Blogg

Den tuffaste etappen någonsin.


De senaste dagarna har Oleg Tinkovs uttalanden kring Chris Froome och damcykling blåst liv i en viktig fråga som emellanåt tenderar att glömmas bort. Det är ingen tillfällighet att synen på damidrott och herridrott som olika, eller lika, mycket värda sopas undan mattan med jämna mellanrum, ty maktens andra ansiktet är att: ”A har makt över B om A kan förhindra att det B vill kommer upp på dagordningen.”

Proffscyklingen brottas med sin förfärliga dubbelmoral. Ena dagen står Tour de France-vinnaren på podiet i Paris och pratar om den nya generationen cyklister med högre moral. Drygt ett år senare tar samma cyklist tag i en bil för att återansluta till klungan efter en krasch och diskvalificeras i Vuelta a España. Sticky bottle och justerande av bakbromsar är mer regel i undantag i en klungan som bedyrar sin nya goda moral. Det är ungefär som att du skulle sitta på en fest och dricka öl samtidigt som du berättar att du är nykterist.

Mästerskapen i dubbelmoral avgörs varje år i månadsskiftet augusti/september och i år tog ovan nämnda Oleg hem titeln efter en beundransvärd (korkad) prestation under etapp 12 av Vuelta a España. Två cyklister i hans lag, Tinkoff – Saxo, var inblandade i incidenter med motorcyklar. Oleg blev då, med den rätta, rasande och hotade med att bojkotta tävlingen. Om jag velat sänka det här inlägget till samma nivå som Oleg, kunde jag här jämfört hans beteende med en tjurig tonårstjej men eftersom jag sett såväl gubbar som killar och kärringar bete sig på detta vis gör jag inte den generaliseringen. Att förnedra genom att generalisera fördomsfullt var nämligen exakt var Oleg gjorde när han skrev att Chris Froome ”cyklade som en tjej” efter sin krasch på samma etapp.

Why, surely by this he meant that Froome was putting his heart and soul into riding like a beast, despite earning a poor wage, receiving a fraction of the media attention as his colleagues, and having fewer opportunities to race?

                                                           (Arthurs-Brennan, 2015) 

Eftersom det är högst oklart vad mer exakt ”cykla som en tjej” egentligen innebär höjdes snart röster. Oleg replikerade då med att damcykling inte var något värt, hade problem och han själv föredrog beachvolley samt fickpingis (det sistnämnda är artikelförfattarens tilägg).

Låt oss nu sammanfatta vad som hänt. Oleg tycker det är fullständig katastrof att en eller två av hans cyklister gått i backen tack vare ovarsamma motorcyklar men att se ner på, och förminska, en hel grupp individer är försvarbart. Oleg går till och med så långt som att hävda att det är hans rätt med det fria ordet.

Nu gör jag en djupdykning i moralfilosofins allra djupaste vatten, men jag vill hävda att en cyklist som blir påkörd av en motorcykel enbart förorsakar minimal skada i paritet med att sprida tvivelaktiga och unkna värderingar kring damidrott. Jag har själv vurpat och det gör ont, men såren läker och livet återgår snart till det normala. Tjejer tvingas däremot att leva under orättvisa förhållanden hela livet. De har gjort så i århundraden och även om det blivit till det bättre bromsas färden mot jämställdhet upp av sådana som Oleg. 

Tyvärr måste jag likt en riktig pessimist här konstatera att Oleg inte är ensam om att sprida och bevara denna seglivade uppfattningen kring damidrott och damcykling. För att exemplifiera kan jag här jämföra reaktionen på en tjej som går upp från juniorklassen till elitklassen för att få bättre konkurrens och en kille som gör detsamma. Överlag kommer många i dikena på våra svenska cykeltävlingar dra följande slutsatser: Konkurrensen i damklungan är för dålig men killen är riktigt lovande. Givetvis finns undantag och min uppfattning är att inställningen blivit bättre – men inte bra – i Sverige under de åtta år jag tävlat. 

Problematiken kring cykelsporten som ojämställd är djupare än rätten till samma tävlingar och jämställda prissummor. Hela diskursen inom cykelsporten vilar nämligen på ett manligt övertag. Förutom ovan nämnda inställning till saker och ting finns mer uppenbara exempel som Giro d’Italia kontra Giro d’Italia Femminile och det faktum att många av de stora cykelmärkena ofta har cyklar samt damcyklar. Trots att förhållandet på jorden är 1.014 män mot en kvinna enligt CIA World Factbook, tenderar sortimentet som ska vara optimerat för kvinnor endast utgöra en bråkdel. 

Samtidigt som jag skriver detta blir Jenny Rissveds trea och Ida Jansson fyra i sina respektive klasser på MTB-VM. Om ”cykla som en tjej” varit ett svenskt – likt förbannat illa uttryckt – ordspråk skulle det haft en positiv innebörd. Som tur var är idrottslig prestation (och egenskaper) inte könsligt förbundna. En tredjeplats på VM är en tredjeplats på VM. Tjusningen i idrott ligger nämligen lika mycket i kampen mot sig själv som i kampen mot andra. Det är därför doping, sticky bottles och gratisåkning med bilar urvattnar intresset för manlig proffscykling, låt gå att vi emellanåt får se inspirerande cykling från till exempel Tom Dumolin. Oleg och många andra tycks har glömt det där med kampen mot sig själv.

