Cykelvasan och/eller livet


13 augusti 2016 – Berga By, Sälen

Klockan är 07.00, och ett fåtal plusgrader har behagat ansluta till den nervstinna skaran människor vid startområdet i Sälen. För första gången i Cykelvasans världshistoria ska damernas tävlingsklass släppas iväg före herreliten. Ja, före hela jäkla skiten (läs ca 13 000 åkare).  TV, radio, tidningar och all världens media (nåja, Dalarna Tidningar och ev. tillfälligt rikstäckande reporter) har samlats för att bevittna det historiska ögonblicket. Det intervjuas i främre led, och speakern är sömnigt upprymd över den stora dagen. Vi ska så småningom blir drygt 40 personer i startfållan. 40 damer som vill (och får) leda vasaloppsloket när möjligheten nu ges. Resten av de damer som seedat sig till tävlingsled har valt att ställa sig i något av de ”vanliga” leden, förmodligen för att ge sig själva större valmöjlighet bland ryggar att haka på. Det kommer snart bli tydligt varför detta kan vara en fördel.


Inte ofta det är såhär tätt på första parkett i något av Gustav Vasas nummerlappsevent.

Nu är det nog dags att ta plats i fållan? En kvart innan känns rimligt. Den som är bättre bemedlad, relations-, resurs- eller erfarenhetsmässigt, har till startområdet medtagit en assistent i mänskligt format. En person som på olika sätt kan hjälpa dig innan, under och efter loppet så att du blir en bättre och snabbare cyklist. Och varmare. De här personerna kan nämligen behålla sina överdragskläder på till sista stund innan de smidigt sträcker över till medhjälparen, medan vi andra (tre) sedan länge lämnat in vår prydligt numrerade påse i en gigantisk lastbil, i hopp om att eventuellt få återse den vid mjölksyrefestens slut. Den korta uppvärmningens effekt har snabbt lämnat benen, men trots visst huttrande är jag så fruktansvärt glad och stolt över att stå just där – just då. Bredvid ett helt gäng för mig (vid det tillfället) okända och till synes orimligt snabba cyklister. Här står jag under ”Lycka till i Fädersspår”-skylten, den skylt som jag från min position i led typ 95 året innan endast hade kunnat identifiera medelst en robotkikare från framtiden.


Året innan, alltså 2015. Personlig cykelvasapremiär och relativt mycket mer armbågstätt.

Starten går. Ganska odramatiskt egentligen. Vi rullar fram bakom startbilen (eller var det en motorcykel? Eller ingenting alls?), och trampar på uppför den lååååånga startbacken, som chockat många miljoners ben sedan Cykelvasans start. Den ser ju inte ut att luta något alls i princip, men ändå är den djävulskt jobbig. Mestadels beror jobbigheten nog på den uteblivna uppvärmningen i kombo med adrenalinpåslaget aka maxpulsen som alltid kommer som en käftsmäll efter startskottet. Utan att knappt veta vem Jennie Stenerhag är ser jag henne och värdiga konkurrenter pinna iväg i en orimligt hög fart, medan jag själv kämpar för att klamra mig fast vid den större andraklungan. Det går relativt okej, även om jag stundtals tänker att jag kanske inte kommer klara det här tempot i särskilt många mil. Men det är ett senare problem.


”Dameliten” sprätter iväg 2016. Vi var väl sisådär 50 pers, kontra 650 i herrarnas tävlingsklass. Foto: MyNewsDesk.com

Vi hinner cykla en dryg mil innan oturen hinner ikapp mig. Det har känts rejält trögt en stund. Jag hinner tänka ”vad konstigt att jag blev såhär tvärtrött…” när jag ungefär samtidigt hör med något ansträngd stämma bakifrån ”Eh, tjejen, du har punktering”. Ber till övre makten att hon pratat med någon annan, men med en snabb titt över axeln konstaterar jag att hon är sist i ledet. HELVETE. Här känns alla världens svordomar befogade, men vi nöjer oss så. Som jag laddat. Som jag längtat. Som jag peppat för detta. För min (som det känns då – ENDA) chans att starta i superdamernas startled. Det här händer INTE mig. Jag fortsätter cykla ett tag för att gå igenom mina alternativ. Tappar snabbt klungan, men fortsätter framåt i envis tro om att detta kan lösas i farten. Är det inte bara några ynka kilometer till depå? Men nej, det funkar inte. Det går liksom jättedåligt att cykla på ett helt tomt däck, och snart kommer även fälgen instämma i den saken.

