryttare för i spåret ”det här är ett krig, inte något race”. En stor eloge till er som tog er igenom loppet – hoppas ni fick er Klassikermedalj eller i alla fall hann njuta av blåbärssoppan på vägen.

Hur som helst, nu börjar vägarna i Stockholm sopas och Facebookflödet fyllas med folk som gör racerpremiär. Som det ska vara! Det kliar i mina ben efter det att jag ska cykla på Mallis om ett par veckor. Andra höjdpunkter på mitt cykelschema är bland annat Tjejvättern tillsammans med brudar i Team Skoda och det nya loppet Tre Berg. Så snart jag är på rull får ni höra mer om detta!

Jag tänkte nämna några andra ”cykelnyheter” som jag snappat upp de senaste veckorna.

Vi cykelutflyktingar – är ett fantastiskt engangemang från mina hemtrakter i Småland. Ett gäng flyktingar ska cykla Halvvättern tillsammans på cyklar som goda medmänniskor skramlat ihop till dem. Vilken grej! Hatten av för bland andra en bekant (heja Erik!) som dragit ihop detta och gett många människor, som jag annars tror har det mycket tufft, en bra motivation i vardagen.

Sara Penton, som tidigare körde ur CK08, satsar på en elitkarriär i Holland. Följ hennes resa på hennes blogg här eller på Bicyling här. Otroligt tufft att våga lämna Sverige för att tävla mot de bästa i världen!

Marcus Persson, som tävlar i herrelit här hemma i Sverige har börjat blogga på Bicyling. Underhållande, välskrivet och intressant!

Loppet Cycle for Change går av stapeln i augusti mellan Åre och Stockholm och pengarna för startavgiften skänks till Världsnaturfonden. Snacka om att cykla för en bra grej!

I brist på andra cykelbilder bjuder jag på en bild på hur ni känner igen min cykelrygg i Stockholm vår, eller kanske på Mallis om några veckor? Vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag ska cykla runt med den kaxigaste cykeltröjan ever… kanske bäst att börja träna för att ”fylla upp” den tröja som jag ska köra i?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

2014 – när jag cyklade i sex olika länder


Hej och gott nytt år! Jag har ett fantastiskt cykelår bakom mig! Även om det känns som om att jag inte riktigt cyklat så många mil som jag önskade mig har jag cyklat i sex länder! Schweiz, Frankrike, Spanien, Italien, Nederländerna och inte minst Sverige. Med en titt i backspegeln börjar jag inse att inte tillryggalagda meter, inte ens höjdmeter är vettigt att räkna. Vad som räknas är alla endorfinkickar och allt skratt som jag varit med om på cykeln.

På Gran Canaria i februari cyklade jag med tjejerna i CK08 och det var tufft, men byggde en gedigen grund för både ben och skalle för resten av året.

I mars började jag cykla MTB hemma i Schweiz och föll pladask för leran, både mentalt och fysiskt. Det öppnade en ny värld och några veckor senare tävlade jag i multisport (!), vilket är det hårdaste och häftigaste jag någonsin gjort.

I mars var jag i Nederländerna och fick smaka på motvinden från ett proffs urvuxna CX. Har aldrig varit så glad över att kunna ligga på rulle eller att käka våfflor efter 10 mil i motvind. Eller över att jag valde att åka till Schwiez och på det sättet fick cykelvänner spridda över hela världen!

Senare i mars drog jag längre söderut till Frankrike och Alp d´Huez. Det är mäktigt att cykla på asfalt som man vet har anor – typ proffsens svett och blod sen 100 år av Tour de France nästan ligger som ett os över vägbanan.

I april gjorde jag som många andra och drog till Mallis för att dricka kaffe på torget i Petra..! Skämt och sido – jag återförenades med mina favoritherrar i Team Bonk och insåg till sist charmen med att vallfärda till Mallorca över påsk.

I juli kom jag hem till Sverige från Schweiz och det var faktiskt bättre än anat. Gillade att jag fattade vad alla sa när vi var ute och cyklade, att jag inte hade problem att dra ihop en egen tjejklunga för träning och att Sverige är vackert helt enkelt.

