Blogg

Det är inte synd om studenter. Inte professionella idrottare heller för den delen.


Jag kommer ihåg första gången jag såg en elitcyklist sitta och inhalera astmamedicin tio minuter innan start på ett Östgötalopp i början på min cykelkarriär. Han drog så djupa andetag att en, i brist på bättre vetande, kunde trott att han varit under vatten i tio minuter och nu öppnade sina lungor för fulla spjäll. Sedan den dagen har de bara blivit fler och fler – inhalatorerna. Det tycks som att astmainhalatorna är lika obligatorisk för konditionsidrottaren som shakern för muskelbyggaren.

I ett gammalt inlägg om vintercykling frågade jag mig själv om den höga graden av ansträngningsastma hade något att göra med träning i låga temperaturer och torr luft. Någonting måste det vara, för den frekvens med vilken astmamedicinering förekommer på elitnivå inom konditionsidrotter är långt över genomsnittet. Det kan tyckas konspiratoriskt, men ibland får jag för mig att det råder det inflation på diagnosen ansträngningsastma då det knappt behövs medicinsk undersökning. När jag var yngre hade jag problem med trånga luftvägar i kyla och kollapsade nästan på hockeyträningar utomhus. ASTMA, skrek läkarna och gav mig inhalator men efter ett år utan förbättring fick jag sluta medicinera. Idag har jag växt ifrån problemen.

Låt oss nu lämna denna fundering därhän och förutsätta att alla som tar astmamedicin verkligen behöver den – är det då synd om de som oavsiktligt påträffas med för hög dosering i blodet? Vi tittar närmare på några citat från Marit Björgren angående Martin Sundby:

”Jag stöttar Martin i denna svåra tid för honom. Och jag har hundra procent förtroende för Fis sjukvård och övrig stöttning, säger Björgen till det norska skidförbundets hemsida”.

Låt oss försöka få lite perspektiv på händelsen genom att jämföra med studenter. Under tentamen råder mobilförbud – telefonen ska förvaras avstängd på annat ställe än din skrivningsplats. Alla studenter ska vara införstådda med dessa regler och student som påträffas med mobil straffas vare sig mobilen har använts för fusk eller inte. Tycker någon synd om studenter som stängs av och blir fråntagna resultat då de påträffas med mobil vid tentamen? Finns det någon här i världen som känner medlidande för dem när CSN stryps och de får skörbjugg av alla nudlar? Nej, för studenter förväntas på egen hand vara införstådda i regelverket. Tydligen gäller detsamma inte professionella atleter med mångfalt större inkomster. Martin Sundby är en professionell skidåkare. Han ska veta hur mycket medicin han får ta, och är han osäker tar han den inte. Åker han fast är han skyldig oavsett hur myket misstag det må vara, och alla resultat samt medföljande inkomster ska tas ifrån honom. Och det är inte synd om honom någonstans.  

”Jag har godkännande av internationella skidförbundet och all forskning visar att dessa astmamediciner inte har prestationshöjande effekt om du inte är astmasjuk, säger hon och fortsätter: I likhet med Martin kan jag inte heller vara bäst i världen utan att använda astmamedicin.”

Ja, ni har ett godkännande – men även en gräns för maxdosering. Jag har körkort, men det betyder inte att jag får köra hur jag vill. Kör jag vanvettigt straffas jag. Det är nämligen som så, att när de som använder astmamedicin överskrider maxdosen gör de så att andra inte kan vara bäst i världen.

De senaste åren har många svenskar undrat varför de svenska skidåkarna står som parkerade i spåren medan norrmännen och norskorna dominerar tävling efter tävling med flertalet åkare. De tränar mer, är ”oerhörda talanger” och ligger i framkant vad gäller allt från vallning till träning, brukar förklaringen låta – en förklaring som rimmar bekant med ett visst cykellag. Och visst ligger de norska skidåkarna i framkant vad gäller allt från vallning till träning eftersom de använder inhalatorer så nya att deras egna läkare inte har koll på dem. Tycker du att denna känga var oförskämd från min sida går det vända på det – den noggrannhet vilken tycks råda vid träning och vallning finns tydligen inte vid medicinering. Hur man än vrider och vänder på saken finns det bara en slutsats – det är inte synd om den gör skyldig till överdosering eller intagande av preparat som är emot WADA:s regelverk. Om ett regelverk ska kunna upprätthållas går det inte se mellan fingrarna för misstag, för så fort undantag börjar utfärdas kommer allt mer rinna igenom efterhand. Jag kan därför leva med att friska idrottare tar astmamedicin då dess effekter på friska förmodligen är lika med noll. Vad jag däremot inte klarar av är alla dessa snyfthistorier om hockeyspelare, cyklister och skidåkare som påträffats med för höga doser av olika astmamediciner. Det är hög tid för dem att växa upp och leva med konsekvenserna av att bryta mot reglerna – hur ofrivilligt det än må vara – precis som studenter.

