Blogg

Cykla för att du kan!


Jag har varit hemma i Sverige i en månad och det artar sig! Jag bygger ihop pusslet som cyklist hemma i Sverige genom viktiga bitar – fartpass med hetsiga snubbar, fikaturer med goda vänner och backträning i Sveriges svar på Schweiz (Lidingö). Komponenter som är bra för både mina cykelben och mitt välbefinnande.

Jag har känt mig så otroligt tacksam under varje träningspass på sistone. Efter att ha varit rejält sjuk och förvisad till sängen gick det upp för mig hur tacksam man kan vara när man har en frisk och funktionell kropp som överhuvudtaget kan komma upp på cykeln. Dessutom möttes jag och hela cykel/triathlon Sverige av en tragisk nyhet för några veckor sedan. En av den största eldsjälarna inom triathlon och cykling förolyckades. Lena Karlsson.

När jag cyklade runt Vättern förra året hade jag förmånen att få en av loppets mest erfarna cyklist som parhäst. Det var just Lena Karlsson – som cyklat runt sjön många gånger och som inte alls var nervös, i motsats mot mig som i startfållan knappt kunde hålla i styret för att jag skakade av nervositet. Kunde inte fått bättre sällskap! Loppet gick inte enligt plan för min del och när tårarna rann ner för mina kinder i målfållan efteråt var det få som lyfte blicken från sina (lättöl)glas och vinnarglädje. Lena var dock en av dem som hade omtanke att ge mig en kram och säga ”du hade bara en dålig dag, du är en stark tjej och du kommer igen”. Ord som kan dra en upp ur helvetet i vid sådana tillfällen.

Senare under sommaren mötte jag Lena under ett par triathlontävlingar och när alla andra hetsade i starten över typ diskhjul som krånglade, visade hon snällt en rookie som mig hur man smörjer in sig med vaselin för att våtdräkten ska glida av lätt. Vi sprang även sida vid sida en stund under Ironman i Kalmar och bara hennes närvaro gav mig massor av energi. Flera gånger har jag tänkt att ”hoppas jag är så stark och har en sådant engagemang när jag blir lite äldre”.
I Kalmar förra året var sista gången jag träffade Lena och det är jag ofattbart ledsen över. Men jag är glad över att jag fick chansen att träffa henne överhuvudtaget och hon kommer alltid vara en förebild för mig.
Man kan gråta floder och vilja kasta sin cykel ut för ett berg för att världen är så fruktansvärt orättvis och rycker en dam i sina bästa år ifrån oss. Livet är skört men man måste också komma ihåg att fylla sina dagar med det som ger glädje och energi. Det är därför jag är så tacksam varje gång jag kommit upp på cykeln på sistone. Hela Sverige står i blom och dessutom känns det som om att cykelklungorna fördubblats under det år jag varit borta från Sverige. Ride of Hope är igång, tjejerna som vill tävla i Stockholm är fler (kolla in gruppen Damklungan Stockholm på Facebook om du är intresserad) och Sub XX smider planer för nästa år. Fantastiskt!

Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 1

Bitte

Åh, du skriver så fint! Jag kände inte Lena men känner med er som gjorde det. Vi fortsätter trampa för henne och för livet!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Cykla för världens viktigaste orsak!


I helgen börjar årets viktigaste lopp i Sverige – Ride of Hope. Cyklister från hela landet samlas för att cykla tillsammans för att stödja barncancerforskningen. Sträckorna är Lund – Stockholm och Umeå – Stockholm och går i etapper som passar cyklister på alla nivåer. Sammanlagt cyklas 225 mil under veckan och avslutas utanför Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm nästa söndag.

Startavgiften på 400 kr per etapp/dag går oavkortat till barncancerfonden och man kan cykla allt från en etapp och dag till till en hel sträcka. Läs mer om loppet här.


Tjejerna ur CK08 ROH har under hela säsongen cyklat för att bidra till Ride of Hopes insamling. Nu finns möjligheten att hjälpa både cykellaget och insamlingen genom att sätta in startavgiften till veckans lopp på CK08 ROH:s insamling. Märk din betalning med ditt namn följt av ”ROH + etapp” så meddelas din anmälan till Ride of Hope!

Passa på att stötta både barncancerforskningen och CK08 ROH! Mer om insamlingen till damlaget här.




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

The botten is nådd – men det är aldrig för sent!