Svar ja – jag körde tubeless. Och ja –  jag hade bra däcktryck för ändamålet. Jag hade nog bara en djävulsk otur. Eller så var jag inte tillräckligt uppmärksam för vassa stenar. Oavsett vilket sitter jag nu här, bändandes i spaken som ska lossa hjulet, men som just idag inte vill rubba sig. Samtidigt som damelit-klunga 3 av 3 svischar förbi ser jag en man längre fram vid spåret, och ropar desperat på hjälp. Jag cyklar fram till honom och han får enkelt loss den, varpå jag inser att jag dragit åt fel håll (skyller på att jag just hade bytt cykel och att dennes konstruktion var annorlunda). However. Något jag inte vet vid det här laget är att det inte är tillåtet att ta emot servicehjälp utanför angivna ”tekniska zoner”, så följande är egentligen en kriminell handling – dock preskriberad. Den snälla äldre mannen är vid det här laget lika stressad som jag, så med visst fipplande lyckas vi få i en slang. Problemet är min pump. Den är ungefär lika effektiv som att smälta havsisar med hårtork. Till min stora lycka har den främmande punka-assistenten med sig inte bara en utan TVÅ kolsyrepatroner. Vilket är tur, då han i ren panik lyckas skjuta ut den ena i luften, varpå spänningen stiger ytterligare. Ska han lyckas på andra försöket? Själv har jag knappt rört vid en liknande mojäng, och uppenbarligen än mindre reflekterat över att själv medbringa patroner (nowadays – yes). JA! Det går vägen. Väl uppe på cykeln hasplar jag ur mig cirka 1000 tacksamma ord till den okända hjälten, och fortsätter så tills mannen sedan länge är ur höre.


Ändå många träd som ska forceras under 94 kilometer. Foto: Vasaloppet.se

Hur lång tid punkteringsproceduren tog? När jag jämförde mina tider i depån innan och efter med de jag cyklade med innan punkteringen visar statistiken på dystra siffror. Jag förlorade mellan 10-15 minuter allt som allt (först velandet, sedan bändandet, sedan pumpandet…), Efter punkteringen fick jag i princip cykla resterande åtta mil solo, vilket inte är någon superhit för farten. Men här handlar det ju, som så många gånger annars i livet, att bara bestämma sig för att borra ner huvudet och köra på – trots att livet inte känns sådär jättehärligt just för tillfället. När jag äntligen började cykla ikapp några enstaka cyklister återvände peppen, och när herreliten började swisha förbi ett par mil från mål fick jag ju till och med underhållning på kuppen. I mål hade jag placering 40 av 47 i tävlingsklassen, och tiden 3.39, vilket var en kvart bättre än året innan då jag körde för första gången (och visserligen ägnade mig åt en miljon omkörningar från bakre led).


Missnöjd men egentligen nöjd inombords, så försökte alltså bara spela cool.

Det är alltså dags för revansch. Eller? När jag skrev det här inlägget igår avslutade jag med att ”jag knappast är i någon toppform efter sjukan senast och en del frånvaro från cyklingen pga semester och annat. Men att jag är så SJUKT glad över att känna mig tillräckligt frisk (förkyld sedan ett par dagar) för att kunna tävla igen i helgen och det känns SVINhärligt att bara få köra det här loppet. Oavsett resultat.”. Typ så.

Så kul ska vi dock inte ha det. För när jag vaknade idag fredag, 1,5 timme innan planerad upphämtning av Ingrid Kjellström för en härlig roadtrip norrut, hade förkylningen bestämt sig för att ställa in Cykelvasan 2017. En halvdålig känsla i halsen, en allmän hängighet och en febertermometer som visar några töntiga tiondelar åt fel håll. Men allt detta självklart nog för att inte utsätta kroppen för en sådan urladdning som ett långlopp innebär. Hjärtmuskelinflammation har jag aldrig varit särskilt sugen på, även om jag nog varit och nosat på riskzonen några gånger i mitt tidigare, än mer dumdristiga liv. Man vill ju ändå leva.

Men besvikelsen är total. Efter förra sjukomgångens två missade lopp, och all rastlöshet och frustration som kommer av att inte kunna träna eller göra de aktiviteter man vill när sommaren sprudlar utanför dörren. Då är tålamodet inte så långt. När jag precis har kommit igång med cykelträningen, efter semester och annat, och så sent som måndags med känslan att ”jodå, det finns en form där under ytan, det kommer gå fint på lördag!”. Då blir Cykelvasan än mer efterlängtad, ett lopp som redan innan är en av årets absoluta höjdpunkter. Cirkusen runtomkring tävlingen är bland de bästa jag vet, med oslagbar stämning, många bekanta ansikten och en rakt igenom härlig atmosfär.

Kanske tänker du ”men hallå, hon måste ju lära sig att ta hand om sig!”. Ja och nej. Efter en rejäl sväng antibiotika tar immunförsvaret stryk för en tid framöver. Ett bakslag är ingen jätteöverraskning. När jag väl började träna kände jag mig frisk som en nötkärna. Men ofta är det ju fler faktorer än så som spelar in. Sömn, kost, träningsbelastning, you name it. Allt det där saker jag tar ställning till dagligen och försöker balansera på bästa sätt. Men vi är ju inte mer än människor. Så nu tillåter jag mig att bryta ihop och komma igen. Igen. Om tre veckor är det dags för nästa tävling i Långloppscupen – Bockensturen i Varberg. Då jävlar.