Nu får Oleg – precis som han själv påpekar – skriva och tycka som han själv vill i frågan. Det är hans rättighet och frihet. Vad han bortser ifrån är att han också har en skyldighet att använda sitt förnuft och tänka sig för innan han utger sina åsikter offentligt. Hade han varit rationell nog att tänka sig för hade han förmodligen kommit fram till att hans åsikter och dubbelmoral skadar cykelsporten mer än de gör nytta. Logiken säger oss nämligen att den som har fri- och rättigheter likväl har skyldigheter. Tyvärr tycks de medföljande skyldigheterna vara något som idag glömts bort eller ignoreras. 

Desto mer du tänker på förhållandet mellan och förutsättningarna för dam- och herrcykling, desto mer förstår du att det inte står rätt till. Därför är det viktigt att argumentera emot – inte tysta – en sådan som Oleg, eller åtminstone försöka få honom att reflektera över saken. Nästa gång du hör någon jämföra en cyklists utförsåkning med en kärring, nästa gång du hör någon kalla damklassen för kosläpp, nästa gång du hör någon beklaga sig över ”alla tjejer som gnäller över prissummor men sedan inte kör tävlingarna” – be dem då, vänligen men bestämt, att förklara sig. Etapp 12 i Vuelta a España beskrevs kanske som den tuffaste någonsin men om cykelsporten ska bli jämställd väntar en ännu tuffare etapp. Som tur var motiveras cyklister av tuffa utmaningar. 

Återigen tackar jag Valentin Baat för foto: http://www.baatphoto.com/

Arthurs-Brennan, M. (2015). Oleg Tinkov Thinks Women Shouldn’t Be Bike Racing and Feminism is ’Abusing’. Hämtad 5 september från http://totalwomenscycling.com/news/oleg-tinkov-thinks-women-shouldnt-be-bike-racing-and-obviously-he-is-wrong-54439/#Cbekp31qiOIZXX6M.97


Antal kommentarer: 1

Sven-Erik

Logiskt sett följer ingen skyldighet på ett innehav av rättighet/er. Du kan t ex ha rätt att yttra dig men välja att låta bli. Personligen så använder jag mig av yttrandefriheten för att säga emot Tinkoff, utom när han någon gång verkar säga något vettigt. Det senare sker enligt min mening alltför sällan. Men att vara vettig är inte alltid smart. Det är en av många anledningar till att Tinkoff har större inflytande än jag har. Damcyklingen främjas, tänker jag, inte av ett hävdande att motståndararna är ologiska. Däremot driver de ofta egensinniga resonemang där de gör skillnad på damer och herrar så att damerna missgynnas. För att motverka dem krävs inte så mycket logik utan mer av viljeansträngning. Helt apropå så ger sidan Idrotten vill på http://WWW.scf.se ett 404-fel (=sidan finns inte). Kanske en indikation på varför SCF inte förmår tillvarata de framgångar som svensk damcykling haft på senare tid?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cykelsveriges framtid är nu.


Bortsett från den tunna tävlingskalendern finns det idag två stora svagheter som håller tillbaka svensk cykel: Till att börja med så har vi inte tillräckligt med bredd – startfälten i ungdoms- och juniorklasserna är närmast obefintliga. I Danmark finns det lika många juniorcyklister i en klubb som i hela Sverige. Avsaknad av bredd är inte det enda problemet – den spets vi trots allt har får inte tillräckligt med stöd för att utveckla sin fulla potential. Samtidigt som Danmark och Norge skördar framgångar i Tour de l’Avenir kör några av de talangfulla svenskarna – som mycket väl skulle kunna hävdat sig i ”framtidens Tour de France” – Velofondo Vårgårda.

Sören och Asbjörn Kragh Andersen, Mads Würtz, Mads Pedersen och Michael Carbel Svendgaard är några av de danskar som i detta nu dominerar den internationella u23-scenen. Faktum är att jag tävlat mot dem allihop och då var de bra – men långt ifrån omänskliga. Sanningen är till och med som sådan att Fredrik Ludvigsson och Marcus Fåglum var, och är, på deras nivå. Med detta sagt är det lätt att börja undra varför inte Sverige erhållit samma internationella framgångar som danskarna? Jag lovar att det snarare handlar om en brist på resurser och tävlan än cyklisternas förmåga. 