Samtidigt som the ladies ur CK08 ROH och många andra cyklister är och lever på loppan på U6 i Tidaholm glädjer jag mig åt små saker i vardagen. Vet ni till exempel hur glad man kan bli av att packa upp en cykel som tvingats ligga i en låda i två veckor? Eller hur gott det smakar med kaffe efter att man mått så illa att knappt finjuice går att svälja ner i tio dagar? Nu är det hopp om livet igen och jag går runt och småler åt att vara mig själv igen – med ett par ben som kan cykla, en kopp som kräver kaffe och en skalle som knappt kan slå upp ögonen utan att den börjar planera vart och när nästa träningstur ska äga rum.

Jag hatar att klaga över formen och sånt. Just nu är jag glad över att jag ens får och kan cykla att jag tycker att det är en toppform i sig. Men jag behövde inte få bekräftat för mig själv att – nej det kommer inte sättas några PB här framöver. Någon annan gjorde det åt mig.

Min pappa. Farsan som började cykla när jag och brorsan kom hem till Gränna från Stockholm och sa att ”nej men lägg av med orientering, man ska cykla nu”. Han köpte en cykel på Blocket för 200 spänn och började cykla. Varje gång jag har kommit hem från storstan har han gladeligen gjort mig sällskap. Även om jag läxat upp honom rejält för att han inte kan cykla i klunga eller nästan mobbat honom för att han brutit mot alla stilregler som finns. Han har alltid ställt upp, låtit sig bli avhängd när jag haft turen att vara i goform, eller gjort gott sällskap när jag kommit hem från storstan som en skadeskjuten fågel och varit i behov av terapicykling. 

Men den här gången var måttet rågat. ”Nej, du borde börja cykla själv Ingrid. Jag har jobb att göra i trädgården”. Det där är ju bullshit. Jag vet vad det handlar om. Pappa är orolig för att vi ska cykla så långsamt att det spräcker hans skamgräns. Kanske 25 km/h, kanske 30. Jag vet inte. Jag bara vet att pappas målmedvetna slit till Vätternrundan format honom till en superseg cykelgubbe och den nivån är inte jag på längre.

Jag fick göra cykeldebut solo, vilket inte heller är fy skam eftersom min cykel är snygg och världens bästa dejt alla dagar i veckan. Jag cyklade en fin tur runt sjöarna Ören och Bunn väster om Gränna – en tur som bara är en bråkdel av turen runt Vättern men dubbelt så fin. Givetvis frågade pappa hur snabbt jag cyklat när jag kom hem och jag svarade 34 km/h. Han tappade hakan – hur kunde det vara sant när jag inte kunde stå på benen för en vecka sedan?

Rent tekniskt cyklade jag givetvis inte så snabbt. Men det kändes så i min skalle eftersom jag var cykellycklig. Jag vet inte hur snabbt jag cyklade – jag har gjort slut med Garmin. Siffror och snitt är hemskt sekundärt för mig just nu när jag bara vill fira att jag står på benen igen. 

Det fina med cykling är att det aldrig är för sent att börja. Pappa är ett levande exempel på det och det gör mig så glad. Vad som även gör mig glad är att det bara finns ett håll min form kan gå ut nu och det är upp! Perfekt eftersom Sverige är fint och vädret är vackert! Nu kör vi!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ber om ursäkt ifall jag kör vingligt framöver


Tjena Sverige, jag är hemma igen! Planen var att acklimatsera mig i lagom fart från cykeln. Tyvärr är cykeln ännu kvar i resväskan och istället fick jag nästan färdas med ambulans som första transport. Det blir aldrig som man tänkt sig och så vidare. Nu är jag förvisad till sängen ett tag och då hinner man med att reflektera över saker och ting och det är inte att underskatta.

Vad kommer jag att sakna mest från Schwiez?

Bergen. Det finns ingenting som får de jobbiga stunderna på cykeln att försvinna lika snabbt som vyn över en bergsrygg. Sista veckan i Lausanne hittade jag en oas i form av en intervallbacke fem minuter från mitt hem. Hundra höjdmeter mjölksyra bakom knuten! Vart kan jag flytta i Sverige för att finna på detta?

Mindre fix och styr innan cykelavfärd. Ibland funderar jag över hur det kan finnas så många cyklister på vägarna i Sverige? Det verkar vara ett mindre projekt för gemene svenske cyklist att komma upp på cykeln. De vita strumporna måste vara strykta och manglade, satelliterna måste stå i rätt kurs på himlen för att Garminklockan ska fungera och vinden måste blåsa från rätt håll. Mina schweiska/franska cyklistvänner har inte så många kritierer som ska uppfyllas för att de ska komma ut och cykla. De bara kör, oavsett om kläderna matchar eller ej.