So long, 

Hanna


Dansa (läs cykla) och pausa


Jag vet inte hur DU känner, men jag tycker i alla fall att det känns prioriterat att (näst efter cancer förstås) utrota alla förkylningar och influensor. För gott. Det enda de åstadkommer är ju att beröva en på både resor, tävlingar, träningspass och sociala aktiviteter. Medan allt de behagar ge tillbaka är hög feber, sprängande huvudvärk och en slemmig hög med snor. Samt karensdagar. Känns detta som en rimlig deal? Jag tänker osökt på att ge och ta. Om du får något bra måste du ge något bra tillbaka. Du kan ju inte ge något DÅLIGT tillbaka. En princip som dessa infekterade och giriga varelser knappast har anammat. Ändå låter vi dem löpa fritt som om det vore helt acceptabelt att bete sig på det sättet. Förjävligt. Måste bara tänka vad det är jag gett nu igen. God sömn, bra mat lagad från grunden, en stressfri vardag och maximal återhämtning? Eller var det ett halvårs pressande av kroppsstackaren, lite sådär lagom på marginalen? Kanske bor svaret i de senaste veckornas pausande. För ska du orka dansa måste du faktiskt pausa, i alla fall enligt Penetoz.

Men! Det viktiga är nu att inte vara bitter över den senaste tidens sjukdomssvacka. Och att jag INTE ägnar det här inlägget åt hur fruktansvärt synd det var om mig när jag för tre veckor sedan drabbades av en influensaliknande domedagssjuka. Hur jag under natten efter det senaste inlägget drabbades av 40+ graders feber, som sedan krampaktigt höll sitt grepp om mig under fyra rekordlånga dygn (på riktigt alltså – nytt pers). Hur jag i min ensamhet fick krypa längs golvet från sängen till toaletten eller köket (fast jag kunde förstås inte äta något för jag var såklart för sjuk) för att inte svimma av sjukdomsyrsel. Samt hur min mamma Kia ”Hjälten” Näslund kom flygandes med expressflyg (nåväl, nattåg) från norraste norr den tredje dagen, för att rädda livet på sin lilla dotter (läs sitt 30-åriga och åtminstone på pappret vuxna barn).

Jag tänker inte snöa in på huruvida jag kunde vrida ur lakanen av svett i de Alvedon-forcerade feberdalarna, för att sekunden senare linda in mig själv i samtliga av hushållets ull-  och dunprodukter (inklusive sovsäckssortimentet) i en enda mänsklig puppa av ynklighet. Hur jag medelst ambulans (läs taxi i normalfart) tvingades åka till närmsta akutmottagning (en semesterlugn Närakuten med noll drama) för att konstatera att min sänka var ORIMLIGT hög (det hör man ju själv att det är livsfarligt, en sänka är ju låg). Varpå en doktor skrev ut sin 453 499:e penicillinkur för året, så att de anbitiotika-resistenta bakterierna kan växa sig än starkare och farligare för samhället, samtidigt som individen jag kunde bli kvitt min feber på ett par dygn och krypa ut ur puppan. Och en halv vecka senare bli relativt frisk. Detta tänker jag INTE skriva om. Jag vill bespara dig sådant martyrskap.

Istället väljer jag att blicka framåt och i nuet. Augusti liksom. Även känd som årets friskaste och mest vitala månad enligt OECD:s senaste rapport. Och vara en optimist, som ju tro det eller ej (för dig som läser bloggen) är mitt grundläge. Fram till för en knapp månad sedan har ju långloppsprojektet faktiskt gått över all förväntan. För mig, som hade kört cirkus fyra MTB-lopp innan vi satte igång, var det ju svinkul att jag kunnat placera mig på en prispall för typ första gången i mitt liv. Vilken fest liksom! Och när alla tävlingar rullat på med bra resultat är det lätt att glömma hur mycket som kan gå fel. Jag har ju till exempel inte haft en endaste punktering (oh, don’t go there…), krasch eller cykelhaveri ännu (peppar, peppar). Jag har ju EGENTLIGEN haft flow. Fram till förkylning, influensa, och två missade tävlingar. Och exakt vem, jaa VEM, kommer bry sig om detta om hundra år? Förutom de som får influensa utan tillgång till fungerande antibiotika då kanske.

Min poäng är att NU laddar jag om för dans igen. Cykelträningen är igång igen, och igår slog jag till och med på stort och körde ett tröskelintervallpass på Monarken jag lånat. HELVETE så jobbigt! Hade tappat typ 20 watt till min tröskelnivå, men vi får hoppas att det är övergående. Jag skrev genast ett krismail till Emil Lindgren (som kanske är jordens ödmjukaste vad gäller att ta sig tid att dela med sig av kunskap), som lugnade mig med en invecklad historia om blodets volym och hur det där löser sig om man bara börjar cykla igen.