”Du körde i 120 km/h. Högsta tillåtna hastighet med bromsad släpvagn är 80 km/h. Därför kommer du bli av med körkortet en kortare tid och få några tusen kronor i böter.” 

”Men jag har ju Volvos nya turbodiesel, det blir ju så lätt hänt. Dessutom har jag ju c-körkort! Tyck synd om mig. Snälla.”

Antal kommentarer: 5

Daniel

Rätt ska var rätt, fusk ska bestraffas och bloggare bör hålla sig till fakta! Det var pappersarbetet som brast inte några resultat från dopingtester.


Daniel

Kommentarer ska väl oxå va korrekt… I all ödmjukhet får jag väl backa när jag läst in mig bättre….


Sven-Erik

Det är ju fantastiskt att det norska landslagets läkare inte läst på om Salbutamol. Om de varit ute och cyklat (sic!) så kanske de hade hört talas om Petacchis åktur 2008 som Sundby verkar ha kalkerat. Bjørgren i sin sida verkar ju inte ha fattat skillnaden mellan Ventoline/Salbutamol och det som ”oförargligt” klassade Symbicort som hon inhalerar.

Att sedan du Marcus försöker att generalisera utifrån din egen erfarenheter under ungdomen av att ha blivit feldiagnosticerad är knappast något som kommer at hjälpa idrotten att hantera dopingproblematiken. Det finns inte i berättelsen om Sundbys problem som tyder på att han lider av ”växtvärk”, däremot verkar det som att kompetensen hos de som hjälper honom att idrotta på toppnivå med de problem han verkar ha den kompetensen har varit för låg. Liksom kompetensen hos Sundby eftersom till syvende och sist så är det den enskilde idrottaren som har att svara för att de tillskott som kan spåras i proverna ligger inom det tillåtna.

Det är inte synd om Sundby, men det handlar inte om att han kör Volvo. Han har inte kört för fort, om en likhet skall användas så har han tankat oskattad diesel.


David

Mycket bra!

Att norska skidförbundet officiellt ersätter honom är ju att säga att de inte erkänner dopningen. Det sved väl att norska skidförbundet inte fick dikterera det hela.

Likheten med enbart oskattad diesel kan inte vara rätt. Sundby har åkt dit för överskridna gränser så det skulle väl då motsvara både oskattad diesel och 150 på 120-väg isåfall.


ekstromenator

Jag håller med dig helt och hållet trots att jag är en av dom som använder astmamedicin.
Jag fick ansträngningsastma från långa kalla distanspass på cykel för många år sen, men lyckades medicinera bort den då jag tränade mindre och på lägre nivå.
Nu har jag sedan dryga året tillbaka fått tillbaka besvären och medicinerar sedan i våras med Symbicort.
Att använda medicinen är jätteenkelt, min läkare har ordinerat mig hur ofta och när jag ska använda medicinen, det står till och med på förpackningen hur mycket varje dos innehåller, och det är därför larvigt enkelt att hålla reda på hur mycket medicin jag får i mig.
Den som blir påträffad med värden som är klart högre än tillåtna gränser har missbrukat medicinen, och det är att likställa med dopning. Det går inte att skylla på nationsförbund, dispansregler osv. Maxgränsen gäller alla, och det behövs en rejäl överdosering som helt omöjligt kan ske utan deras egna vetskap.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe”.


För några veckor sedan rullade jag in till CK Ringens klubblokal för en hederlig tisdagsträning. Där var redan en grupp ungdomar som – någorlunda uppkäftig kan tyckas – hälsade mig, Glenn och mina äldre klubbkamrater välkomna med frasen ”hej gamlingar”. Det var en sällan ont menad välkomsthälsning som förnärmade en 21 år ung student, men efter att jag ältat den fram och tillbaka under några veckor kom jag fram till att den påminner mig själv om begynnelsen på min egen cykelkarriär.

Landsvägscykling är idag inte den mest attraktiva sporten i Sverige. Såtillvida du inte har en ytterligare dimension i ditt cyklande – låt säga att du gör något vrålfräckt som att cykla till alla skånska slott eller har vunnit en sträcka på någon tandemstafett – kan du lika gärna strunta i att nämna ditt cykelintresse för främlingar. Redan här kan vi konstatera att allmänhetens ointresse besegrat tävlingscyklisten – men när anledningen bakom cyklandet tillfogas övergår ointresset i nonchalans, ignorerande och totalt avfärdande.

