Den gode, den onde, den fule

Dagen efter studenten var jag arbetslös, osäker på min framtid och i samma skick som de flesta andra studenter när jag satte mig ner i baksätet på lagets bil på väg till Helsingborg. På söndagen, alltså två dagar efter studenten, skulle vi köra en dansk cuptävling strax utanför Helsingör. Min form var egentligen ganska bra men mitt huvud var någon helt annanstans så jag låg och slirade längst bak hela tävlingen och klippte sista gubbe efter sista gubbe när de åkte av. Efter tolv mil kom det plötsligt in några hästar i klungan och sparkade bakut. Klungan splittrades tack vare detta och jag hamnade i en grupp med Stefan Schumacher som svor på minst tre olika språk.
Samtidigt som vi började jobba för att komma tillbaka till klungan började det ösregna. Laget jag körde för åkte på de sämsta däcken som någonsin tillverkats. De var smala, hårda och hade inget grepp i väta. Det släppte för mig i varje kurva och tillslut körde jag rakt in i Schumacher när det släppte i en rondell. ”Eyy, take it easy man”, sa Schumacher och vi lyckades med att hålla oss på hjulen. I nästa kurva gled jag omkring som en ål igen och snart tappade jag kontakten med min grupp och bröt. Detsamma gjorde alla andra i min grupp. Schumacher tog antagligen tag i en bil för några varv senare satt han i täten och gasade igen med ett belåtet leende på läpparna. Efteråt satt vi i teambussen och jag kände mig mer förvirrad än någonsin tidigare i livet. Jag visste knappt vem jag var, var jag var samt varför och jag hade dessutom tappat allt förtroende för cyklister. Världen skulle aldrig bli densamma igen. Nu, knappt två år senare grips jag av samma känsla. Den här gången handlar det inte avslutad skolgång eller cykeltävlingar – Bradley Wiggins har slutat cykla.
Jag följer proffscyklingen av två anledningar. Bröderna Ludvigsson och Bradley Wiggins. Bröderna Ludvigsson för att de är vänner – Wiggins för att han var min hjälte. Dessvärre slutar det inte där. Wiggins var mer än min hjälte.
Bradley Wiggins var för mig den gode, Blondie – spelad av Clint Eastwood – i Den gode, den onde, den fule. Froome var Tuco, den fule, och alla andra representerade den onde, Angel Eyes. Precis som Blondie så var Wiggins sin egen man. Wiggins ville vinna Tour de France och det byggdes ett helt lag kring honom. Wiggins misslyckades, han hånades och ifrågasattes men tillslut vann han touren år 2012. 2013 tog istället Froome, den fule, över. Istället för att bråka med Tuco valde Blondie, som den gode man han är, att dela på skatten. Wiggins utmanade inte Froome om kaptensrollen utan valde istället att satsa på Paris – Roubaix. Återigen blev han bespottad och ifrågasatt och denna gången kanske än mer än efter det katastrofala försöket att vinna Giro d’ Italia 2013. Förvisso vann Wiggins aldrig Paris – Roubaix men han blev 8:a respektive 18:e man 2014 och 2015 – båda gångerna mindre än en minut bakom segraren. Om någon år 2005 sagt att Bradley Wiggins skulle avsluta karriären som vinnare av Tour de France och en allvarlig utmanare i Paris – Roubaix hade ingen vågat satsa ett sketet korvöre och absolut inte en handfull dollar.
Bradley Wiggins pratade inte om vilka cykeltävlingar han skulle vinna. Han pratade om dem. Sen vann han dem.
Bradley Wiggins vann tempo-VM med skägg i ansiktet. Med. Skägg. I ansiktet. Herregud. Skägg.
Skägg i ansiktet.
Bradley Wiggins var en enastående atlet men samtidigt inte mer än en människa. På toppen av sin karriär 2013 – efter vinsten av Tour de France och OS-tempot i London – rökte han en cigarett. Efter vinsten på tempo-VM 2014 drack han en Mahou Cinco Estrellas. Förra månaden på Mallorca letade jag som Blondie, Tuco och Angel Eyes efter skatten på 200 000$ över hela ön efter denna öl men förgäves då jag endast hittade Mahou Clásica och Mahou Negra. Besvikelsen var total när jag inte kunde hitta detta gemensamma band som skulle förena mig med min idol. Jag hann aldrig dricka en Mahou Cinco Estrellas innan Wiggins slutade cykla. Zayn Malik slutade i One Direction.
Bradley Wiggins var mer än en cyklist och människa. Han var Sir. Bradley Wiggins och en av de mest välklädda personerna i världen. De svarta strumporna, de höga skoöverdragen och skägget är några av trenderna där Wiggins varit högst delaktig i skapandet. Sir. Bradley Wiggins hade karisma.
Min historielärare på gymnasiet sa att många svenskar upplevde känslan av att ha förlorat en anhörig när Palme blev skjuten – en känsla som skapade ett vakuum efteråt. Så känner jag idag när Sir. Bradley Wiggins slutat som cykelproffs. Wiggins var mer än en idol för mig. Wiggins var som en del av mig i proffsklungan, ett proffs som jag kunde identifiera mig i (bortsett från skägget). Wiggins var den gode, Blondie, men han är död nu och kvar finns bara Tuco och Angel Eyes. Den som har sett Den gode, den onde, den fule vet att filmen inte slutar så. Hade den slutat så hade det varit en jävligt dålig film.