Gustav Höög, 11/04-1995, Team Tre Berg – Bianchi

3:a Baltic Chain Tour (2015)

3:a Tour of Estonia (2015)

5:a GP Viborg (2015)

2:a etapp 5, Fléce du Sud (2015)

7:11 Vätternrundan 2015

Det är såklart en lång och komplicerad väg att gå innan vi kan tala om Sverige som cykelnation likt Danmark – men vi kan utan tvivel nå dit. För att detta överhuvudtaget ska kunna bli en möjlighet behövs två saker. Först och främst behövs kompetent personal inom landslag och förbund som väljer rätt tävlingsprogram, handskas med cyklisterna på rätt sätt, ger dem rätt service och rätt mat på bordet. Dessutom behövs sponsorer som ger landslag och Continental-lag den budget de behöver. Det är inte gratis att vara ute på kontinenten och tävla.

Dessvärre saknas idag en fullskalig stab med personal i landslaget. Lag som Team Tre Berg – Bianchi och Bliz – Merida tävlar utomlands men kanske lite för lite. Företag i Sverige verkar tyvärr vara mer intresserade av motion än tävling. I andra delar av världen stödjer företag idrotter och idrottare uppifrån och ner – eliten får mest, motionärer och ungdomar lite mindre. Eftersom eliten är motionärernas förebilder fungerar detta utmärkt. Dessvärre är kanske den svenska elitscenen på cykel inte den mest marknadskraftiga – och det må vara hänt att Vätternrundan får mer publicitet än små fina UCI-tävlingar i Belgien och Frankrike. Nu är det bara så att någonstans ska vi alla börja – kolla bara på Storbritannien och SKY. Det kan mycket väl vara läge att ta de första stegen nu – Sverige har nämligen en stark generation med cyklister på gång.

Lucas Eriksson, 10/04-1995, Team Tre Berg – Bianci

6:a Junior-VM 2013, 7:a Junior-VM 2014

1:a bergspristävlingen, Trofeo Karlsberg 2013, GP Général Patton 2014

6:a Skive-Löbet (2015)

11:a totalt Oberösterreichrundfahrt (2015)

8:a Paris – Roubaix Juniors (2014)

7:11 Vätternrundan 2015

Vi kan här ställa oss frågan varför det överhuvudtaget är intressant att sponsra cyklister och cykellag? Den frågan blir särskilt intressant när – som tidigare nämnts – en del hävdar att vinsten är större av att sponsra motionärer (eller det paradoxala ordet elitmotionärer som en del använder för att precisera sig). Du som läser detta har antgligen ett cykelintresse så du vet vilken prestation det är att ta sig 300 kilometer runt Vättern eller bara fullfölja ett triathlon. De unga killar och tjejer som jag skriver om idag tränar i genomsnitt en halv eller en tredjedels Vätternrunda varje dag. Nu kanske du förstår vilka atleter det rör sig om. Sådana elitidrottare förtjänar att få möjligheten att tävla mot de bästa i världen och genom sina resultat inspirera motionärerna – eller elitmotionärerna. Ja, du kanske vinner på att sponsra motionärerna nu men i längden är vinsten otroligt mycket större av att sponsra en framgångsrik elit. Det finns en anledning till att Team SKYs budget växer för varje år som går. 

Låt oss leka med tanken att Team Tre Berg – Bianchi till nästa år får budget nog att spendera merparten av säsongen 2016 utomlands. I kölvattnet av detta går t.ex. Argon 18 och Bliz – Merida samma väg 2017 och 2018 är intresset för cykel i Sverige så pass mycket på uppåtgående att landslaget kan hosta upp en professionell organisation med tillhörande tävlingsprogram. Detta är såklart ett drömscenario men som ni kanske förstår är det inte omöjligt att utveckla Sverige på samma sätt som Storbrittanien och Danmark – men det förutsätter två ingredienser. En generation talangfulla cyklister och sponsorer som ser till att få de talangfulla cyklisterna till tävlingarna genom Continetal-lag och landslag.

Hampus Anderberg, 25/05-1996, Team Bliz – Merida

8:a totalt Trofeo Karlsberg (2014)

4:a Fyen Runt (2015)

Du sitter på grusgången upp till farmor och farfars sommarstuga med tio vackra stenar som du hittat när din pappa plötsligt ropar på dig och säger att du ska komma. Pappa vill inte att du plockar av stenarna så att lägga dem i fickan är ingen utväg. Du kan inte heller lägga stenarna på gräsmattan eftersom farfar är pedant. Därmed står du inför ett val. Det första alternativet är att lägga ner stenarna varsamt och tillsammans i en hög direkt där du sitter. Alternativ nummer två är att kasta tillbaka stenarna ut på gången och sedan försöka hitta dem igen när du pratat färdigt med pappa. Om du väljer det första alternativet är sannolikheten stor att du hittar sju eller nio stenar – kanske rent av alla. Kastar du ut dem finner du två eller tre – resten går förlorade. 

Det är ungefär på detta vis som svensk cykel idag handskas med unga och lovande cyklister. Istället för att ta hand om dem kastas de ut i vida världen. Hannes Bergström Frisk, Filip Bengtsson och Pontus Kastemyr är några av de svenska cyklisterna som tävlar på egen hand ute i Europa – mer eller mindre övergivna av sitt förbund. Förhoppningsvis har de tur och hamnar i rätt lag med rätt sportchef och rätt tävlingskalender. Har de flyt slipper de den italienska dietisten. Sverige har inte bredd nog att kasta ut cyklister på detta viset. Har vi inte lag och landslag nog att hjälpa dem får vi försöka bidra på annat vis.