Barn som börjar i fotbollskola gör det med ambitioner om att bli den nya Zlatan. Samtidigt plockar förbund och klubbar bort möjligheterna att tävla i tron om att skydda dem från gallring. De som inte tycks ha möjligheten att bli bäst slutar innan de fyllt 14. Varför tvistar de vise om. Senare i livet ska det idrottas av hippa anledningar som för att gå ner i vikt, för att kunna utnyttja företagets friskvårdsersättning eller hålla sig i form för att i slutändan nå något mycket viktigt mål som en svensk klassiker eller Ironman. När hälso- och motionsargument smyger sig ner i åldrarna är det inte konstigt att ungdomar byter boll mot en skärm där de får uppleva tävlingsmoment och gradvis stigande utmaning från diverse spel. Jag har cyklat i snart tio år, men min drivkraft fanns varken i drömmen om att bli världsbäst, hälsan eller trendiga arrangemang – jag ville bara cykla ifrån min pappa upp till länsgränsen och hem igen. 

”Är det inte en härlig upplevelse att vara ute och cykla med grabbarna. Känna farten och hur hormonerna, adrenalinet, rusar. Hur många av er är gifta? Vilka vackra tänder du har.”

En man utanför baren i Tenhult som började prata med mig efter en lagtempointervall.

15 kilometer norr om Habo, uppe på Hökensås, är länsgränsen mellan Jönköping och Västra Götaland belägen. Länsgränsen är omstridd då Habo kommun tillhör Västergötland som landskap, men på grund av strategiska anledningar valde att tillhöra Jönköpings län. Härvid slutar historie- och geografilektion i detta inlägg då länsgränsens relevans för oss är av helt annan karaktär. Länsgränsen kom nämligen att bli en vändpunkt som jag, min storebror och farsan använde oss av på Hökensås när vi skulle cykla tre mil i början av våra cykelkarriärer. 2007 var året, närmare bestämt.

Det dröjde inte länge förrän vi tre började tävla mot varandra upp på Hökensås och hem igen. Vid ett ordalag råkade jag kalla farsan för gubbe och det var då han genom en väl formulerad mening skänkte mål och mening till min cykelkarriär. ”Den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe”. Det var ett erbjudande som saknade motstycke i mitt då snart tretton år långa liv. Jag hade testat många sporter – fotboll, hockey, tennis, innebandy, längdskidor – men ingen av dem hade erbjudit mig möjligheten att få kalla farsan för gubbe.

Så jag fortsatte att cykla och träna bara för att kunna cykla ifrån farsan upp till länsgränsen och tillbaka. Men ni ska veta det, att farsan han var stark i sina glansdagar. Jag försökte sitta på hjul och slå farsan i spurten. Jag försökte stöta av honom i den lilla kantvinden som ibland lyckades tränga igenom Hökensås tjocka skogar. Jag försökte alliera mig med storebrorsan för att köra slut på farsan, men åren gick utan att jag kunde cykla mig till privilegiet att rättmätigt få kalla farsan för gubbe.

Till slut kom dagen då jag ställde av farsan upp till länsgränsen och hem igen. Den dagen åts ingen tårta, i tidningen återfanns inga stora rubriker och bedriften i sig var utom intresse för icke-cykelintresserade. Jag har faktiskt glömt bort vilken dag det var, men det är inte heller av betydelse eftersom poängen är att året blivit 2010 och jag hade under sommaren lyckats bli bronsmedaljör på USM-linjet i P15-16. När jag väl blivit så pass bra på att cykla att jag äntligen fick kalla farsan för gubbe, då hade jag också hållit på länge nog för att se embryot av min egen potential samt blivit så bra att det nästan var för sent att sluta.

För närvarande må landsvägscykling inte vara den mest attraktiva sporten i Sverige – men den skulle utan tvivel kunna locka fler. Allt som behövs är egentligen att vi erbjuder nya cyklister och ungdomar en chans att kalla oss gubbar, kärringar – eller det könsneutrala gamlingar – den dagen då cyklar ifrån oss. Få andra idrotter erbjuder den möjligheten till utmaning och tävlingsmoment som landsvägscykling – något som vi måste utnyttja till vår fördel. Att bli avställd ska inte ses som en fara med landsvägscykel, snarare en möjlighet. Kanske var det detta som farsan förstod när han myntade uttrycket; ”den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe” – eller så hade han bara ett oproportionerligt ego kombinerat med skev uppfattning av åldrande och tidens gång. 

Jag vinner Jönköping CKs klubbmästerskap 2012. På andra plats kommer min storebror Daniel och på tredje plats kommer farsan – vid denna tidpunkt korrekt refererad till som gubbe. 

Antal kommentarer: 2

Perry

Kul perspektiv! För egen del kommer jag väl ihåg känslan när jag lyckades knäcka min far i terränglöpning och hoppas att mina barn också kommer att känna den motivationen och slutligen lyckas. Spelar ingen roll om det är löpning eller cykling – viktiga är att det är ett svårt mål som kräver ansträngning under längre tid.

Bra motivation som fungerat i alla tider – varför inte i dagens samhälle?