I augusti körde jag Ironman Kalmar och persade, till min stora förvåning, med 26 minuter. Det är fest i Kalmar i augusti! Man kan vara med även om man inte är så bra på att simma eller kan hantera en tempohoj – jag är ett levande exempel på detta.

I oktober for jag till Italien, åter igen med Team Bonk. Vi körde rejäla stigningar både i strålande sol och i snö, blev matade av lokalbefolkningen och körde ikapp bland bergen.

Under hösten har jag trotsat rusk och slask och haft kul på min MTB, mestadels i Hellasgården.

Avslutade året i Frankrike och cyklade flera mil på en cykel som vanligtvis används till att åka och handla mat och skjutsa hundar med. Hade faktiskt lika roligt då som när jag annars vanligtvis sitter på min älskade kolfiberpärla! Med detta vill jag säga att man får det så kul som man gör det till och det bubblar i mej av önskan att fylla även 2015 med att upptäcka nya platser, nya människor och nya sätt att svettas på cyklandes.

Jag har några nyårslöften – men inga som innehåller ”sluta”, ”aldrig” eller ”hädanefter”. Publicerar dem på bloggen snart! Jag önskar mig bara mer av allt jag redan har och som fyller mitt liv med glädje. Till exempel ni cyklister som gjort mej sällskap i bergen, i leran eller på Ironman banan i Kalmar till exempel. På tal om nyårslöften handlar mitt mest lästa inlägg om hur man Quickfixar formen till beachen – ni hittar det här!


Antal kommentarer: 1

Roberto Beffa

Första gången man åkte upp för Alp d´Huez var 1952 (Coppi) sen dröjde det till 1976. Kanske inte 100år riktigt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

(H)julefrid?


Det är två dagar innan jul och jag sitter på Arlanda för jag tänkte fly lander över jul och nyår. Å ena sidan tar det emot – för jag inser hur konservativ jag är juletid. Jullåtar klingar fint, pepparkakor blir plötsligt en kulinarisk upplevelse och Kalle Anka en kulturell senasation. Men å andra sidan har jag under förra veckan jobbat extra som tjänsteman och jag får nästan magsår av att se hur andra människor orsakar sig själva magsår. Detta race för att julen ska bli perfekt ut i minsta droppe av dopp i grytan och lackat paket som ligger under granen. Jag har upplevt hur äldre män nästan slagits för att få sina bilar rena och kvinnor som gråter över att juleskummet inte finns i rätt smak. Till vilket pris då? Att vägga på julafton, efter lunch ungefär? Med ovan nämnda i åtanke känns det helt okej att fly landet. Hur som helst, slut på bladdret.

Under förra året upplevde jag aldrig vintercykling, det fanns inte i Schwiez, det var för varmt. I år är det oundkomligt, därför tänkte jag skriva ner några tankar om just cykling i tredubbla lager och vinterträning i allmänhet.

– ”Sätter man inte dubbar på sin mtb så får man lite extra balansträning på köpet”, tänkte den late och bekväma studenten. Sen låg jag i en isvak (!) nere på Tyresta Naturreservat i helgen efter att ha glidit som bambi på hal (tunn) is och där kan vi snacka obekvämt. Utrustning och cykelvård alltså, går inte att smita förbi! (det ska dock nämnas att det var en sådan fin dag att cykla igår att blöta underkläder var hanterligt).

– Frusna tår, kan man köpa sig undan det? Merionoullssulor, dubbla skoöverdrag, hoppa av cykeln och springa emellanåt. Jag kan lägga in en större insats om det är vad som krävs. Någon som har ett supertips att dela med sig av?

– Inomhusspinning 3 timmar, hur kan man ägna sig åt det innan det ens är minusgrader utomhus? Jag är rädd för hur rastlös jag skulle bli under ett sådant tillfälle. Typ nästan farlig för de som sitter bredvid mig. Frusna tår till trots – att spendera några timmar ute i dagsljus och få frisk luft och lerstänk på köpet (mtb), det är ett sant nöje i jämförelse med långspinning (jag håller fast vid det just nu, när det kylnar på förhoppningsvis snart är det kanske jag som hyllar långspinningen. All heder till er som har pannbenet!).

