Blogg

Den gode, den onde, den fule


Dagen efter studenten var jag arbetslös, osäker på min framtid och i samma skick som de flesta andra studenter när jag satte mig ner i baksätet på lagets bil på väg till Helsingborg. På söndagen, alltså två dagar efter studenten, skulle vi köra en dansk cuptävling strax utanför Helsingör. Min form var egentligen ganska bra men mitt huvud var någon helt annanstans så jag låg och slirade längst bak hela tävlingen och klippte sista gubbe efter sista gubbe när de åkte av. Efter tolv mil kom det plötsligt in några hästar i klungan och sparkade bakut. Klungan splittrades tack vare detta och jag hamnade i en grupp med Stefan Schumacher som svor på minst tre olika språk. 

Samtidigt som vi började jobba för att komma tillbaka till klungan började det ösregna. Laget jag körde för åkte på de sämsta däcken som någonsin tillverkats. De var smala, hårda och hade inget grepp i väta. Det släppte för mig i varje kurva och tillslut körde jag rakt in i Schumacher när det släppte i en rondell. ”Eyy, take it easy man”, sa Schumacher och vi lyckades med att hålla oss på hjulen. I nästa kurva gled jag omkring som en ål igen och snart tappade jag kontakten med min grupp och bröt. Detsamma gjorde alla andra i min grupp. Schumacher tog antagligen tag i en bil för några varv senare satt han i täten och gasade igen med ett belåtet leende på läpparna. Efteråt satt vi i teambussen och jag kände mig mer förvirrad än någonsin tidigare i livet. Jag visste knappt vem jag var, var jag var samt varför och jag hade dessutom tappat allt förtroende för cyklister. Världen skulle aldrig bli densamma igen. Nu, knappt två år senare grips jag av samma känsla. Den här gången handlar det inte avslutad skolgång eller cykeltävlingar – Bradley Wiggins har slutat cykla.  

Jag följer proffscyklingen av två anledningar. Bröderna Ludvigsson och Bradley Wiggins. Bröderna Ludvigsson för att de är vänner – Wiggins för att han var min hjälte. Dessvärre slutar det inte där. Wiggins var mer än min hjälte. 

Bradley Wiggins var för mig den gode, Blondie – spelad av Clint Eastwood – i Den gode, den onde, den fule. Froome var Tuco, den fule, och alla andra representerade den onde, Angel Eyes. Precis som Blondie så var Wiggins sin egen man. Wiggins ville vinna Tour de France och det byggdes ett helt lag kring honom. Wiggins misslyckades, han hånades och ifrågasattes men tillslut vann han touren år 2012. 2013 tog istället Froome, den fule, över. Istället för att bråka med Tuco valde Blondie, som den gode man han är, att dela på skatten. Wiggins utmanade inte Froome om kaptensrollen utan valde istället att satsa på Paris – Roubaix. Återigen blev han bespottad och ifrågasatt och denna gången kanske än mer än efter det katastrofala försöket att vinna Giro d’ Italia 2013. Förvisso vann Wiggins aldrig Paris – Roubaix men han blev 8:a respektive 18:e man 2014 och 2015 – båda gångerna mindre än en minut bakom segraren. Om någon år 2005 sagt att Bradley Wiggins skulle avsluta karriären som vinnare av Tour de France och en allvarlig utmanare i Paris – Roubaix hade ingen vågat satsa ett sketet korvöre och absolut inte en handfull dollar.

Bradley Wiggins pratade inte om vilka cykeltävlingar han skulle vinna. Han pratade om dem. Sen vann han dem. 

Bradley Wiggins vann tempo-VM med skägg i ansiktet. Med. Skägg. I ansiktet. Herregud. Skägg. 

Skägg i ansiktet. 

Bradley Wiggins var en enastående atlet men samtidigt inte mer än en människa. På toppen av sin karriär 2013 – efter vinsten av Tour de France och OS-tempot i London – rökte han en cigarett. Efter vinsten på tempo-VM 2014 drack han en Mahou Cinco Estrellas. Förra månaden på Mallorca letade jag som Blondie, Tuco och Angel Eyes efter skatten på 200 000$ över hela ön efter denna öl men förgäves då jag endast hittade Mahou Clásica och Mahou Negra. Besvikelsen var total när jag inte kunde hitta detta gemensamma band som skulle förena mig med min idol. Jag hann aldrig dricka en Mahou Cinco Estrellas innan Wiggins slutade cykla. Zayn Malik slutade i One Direction. 

Bradley Wiggins var mer än en cyklist och människa. Han var Sir. Bradley Wiggins och en av de mest välklädda personerna i världen. De svarta strumporna, de höga skoöverdragen och skägget är några av trenderna där Wiggins varit högst delaktig i skapandet. Sir. Bradley Wiggins hade karisma. 