Thomas

Så underbar läsning Marcus! Sagt det förr, men du har en grym talang för det skrivna ordet & huvudet på skaft! Så kul att läsa det du skriver!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vilken är egentligen Sveriges bästa tillställning på cykel?


Igår var ingen vanlig kyrkosöndag för jag var i Västerås och körde Svenska Mästerskapen på landsväg. Trots att jag levde en ganska anonym tillvaro i den regniga tävlingen hade jag lite tur och lyckades sitta med flera starka cyklister omkring mig i rätt lägen och tog mig i mål efter 180 regntäckta kilometer – något som skulle visa sig vara nog bedrift för dagen. Tack vare att jag lyckades överleva hela tävlingen blev jag, med ganska stor säkerhet, den förste någonsin att inom loppet av två månader vinna en sträcka i Lunds tandemstafett, köra Vätternrundan och fullfölja landsvägs-SM. Därför tänkte jag nu ta tillfället i akt och jämföra det tre spektaklen för att ta reda på vilken som är Sveriges bästa tillställning på cykel.

1.       Valuta för pengarna:

Som student är det viktigt att få valuta för pengarna när de för undantagets skull ska spenderas på lättsinnade nöjen. Vätternrundan är utan tvivel det evenemang som ger minst valuta för pengarna såtillvida du inte är löjligt förtjust i torra kyrkobullar och stannar i samtliga depåer tills du ätit för 1350 kr. Landsvägs-SM ger faktiskt rätt så mycket valuta för pengarna, jag såg inte en bil och fick tävla mot proffs för 300 kr. Mest valuta för pengarna ger Tandemstafetten där du får tandemsittning med eftersläpp, utklädnad, bussresa från Lund till Göteborg samt hem igen, mat, två discon och lite till för 800 kr.

2.       Feststämning:

Inget ont om musikval och speaker på vare sig Vätternrundan eller landsvägs-SM, men inte ens Vacchi kan hetsa publiken till en extas som kommer i närheten av Tandemstafetten. Vätternrundan skulle eventuellt kunna införa discon i Jönköping och Karlsborg men säkerhetsvakterna skulle förmodligen föreslå en lägsta ålder på 28 år.

3.       Upplevd lycka på en skala 1 till 10:

Vätternrundan får en generös 1:a för att undvika ramaskri, kravaller och upplopp på denna hemsida. Under delar av loppet samt när jag kom i mål på landsvägs-SM upplevde jag en stark 9:a men detta klår inte känslan av att bli uppkastad i luften av sextio personer efter vinsten på stora Bergshackan – en klar 10:a.

4.       Episka vägar och vyer:

Under landsvägs-SM hade jag fullt med grus i ögonen och såg inte mycket mer än cyklisten framför mig. Trots att Vätternrundan gav betydligt fler tillfällen att beskåda utsikter kan jag inte säga att den allt som allt var mycket trevligare. Tandemstafetten däremot bjöd på en och annan vy så vacker att jag nästan behövde lägga mig ner och självdö som Bashenke skulle sagt.

5.       Längd:

Här förväntar sig antagligen de flesta att Vätternrundan ska ta en tröstseger och få lite upprättelse, men faktum är att Tandemstafetten totalt mäter över 300 km. Landsvägs-SM ter sig här löjligt i jämförelse med årets 180 km. Vem som vinner är en tolkningsfråga då tandemstafetten är indelad på sträckor från 25 till 15 km.

6.       Need for Speed:

På en tandem kan man onekligen få upp bra fart, jag och min kompanjon maxade dryga 56 km/h på vår navväxlade Monark med 26-tums hjul. Fast den ohotade kungen när det kommer till fart är givetvis landsvägs-SM.

7.       Respektingivande troféer #swag:

På Vätternrundan får du en medalj och klisterlapp att sätta på cykeln. En sådan klisterlapp är nästan mer respektingivande i vårt avlånga land än den gula och blåa tröja som Richard Larsén välförtjänt kommer få ikläda sig en säsong framöver. Fast ingenting mäter sig med den stora Bergshacka som jag fick efter att ha vunnit stora Bergshackan. Den är så pass mäktig – och därmed respektingivande – att den måste förvaras inlåst och lyftas med två händer.

8.       Andliga upplevelser och religiösa inslag:

Utöver den syndaflod som karaktäriserade årets SM-linje fanns där inte mer religiös koppling. På Vätternrundan blev jag givetvis välsignad i Tiveden men det räcker dessvärre inte för att ta hem segern i denna kategori heller. Min partner på tandemcykeln uppför stora Bergshackan fick nämligen smeknamnet Jesus under resans gång. Varifrån smeknamnet kommer tänker jag inte gå in på i detalj, men låt oss avslöja att han inte var allt för pigg under samtliga av de 32 timmar Tandemstafetten varade samt att vi båda insisterade på att han skulle sitta där bak.