– Jag har en oerhört schizofren inställning till styrketräning. Man har ju hört att Emma Johansson squattar tungt vintertid och det är ju bra för motivationen. Jag kan ta mig till gymmet och vara astaggad, men sen händer det ofta att jag fastnar i en position där jag stirrar på de där blytunga stängerna och hoppas på att de kan lätta från marken av sig själva. Det är så tråkigt och så jobbigt att lyfta själv… det komiska är att Annie såg mig vid ett av dessa tillfällen, när jag slogs mot mig själv för att kriga igenom alla planerade set. Hon vågade inte säga hej då jag ”såg så fokuserad ut”. Snacka om att skenet kan bedra! Jag blir mer än gärna störd på gymmet..

-… eftersom gymmande i grupp tar träningen till nya höjder. Har några starka vänner som lyckats skrika på mig så att jag lyft tyngre än jag trodde att jag klarade av. Tack till er! Ni vet vilka ni är och jag beundrar er för att ni är starka som björnar. DET är ett vinnande koncept för att hänga av folk i backar till våren. Tror jag.

God jul och got nytt år!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vägen till framgång


Hej, hur går det i novembermörkret? Stavas det hatkärleken till trainer, fingrar som fryser på de där distanspassen som måste bli av och längtan efter jul så man kan få nya cykelprylar? Så låter det i mitt fall i alla fall, från sett att jag inte har någon trainer. Däremot trivs jag rätt bra med situationen. Ingen ser hur långsamt du cyklar om det är mörkt ute osv. Och jag har börjat tycka att cykling blir roligare om man blandar in lera i leken! Det vill säga, mountainbiken Meridan är min bästa höstdejt. Visserligen är jag tekniskt handikappad, men ingen ser ju heller när man trillar i skogen när det är mörkt (OBS jag är ett stort fan av reflexer och lampor!).

Jag kan inte komma på något bättre för motivationen i novembermörkret än att gå och lyssna på Susanne Ljugskog tala om sin väg till framgång. Håller ni inte med? Vilken fantastisk tur att den forna OS-stjärnan anordnar ett event med CK08 Ride of Hope! Där pengarna går till Barncancerfonden + att julfika ingår! 17 december smäller det, eventet finns på fejan här.

Min pappa fick frågan om jag sysslar med multisport på heltid. Ser det som en komplimang. Tänk om jag var lika fullfjädrad atlet som en multisportare.. nej men så är dock inte fallet. Jag håller på att styra upp min karriär lite så jag har råd att cykla även efter examen till civilingenjör på KTH. Bland annat är jag i final i något som heter Female Leader Engineer som är till för att det ska bli fler kvinnliga ledare i näringslivet. Kanon! Imorgon ska jag tala inför sex företag om… belgiska kedjor! Och varför det är vägen till framgång enligt min åsikt. Ni får gärna hålla en tumme för mig. Även om jag inte vinner tävlingen hoppas jag att i alla fall inspirera en eller flera till att börja cykla.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bonka och få minnen för livet


Varför cyklar jag runt med en tröja som det står ”Bonk” på? Faktum är att tröjan har en historia som grundats i senaste gången jag var i Italien med grabbarna i ”Team Bonk”. Första dagen på resan kom hela gänget hem till hotellet efter mörkrets ingång, cirka klockan 23.00, efter att ha missbedömt svårighetsgraden av cykling i Italiens berg. Det ledde till att jag bonkade till den grad att jag inte var förmögen att cykla hem på egna ben utan fick skjutsas av mina goda kamrater.

Det ska dock nämnas att min bokning ledde till att jag fixade gratis öl och parmaskinka till hela gänget och att vi fått goda minnen och skratt för livet. När liknande historier sedan inträffat flera gånger när ”Team Bonk” cyklat tillsammans inser vi att det inte är någon slump att vi för det mesta kommer hem senare än beräknat, med trötta ben, många höjdmeter på våra Garminklockor och efter att ha cyklat på ställen som många andra kanske aldrig skulle besöka på två hjul.