Det är också viktigt att hitta en balansgång mellan internationella och nationella tävlingar för att göda den inhemska tävlingsscenen. Visst är det lite tråkigt när Tre Berg bli 1-2-3-4-5:a på tävlingarna men alla cyklister i den svenska klungan mår bra av det. Det höjer standarden och visar vilken klass som behövs för att bli gångbar internationellt. Proffscyklister från Storbritannien och Danmark som är hemma ställer upp i tävlingarna på hemmaplan. En del svenska cyklister som lyckats komma utomlands tycker att svenska tävlingar är riktiga bonnarace – vilket stämmer – men de kommer också förbli bonnarace om ni väljer att inte köra dem. Om Sverige likt Danmark hade haft tre till fem Continental-lag som kom hem och körde SWE-Cup hade standarden höjts avsevärt utan att arrangemanget för den delen förändrades någonting.

Cyklisterna och tävlingarna lever nämligen i symbios. Böjar svenska cyklister bli framgångsrika internationellt kommer tävlingscenen växa. Växer tävlingscenen skapar det förutsättningarna för en ny generation som kan bli framgångsrik internationellt. Startskottet kan alltså komma i bådadera ändarna. Nu finns en generation som kan ge oss de internationella framgångarna. En generation som kan likställas med en skänk från ovan. Ett gyllene tillfälle – frågan är om vi tar chansen och kan vi förlåta oss själva om vi inte tar den? Då var det åtminstone roligt att Cykelvasan sålde slut på några sekunder. 

Ber om ursäkt för att jag har dålig koll på den svenska damcyklister men jag vet att även där har vi några av världen mest lovande – eller rent av redan världens bästa – cyklister som Jenny Rissveds, Frida Knutsson och Ida Jansson på såväl MTB som landsväg.

Kim Magnusson, 31/08-2015, Team Tre Berg – Bianchi

Har gjort en hel del fina resultat men för att tala ett språk som alla förstår:

6:33 Vätternrundan 2015 – officiell världsrekordhållare i Vättern Runt

*****

Bilderna i detta inlägg är tagna av fotografen Valentin Baat. Baat som visat oss att det inte behövs Rapha-kläder och storslagna vyer för att det ska vara episk cykling, det behöver inte vara deffade proffs och mytomspunna klättringar för att var häftig cykling. Svensk cykling kan också vara allt det där. Svensk cykling har också potentialen men precis som bilderna behöver Baat för att bli riktigt bra behöver cyklisterna sponsorer till lag och landslag. 

http://www.baatphoto.com/



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tävling: Vinn en uppäten macka.


Idag när jag kom till Jönköping österifrån stod jag – precis som många gånger förut – inför ett mycket svårt val. Valet stod mellan att cykla på 50-vägen genom Jönköping i 40 km/h (d.v.s. lika snabbt som ett par pensionärer i bil på samma sträcka) eller köra lugnt och fint på cykelbanan utmed Vätterstranden. Eftersom jag, de senaste tio gångerna jag valt att köra genom Jönköping på vägen, fått ta emot både tutor och glåpord föll valet idag på cykelbanan. 

Jag visste att cykelbanan utmed Vätterstranden skulle vara fullsmockad då idag var en lördag och lägg därtill en riktig sommardag. Därför valde jag att ta det lugnt genom detta minfält, men inte ens min egen försiktighet kunde hålla mig på den säkra sidan. Anledningen till detta är att många människor utmed Vätterstranden fullkomligt ignorerar cykelbanan. Någon korsade cykelbanan några meter framför mig och andra cyklister utan att ens titta sig för. En del strosar omkring mitt i cykelbanan som om det vore det mest naturliga stället för en promenad i 2xu och hörlurar. På ett ställe stod ett barn på ena sidan och pappan på andra sidan. Pappan sa åt barnet att vänta när jag kom. Då sprang barnet rakt ut framför mig med ett hånflin för att jävlas. Pappan tyckte nog, precis som de flesta andra jag passerat, att det var jag som var farlig. En fartdåre i tighta trikåer ni vet. Det finns till och med ett ord för oss men det är så dumt att jag glömt bort det. 

Nu är inte denna historia slut än, för efter cykelbanan utmed Vätterstranden klättrade jag ut ur Jönköping via Björnebergsvägen. På toppen hade de fräst asfalten och den frästa ytan var så hålig att jag var tvungen att cykla en meter ut i vägen. Det var då de kom – låt oss kalla dem Gösta och Mariette. Gösta har inte så mycket till övers för cyklister – han har nämligen aldrig varit riktigt förtjust i konditionsidrotter då han själv enbart är en mästare på fickpingis. Nåväl, där kom Gösta och Mariette i sin feta SUV och eftersom bilen var så anskrämligt bred och hög tyckte gubben det var svårt att köra förbi mig trots avsaknaden av mötande trafik. Gösta blev arg och tutade som en galning. När jag tittade in i bilen för att få veta vad det var frågan om satt han och Mariette där skällandes som om jag vore en terrorist med hundratals liv på mitt samvete och orsaken till allt ont i hela världen. Sedan gasade Gösta iväg och när han skulle upp över kanten från den frästa ytan slog han nästan sönder sin feta bil. Jag vinkade och önskade honom en trevlig dag.