9.       Vackrast innan-race-bajs:

Landsvägs-SM och, i synnerhet, Vätternrundan får här minusbetyg med äckliga bajamajor fyllda till toppen eller på sin höjd en offentlig toalett. På cykel-SM är den klassiska standarden ett halvslitet omklädningsrum i vilket doften på toaletten slår dig som om hela svenska elitklungan tömt sin tarm där minuten innan dig. På Tandemstafetten tog jag däremot ett paket servetter ur bussen när vi var i Båstad, smög en bit uppför branten av Hallandsåsen och satte mig ner på en stock med havsutsikt.

10.   Totalt:

Tandemstafetten tar hem en utklassningsseger före landsvägs-SM som trots allt står för en hedersvärd prestation. Vätternrundan plockar inte många poäng, men det kan till stor del bero på min ålder med tillhörande preferenser. En tänkbar slutsats för cykelintresserade ungdomar blir att det är en eftersträvansvärd dröm och bli proffscyklist, men för den som tycker att cykelkarriären med de feta kontrakten känns avlägsen så är det där med studier inte så dumt förutsatt att du fortsätter cykla på tävlingsnivå. Vätternrundan ska också avverkas, men mest för att det är Vätternrundan. Avslutningvis vill jag återigen citera Bashenke med den hedanefter berömda frasen; ”det ena behöver inte utesluta det andra”. Det finns gott om vägar, tävlingar och andra tillställningar att uppleva på cykel eller cyklar av flera olika sorter – så varför begränsa sig till en, två eller tre tillställningar på cykel?

Extra:

Givmild som jag är, bjuder jag även på GPS-filer från samtliga tre tillställningar. Eftersom min Garmin dog under SM p.g.a. vattenläckage får ni nöja er med Hannes Bergström Frisks GPS-fil (som kom på placeringen framför mig).

Stora Bergshackan: https://www.strava.com/activities/568572624

Vätternrundan: https://www.strava.com/activities/612988215

Landsvägs-SM: https://www.strava.com/activities/621984021

Antal kommentarer: 1

Ingrid

Episkt inlägg, men finns inga bilder på detta tandemekipage och släggan??



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag cyklade Vätternrundan och det var inte roligt.


Som sommarjobbare på Arla Foods i Jönköping fick jag i tisdags chansen att ta en plats runt Vättern 2016. På grund av den dåliga väderprognosen tvekade jag in i det sista, men efter lite övertalning från Rickards sida beslutade jag mig på torsdag kväll för att ta mig an de trettio milen och hjälpa deras grupp att nå målet på mellan tio och elva timmar. På fredagen cyklade jag därför till ICA och köpte lite wienerbröd innan det bar av till Motala.

Vi startade 01:38 och till en början hade vi faktiskt bra väder, bra vindar och allting rullade på genomgående bra. Mellan Vadstena och Ödeshög började misären med en krasch där två av våra cyklister gick omkull efter att en gått på hjul. Den ena killen spräckte hjälmen medan den andre (Tenner) fortsatte med oss. Lätt skärrade och nu med betydligt mera marginal mellan oss började det regna när vi kom till Omberg, och någon kilometer senare öppnade sig himmelen. I Ödeshög stannade jag och Rickard för att ta på oss regnjackor men det dröjde inte många meter förrän vi blev blöta från alla håll och kanter. Vägen var full av vatten, det sprutade vatten från alla cyklister och regnet stod som spön i backen. Trots att solen borde varit på väg upp såg himmelen framför oss ut som Mordors. Rickard började bli sugen på att bryta och sa till mig att han skulle cykla hem i Jönköping och ta en varm dusch. Jag slängde en blick ut i diket och såg en skylt – 240 kilometer kvar till mål.

Vi stannade i Ödeshög och jag kunde konstatera att jag ändå höll temperaturen ganska bra. På väg ut ur depån såg jag bussarna och lastbilarna för de som stiger av. Jag bestämde mig för att fortsätta till Olas garage i Bankeryd, där jag hade torra handskar. I Kaxholmen slutade det plötsligt att regna och uppför backen blev vi för första gången på några mil riktigt varma. Genom Jönköping var det ömsom regn, ömsom uppehåll, men i Trånghalla började det återigen regna – detta märkte vi dock inte p.g.a. uppförsbacken. Sedan fick jag mina torra handskar hos Ola, några andra bytte alla sina kläder, och när vi passare skylten med 180 kilometer kvar till mål kände jag att det var som ett vanligt distanspass.

I Brandstorp blev det faktiskt uppehåll och hade det inte varit för alla svängar på den fantastiska vägen utmed Vätterns västra sida kunde vi haft mycket trevligt. I Karlsborg tog jag av min regnjacka samt handskar och kunde konstatera att vi nu hade hyfsat bra väder. Dessutom fortsatte de roliga vägarna och när vi gick runt Hammarsundet började de flesta känna att vi var nära mål.