Första turen efter sjuka känns ju all träning jobbigare, men också roligare. Perspektiv är bra skit.

I helgen väntar bröllop för en väldigt nära vän (och premiär som toastmaster, wish me luck!), och oturligt nog ännu ett missat långlopp (det enda jag hade ”planerat” att missa). Jag känner mig utvilad och glad efter tre veckors semester, och obotligt pepp på att träna och tävla igen. Kanske är det inte så dumt med en paus ibland? Nästa helg blir det ääääntligen nummerlappsevent med självaste Cykelvasan, som även den ingår i Cykelbageri-projektet. Förra året premiärkörde jag i tävlingsklass, men fick punktering tidigt, med tre timmars ensamcykling som följd. Hur lång tid den tog att laga ska jag avslöja i mitt ”inför Cykelvasan”-inlägg. I september väntar de två sista långloppen, och jag är rekorderligt tävlingssugen nu att jag dessutom tänker klämma in landsvägsloppet Velothon däremellan. OM kroppen känns pigg och kry. Dansa – pausa. Så var det ja.

Let’s dance!

/Hanna

PS. Och lycka till i helgen ni som ska köra Finnmarksturen – jag hejar på er! DS.


Semestern bjöd på en veckas come back på bitchvolley-planen, en sport jag pausat lite till förmån för träsksport (samlingsnamn för multisport, cykling osv). Härliga tider!


Celeste-pärlan och jag, vi börjar bli riktigt goda vänner nu. Vi är ett lag liksom. 

Antal kommentarer: 1

Mattias Backlund

Tack för underhållningen. Den influensan är inte att leka med, men den ger perspektiv som till och med kan få dig att njuta av kramp. Mental styrka alltså. Dansa vidare nu!



En vis mörksugga och en tjuv i tofflor


Tyst som en inbrottstjuv i duntofflor smyger den sig på. Först diffust. Så diffust att den kan förväxlas med en air-condition-torr hals efter en längre bilresa sommartid. Vilket med lite flyt kunde varit fallet för undertecknad, då fyrhjulskosan i tisdags styrdes mot familjehäng ”hemma” i Jämtland. Av invand och reflexmässig noja slår jag genast på sökar-mode, och avvaktar aktsamt varje litet steg från kroppens sida. Vaknar mitt i natten mot onsdag. Sväljer. SKIT OCKSÅ. Nog är det någon som smusslat ner en bit sandpapper i halsjäkeln ändå? Och visst känns kroppen lite hängig? Lite som att den jobbar med ett hemligt sidoprojekt på sin egen kant. Ett projekt som slukar energi. Ett domedagsförkylningsprojekt.


Får man ingen fisk i Ånnsjön kan man njuta av utsikten över Jämtlandsfjällen. 

Onsdag morgon, och jag börjar genast kalkylera över tidplanen. Få se nu – torsdag, fredag, lördag. Om jag vilar i dagarna tre, då borde chanserna vara goda att kroppen är på banan på söndag. Längre än så kan det ju rimligtvis inte behöva ta. Naiviteten flödar. Jag intygar mig själv om att Mörksuggejakten i Rättvik, till ryktet en favorit i Långloppscupen, icket står i riskzonen. Dock bör en liten men betydlig detalj föras upp till ytan. Begreppet vila kommer alltid förbli en definitionsfråga. Till Ånn, några mil utanför Åre, åker min familj (läs färäldrar och bröder) och ett gäng familjevänner varje år för att flugfiska sig igenom ljuvliga dagar och ljusa nätter. Det faktum att sommaren i sin vanliga innebörd råkar spänna över endast cirka en dag just i Jämtland medför dock att temperaturerna sällan är dubbelsiffriga. Så inte heller denna gång. I cirkus nio grader, duggregn och snålblåst placerar jag således mig själv medelst ett flugspö i en båt och inväntar hälsan. Samt en eventuell fisk.

När jag vaknar torsdag morgon känns kroppen betydligt mer i fas. Kanske var det falskt alarm? Jag är ju frisk för bövelen. Leve den helande fjäll-luften! Genast börjar ett överambitiöst dagsschema svetsas samman, och snart är eftermiddagens cykeltur planlagd. Jag och mina bröder, varav en delar passionen för cykling och den andra gärna hakar på det mesta som innehåller fart och natur, beger oss till Storulvån för att cykla fjällstig. Vi får en fin men utmanande tur mot Blåhammaren, en av tre hållpunkter i Jämtlands mest klassiska och stundtals överbefolkade vandringstur ”triangeln”. Lederna är inte anpassade för cykling, och utmanar med smala spänger och stenblock som aggressivt reser ragg (läs står med vassa sidan mot). Men cyklingen är både rolig och obotligt vacker, och jag njuter av att kunna göra en favoritaktivitet ihop med mina kära syskon. Tyst erkänner jag dock för mig själv att den här kroppen jag släpar runt på dagen till ära, den känns ovanligt ansträngd i sammanhanget. Kanske var den möjligen inte precis exakt frisk som en nötkärna ändå. Darn.