Min historielärare på gymnasiet sa att många svenskar upplevde känslan av att ha förlorat en anhörig när Palme blev skjuten – en känsla som skapade ett vakuum efteråt. Så känner jag idag när Sir. Bradley Wiggins slutat som cykelproffs. Wiggins var mer än en idol för mig. Wiggins var som en del av mig i proffsklungan, ett proffs som jag kunde identifiera mig i (bortsett från skägget). Wiggins var den gode, Blondie, men han är död nu och kvar finns bara Tuco och Angel Eyes. Den som har sett Den gode, den onde, den fule vet att filmen inte slutar så. Hade den slutat så hade det varit en jävligt dålig film. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Testcykelskytte.


Efter nio dagar på cykelns förlovade ö – Mallorca – har jag lyckats skapa den nya sporten som Sverige med hundra procents säkerhet skulle vara världsdominerande i. Det bör betonas att denna idé inte är ur sig självt kommen. Under de nio dagarna på Mallorca var vi ute på cykeläventyr från fem till nio timmar om dagen. Det var i slutet på dessa långa dagar, i limbot mellan utsvulten och proppmätt, som dessa sjuka tankar började gro. Jag kallar den nya sporten testcykelskytte:

Testcykelskytte går ut på att två eller fler testcykelskyttar sitter i en ring (eller jämte varandra) och kör intervaller på förutbestämda watt. Varje testcykelskytt är också försedd med en luftpistol. Samtidigt som varje testcykelskytt ska ta sig igenom intervallerna finns också möjligheten att beskjuta sina konkurrenter. Till en början finns hundra skott i luftpistolen. De som genomför intervallerna på watten som krävs får hundra nya skott. Klarar du inte av att pressa rätt antal watt måste du klara dig utan ammunition.

Hur vinner någon en tävling i testcykelskytte? Den som vinner är helt enkelt den som sitter kvar längst på cykeln – med andra ord den som kan härda ut med smärtan allra längst. I testcykelskytte finns inget utrymme för hjulsugare och andra veklingar. Taktiker gör sig inte besvär. Testcykelskytte är sporten för de allra hårdaste människorna. 

Först och främst kämpar alltså testcykelskytten mot den fysiska smärtan från att köra testcykel. Det finns inget som är så övervägande smärtfullt som testcykel. Att kunna nämna en rolig sak med testcykel är kriterium nog för att bli inskriven på psyket. För det andra tillkommer smärtan från motståndarnas artilleri. Kombinationen av testcyklar i en unken källarlokal, intervaller och skjutvapen maximerar den mentala och fysiska smärtan. Den optimala testcykelskytten älskar att lida och hatar att se andras framsteg. Ser testcykelskytten att någon annan pressar på höga watt skjuter han såklart extra mycket på denna konkurrent. 

En annan detalj med testcykelskytte är klädseln – kavaj, skjorta och vanliga byxor. Klädseln fyller ingen funktion och den enda anledningen till att testcykelskyttar använder denna klädsel är för att det är snygg. Detta kanske låter fåfängt men då bör du ha i åtanke att du själv antagligen cyklar runt med rakade ben och vita strumpor enbart eftersom det är – just det, ja – snyggt. 

Eftersom testcykelskytte är en modern sport tävlar alla tillsammans – barn, kvinnor och män. Givetvis är barnen chanslösa eftersom barn alltid tycker att allting ska vara roligt. Testcykelsäsongen lider i skrivande stund mot sitt slut och till helgen kommer VM att gå av stapeln i Åre. Det är tjugonde året i följd som Sverige arrangerar VM och samtliga VM har vunnits av en svensk. De tre stora favoriterna i år är Mona R.K. Borg, Steijn An Siikte och Tabata Intervalliev.

Mona R.K. Borg är testcykelskyttets svar på Eddy Merckx och Marianne Vos – hon har vunnit allt som går att vinna och lite därtill. Mona R.K. är född och uppvuxen i Skara, där hon även gick på gymnasiet med specialinriktning testcykelskytte. Hon har vunnit VM de senaste tio åren och går återigen in som storfavorit. Spelbolagens odds på att Mona R.K. vinner VM 2015 ligger på minus. Detta innebär att den som spelar på Mona R.K. får betala spelbolagen i sann minusränta-anda. I en intervju inför VM 2014 skulle Mona R.K. ange tre egenskaper hos den perfekta testcykelskytten. ”Smärttålighet, smärttålighet, smärttålighet och förmågan att inte tänka så mycket”, svarade Mona R.K. Bevisligen ska den framgångsrika utövaren av testcykelskytte vara lite dum i huvudet.

Steijn An Siikte kommer från Nederländerna. Hans karriär som idrottare började på skridskor men efter en olycka där en skridskoskena skar sönder hans nervsystem gick han över till testcykelskytte. Tabata Intervalliev är född i Sibirien med en japansk mamma och rysk fader. Fadern bestämde tidigt att hon skulle bli en stjärna inom testcykelskytte och sedan dag ett har hon drillats av sina föräldrar. Nu tillhör hon en av storfavoriterna blott 19 år ung.