– Ingen fixering kring maten. Tack alla svenska elitmotionärer för alla stories jag har kunnat dra när det blivit tyst runt middagsbordet. Det fungerar alltid att berätta om hur svenskarna ”ser bröd och pasta som gift alla dagar i veckan förutom veckan innan Vättern, då äter de det tills de får stopp i magen”. Eller ”en vecka innan ett race dricker svenskarna svindyr och äcklig röd juice som får dem att kissa rött i tron på att det ska göra de snabbare” (rödbetsjuice).

– Inget behov av den digitala bekräftelsen. Vad som händer just där och då – vem som vinner den sista sprinten upp för toppen – väger tyngre i Schweiz än vad till exempel en placering på Strava gör. I Schweiz räknas cykelpasset även om det inte förevigats med foto på Instagram, pulskurva på Funbeat och bild av fikat på Facebook.

Nu ligger jag och är bitter i min säng men samtidigt har jag bestämt mig för att denna svackan ska få mig att vakna upp som optimist. Därför, vad är då det bästa med att komma hem till Sverige?

Planeringen. Äntligen väntar uppstyrda rundor med exakta kilometerantal (nåja) och fikaplatser avtalade i god tid innan avfärd. Fantastiskt. Jag är trött på att stå halvbånkad utan teckning på telefonen bland fransmän som argumenterar om vilket håll hemåt ligger och om vi ens kan fylla på vatten inom några mils avstånd.

– Finrulle. Om någon som kommer köra med mig framöver upplever att jag kör vingligt eller ojämnt ber jag om ursäkt redan nu. Jag har cyklat med män som inte skolats i klungkörning utan drivs av sina instinkter under tio månader. Ser fram emot att cykla på finrulle bland cyklister här hemma som kan göra alla tecken från vägarna i sömnen.

– Maten. Vet någon hur många liter rödbetsjuice som är tillåtet att importera från Tyskland? Finns det en gräns har jag säkerligen överskridit den då jag under förra året gjorde allt jag kunde för quick-fix inför Kalmar Ironman och importerade fler liter av den ädla drycken.

Så fort jag är på benen igen är jag säker på att den sista listan kan göras längre! Den som väntar på något gott… och OBS, ta allt ovan med viss ironi. Jag ser fram emot att cykla med er alla svenskar!


Antal kommentarer: 4

Dan Gunnarsson

Måste tydligen ha missat något viktigt här i livet. Rödbetsjuice, visste inte ens att det fanns. Än mindre att cyklister drack det. Hmmm….


Ingrid Kjellström

Dan kolla upp det, man kan öka sin uthållighet med upp till 20% om man dricker det kontinuerligt veckan innan ett lopp 🙂


Redaktionen Bicycling

Välkommen hem!


Sören

Massor av höjdmeter åt alla håll i Jönköping, både på landsväg och i skogen 😀



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Säsongen börjar efter Vätternrundan!


Grattis!

Jag misstänker att merparten av er läsare tagit er i mål under årets Vätternrunda så givetvis vill jag gratulera! Det är en enorm bedrift att trampa sig runt den där sjön! Jag misstänker också att ni cyklister är rejält trötta på allt vad sportdryck, extraslangar och att ligga på rulle heter. Det är befogat. Men jag hoppas för all del att ni inte har lagt upp era cyklar på Blocket vid det här laget. Det är nu säsongen är som finast hemma i Sverige – precis ungefär efter dess Vättern gått av stapeln.

(jag innehar inte längre familjerekord runt Vättern. Hatten av för min bror som trotsade motvinden i år).

Att vila en vecka efter två för att återhämta så väl sittben som cykelskalle efter loppet tror jag är en bra idé. Det har sagts tidigare, men vila är så underskattat. Tyvärr glömde jag bort det efter min multisporttävling i maj. Försökte komma tillbaka upp på racern snabbt som attan, samtidigt som jag hade fullt upp i skolan. Kroppen vrålade nej samtidigt som huvudet ville för mycket.

I den situationen ska man inte träna ”när det nästan känns bra i benen”, när man blir frustrerad över att alla kompisar på Instagram verkar cykla 20 mil varje helg eller när man blir orolig över att man ska tjocka på sig när man inte tränar i vanlig mängd. Jag tror istället att man ska intala sig själv att det är vilan som gör att man blir stark och försöka koppla bort den där sfären av alla supersnabba cyklistkompisar och tankar om att ”men jag måste ju köra mina fyror varje vecka”.