Vid Ulvåtjärn på väg mot Blåhammaren, med Snasahögarna i bakgrunden. 

Ni har alla upplevt det någon gång. Fenomenet kallas bakslag, och infinner sig när planeterna ”Naivitet” och ”Otålighet” står i perfekt relation till varandra. Fredag morgon känns halsen sämre igen (högoddsare) och en lite mer övertygande krasslighetskänsla har flyttat in i kroppen. Hejdå Mörksuggan, vi hörs! Jag bestämmer mig för att ta beslut lördag morgon, men jag vet redan utgången. Besvikelsen slår till som kallvattnet från en underdimensionerad varmvattenberedare. Packningen är ju packad. Cykeln servad. Huvudet laddat. JAG VILL JU TÄVLA! Jag slår mig ned i ett light-depressivt tillstånd för att tycka synd om mig själv en stund. Men så plötsligt landar en liten figur på min högra axel. När jag tittar närmare ser jag att det är en liten mörksugga som sitter där och blänger på mig. Inte för att jag någonsin sett en sådan förut, men långlopps-Lasse (Strand, reds. anm) har samma morgon beskrivit dem för mig.

Mörksuggan är en mytologisk varelse från Dalarna som användes för att skrämma barn som ville ränna ute för länge på kvällarna. Enligt folktron äter Mörksuggan upp stigen man färdas på om man inte skyndar sig hem. I mitt fall åt den suggjäkeln upp stigen redan innan jag hunnit börja cykla. 

Suggan: ”Du, Näslunds. Om du inte slutar lipa äter jag upp alla stigar du någonsin tänkt cykla på.”

Jag: ”AHH, PANIK! Sorry Suggan, jag lovar sluta. Tycker bara det känns så jävla trist att missa en tävling som ska vara bland de roligaste. Var liksom så förbannat pepp på denna!”

Suggan: ”Sluta svära Näslunds, annars äter jag upp dig också. Var istället glad över att du fått köra de fyra första loppen och gått i mål utan varken punktering, skador eller andra haverier. Dessutom med relativt goda resultat, du är ju för fan ingen elitidrottare.”

Jag: ”Mjo det har du rätt i, Suggan. Kroppen har ju egentligen ställt upp nåt djävulskt. Ibland med rätt taskiga förutsättningar. Kanske mår den bra av lite vila?”

Suggan: ”Vad sa vi om svordomarna, Näslunds? Häll nu upp en kopp te så ses vi nästa år.”

Sagt och gjort, vi går vidare. Eller snarare backar tillbaka till Eksjö förra helgen. Ränneslättsturen var enligt min bedömning den finaste banan såhär långt in i Långloppscupen. De på förhand utlovade ”50 % stig” kändes minst så mycket, och dessutom var stigen sådär skönt flowigt snabb, sådan stig vi kanske saknar lite av i Stockholmsområdet, till förmån för härdande klipphällar och rötter. Den här tävlingen var första gången vi åkare bjöds på spårval, och jag var barnsligt nöjd över att jag trots utebliver banrekande tog mig i kragen och valde de svårare men kortare partierna. Hur det såg ut när jag i styrfart tog mig an mitt livs första ”stenkista” eller med skräckblandad förtjusning guppade nerför ”droppen” i det svåraste partiet, det lämnar vi åt era fantasier. I Eksjö hade jag en bättre känsla än på Lida Loop, även om jag saknar det där extra sprättet jag hade på de första två deltävlingarna (då jag knep två andraplatser i D30). Men Eksjö resulterade i en fjärdeplats i min klass, och över målsnöret iförd en betydligt piggare kropp än vid de tidigare tre loppen. Dessutom blir återhämtningsperioden (åtminstone muskulärt) kortare för varje tävling. Någonting ska man ju ha för att man tävlar okristligt ofta.


Krampmode precis efter Ränneslättsturen. Egentligen var jag pigg och glad faktiskt.  

I skrivande stund susar mina konkurrenter, varav ett flertal numera snarare känns som vänner (den lilla långloppscirkusen för med sig mer än bara tävlingsupplevelser), fram över stigarna kring Rättvik. Och det känns faktiskt helt okej. Om två veckor väntar Snorberg, eller jag menar förhoppningsvis Norberg. Fram till dess ska jag se till att ta hand om kroppen på bästa sätt. Efter två strödagar jobb kommande vecka styr jag kosan mot alperna med min vän Räkan aka Lina. Vi tänkte sysselsätta oss med en lagom dos kaffe, vandring och utförs-cykling. Efter att flygmaskinen nått Geneve rattar vi vår överprisade hyrbil mot Chamonix, och därefter vidare till Aosta Valley i norra Italien. Enligt rykten himmelriket för cykeltokiga. Eventuellt blir vi kvar där tills hyrbilsfirman måste hämta oss personligen.