Det bör här nämnas att jag inte valt att presentera två av tre framgångsrika testcykelskyttar som kvinnliga för att framstå som en radikal feminist. Sanningen är den att män, som vi alla vet, har en överkänslig punkt. Detta är en nackdel som kvinnliga testcykelskyttar lärt sig att dra fördel av. Männen inom testcykelskytte har såklart protesterat högljutt mot detta och önskat införa ett förbud emot skytte mot intima kroppsdelar. Förbundet har sagt att en sådan regel givetvis vore rättvis men de ser ingen naturlig lösning på problemet – män och kvinnor är ju trots allt olika. I en nyligen utgiven rapport beräknas ett regelförslag vara utarbetat tidigast 2101. Tills dess ombedes männen hålla käft och vara nöjda med läget.

Slutligen vill jag presentera testcykelskyttes officiella slogan: ”Börja med testcykelskytte – kom ner i källaren och träffa lite folk.”



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Repris: Den förnedrande damcykeln.


På grund av tidsbrist kommer jag under denna samt eventuellt nästa vecka publicera några riktiga diamanter från min gamla blogg för att hålla mitt mönster med ett inlägg per vecka igång. Den första diamanten är en stenhård vrist rakt upp i krysset som handlar om världens två kanske mest intressanta saker; cykel och genus. 

*****

En gång mötte jag Muskel-Mange vid kanotklubben. Muskel-Mange brukar alltid vara glad och trevlig men just denna gången var Muskel-Mange rasande å det grövsta. Muskel-Manges fru hade sålt sin sportiga cykel med växlar och skivbromsar för att istället köpa ett riktigt åbäke till klassisk kärringcykel. Eftersom cykeln vägde byst gick den inte att transportera hem på bilens tak så Muskel-Mange hade blivit beordrad att cykla hem med den rosa skapelsen. Eller cykla, både jag och Muskel-Mange visste att han skulle behöva gå merparten av de 1,5 milen hem till Bankeryd. Innan jag och Muskel-Mage skiljdes åt försökte han lyfta cykeln – det gick inte trots att vi kallar honom M-U-S-K-E-L-MANGE.

Precis som Muskel-Mange så hatar jag damcyklar över allt annat. Damcyklarna är den största förnedringen mot det kvinnliga släktet som existerar på vår jord. För de är förnedrande. Männen som konstruerar och designar damcyklar vill att tjejer ska behöva gå av sina cyklar och leda dem medan pojkarna cyklar glatt förbi. Extra glada blir dessa män om de – när tjejerna stiger av cykeln – kan få en skymt under kjolen. En sådan syn kan dessa män senare framkalla i sitt fotografiska minne och skatta sig lyckliga över i en hel vecka.

För att mer eller mindre tvinga fruntimmer att stiga av sina cyklar i varenda motlut är damcyklar för det första hjälplöst tunga. För det andra utrustas de nästan alltid med endast tre växlar i navet – växel ett för platten, växel två för platten och växel tre för platten. Istället för sadel brukar tillverkarna smälla på en soffa där sittbenen kan skvalpa runt och i varje tramptag går ungefär 100 watt åt miste.

En damcykel från okänd tillverkare modellnamn: Ingrid 95-bast Golden Wedding Edition

Damcyklar är jävligt fula. Eftersom damer ska cykla med klänning, vilket vi alla vet, har något stolpskott till designer bestämt att alla damcyklar ska se ut som valthorn. För att inte klänningen ska åka in i hjulet monterar tillverkarna kjolskydd och vips så väger cykeln fem kilo extra. För att få den där sista lilla touchen sätter de på så många cykelkorgar att en hel skolklass kan spela basket-fia-med-knuff.

Jag vet inte säkert, men om damcyklar hade ordentligt med växlar och vägde mindre än 20 kilo tror jag de flesta kvinnor skulle kunna cykla för egen maskin även i värsta backarna och smidigt kunna manövrera sig genom stadstrafiken. Nu är det bara ett fåtal starka och tekniska som klarar det. Cykeltillverkarna ser inte lösningen på problemet som att tillverka funktionella damcyklar utan istället lanserar de elcykeln. Elcyklar för damer är lika fula och klumpiga som vanliga damcyklar men med en motor för att hjälpa alla hjälplösa kvinnor.(?)

Damcyklar av modell valthorn med navväxlar borde förbjudas. De är inte bara ett hån gentemot kvinnor utan även ett hån gentemot andra cyklar. Cykeltillverkarna borde sälja ordentliga cyklar istället – det skulle bidra till både ökad folkhälsa och minskad klimatpåverkan. Roligare cyklar skulle också bidra till att fler upplever det som roligt att cykla.

Hade jag varit Muskel-Mange den där dagen hade jag kastat ut cykeln i Vättern. Damcyklar med navväxlar gör sig bäst som tunga ankare.

*****

Genom att såga damcykeln i egenskap av tävlingscyklist vill jag attackera patriakatet från ett nytt håll med en hänsynslös salva humor. Jag vet mycket väl att korgarna och pakethållarna fyller en funktion för den som inte tävlar på sin cykel men snälla vi kan väl åtminstone komma överens om att det är obeskrivligt fult?


Antal kommentarer: 13

svea

Fast det är ”tyvärr” så att det blir svettigt av att köra långt (15 km) på en 11 kg tung citybike vilket inte riktigt är fallet med en drygt 20 kilos elcykel. Speciellt på vintern är skillnaden ofantlig.


