Den ocensurerade Strava-statistiken 2020
Senaste veckan har det varit på tapeten att visa upp sin statistik från 2020:års träning på sociala medier. Givetvis kan en inte gå miste om detta gyllene tillfälle att få skryta lite över sina egna siffror.
Jag har inte strösslat med min statistik tidigare år. Avvärjt det med det är inte antal cyklade mil som räknas, utan upplevelserna som kommer med dem. I år har jag ändrat mig. Dels för att det har varit tyngre för mig att samla mil i år, med en bulle i ugnen. I skrivandets stund, vecka 38, är mina fötter så pass svullna att det tar tid för mig att knäppa cykelskorna inför varje pass, till exempel.
Och dels för att jag har börjat fundera mer över hur en ska hinna träna som förälder framöver. Tittat med en mer blid blick på alla föräldrar där ute som ställer klockan tidigt, cyklar runt med barnvagn på släp, roddar barnvakt – för att få ihop sin träning. Och imponerats av den mängd arbete som i många fall ligger bakom folks startsträcka att ens hoppa upp på cykeln.
OBS detta gäller inte endast föräldrar! Utan alla som krigar mot vardagens bestyr, eller höga trösklar i allmänhet, för att få ihop sina kilometrar. Tänker extra på de cyklister som jobbat inom vården senaste året <3.
Därmed har min förståelse för strösslande med statistik ökat. Dessutom drog min kära vän och lagkamrat Hanna Näslund en rajd på Instagram förra veckan där hon lyfte att det är fint att lyfta sina bragder. Hurra! Detta har jag ordat om tidigare och det vänder sig främst till alla cyklande tjejer där ute. Män brukar ej ha samma problem med att visa upp sina siffror i tid och otid av någon anledning? Tex ringer min far alltid mig och rapporterar sin snittfart från varje avklarat pass.
OBS all förståelse om en inte vill visa upp varenda kilometer en motionerar av olika anledningar!
Här kommer min statistik, fresh out of Strava:
Nästan 700 tränade timmar över 320 dagar (ca 550 av dessa är på cykel): Jag är allra nöjd över att ha rört på mig nästan varje dag under år 2020. Detta för att : jag mådde illa större delen av maj – juli (gravidkrämpor). Varje gång jag tog mig ut och satte igång blodcirkulationen mådde jag så mycket bättre. Och varje avklarat pass under den här tiden hjälpte mig att klara av även nästa pass. Kontunitet is king! Skulle nästan vilja påstå att min envishet under dessa månader lagt grunden till att jag sitter här, i december månad, och ännu mår rätt bra som höggravid.
Det är inte oväntat att jag maxade mängden träning i april månad. Då hade jag ett enormt behov av att cykla ur mig all besvikelse över att Cape Epic ställts in månaden tidigare. Dessutom var det i slutet av april som jag plussade på en sticka. Sedan dess har träningsmängden stegvis minskat i takt med att bullen i ugnen växt till sig.

Över 150 000 höjdmeter bestigna under 2020: tror det är all time high för min del. Med 15 kg extra i skrivandets stund. Det kan en väl ändå få skryta över?
Höjdmetrar har varit ett kärleksbarn of mine sen jag körde etapploppet Transalp 2018. Det var första gången som det gick upp för mig vilken energi de tar (ur ett par redan trötta ben…). Tycker höjdmeter är mer intressant än avlagda mil. Inte lika lätt att sitta på rulle uppförs :).

2020 började jag äntligen lyfta en del skrot! Har väl snackat löst om detta en herrans massa år (även lyft en del också i och för sig), men inte förrän i år börjar det synas i statistiken. Tror att jag lyckats avvärja ryggsmärtor som gravid + delar av en stel höft med hjälp av detta.
Jag cyklade nya bansträckningen av Vätternrundan i april och det drog en massa kudos. Kommer aldrig sluta förvånas det stora intresset som finns kring Vätternrundan bland cyklister. Även när en inte ens rundar sjön med en nummerlapp på ryggen klickas det på like där hemma i stugorna.

Över 15 000 kudos under 2020. Här kommer det finaste med Strava in i bilden. Jag har haft Strava sen 2012. Har därmed samlat på mig en hel del följare och Strava-polare under åren. Vi har troligtvis snackat skit i en klunga under de senaste åtta åren, börjat följa varandra på Strava och inte slutat trots att vi typ glömt varandras namn. Men vi har ännu koll på varandra genom cyklingen och skickar ännu virtuella hejarop till varandra. Det är ju för fint.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in