So long!

/Hanna

Fångade en röding på fluga. Händer cirka var fjärde år, dvs så ofta jag fiskar. Säger mer om att Ånnsjön är ett av Sveriges mest tacksamma fiskevatten, än om mina fiskeskills. (OBS! Håller fram den för att den ska se större ut).


Ränneslättsturen och den ultra-ultimata uppladdningen


Om knappt 12 timmar går starten för det fjärde nummerlappseventet i Mitsubichi MTB Challenge. Ränneslättsturen i småländska Eksjö. Och jag har haft den ultimata uppladdningen i veckan. Sovit 8-9 timmar per natt. Haft det sådär härligt sommarlugnt på jobbet, och kunnat ta avslappnande fikapauser (say whaaaaat). Pillat mig i naveln och sträck-kollat serier på kvällarna. Tränat enligt schemat däremellan, och vilat enligt plan. När fredagen närmare sig packade jag min väska inför avfärd mot Eksjö lördag morgon. Jag ville vara på plats i god tid för att kunna köra igenom centrala delar av banan. Känna in tävlingen i lugn och ro så att säga. Underlaget, knixiga partier, status i terrängen. Jag hade en sådan där extra bra natts sömn till idag. När jag hade checkat banan idag såg jag till att stretcha lätt, fixa iordning cykeln och hämta nummerlappen. Avnjöt därefter en riktig gourmetmiddag på stadshotellet ihop med några bekanta som är här och ska tävla. Nu tidig sänggång. Skönt.

Du som känner mig har redan genomskådat att allting ovan var ljug. Förutom att tävlingen går i Eksjö, det är faktiskt sant. Men låt oss börja om.


Ser ju riktigt trevlig ut den där Smålands-turen. Foto: Oscar Ekstam/Långloppscupen. 

Om nästan exakt 12 timmar går den fjärde deltävlingen i Mitsubichi MTB Challenge av stapeln. Ränneslättsturen i småländska Eksjö. Och jag har haft en sådär bra uppladdning i veckan. Sovit 6-7 timmar per natt. Haft det lite oväntat hetsigt på jobbet till följd av att min chef tagit (extremt välförtjänt) semester och vi sedan tidigare är en kvinna kort. Det har känts lite som ett TV-spel där det konstant dyker upp en ny grej så fort man fightat ner den förra. Kanske för att många går på semester nu, och liksom vill få klart. Händerna har fortsatt strulat, så har vilat dem så mycket som möjligt. Jag har cyklat sporadiskt, typ till och från jobbet, förutom härlig tur med Velo & Oxygen i tisdags (en serie guidade MTB-turer jag fått äran att hålla i tillsammans med Jesper Lundqvist under sommaren). Övrig tid har lagt på att planera en möhippa för en av mina närmaste vänner. Jäklarns vad mycket det är att tänka på! Fredagskvällen ägnades åt en fyratimmars-handling, och i morse var det skarpt läge när hippan inleddes med brunch hos mig. En graffittikurs och många skratt senare damp jag ner hemma med speedat huvud för att tvätta cykel, hämta hyrbil och panikpacka. Bilkörning medelst kaffe. En pastasallad från random bensinmack blev dagens gourmetmiddag, och nu har jag preciiis landat på stadshotellet i Eksjö. Och snart ska jag sova några välbehövliga timmar innan start.

Och vet ni vad? Den dagen jag önskar att byta dagens uppladdning mot ljus-versionen ovan, då får ni rycka mig i örat. För precis exakt såsom den här veckan har varit, så är livet. Åtminstone om jag får välja. Det har sina upp- och nedgångar, sina vardagsutmaningar, sitt ibland lite maxade tempo. Men det har framförallt underbara människor, som är värda endast det bästa. Och när vi efter dagens hippa fick se hur hennes lycka och uppskattning liksom fick hela henne inklusive korv-med-bröd-dräkt att lyfta från golvet. Då finns ingenting viktigare än vänskap och kärlek. Och med risk för dubbelmoral nu. Men när de vännerna dessutom ger en dispens och tycker att det är okej att avvika från slutet av möhippan ”för att de där tävlingarna är viktiga för dig”. Då känns det ganska överkomligt att inte ha provkört tävlingsbanan. Och Malin – tack för att vi fick kidnappa dig idag!


Från Lida Loop. Som gjorde skäl för sitt namn! Foto: Ulf Öjebo

Men när tusan ska hon sova då, tänker du? Jo, snart. Om Ränneslättsturen i Eksjö har jag enbart hört positiva ord. Banan ska vara schveinigt fin, och i tävlingsarrangörens uppladdning utlovas 50 % stig/skogsbilväg (YEEEEES!). Dessutom ska terrängen vara förhållandevis torr, även om jag tror det först när jag ser det med tanke på vattenfestivalen de drog av härnere i fredags.  Så hur känns kropp och knopp? Med tanke på ovan är svaret ”oklart”. Till skillnad från inför Lida Loop, som blev lite av en besvikelse då framförallt huvudet inte var med (slutade 6:a, och ville lite mer än så), försöker jag intala mig att inte ha så stora förväntningar. Kanske fick jag lite hybris efter de två första deltävlingarna och tillhörande andraplatser. Samtidigt – visst måste en få sikta högt? Annars blir det ju inte mycket av.