Julia

Marcus, du är säkert en duktig tävlingscyklist. Tyvärr var det här en riktigt usel text. Den var inte rolig, kanske skrattar du och dina träningskompisar åt grabbhumorn i din text. ”Attackera patriarkatet från ett nytt håll med en hänsynslös salva humor”. Kanske menar du att man ska läsa texten såsom ironisk. Jag är ledsen, det funkar inte.

Om Muskel-Mange inte klarar att lyfta en damcykel, lär han vara mer Mange än Muskel. Orkar han inte cykla 15 km på en damcykel, lär han inte vara speciellt vältränad.

Vad valthorn har med damcyklar får du gärna utveckla. Är en racercykel en tvärflöjt?

Jag hoppas tidningen kan avstå från den här typen av stereotypa grabbtexter.


Bengt

Julia, jag tror bestämt att du missat hela syftet med Marcus text. Det här är ingen raljerande text mot tjejer , det är ju precis tvärtom. Han tycker bara att själva modellen av cyklar inte är särskilt snygg.


Sara

Ja oj, så olika man kan uppfatta det. Jag tyckte texten hade feministiska inslag. Men så är jag också skraj för de där damcyklarna. Att bromsa med fotbroms, att svänga är som att försöka gira med en tanker, och dessutom är det helt omöjligt att stå upp och cykla i en backe. 20 kilo cykel är väldigt mycket cykel.


kerstin

Lysande exempel på hur kvinnor ska kunna fortsätta vara snygga och/eller slita medan männen glider fram (jämför med skor). Texten är kul! Tack!


Hen

Haha, stackars Markus, Julia är visst inte van män som är feminister


Jane

Ha, ha, känner igen mig!
Sneglar just nu på en ”riktig” cykel att ha vid stadscykling i stället för min j-a tråkiga, tunga damtralla. Mitt värsta snedköp nå´nsin.
När jag har varit ute och kört med racern eller mtb´n och sedan sätter mig på damtrallan så märker jag hur vinglig den är.
Man lär sig av sina misstag – åtminstone jag.


MachineMan

Jag håller helt med artikelförfattaren. Så jävla fula och dåliga klumpcyklar! Alla damer skulle ett tag ha en svart, röd eller vit klumpcykel med tillhörande lackad cykelkorg. Släng skiten i sjön!


Oskar

Ett tag när min egna cykel var trasig pendlade jag med min mormors gamla damcykel, en antagligen runt 50-60 år gammal enväxlad historia. Gick hur bra som helst att cykla 7 km enkel väg varje morgon i ur och skur. Stå upp i backarna gick också bra. Cykelkorg var väldigt smidigt för att slippa komma fram med svettig rygg efter ryggsäcken. Ska jag vara helt ärlig var den dessutom snyggare än min nya cyclocross. Ingen risk för ryggont heller.


Ingrid

Jag håller precis med Oskar. Cykelkorg är underbart jämfört med svettig ryggsäck. F ö så är mitt kjolskydd av plast och väger ingenting. Pakethållaren är inte lika bra som på touringcykeln, men ändå bra att spänna fast grejer jag inte vill ha ögonen på. Dessutom tycker jag min cykel är vacker. Någon kallade den t om för prinsessa. Jag cyklar i kjol och klänning emellanåt, och ska jag behöva hala upp den till midjan så lär många få chansen att studera mina ”underbenkläder” … Stång är ett j a otyg som kräver yogaträning att hantera att killar törs ha sån utan att använda susp är mig en gåta. Jättebra på racer och mountainbike men ganska onödigt annars.
Sedan har jag ändrat på några saker. Jag har inte en supersvampig sadel, jag har en rak styrstång (fattar inte hur folk kan sitta och köra skottkärra på cykel) och den började sitt liv med sju växlar, och har det fortfarande. Navdynamon är suverän, enda felet är att den inte också är kopplad till baklyktan som går på batteri, och jag har inte ett paket yttre växlar att spola rena efter varje cykling och den ser inte dyr ut, så låser jag bara fast den ordentligt så har jag den kvar när jag ska hem. Det är helt enkelt så att varje cykel har sin uppgift. Min damcykel är en rejäl arbetshäst. Tung som ett as, men JAG klarar lyfta den så inga problem.


Ingrid

Det jag undrar lite över är varför en klassisk damcykel är så otrooligt mycket fulare tydligen än en klassisk herrdito? minus det där otäcka röret upptill och + en cykelkorg och + ev ekerskydd (jag fick köpa mitt extra)? vad gör den till ett sådan föremål för bespottande?
Jag tycker vårtouringcykel också är snygg, den ser ut som en lite tyngre racer, med pakethållare, skärmar och diverse fästpunkter för väskor. En del har kallat den modellen en av de mest formfulländade bästa cyklar som som gjorts. Jag drömmer om att hitta en till som är ett nummer mindre, helst röd …

Smaken är olika. Jag tycker damcykeln är funktionell och snygg, få mig däremot inte till utläggningar om ”killcyklar” från 70-talet, såna där easyriderwannabees, med rocketstyren och annat fasansfullt fult, eller konstiga styren och ramar som lutar bakåt, eller diverse låtsas-mtb.
Det är något hederligt över ”damcykeln”, citycykeln.