När vi kom till Motala efter 10:25 var det mest en massa folk överallt. Ölen var inte den godaste jag druckit och pastasalladen var inte den bästa jag ätit.

När jag och Rickard satt och väntade på vår chaufför för att komma hem frågade jag honom: ”Kände du någon gång längs vägen att fan vad roligt detta är”. Rickard sa att han aldrig hade känt så. Visst är det speciellt att cykla med flera tusen andra på natten, bli frälst utanför Karlsborg, käka torra bullar och komma i mål efter 300 kilometers cykling på motovägar – men det är knappast roligt. Den enda gången Vätternrundan kan tänkas utgöra något glädjefyllt är när andra frågar om du kört och vilken tid du fick. Sett till mig själv är tiden 10:25 inte direkt att leva ut till min fulla potential, men eftersom mitt uppdrag var att hjälpa en grupp, där de flesta hade knappt ett års cykelerfarenhet, måste det ses som riktigt bra. Det är också här jag finner det enda glädjande med Vätternrundan: om de cyklisterna jag cyklade med fortsätter att cykla gjorde jag en stabil insats.

Varför bröt jag då inte Vätternrundan när jag passerade mitt hem i Habo, genomblöt och med 180 kilometer kvar att cykla? Därför att Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez. Om du bryter ett arrangemang av den digniteten spelar det ingen roll hur många SM-medaljer och titlar du har: andra kommer se dig som cyklisten som bröt Vätternrundan. Något sådant går inte att leva med. 

Antal kommentarer: 2

Thomas

Själv gjorde jag min både snabbaste och roligaste runda i år. Men så lyckades jag tydligen pricka in just den starttid som gjorde att det enda vatten jag fick på mig var från vägbanan och tappkranen i depån. Undrade nästan vilken sjö alla andra cyklat runt när de snackar om allt regn. 🙂

Så jäkla kul att i början av backen se när 4-500 (eller fler?) cyklister fullkomligen fyller upp en hel stigning både till bredden och längden (där ångrade jag att jag inte monterat på kameran på cykeln i år) och sedan glida förbi dem längst ut till vänster för att sedan få fin draghjälp av en riktigt snabb och stor klunga på slätten efter. 🙂


Karl

Men med de glajjorna hade du coolaste brillorna söder om treriksröset i a f. Ge mig alla detaljer om dem pleez!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag hittade en tjugolapp utanför Ekonomicentrum en gång.


Den 30 juni 2016 blir 20- 50- och 1 000-kronorssedlar av den gamla designen ogiltiga i Sverige. Innan jag flyttade till Lund behövdes kontanter enbart vid fikarundor eller cykeltävlingar runtom i landet för att kunna köpa någonting ätbart i avkrokar där korterminalen ännu inte sett dagens ljus. Av denna anledning tror jag det är många cyklister som sitter inne på gamla sedlar som måste förbrukas eller växlas innan den 30 juni. Eftersom jag en gång varit i denna sits – alltså med sedlar som måste spenderas eller växlas – känner jag att det är min plikt och berätta en lärdomsrik historia fullpackad med sensmoral för att ingen annan ska begå samma misstag som jag.

Jag hittade nämligen en tjugolapp utanför Ekonomicentrum en gång. Den gamla designen, med Selma Lagerlöf. Tjugolappen bara låg där på asfalten en morgon klockan åtta. Som vanligt (med undantag för Valborg) var Lund tomt vid detta tidiga klockslag. Således var det fritt fram för mig att ta tjugolappen när jag passerade den cyklandes på vägen till morgonens föreläsning, men någonstans tvekade jag. Tjugolappens placering på gatan var så uppenbar att det framstod som en stor gåta varför ingen plockat upp den innan. En femtedels hundralapp, en femtiondels tusenlapp, en 50 000-dels miljon – en liten förmögenhet. Trots detta låg den likvida sedeln bara där och väntade på att återigen få hamna i en plånbok och uppfylla sitt syfte som allmänt accepterat betalningsmedel.

Det måste vara ett experiment, tänkte jag först. Jag kastade en blick mot fönstren på Ekonomihögskolan och förväntade mig att hitta en övervakningskamera eller några observerande forskare i de mörka fönstren. Det är garanterat någon som undersöker hur desperata studenter är mot slutet av månaden, resonerade jag för mig själv. Framför mig såg jag det klassiska busstrecket med en plånbok fäst i ett snöre och några busungar flinandes på andra sidan buskaget. Kanske rusar någon fram när jag plockat upp tjugan och tvingar mig att lämna tillbaka den? Sedan säger de att jag måste svara på en enkät om min ekonomi och mina konsumtionsvanor. ”Fyll i mailadressen här så kan du vinna en biobiljett”.  