Nu har berättelsen nått sitt slut och det har blivit hög tid att avrunda och ställa några frågor. Först vill jag ställa två frågor till Gösta och alla andra frustrerade bilister runtom i landet. Vad har ni för rätt att bli arga på mig när jag – precis som er – ibland stöter på saker i trafiken som hindrar och tvingar mig att bromsa upp ibland? Den andra frågan är den tyngsta: Hur kan ni bli så frustrerade att ni tutar hejdlöst och utsätter cyklister för fara när ni inte vet om det är mjölkmannen Ola som är på väg hem till sina två små barn eller bara en fartdåre i tighta trikåer som vill fucka upp trafiken?

Antagligen kommer inte Gösta och klubben för arga bilister att läsa ovan nämnda frågor – därför har jag en fråga som alla kan fundera över: Av den historia jag berättat framgår det ganska klart att cyklister idag varken är välkomna på cykelvägen eller på vägen. Var i helvete får jag lov att cykla? 

Kommentera nedan om du vet svaret innan den 29:e augusti 2015 klockan 21:00. Den lyckliga vinnaren får en uppäten macka. Lycka till. Tills vidare fortsätter jag som innan genom att cykla på väg och cykelbana samtigit som jag visar hänsyn för mina medtrafikanter.

Eventuella likheter med verkliga personer och händelser är ett rent sammanträffande. 

Jag och mjölkmannen Ola.


Antal kommentarer: 2

Sven

Vi får cykla inomhus på trainers


Gute

Kan bara hålla med, dessa människor som aldrig cyklar eller kör bil tror att de äger hela vägen eller gångbanan. Man har ett beteende som gående likaså som bilist och cyklist.
Man får betrakta alla som idioter så brukar det gå bättre.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Friends in need.


”Varfär kallas du för Portugisen?” frågade jag en av de första gångerna vi pratade med varandra på tu man hand. 
”Säg det. Jag vet inte, men jag har alltid kallats för Portugisen.”

(Grandes, 2012, s. 34)

Allting började med att Daniel och Bashenke var på väg hem från Kinnekulle Cyclassic. Ingen vet varför men Daniel tog kort på Bashenke tillsammans med en GB-gubbe. Vi tyckte att bilden var hopplöst rolig. När vi kom till Torpa Stenhus den 3:e maj och fick syn på en GB-gubbe så kände vi oss därför illa tvungna att ta en ny bild. När vi något senare samma dag kom till Ulricehamn och såg ännu fler GB-gubbar insåg vi att vart vi än cyklar så stöter vi på GB-gubben. GB-gubben är helt enkelt vår vän som alltid finns utmed vägen. Således började vi kalla honom för en vän och hälsade högtidligt varje gång vi såg honom. 

I Gränna den 14:e maj fick vi se en gigantisk vän på vägen till Omberg. Vännens proportioner var så enorma att vi häpnade. Sedan Torpa Stenhus hade en vision växt fram i mitt huvud: Varje gång jag cyklade långt med Bashenke skulle vi ta kort med våra vänner för att kartlägga samt memorera alla platser vi besökt och alla rundor vi kört. Därför stannade vi i Gränna och tog ett kort med vår enorma vän.

”Vem är det som har städat?”
”Ingen”
”Ingen?”
”Nej, för det är inte städat…” Han torkade händerna på en trasa och räckte mig ståltråden där forellerna hängde stela och glänsande som tre pärlor på en jättes halsband. ”Jag har bara plockat i ordning. Det är ett ungkarlsknep förstår du. Om man bara har ett fåtal saker och alltid håller ordning, då ser det städat ut och man behöver inte städa.”

Konversation mellan Nino och Pepe Portugisen.

(Grandes, 2012, s. 40)

”Frågan är vad för slags människa du vill bli.”

Pepe Portugisen till Nino när han måste välja mellan att bli civilgardist eller utbilda sig.

(Grandes, 2012, s. 186) 

Karlsborg

Fram tills förra veckan hade jag trott att vännen var en symbol för alla platser jag och Bashenke cyklat till eller förbi. Därför planerade vi en cykeltur runt Vättern med flertalet stopp för att posera bredvid våra vänner. Tyvärr hittade vi aldrig något lämpligt datum och turen runt Vättern rann ut i sanden samtidigt som Bashenkes semester led mot sitt slut. Men desto mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att vännen också var en symbol för vår vänskap. När jag insåg att denna måndag eller tisdag skulle bli ett av de sista tillfällena på ett tag för oss att cykla tillsammans – då återupplivade jag helt spontant förslaget att köra runt Vättern. Till slut föll valet av dag på måndag eftersom väderprognosen för tisdagen utlovade regn.