Anonym

Så jävla bra👏🏼👏🏼👏🏼


sofia

det här var det mest barnsliga och sexistiska jag läst på länge. Hoppas för din och din omgivnings skull att du tar på dig en karaktär i texten.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Du och jag Karl, vi var inte som de andra.


Inom sociologin finns det två grundläggande, antagonistiska, sätt att se på människan och hennes fria vilja. Å ena sidan indeterminismen som menar att människor är fria aktörer som likt båtar på öppet hav kan navigera sig fritt och enbart behöver ta hänsyn till öar och grund emellanåt. Å andra sidan determinismen som menar att människor styrs av en struktur – vi vandrar runt i en park på stigar som redan är upptrampade (Månson, 2000). Det finns också ett tredje synsätt däremellan, vilket är det mest vedertagna. Enligt detta tredje synsätt är människor de som själva skapar strukturen. Aktör och struktur är beroende av varandra – aktörerna skapar strukturerna men det utifrån tidigare strukturer. Människor är alltså inte självständigt rationella utan styrs av andra människor som skapat deras förutsättningar. Giddens struktureringsteori bygger på detta tredje och sistnämnda synsätt (Lindgren, 2007).

Sedan den dagen jag kom till Jönköpings Cykelklubb någon gång runt 2007 har ungdomar alltid varit en bristvara. Vi har alltid diskuterat vad vi kan göra för att locka till oss nya, unga, medlemmar. Föreslagen har varit många och såväl stora som små; tidningsartiklar, ungdomsträningar på motorbana, servicebilar, GP-lopp i centrala Jönköping, medaljutdelning med Ludvigssons efter cykelcrossen. Framgångarna har dessvärre varit nästintill obefintliga.

Kanske är den svenska cykelsportens (eventuella inom parentes för att inte göra någon på happymtb upprörd) problem mycket djupare än vi kunnat föreställa oss? Giddens struktureringsteori skulle kunna förklara varför alla på en svensk cykeltävling idag känner igen varandra och nästintill är släkt. Heter du Fåglum i efternamn föds du med strukturen att bli cyklist – dina föräldrar har varit tävlingscyklister och du kommer antagligen gå i deras fotspår. Som aktör kan Fåglumen självklart välja att inte bli cyklist. Jag och Karl Immelsjö föddes av föräldrar som aldrig tävlingscyklat (som majoriteten av den svenska befolkningen) och strukturen pekade på att vi skulle spela innebandy, hockey, fotboll, dator eller börja rida. Nu valde jag och Karl istället att börja tävla på cykel, som de aktörer vi i viss mån är. Jag och Karl gick utanför stigen i parken och plötsligt hade Jönköpings CK åtminstone två ungdomar. Jag och Karl var avvikare. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

Att tävla på cykel ingår idag inte i ”svenskens” struktur. Cykla 300 kilometer på motorväg runt en sjöjävel en iskall natt i juni (legitimerad idioti mer känt under namnet Vätternrundan) ingår däremot i ”svenskens” struktur och det är därför cyklister alltid får frågan ”har du cyklat Vätternrundan?”. Det är också därför som den frågvise ser ut som ett frågetecken, rent av tittar på dig som om du inte vore värd fem öre, om du svarar att du inte cyklat Vätternrundan. Svarar du ja tillhör du strukturen, svarar du nej är du en avvikare. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

För att ge de utan cyklande föräldrar strukturen att bli cyklister utan att vara avvikare, med tighta kläder och rakade ben, måste tillräckligt många gå den stigen. Enligt mig finns det tre förutsättningar som mer eller mindre måste uppfyllas för att det ska bli verklighet. Den första, som du och jag kan påverka, är att cykelsporten i Sverige faktiskt finns. Det måste finnas tävlingar och tävlingsprogram (vilket jag skrivit om innan). Den andra förutsättningen är att det finns förebilder – kvinnliga och manliga framgångsrika cyklister som många ser upp till, ung som gammal. Den tredje förutsättningen är den absolut svåraste att skapa, nämligen en sund inställning till cyklister och cykelsporten hos allmänheten.

Cykel är idag för de flesta synonymt med doping och en klunga med cyklister på vägen betyder mänsklig bowling. Den förstnämnda associationen är förvisso ganska rättvis, cykelsporten har definitivt stora problem med doping. I andra sporten kommer doping aldrig på tal men att förhindra frågor från att se dagens ljus är också en sorts makt. Cykelsporten har själv valt att ta striden mot dopingen och måste löpa linan ut, något de dessvärre inte gjort än. Har du anmält dig till Vasaloppet och börjat träna så har du givetvis kommit en bit på vägen men ännu har du inte lyckats genoföra Vasaloppet. Har du anmält dig till Vasaloppet och börjat träna så har du tagit en risk och kan misslyckas – men det kan inte den som inte anmält sig. 