Samtidigt funderade jag över vad jag skulle göra med den där tjugan om den – mot förmodan – inte var en del av ett experiment. Rationellt sett borde jag investera för framtiden. Köpa aktier och se tjugan växa med några procents avkastning per år. Det hade varit en fantastisk historia, att hitta en tjuga utanför Ekonomihögskolan, köpa aktier för den och sedan på ålderns höst lösa ut en tusenlapp. Nästan så fantastisk att Holger Crafoords Ekonomicentrum hade fått byta namn. När jag efter en minut eller två varken sett övervakningskameror eller iakttagande forskare bestämde jag mig slutligen för att stoppa tjugan i min ficka och cyklade vidare mot föreläsningen. Några timmar senare, när jag kom hem, hittade jag en femkrona som låg och skramlade i byrålådan. Planen var att under helgens distanspass köpa antingen fika eller falafelrulle för tjugolappen som en gång legat utanför Ekonomihögskolan.

Helgen passerade men tjugolappen låg kvar i min plånbok och såg allt tröttare ut. När onsdagen kom köpte jag en öl på nationen för tjugan som en gång legat utanför Ekonomihögskolan. Den kvällen kändes det som en fantastisk investering, möjligtvis en av de bästa jag någonsin gjort – men i efterhand kan vi konstatera att det förmodligen var det sämsta jag kunde göra med tjugan. En femtedels hundralapp, en femtiondels tusenlapp, en 50 000-dels miljon – en liten förmögenhet. På Systembolaget hade jag till exempel fått två öl, alternativt en finöl, för samma tjuga. Jag har funderat på saken, och mitt agerande var inte rationellt någonstans. Därför hoppas jag att denna historia kan fungera som ett varnande exempel för den som måste bli av med sina 20- och 50-kronorssedlar av den gamla designen innan den 30 juni.  


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Danmark, Skåne och ockupationsmakten.


Vad som idag ska avhandlas är ett problem med tre parter: Skåne, Danmark och ockupationsmakten. Problematiken kretsar kring huruvida den första parten tillhör den andra eller tredje. Rätteligen tillhör – bör understrykas – då Skåne formellt tillhör ockupationsmakten. Frågan är infekterad och lite beroende på vem du frågar får du svar. Det är i denna brist på objektivitet som jag uppenbarar mig i vita kläder och med gloria runt huvudet. Uppväxt i ockupationsmakten, boende i Skåne och under helgerna frekvent vistandes i Danmark besitter jag möjligheten att leverera ett nyanserat svar: bör ockupationsmakten gräva bort Skåne eller borde skåningarna kanske rent av gräva bort ockupationsmakten? För att nå ett svar på frågan tänker jag helt enkelt svara på frågan om jag själv vill tillhöra Danmark eller ockupationsmakten. 

Det kan framstå som att jag redan tagit ställning i frågan då jag kallar Sverige för ”ockupationsmakten”, men om du överhuvudtaget reflekterat i dessa banor bör du tänka om en gång till. Det finns genom historien flertalet exempel på hur ockupationsmakten försökt tvätta bort skåningarnas skånskhet. Några av de mest uppenbara är rikssvenskan och det ständiga uppmålandet av skånskan som ”en dialekt ingen kan förstå”. Vidare finns den kulturella förnekelsen: hur många i ockupationsmakten firar Mårten Gås? Ålagille? Vem har ens ål på julbordet? Nej, i ockupationsmakten firas det midsommarafton och detta ska minsann göras i Dalarna bland röda stugor, oändlig skog och svärmar av myggor. Nedan följer ett citat som på ett utomordentligt sätt träffar det jag försökt förklara i detta stycke: 

”Vet ni någonting som är jävligt gott? Äggakaga. Varför kan jag inte köpa en äggakaga och äta någonstans!?”

Fredrik Bengtsson när Kentucky Fried Chicken öppnade utanför Malmö. 

Utöver detta har vi den geografiska likheten mellan Skåne/Danmark och Skåne/ockupationsmakten. Skåne är till 90 % rapsfält. Danmark är till 90 % rapsfält. Ockupationsmakten är till 90 % skog. Detta betyder att om vi skulle plocka upp en intet ont anande turist i Köpenhamn, tvinga på hen en ögonbindel som vi sedan tar av en gång i Danmark, en gång i Skåne och en gång i ockupationsmakten är chansen 99 % att hen skulle svara ett och två på frågan vid vilka tillfällen hen var i samma land.

För cyklister i Skåne finns ännu ett argument – och det är förmodligen detta argument som intresserar flest på denna sida: cykelargumentet. Skillnaderna mellan en cykeltävling i Danmark och Sverige är så stora att en ibland tycks befinna sig på andra sidan jordklotet.