Ni som hört Sara Sjöströms sommarprat vet var jag är på väg. Hennes teori, som känns oerhört vettig, handlade om vikten av att få överraska sig själv. För att hålla liv i motivation och driv. Därför håller hon sina egna förväntningar nere, för att förhoppningsvis kunna känna att hon överträffade dem. Tyckte det lät vettigt på nåt sätt. Inga övriga paralleller till Sara Sjöström här, men nog tusan känns det som att hon om någon lär ha en mental träningsplan att inspireras av. Imorgon väntar Ränneslättsturen, aningen mindre än Saras nummerlappsevent. Men de fjärilar jag har i magen innan start verkar inte fatta skillnaden mellan OS och lokala cykellopp. De fladdrar likt förbaskat lika vilt ändå. 

Ränneslättsturen – siffror och mål
Längd: 78 km
Antal höjdmeter: ca 700 hm
Mål D30: topp-5 (9 anmälda)
Mål totalt (alla damklasser): topp-15 (41 anmälda i damklasserna)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3 (plats 1 efter tre omgångar)
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!”

Då kör vi igen – hepp hepp!

/Hanna

PS. Kuligt nog har jag lyckats hamna på översta raden i cupens poängställning för D30. Tveksamt om det håller i sig efter morgondagen, men det är värt att uppmärksamma innan dess! DS. 


Race-rapport: Vilda Vättern med Team Mustasch


Är vi framme snart? Nacken värker. Men det har den ju gjort i ett par timmar nu. Värre är det med tåjäkeln, eller snarare klumpen som stortån sitter fast i. Håller den på att sprängas en gång för alla? Kanske lika bra ändå.  En långt gången Hallux Jäkla Valgus är bristfälligt kompatibelt med trycket från ett par aningen för hårda landsvägsskor, som ej testats ordentligt innan. Briljant av mig. Smärtan börjar spränga igenom de två värktabletter jag fått tag i längs vägen. Skynda, skynda in i mål, tänker jag desperat. Jag växlar med knuten näve nu. Det funkar ju i riktning nedåt på klingan, men att komma åt den lilla spaken för att växla upp är nästintill omöjligt när fingrarnas motorik lagt ner. Vad gör jag? Jag kan ju inte bryta pga. att jag inte kan växla. Eller? Varje gång jag tar upp en gel eller motsvarande hälsofrämjande föda känns det som att jag har en funktionalitet motsvarande två klumpar istället för händer, och när pappret ska ner i ryggfickan tar det cirka en halvtimme att träffa rätt. Personen bakom måste undra vad tusan jag håller på med. Eller har hen också tappat både känseln och all värdighet vid det här laget? Förmodligen.  

Välkommen till Vätternrundan – 30 mil i en statisk position iförd en landsvägsovan kropp. Varav de första 12 milen med Team Mustasch i ett snitt av 44 km/h, krampaktigt hållandes i styret för att inte flyga av cykeln av bara farten. I skrivande stund, en dryg vecka efter tävlingen, fungerar min högerhand fortfarande bara cirka 80 % bra. Det var den som tog mest stryk, kanske för att den fick fortsätta växla och krångla med gelpapper även efter sin sorti. Jag knappar i vanliga fall på relativt snabbt på tangentbordet (tack till MSN/ICQ för 10 000 träningstimmar som 15-17-åring), och nu uppskattar jag hastigheten till typ hälften av normalt. Naprapaten hade väl sett liknande förut, men ”kanske inte riktigt såhär mycket”. Tydligen har nerverna klämts vid handleden av förklarliga skäl, och det kan ta ett par veckor till oklart antal månader för kroppen att återställa samtliga nervkopplingar och full funktionalitet. Låt oss hoppas på det tidigare alternativet. Det positiva i det hela är att vänsterhanden får bekänna färg, och träna på saker den brukar avrådas från. Kul för den! Så ja, därav uteblivet bloggande.


Benrullarstund kvällen innan start. Följande dygn körde ca 30 000 cyklister här. 