Det finns de som skriver bättre än mig kring cykelpendlare och deras vardagliga problem på denna hemsidan – men förhållandet aktör/struktur skulle förklara en hel del av problematiken kring cykelpendling. Varför uppträder bilister hotfullt mot cykelpendlare? Varför går gångtrafikanter mitt i cykelbanan samtidigt som de kallar cykelpendlarna för memils som leker Tour de France? Varför nonchalerar politiker cykelpendlare när de statsplanerar och varför ligger gruset på cykelbanan kvar två månader längre än det på vägen? För att cykelpendlare är avvikarna i en struktur där du ska köra bil. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

Även om vägen till en blomstrande cykelsport skulle vara så lång som jag beskrivit ovan så får vi inte lägga oss ner och självdö. Vi måste däremot vara realistiska och förstå att det krävs ett långsiktigt arbete, på gränsen till ett sisyfosarbete, för att få fler ungdomar till cykelsporten. Ett arrangemang, eller en träning, leder inte till fler ungdomar om det inte är en del av något större. Strukturer förändras sällan plötsligt men ibland kommer avvikarna, som jag och Karl, och om tillräckligt många avviker skapas en ny stig, en ny struktur. På detta vis kan cykelpendlare och tävlingscyklister –  som idag är avvikare med tighta kläder och rakade ben – bli normala. Men du och jag Karl, vi var inte som de andra.

Lindgren, S. (2007). Sociologi 2.0. Malmö: Gleerups.

Månsson, P. (2000). Båten i parken (5. uppl.). Stockholm: Norstedts.


Antal kommentarer: 4

Bengt

Att du själv använder uttryck som ”legitimerad idioti” kanske är del av svar på frågorna.


Sören Fabricius

Som vanligt tänkvärd och välskrivet.


eriksso

bra skrivet …


Dan Gunnarsson

Att cykla är nödvändigt som Erik Sandström skrev.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hur mycket tjänar du?


Av alla skolämnen är matematik det enda jag överlag upplevt som svårt och totalt ointressant. Siffror säger mig ingenting. Siffror säger inte heller någonting om människor. Svaret på frågan ”vad är din lön?”, ger oss möjligen en hint om vem människan är men det avslöjar inte allt. På samma sätt ger svaret på frågan ”hur många watt drar du?”, en liten indikation på hur stark cyklisten i fråga är – men svaret säger långt ifrån hela sanningen. För watt-nördar är w/kg sanningen som säger allt – den som producerar högst w/kg är den bästa cyklisten. Tyvärr är w/kg ännu ett tal i samlingen ointressana och ganska intetsägande siffror som är på gränsen till irrelevanta. 

Siffror är bedrägliga. Att 1+1=2 tror varenda barnunge sig veta men faktum är att en vattendroppe plus en annan vattendroppe blir en större vattendroppe. Detta är mindfuck på mycket hög nivå, till och med en del högskolestudenter har svårt att förstå detta. 

De som har dyskalkyli får idag huvudvärk när de läser nio av tio cykelbloggar i Sverige. Det är pulskurva hit, pulskurva dit, höjdmeter här, kilometer där samt timmar till höger och vänster. Enbart puls, timmar, kilometer, höjdmeter och kadens tillhör det förflutna – det är wattmätare som gäller för den som vill ge sina läsare den ultimata upplevelsen. Cykelbloggarna svämmar därmed över av siffror – maxkaft, medelkraft, normalized powah, lägsta watt, 5 minuters maxkraft, 20 minuters maxkraft, left/right/third leg powerbalance och wattafuck. 

Det är intressant läsning ur ett träningsfysilogisk perspektiv – alltså för din tränare och den inbitne. För en annan är det bara en väldig massa siffror. En del får dåligt samvete eftersom de tycker de tränat dåligt. Andra tycker att de framstår som starka i jämförelse. Några blir skrämda och tycker att du är jättestark. Ingen läser och bryter ut i skratt. Inte en kotte läser och går i taket av alla provokationer. Att läsa multiplikationstabellen rakt upp och ner är mer känslomässigt upphetsande än siffrorna från ditt senaste träningspass. 

Att läsa om någon annans siffror är som att samtala med fulla belgare på baren efter ett Kermis-race. Du kan kanske snappa upp en del ord här och var men i det stora hela förstår du ingenting. Att försöka avgöra hur bra ett träningspass varit genom att läsa om någon annans watt och puls är nästan omöjligt. Att avgöra exakt hur bra en cyklist är genom att enbart kolla på puls och watt är helt omöjligt och låt mig tala om varför genom att berätta om mina egna siffror.

Äntligen levererar jag lite siffror men först ska jag berätta en belmannhistoria om en belgare, en dansk och en Bellman (från Sverige). De satt och pratade om vem som var bäst på att cykla. ”Jag vann ett Kermis i Ghent och ett i Ottergem förra året och kvalade in till de belgiska mästerskapen”, sa belgaren. ”Det var då ingen, jag vann en deltävling i Post Cup före en kille från Saxo-Tinkoff och hela Cult Energy”, sa dansken. ”Jag kör mina fyror på 420 monark-watt och min cykel väger 6.8 kg”, sa Bellman. 