Själv stack jag till Korsika när min skoltermin slutat och korsade ön från norr till söder till fots. Alla krav på prestation och alla sociala medier stängdes av. Det var jag och mina vänner ensamma uppe i de öde bergen och fokus sattes i tio dagar på fundamentala saker som att fördela dagens ranson av cous-cous rättvist och undkomma att bli anfallen av vilda djur (två personer blev bitna av en hungrig räv, genom tältdukten under natten).

En parantes i sammanhanget var även att vi skulle bestiga 10 000 höjdmeter under nio dagar. Den mänskliga kroppen är fantastisk. Jag klarade utmaningen även fast jag så gott som varje kväll, efter 12 timmars klättring med tung ryggsäck, trodde att jag aldrig mer skulle kunna resa mig samt hade en diet bestående av pepparkakor och tonfisk de sista dagarna.

Jag hade cyklat landsväg en gång under sex veckor när jag kom tillbaka från Korsika. Det skär sig i öronen på en cyklist va? Man hade kunnat tro att jag trasat sönder mina ben efter allt rännande i bergen – synd på cykelben(?!). Otroligt nog uppenbarade sig motsatsen och mina ben har känts som kalvar på nybete sedan jag kom tillbaka hem till Schweiz. Jag nästan längtar efter att höra mitt eget flås när det vankas intervaller på schemat. Supernice. Tror jag återfann motivationen när jag just INTE tänkte på cykel under ett par veckor.

Nu börjar jag om och bestämmer mig för att säsongen på hojen börjar om och börjar nu – när dagarna är som längst och solen står som högst på himlen. Hoppas att ni andra inte avslutat säsongen efter Vättern. Om två veckor flyttar jag hem till Sverige igen och det vore trist att inte ha några andra cyklister att heja på ute på vägarna!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Var snällare mot dig själv!


Det är högsäsong i cykel-Sverige nu. Jag kan inte logga in på Facebook utan att se bilder av brunbrända cykelben, läsa rapporter om lovande snittfarter på träningslopp inför Vätternrundan och advundas finfikat som är obligatoriskt när man cyklat många mil en helg. Det är fint, jag blir glad av att tänka på hur många som kommer slå personbästa på Vättern (för det kan väl inte blåsa och regna i år IGEN?!) och som njuter när fartvinden susar i öronen när de är ute och cyklar.

Jag önskar mig de snabba cykelben som jag hade för ett år sedan – när jag hade VR Sub 8,15 med SubXX i sikte. Nu är de starka benen ett minne blott. Min cykelform är inte vad den borde vara i maj – jag har inte kört ordentligt på fyra veckor på grund av att kroppen inte kan och inte vill.

Och då kan jag inte låta bli att blir förbannad på mig själv för att jag inte uppskattat mina ben mer när de varit i bra form. Att jag inte givit mig själv lite fler snälla tankar och liksom flugit uppe bland molnen i vetskapen av att ”jo men jag kan cykla snabbt och länge”. Istället har jag stirrat på mina snittfarter efter avslutade pass och tänkt ”men det där är ju inte så bra, varför är jag inte snabbare?!”. Riktigt onödiga och dumma tankar. Jag tror att de bara spridit sig inåt i mitt system och gjort mig ännu långsammare.

Slutgnällt för min del! Benen är ur form, men jag kan simma och plugga och göra armhävningar och andra saker som faktiskt inte kräver mycket benaktivitet. Killen på bilden ovan här heter Håkon och han har fått mig att inse att man ska vara glad över det man KAN göra istället för att fokusera på vad som skulle kunna vara bättre.

I januari åkte vi skidor och solen sken och det var världens bästa dag tills – krasch boom bang – Håkon ser inte en klippa, flyger som en vante, landar på en sten och bryter ryggen på tre ställen. På bara någon sekund var alla hans planer för våren i Schwiez sönderslagna. När vi såg honom lämna Verbier i en helikopter trodde vi aldrig att han tre månader senare skulle kunna följa med oss på en lång hajk, klättra eller simma. Vem som helst skulle ha åkt hem till mamma och pappa och deppat ner sig i en sådan situation. Men Håkon gav inte upp – han gjorde det han kunde iförd en korsett, gav inte upp hoppet och nu är han på G igen!

Bara tänk på det. Drömmar och planer och förhoppningar kan slås sönder otroligt snabbt och enkelt. Då kommer man längre med att uppskatta vad man har och har haft istället för  tankar om att ”jag kunde varit bättre än vad jag är nu”.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*