Årets misär-bonk-runda inträffade under den sista dagen på årets höstresa ill Italien. Planen var att vi skulle köra Manivapasset som är cirka 2 mil och av Horse Category – det vill säga rätt tuff. Vi skulle upp på över 2000 meter över havet för att sedan rulla ner till byn Bangolno för dagens höjdpunkt – lunchen! Och sedan köra tillbaka hem över berget, ännu en nätt HC-klättring (efterrätt?). 

Manivaklättringen är fantastisk. Den börjar med en slakmota genom mysiga italienska byar, för att sedan bli mer kaxig under de sista 8 kilometrarna. Då går vägen i serpentiner som emellanåt är 15% branta. Bara att ta sikte på toppen och sätta fart!

 

Trots att jag kört hårt ett par dagar innan kände jag mig stark genom hela klättringen och var nöjd när jag tagit mig upp efter ungefär 90 minuter. På toppen (den första av två) stod redan ett par killar och frustade, ja de fick såklart vänta på mig som vanligt. Jag hann inte ens klämma en Snickers förrän klättringen fortsatte över ett öde alpinområde.

Karga berg, ständig slakmota och dessutom ingen utsikt på höjderna på grund av ett molntäcke som fick mig att associera till Rapha-reklam. Föreställningen av att jag var rå nog för att figurera för Rapha var där och då den enda positiva delen av min situation. Vi nådde ju f*n aldrig till toppen och killarna kunde inte svara på hur långt det var kvar. Varför dök det aldrig upp några cafeér på berget? Varför var vilda hästar de enda levande varelserna på mils avstånd? Jag började väsa dessa funderingar till mitt sällskap och de som känner mej vet varför. Bonken var nära.  Vingummin är alltid bästa botemedlet och mitt sällskap mer eller mindre tvingade mej att hoppa av cykeln för att fylla på energinivåerna.

Solen började (mentalt) skina över mig samtidigt som sockernivån steg i mitt blod. Plötsligt kunde jag uppskatta hur häftigt det är att cykla i ett högalpint område. Detsamma gällde alla i gruppen, speciellt eftersom de visste att det väntade en grusväg längre fram. Vissa går igång på att cykla för att få fika, andra drivs att grusvägar.

När vi nådde till grusvägen hade jag fått nog. 1600 höjdmeter utan fikapaus is enough. Jag bestämde mig för att ta sikte på lunchstället och rullade ner för berget när några av de andra fortsatte off-road. Givetvis började det regna på vägen ner. Stelfrusna fingrar, regnblöt asfalt och kolfiberfälgar är misär. Men efter en evig nedförslöpa nådde vi äntligen till byn för lunch. Tyvärr visade det sig att byn i själva verket var en industriort där de höll på att lägga ny asfalt. Men vi såg en pizzeria – på andra sidan asfaltsbeläggningen!

Om man synar asfalten i byn Bagnolo noga kan man se ett par avtryck i form av SPD-L klossar. Dessa spår har cyklisten på bilden ovan lämnat efter att ha krigat för Cola och kaffe. Nöden har ingen lag, det vill säga att jag är villig att ta risken att hamna i slagsmål med italienska asfaltsarbetare när jag är skithungrig och kall.

Efter att ha laddat upp batterier och värme kände jag mig redo för att köra en 800 meter klättring tillbaka hem. Samtidigt som jag suttit och glufsat i mig pasta och Cola hade de två cyklister, som bestämde sig för att söka lyckan på grusvägen, upplevt ännu värre misär. Fångade i en regnstorm hade de tvingast hoppa av cyklarna och springa uppför (när de egentligen skulle köra nerför) för att inte frysa ihjäl. Det slutade med att de tog en genväg hem, samtidigt som jag då i min tur nästan krockade men en byracka och en höna på vägen hem. Lite kalabalik med andra ord, men ingen skada skedd!

Vi åt middag senare än planerat den kvällen. Som vanligt. Men när hela gänget var varma, duschade och ätit en fet italiensk middag kunde vi skratta åt ännu en episk dag tillsammans på cyklarna!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*