Motala

Bashenke startade i Jönköping klockan 7.00 och vid 7.30 anslöt jag i rondellen utanför Habo. Bashenke var trött efter nio mils tävling och sju mils cykling hem från Värnamo dagen innan. Trots detta levde ”de vilda benen” upp till sitt rykte och det var inte förrän efter Gränna som han, med min fulla respekt, fick sätta sig på hjul. Inte ens Bashenkes första Redbull – vid 44 års ålder – var till någon hjälp. 

Habo till Askersund hade gått bra och även den tråkiga biten från Askersund till Medevi – på den stora hemska vägen – gick bra. I Motala stannade vi och skändade en lunchbuffé i hamnen. Motala till Ödeshög kom att bli den tyngsta biten men jag fick aldrig någon svacka. Kanske var det på grund av sällskapet? 

Tiden från Sjogarpsrondellen till Sjogarpsrondellen blev 8:35. Total cykeltid 8:45 och total tid inklusive matstopp, foton etc. tio timmar. Nu var tiden inte dagens primära mål, säg det var endast viktigt att slå förra årets tid för att se att träningen gått åt rätt håll. Målet med att köra runt Vättern med Bashenke var att ta kort på våra vänner och föreviga vår vänskap, våra äventyr. Några dagar i efterhand kan jag säga att vi uppfyllde det målet. Desto mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det var en episk runda som jag kommer kunna berätta om för familj och andra bekanta. En berättelse som jag dessutom kan komplettera med bilder. Bilder som togs av pensionärer, tyska tursiter och ungdomar som alla – förmodligen med rätta – tyckte vi verkade helt bortom all räddning.

Bashenke har inte varit en vanlig träningskamrat. Bashenke och jag har inte bara cyklat många mil (främst på vintern) tillsammans. Bashenke har dessutom varit mitt bibliotek som försett mig med skönlitteratur, han var den som ställde om min kropp så att 7.30 blev sovmorgon och mycket mer. Bashenke är nämligen verklighetens Pepe Portugisen. Nu kanske du inte förstår ett skvatt men då ska du läsa Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grande. Jag fick låna den av Bashenke. 

”Läs den här, mamma. Om du läser den här boken så förstår du att ingenting kommer att hända mig. För jag är kompis med Long John Silver.” […] ”Vi har vi har vår egen Long John Silver här i Fuensanta, men det är det ingen som vet.”

(Grandes, 2012, s. 307)

Jönköping

Grandes, A. (2012). Pojken som läste Jules Verne. Stockholm: Norstedts.

https://www.strava.com/activities/365822880


Antal kommentarer: 2

Henrik

Hjärtat sväller och svämmar över.

Vi har inte flytt verkligheten – vi har hela tiden rest till den.

Och Pepe Portugisen behöver också Nino.

Tack.


Jonas l

Klockrent! 🙂 Imponerad av er sjörunda



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Fri som en fågel.


För några dagar sedan tänkte jag unna mig själv en kväll utan träning eller läsning som den sanna sybarit jag är när allting kommer omkring. Eftersom allsång och mord inte är någonting som faller mig i smaken hamnade jag istället med paddan på SVT Play utan att veta varför och vad jag skulle se. Hastigt som lustigt fick jag syn på titeln Den gröna cykeln och tänkte: ”Cykel alltså, det måste vara bra. Jag tittar i tjugo minuter och ser om det är någonting att ha”. Det var av denna nonchalanta anledning jag började kolla på Den gröna cykeln – helt omedveten om att cykeln ännu en gång håll på att förändra mitt sätt att se på livet. 

Den gröna cykeln – eller Wadjda som den också heter – är en tysk/saudiarabisk film som rosats av kritiker runtom i världen och fram tills igår var det möjligt att se den i SVT Play. Wadjda är även namnet på flickan som filmen handlar om, en flicka som gör allt för att kunna köpa en grön cykel för 800 riyal. Wadjda har två problem; för det första så har hon inga egna pengar, för det andra så lever hon i ett patriarkat där ordentliga och anständiga flickor inte cyklar. 

Jag vill härmed varna för spoilern, men i slutet av filmen får Wadjda sin cykel och jag gråter. Jag gråter inte för att männen – och den del av kvinnorna som gett vika för männens dominans – beter sig som svin mot Wadjda. Jag gråter inte för att Wadjdas pappa går dit penis pekar och gifter sig med en till kvinna. Jag gråter för att när Wadjda sätter sig på cykeln och tar sina första tramptag, då tar hon också sina första tramptag mot friheten. 