Administrativt befinner sig Danmark i år 2016, Sverige i stenåldern. En tävling i Danmark (och det finns (riktiga) tävlingar varje helg, ibland både på Jylland/Fyn och Själland samma helg) kostar 70 – 100 DKK. Anmälningssystemet är enkelt för såväl klubbar som utländska cyklister. Uppstår problem får du allt som oftast hjälp inom ett dygn. Ett exempel ur verkligheten är att problemen med min svenska klubbövergång tog en månad att lösa, problem med lösenord när jag skulle köpa en dansk licens tog tre timmar. Vidare använder licensierade cyklister samma nummerlappar på alla tävlingar – något som också besparar arrangören arbete. Det enda cyklisten behöver göra innan start är att läsa in sitt chip. Vanligtvis ska den som lånar nummerlappar betala 50 DKK, men personalen har allt som oftast överseende med detta om du lämnar in din licens som säkerhet. Förmodligen eftersom de anser att det är viktigare med cyklister som tävlar (indirekta intäkter) än direkta intäkter till förbundet. Det bör dessutom nämnas att organisationen kring nummerlappar och chip sköts av DCU, och samma gäng finns på plats på varje tävling. Här skulle ett tänkbart problem kunna uppstå då Sverige är ett mycket större land – men något sådant skulle kunna lösas genom t.ex. de regionala förbunden.

”Danmark är väl platt. Det är väl inte jobbigt och cykla när det är platt?”

Varenda icke-cykelintresserad människa.

Sportsligt sätt är Danmark ett cykel-i-land och Sverige ett cykel-u-land. Oavsett hur platta tävlingarna må vara dyker det alltid upp 30 till 100 cyklister i de flesta klasserna och sedan blir det attackcykling och kantvindskörning fram till mållinjen som om samtliga hade eld i baken. Tack vare klassindelningen A-B-C-D tvingas dessutom cyklister till att utveckla sig taktiskt, tekniskt och fysiskt innan de kan avancera upp genom klasserna. Detta bidrar till jämnare och mer spännande tävlingar samt (som jag upplevt det) säkrare klungkörning.

Danmarks överlägsenhet inom cykel har alltid vägts upp av att Sverige åtminstone är bättre på ishockey. Detta var fram till våren 2016, då Danmark faktiskt kom före Sverige i ishockey-VM. Av denna anledning försvann också skåningarnas sista argument för att vilja vara en del av ockupationsmakten och avstå från billigare Tuborg. 

När en hel klubb-buss på mitten av Öresundsbron börjar vända ut och in på väskor och personliga tillhörigheter för att hitta pass eller legitimation blir en speciell och något bekant känsla påtaglig. Att behöva identifiera sig har alltid varit likställt med att åka in i ett främmande land för mig. Så även 2016 efter en tävlingshelg i Danmark, och därför är jag och min cykel på väg att emigrerat från ockupationsmakten. 

Antal kommentarer: 5

Jon

Intressant och kul läsning. Jag väljer att fokusera på det intressanta; tror du att genom Danmarks klasser A-B-C-D inbjuder fler nybörjare att tävla också? I Sverige är ju alternativet oftast att köra Senior (H-sport existerar den ens?) som insteg och där är det ju inte jättelåg nivå direkt. Tycker det ser väldigt tomt ut på resultatlistorna på svenska tävlingar nämligen. Det kan såklart också bero delvis på det ”avlånga landet” men ska man vara ärlig så är det väl mestadels från mitten av Sverige och neråt det tävlas i…


JoFo

Jag var i kontakt med SCF för några månader sedan, angående just Danmarks klassindelning. Jag tycker den verkar vettigare än det vi har här i ”ockupationsmakten”. Som svar fick jag att det är inte upp till SCF att ändra ett sådant beslut, det är VI CYKLISTER. Det står oss helt fritt, att som klubb och/eller förbund i varje region, att komma med förslag om förändring. Så vill man ha en förändring, be din klubb/förbund att skicka in en motion/förslag. Ju fler/större klubben/förbundet är, desto större är kanske sannolikheten att det går igenom =)… // JoFo


Sven-Erik

En liten undran är om det är rätt att du som boende i Sverige (22465 Lund) har dansk licens? Regel 1.1.011 gäller inte ?!
När det gäller frågan om ockupationsmakt så är väl danskar, norrmän och svenskar samma skrot och korn även om de skiftat att vara på avbytarbänken?
Jag har själv inget emot att Danmark och Sverige fusionerar igen.


Marcus Persson

Sven-Erik:
Det är ingen dansk licens för en dansk cyklist utan en dansk licens för utländsk cyklist. Den som tävlar i Flandern behöver utfärda en liknande och anledning är främst att det underlättar administrativt.


Sven-Erik

OK, det förklarar ju. En variant av grönt kort, fast inom cyklingen. Lycka till på vägarna.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in