När jag gjorde ett max-test i november 2013 uppmätte jag ett vo2-max på 83.6 ml/kg/min. Min FTP (20 minuters  tröskel) låg på 350 watt och jag vägde in på 66 kg. I nedanstående bild kan ni se hur bra mina siffror var. Den efterföljande säsongen, 2014, är numera historia och det faktum att jag fortsätter tävla för min moderklubb år 2015 säger det mesta om hur bra jag egentligen var. Till syvende och sist är vi inte bättre än oss själva i verkligheten och siffror är just bara siffror. Av denna anledning brukar jag svara att jag är 16:e bäst i Sverige på cykel när de som inte känner mig frågar (jag blev 16:e på linje-SM 2014). Jag svarar inte att mitt vo2-max är över 80 ml/kg/min och att min tröskel ligger på nivån för professionella hjälpryttare. Efter denna konkretiserande utläggningen hoppas jag att du förstår varför siffror är ganska ointressanta och bedrägliga – det här var nämligen den första och sista gången jag skrev om mina siffror på den här bloggen. 

Cykel handlar (tyvärr, för min del) om mer än siffror. Teknik, taktik och aerodynamik samt tusen andra faktorer spelar också roll på en cykeltävling. Människor är på samma sett mer än deras lön. Det finns fler faktorer än inkomst som bestämmer vad som är en bra respektive dålig människa – och cyklist. Den som vill får gärna säga vad den har i lön, för det finns de som vill veta. Den som vill får gärna skriva om watt, för det finns de som tycker det är intressant. För egen del tycker jag att det är totalt ointressant och saknar substans men framförallt tycker jag att de som läser bör vara medvetna om att siffror aldrig säger hela sanningen. 

”Alltså, jag är en jävel på att spela Tony Hawk – men jag kan inte åka skateboard för det”

Daniel ”Bagarn” Guldfur (f.d. bagare, numera skäggig cykelmekaniker).

*****

Wattmätare är ett fantastiskt verktyg för den som vill utveckla sin träning och jämföra sig med sig själv. Wattmätare och deras siffror är inte grunden till underhållande läsning. 


Antal kommentarer: 7

Hannes

”FT” står ju dock i det här fallet för functional treshold power och är din maximla effektutveckling över 60 minuter. 😉

Jag hade kunnat räkna ut att dina siffror var bra redan innan det här inlägget baserat på hur du cyklar på tävlingarna. Cykel och fysik hör ihop. Vare sig du vill eller inte. Om man väljer att blogga om det eller ej är en annan fråga.

Det är intressant att läsa dina bloggar. Kvalité rakt igenom!


Mikael

Matematik är mer än bara siffror, det är logisk tänkande och problemlösning för att nämna nåt. Skolor är förövrigt skamligt dåliga på att lära ut matematik. 🙂

Trots mitt stora intresse för matematik och fysik så skriver jag väldigt sällan om siffror när det gäller cyklingen. Jag använder Endomondo men har inga planer på att dela med mig av det på min blogg. Siffror är intressant men tror jag håller det lite mer privat. Detta gäller det mesta i cyklingen och träningen, så som distanser, vikt, kroppsmått etc.


Ville

Alltså, nu blev jag kluven. Vet inte om jag borde skriva här. Men min första reaktion är fyfan vad rätt du har. Siffror är många gånger bara för att vi skall förenkla men så länge de inte hänger med i verkligheten så lurar vi bara oss själva.

Tacke vare detta får du mitt ”gilla” på FB.

Men sen är det så här med dina siffror. Om jag läser dem så tycker jag mig kunna utläsa att du inte är bäst och inte slår där ute än. För de är precis samma siffror som jag har. 351 watt på 20 min med 66 kg gjorde jag för någon månad sedan och det räcker inte hela vägen för mig heller.

Så dina siffror verkar stämma med din prestation och då pratar vi om att siffror inte skall stämma.

Dock lite kul att du gör det på syreuptag på 83 och jag på 70.


Katja

För bövelen, strunt i att läsa mitt årliga dygnschokladintag på bloggen då! :=


Petter Claesson

Du är ju uppenbarligen en grym cyklist men skulle säga att du är minst lika bra skribent!


Jonatan

Även om jag precis skaffat Garmin måste jag ändå säga ”No Garmin, No rules!”. Som du säger, vettiga hjälpredskap i sin träning, och jag hoppas komma längre med min nu när jag får lite uppföljning. Men det är inte därför jag älskar cykling, och det är inte för siffrorna jag läser bloggar.

Duck yeah Marcus!


K-A Brink

Oj va intressant läsning, för en motionär finns ju så oändligt mycket mer. Titta i diket, känna dofter, vindens tryck mot kroppen. En total upplevelse!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Den vill ju bara leka.


”Den vill ju bara leka”, är den allt för många gånger använda ursäkten från hundägare med aggressiva hundar. Vid närmare eftertanke vet jag inte om det går kategorisera hundar som aggressiva och inte aggressiva. För om sanningen ska fram så tror jag inte hundars beteende beror på uppfostran eller brist på den. I mina ögon är alla hundar oberäkneliga djur som allra helst vill attackera allt de ser – särskilt allt de ser på två hjul. 