Isayas i min cykelklubb, Jönköpings CK, var en gång i tiden klubbkamrat med Natanel Berhane och tävlade vid sidan om Daniel Teklehaimanot – cyklisten från MTN-Qubeka som fick ikläda sig den rödprickiga bergströjan under Tour de France. Då var han i princip lika lovande som Teklehaimanot men Isayas hamnade dessvärre i ett flyktingläger. På en sådan plats finns ingen frihet, ty där finns inga cyklar. Nu har Isayas levt i Sverige ett tag och i början på juli fick han återigen stå på startlinjen i två cykeltävlingar. Mitt ute i skogen, närmare bestämt i Burseryd, förstod jag att Isayas inte bara fått en cykel att tävla och träna på igen. Han hade fått tillbaka friheten. 

Antagligen hade mitt liv idag sett helt annorlunda ut om jag inte börjat cykla. En sak som är säker är att jag skulle haft mera pengar, jag skulle dessutom kanske redan flyttat hemifrån och jag hade känt igen alla jämnåriga i Jönköping på krogen såsom de tycks känna igen varandra. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte ångra att jag cyklat. Eller cyklat bort mitt liv som en del säger. De som säger så vet inte vad de pratar om. Att leva livet är nämligen en sak, att vara fri är en annan. 

För några veckor sedan florerade en krönika som handlade om hur krönikören själv gärna ville pryda sin kofångare med en cyklist eller två. Krönikören förstod inte varför alla dessa cyklister flydde ifrån livet. Livet är – enligt vår djupt filosofiska krönikör – ”läsa en bok, älska med varandra, ­bada i havet, lukta på bebisar, sätta ett frö, odla en växt, klappa en katt, se en fransk film, ringa till en vän, rosta din egen müsli, skriva en debattartikel, lyssna på ­Studio Ett i P1 och bilda en åsikt, hälsa på en tant”. Existentialismens alla frågetecken besvarade i en mening. 

Krönikören har både rätt och fel. Den som cyklar flyr visserligen från livet – det livet som vi förväntas leva av samhället. Paradoxalt nog är det i denna flykt från ”livet” som vi verkligen lever. När du tänker efter så vet du också att det är så och det vet även vår krönikör innerst inne. Problemet är att krönikören inte är fri där hon sitter i sin bil och ser fria cyklister fullkomligt svärma omkring som myggor en norrländsk sommarkväll.

Krönikören måste nämligen läsa en bok (antagligen Läckberg), älska med någon, ­bada i havet (på ställe där man inte kan få cancer), lukta på bebisar, sätta ett frö, odla en växt (helt klart hasch), klappa en katt, se en fransk film, ringa till en vän, rosta sin egen müsli, skriva en arg debattartikel, lyssna på ­Studio Ett i P1 och bilda en åsikt och hälsa på en tant (i förhoppningen om att få en karamell). Det är därför krönikören räds och avundas den fria cyklisten, det är därför krönikören allra helst vill att cyklisten ska få smaka på kofångaren och penetreras av Mercedes-stjärnan. 

Bilen är en symbol för välstånd och möjligheten att färdas snabbare. För en del kan bilen faktiskt innebära frihet i viss utsträckning, t.ex. friheten att kunna åka till cykeltävlingar närsomhelst och hursomhelst. Tyvärr är bilen också en symbol för stress, ohälsa och miljöförstöring. Cykeln däremot, är en symbol för frihet – och kommer så vara för alltid. Människor kommer fortsätta cykla oavsett vad andra tycker om det, oavsett vad andra hotar med och oavsett hur mycket andra försöker försvåra det. Det är exakt det Wadjda gör i Den gröna cykeln och det var därför jag grät. 

Samtliga bilder på fria fåglar är tagna av min pappa, Erik Persson.


Antal kommentarer: 4

Jofo

Återigen Marcus – underbar och berörande text! Även riktigt härliga bilder av pappa Erik, en sann naturfotograf ute i det fria.


Björn Eriksson

Nu grinar nästan jag, pga det du skriver.

Pojkjävel. 😉


Erik W

Herrejösses så bra skrivet! Du har en karriär som väntar på dig den dag elitsatsningen är över.


Kalle Bern

Vackert! Är det en grågås som skiter? Lär mig aldrig vad som är skillnaden mellan den och Bläsditot.

Varför måste jag vandra och vandra,
det finna så många klokare bestyr.
Så varför ska jag då
bara gå och gå?
Jag kanske vandrar åt helsefyr.”

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,
i hans galna luffareblod.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cyklisterna som inte cyklar.


Åtskilliga gånger har jag suttit i diket någonstans i vårt avlånga land och funderat på att sluta cykla. De flesta gånger med en trasig cykel, svidande sår och ett nyss avslutat oplanerat luftnummer med låga stilpoäng. Trots detta har jag aldrig bestämt mig helt och hållet för att sluta cykla eftersom cykeln, för mig, blivit något mer än en satsning på att bli proffs. Det är en livsstil, ett sätt att hålla sig i form, träffa vänner och må bättre – min identitet. Jag cyklar för att bli så bra som möjligt men drömmen om att bli proffs finns inte längre. 

Tidigare i år läste jag om Daan Olivier i Giant – Alpecin som bestämt sig för att sluta cykla. Tråkigt, tänker en del. Ett gigantiskt och modigt beslut, säger jag. Att sluta cykla eller avsluta en proffskarriär i förtid är bland det svåraste en atlet kan göra. För den som själv aldrig idrottat och någon gång betraktas som ”lovande”, kan det vara svårt att förstå vad det innebär att sluta med sin idrott. För en professionell atlet (inte jag) kan beslutet att sluta få större konsekvenser och förändra mer över en natt en ett OS-guld. 

Det finns cyklister som tappar suget. Det finns cyklister som får diagnoser och skador som omöjliggör vidare satsning. Det finns cyklister som inser att livet har mer att ge just cykel. Det finns cyklister som inser att deras talang också återfinns någon annanstans. Gemensamt för alla dessa cyklister är att de utsätts för en rädsla att sluta. För att sluta är att ge upp. Framgångsrika atleter gillar inte att ge upp och om de slutar kommer omvärlden se dem som – just det – talangerna som misslyckades. De som inte var av rätt material. Detta gäller nästan oavsett hur väl de lyckas med sin nya karriär. 

Dessutom – och allting blir värre ju högre nivå cyklisten i fråga är på – är beslutet att sluta eller trappa ner ett beslut som förändrar livet. Att sluta cykla är för många att riva ner och byta identitet. Cyklister som tränat trettio timmar i veckan och därtill lagt ännu mer tid på annat cykelrelaterat vaknar inte bara upp nästa dag och fyller dessa timmar med något annat. Att sluta cykla är inte som att byta jobb. Att sluta cykla är inte som att lämna sin trötta gubbe. Att sluta cykla är inte som att flytta. Att sluta med sin idrott, som professionell eller elit, kan inte jämföras med något annat. Jag säger inte att det ena är värre än det andra men att sluta med sin idrott på en hög nivå är något speciellt – och oerhört svårt. 

Det är inte sammanträffande att många talangfulla eller framgångsrika idrottare som slutar, eller tvingas sluta, går hårt om flaskan. 

Det kan inte nämnas nog många gånger för unga cyklister att möjligheten att bli professionell finns – men den är liten. Idag finns det kanske cirka 1 000 cyklister som kan leva helt och hållet på sin idrott varav ungefär fem är från Sverige.  Jag kan inte svara på hur stor del av dagens proffs som har en säker inkomst hela livet. Trots denna osäkerhet kring siffrorna kan vi antagligen konstatera att chansen är större att hamna snett och utanför i samhället än att bli proffscyklist. Det är därför mycket viktigt att unga cyklister inte nonchalerar studier och arbete. Därmed har det blivit dags att slå hål på tre stora myter som cirkulerar i klungan. 

Kan du gå på ett gymnasium utan idrottsprofil och bli cykelproffs? Ja.

Kan du vidareutbilda dig samtidigt som du cyklar mycket? Ja. 

Kan du ha nytta av din cykelkarriär i studierna eller tvärtom? Ja. 

Att berätta för unga cyklister om oddsen att bli professionell anser en del vara att släcka drömmar. Inte om det görs i rätt ålder och på rätt sätt, tror jag. Att säga sanningen om möjligheterna att komma till Tour de France borde, i de flesta fall, motivera ungdomarna till att både träna och studera hårdare. Det är också viktigt att poängtera att cykel inte måste vara svart eller vitt – proffs eller sluta. Cykling kan bedrivas på minst hundra olika sätt och på hundra olika nivåer.

Anledningen till att cyklister dopar sig tordes också hänga samman med rädslan att bli betraktad som misslyckad och det faktum att många proffs satsat allt för att bli just professionella. Det stämmer antagligen att det blivit mindre doping bland proffsen men då pratar vi först och främst om mindre doser. Antalet cyklister som dopar sig har förmodligen också minskat något sedan 90-talet – men att den skara som fortfarande dopar sig skulle utgöras av några lata fårskallar i Continetal Tour förefaller otänkbart för den som har förmågan att dra logiska slutsatser. 

Att inte bli cykelproffs är normalt – inte ett misslyckande. Det är den bilden vi måste förmedla till de unga cyklisterna. Det finns en fara i att inte vakna upp ur drömmen förrän försent, ty då kan nästan alla broar redan vara brända. Samtidigt är det här med att sluta cykla eller överge drömmen om Tour de France inget enkelt och då måste det finnas någon där som stöttar – inte någon som besviket konstaterar att det här är ett misslyckande. För i framgång är du alltid omgiven av personer med leenden på läpparna och likesen rullar iväg när du lägger upp vinnarbilder. Men när du sitter där i diket och funderar på om du ska sluta cykla, hur mycket du får för cykeln på Blocket och vad du ska göra istället med alla träningstimmarna – då kommer du nästan garanterat vara helt ensam. 


Antal kommentarer: 2

Michael Åhman

Väl skrivet. Väl tänkt.


Anonym

Har knappt cyklat mer än på Stockholms city bikes för att ta mig från Stureplan till slussen till men har spelat fotboll på relativt hög nivå innan jag lade av och känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Tänkvärt och något för alla som satsar på en sport borde läsa. Tack!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*