Det finns ställen på Hökensås där människor inte synts till på år och dagar. För några år sedan passerade jag just ett sådant ställe på vintercykeln. Plötsligt kom en tax springandes längs vägen – rakt emot mig. Det fanns inte en människa i närheten och jag hade inget annat alternativ än att konfrontera limpan men fyra ben och hoppas på det bästa. Femtio meter innan vi möttes fick den syn på mig och gick till full attack. Jag fick ur ena pedalen, sparkade i luften och skrek slagord för att hålla den borta –  jag lyckas med nöd och näppe. En kilometer senare hade jag fortfarande inte sett skymten av en ägare. 

På Hökensås finns det två slags hundar: De utan sändare och de med sändare. De med sändare tillhör jägare, och har fullt upp med att spåra andra djur, så de brukar låta oss mindre aptitretande cyklister passera obemärkt. De utan sändare är däremot livsfarliga och deras högsta önskan är att kalasa på dig till förrätt och din cykel till efterrätt. De vill absolut inte leka. 

På en del ställen ute på landet finns meterhöga stängsel för att hålla dessa blodtörstiga bestar instängda á la Jurassic Park. Dessvärre saknas detta på en del ökända ställen och där är såklart hundarna inte sena att ta tillfället i akt och anfalla. Spexeryd är ett sådant ställe. BasHenke har två kamrater där, en liten och en stor. Den stora ser farligast ut till en början men den håller sig alltid på några meters avstånd och lugnar snart ner sig. Den lilla har däremot drabbats av Napoleon-komplexet och kan följa efter i flera kilometer. En gång höll BasHenke på att få in den i hjulet men han missade tyvärr med några centimeter.

BasHenke fruktar inte hundar – han vet att de inte vill åt hans sega kött. På ett distanspass kom en schäfer farande mot oss. Vi trodde att vi var på den säkra sidan då ett staket på två meter skiljde oss åt men plötsligt tog jycken ett språng och landade mitt i klungan. BasHenke bröstade upp sig, skrek och hytte åt byrackan som snart vek ner sig. 

Min första elittävling någonsin var ett kermis i den belgiska byn Anzegem. För att göra en lång historia kort så slutade min premiär i rännstenen efter en kilometer när en kille från Quicksteps farmarlag slog ut rakt framför mig i jakten på positioner i 50 km/h. Som tur var, mitt i all otur, landade jag raklång som en planka i rännstenen och kom undan med enbart skrapsår.

Sjukvårdarna plockade upp mig som en trasa och kastade in mig i ambulansen. Det knastrade i min mun och jag kunde inte avgöra om det var flamländskt grus eller mina tänder. Sjuksköterskan i ambulansen var en kille i tjugoårs-åldern – vi kan kalla honom Greg. Greg frågade om jag kände mig yr på både flamländska och engelska samt synade mitt uppskrapade ansikte. Jag svarade att jag inte kände mig yr, men resan i ambulansen gjorde mig nästan yr. De körde som idioter innan de slängde av mig och Greg på upploppet. 

I en gränd hade de byggt upp en provisorisk akutmottagning där en kvinnlig sjuksköterska mötte mig och Greg. Greg började tvätta mina sår och den kvinnliga sjuksköterskan assisterade. Plötslig smyger det in en skabbig schäfer från baksidan av gränden. Schäfern tycks vara besläktad med Cujo och går till attack när den känner lukten av blod från mina sår. Den kvinnliga sjuksköterskan försöker köra ut helvetet till byracka utan att ta tag i den med plasthandskarna. Flamländska Cujo vägrar dessvärre att ge sig och går istället till attack mot bordet med plåster. Vid det här laget tröttnar Greg och ställer sig upp, kastar tillbaka hunden in på baksidan, byter plasthandskarna och fortsätter sedan att plåstra om mig som om ingenting hade hänt. 

Efter omplåstringen ger Greg mig en gigantisk aluminiumfolie för att jag ska kunna hålla värmen i den belgiska våren. Greg insisterar på att följa mig till lagets buss. På vägen dit hämtar vi min cykel. Jag vet inte om de i sekretariatet tyckte synd om mig eller om de druckit för mycket Jupiler men de gav tillbaka hela startavgiften istället för halva när jag lämnade in nummerlappen. Vi passerar baren och där inne vänder sig gubbarna om är de ser mig. Jag ser vad de säger. Stackars pojkvasker, han är inte gammal den där. 

Väl framme vid bussen skiljs jag och Greg åt. Det är nästan så att vi kramas i den flamländska blåsten. Inte nödvändigtvis för att det uppstått några känslor oss två emellan utan för att det känns som slutet på en skräckfilm – en skräckfilm med mycket blod och rabiessmittade hundar. Jag och Greg känns som de sista två överlevarna. Greg är hjälten och jag är den hjälplöse som knappt kan försvara sig mot en limpa på fyra ben. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*