Vätternrundan var en bonusgrej. Landsvägscykling var inte det jag skulle pyssla med just i år, men jag är den första att erkänna att jag på kort tid börjat gilla det skarpt. Dessutom är jag kass på att säga nej till utmaningar. Min samarbetspartner Bianchi är en av krafterna bakom Team Mustasch, och bjöd in till en ”wild card”-plats i ett gäng på cirka 40 svinsnabba cyklister, varav ett tiotal från proffslaget Team Tre Berg Postnord (som senast igår tog en trippel i landsvägs-SM på linjelopp). Laget skulle åka runt Vättern på tiden 7.15 till förmån för forskningen om prostatacancer – den vanligaste cancerformen i Sverige, och jag skulle få åka med. Så länge jag orkade. Men hur långt var det? 5 kilometer? 15? 50? Mina cirka fem landsvägspass i år, och typ 15 totalt i livet, gav inte riktigt känslan av att ”nu har jag förberett mig så gott det går”. Några timmar innan start är jag mer nervös än vad jag sammanlagt varit för de tre långloppen jag kört hittills. När lagets ”coach” Erik Abrahamsson börjar surra om hur viktigt det är att jag inte åker av i starten, då den är stökigast, börjar jag tvivla på riktigt. Vad har jag gett mig in på? Jag förses nu med en slags personlig assistent, en briljant person vid namn Mattias Carlsson som ska säkerställa att jag inte trillar av klungan av misstag.


Före start. Det man inte vet mår man inte dåligt av etc. 

Starten går fint. Jag ska inte säga lugnt och fint. Bara fint. Att dra iväg med ett gäng proffscyklister med ett gemensamt mål för dagen ger en susande känsla i magen. Även kring öronen susar det friskt. De befarat ryckiga första kilometrarna med rondeller och dylikt känns oväntat okej, kanske tack att jag åtminstone fått ett fåtal träningsvändor med snabba Le Peloton i Stockholm. När motorcykeln ”släpper” tänker jag att tempot ska dras upp rejält, men när jag kollar ner på cykeldatorn inser jag att vi redan håller 45 km/h. Och aldrig tidigare har så relativt hög fart på en cykel känts så ”långsamt”. De 39 personerna jag omger mig av är så skillade att det aldrig upplevs varken ryckigt eller obehagligt. Allting går liksom smooth, och jag kan snart släppa ner axlarna från öronen och börja njuta av upplevelsen. Vädret är fläckfritt, och även om prognosen lovat än mindre vind så är den absolut överkomlig. Nog för att jag inte direkt hanterade själva vindmotståndet i det här läget. Istället ligger jag för tillfället tryggt och lugnt bakom Annie Thoréns hjul, som i sin tur åker bakom en väldigt reslig man (bra vindläge för oss mao) som även agerar ”grindvakt”. Fick lära mig att det kallas så, han som sitter i mitten av klungan och avgränsar de som ”bara rullar med” (läs jag och de flesta som ansökt om platser i laget) från de som gör grovjobbet (läs Team Tre Berg plus ett fåtal dödliga). Samt ropar kompetenta saker åt olika håll. Det där verkade han göra med bravur. Samtidigt sitter killarna i Tre Berg och göra Instastories eller dylikt, som om att vi är på random söndagsutflykt. Det här verkar stabilt. So far so good.


Bildbevis på att jag var med en stund. Foto: Stefan Bodin

Vi bränner över kullerstenen i Gränna (ca 7 mil in i loppet), och vidare mot Jönköping. Jag tackar mina ben för att jag fortsatt sitter kvar. Även om jag inte tränat cykling särskilt länge har jag fått höra att jag har en ”bra tröskel ändå” (265 watt, för den som bryr sig om sånt), den nivå av ansträngning där man börjar producera mjölksyra. Bra för att vara tjej och icke-elitidrottare åtminstone. Att cykla förhållandevis platt utan inslag av teknisk stig eller höjdmeter blir ju förstås mer fördelaktigt för mig som är stor (181 cm/72 kg). När min personlige assistent Mattias oberört glider upp och kollar läget med mig känner jag mig så förbaskat stolt över att han fortfarande har någon att kolla läget med 2,5 timme in i loppet. Men som i alla solskenshistorier (?) lurar molnen i horisonten, och de sista två milen före depån vid 12 mil-nånting blir riktigt slitiga. Kombinationen av ”lite för lite energi och vätska kvar” (hur det är möjligt frågar jag mig fortfarande, men jag hets-åt tydligen i ren glädje) och vid det här laget ändå en begynnande trötthet i benen blir det allt svårare att täppa till luckan till Annie på platten. Uppför däremot har lagkaptenerna bestämt sedan tidigare att det ska hållas igen rejält, vilket visade sig vara en framgångsrik strategi för att senare få med sig hela 30 cyklister under 7 h 15 min.


Genom Jönköping, strax innan jag börjar krokna. Foto: Henrik Aronsson

Det är först i depån jag märker att fingrarna sagt upp sig, då jag i panik får be en stackars tjej vid vägkanten om assistans med att lägga i min energi i ramväskan. Jag är trött nu. Och mycket riktigt. Väl igång igen höjs farten aningen som följd av nytankad energi i laget, och jag börjar åter glappa. Efter några otroligt tappra och välvilliga försök med händer i ryggen från lagkamraterna får jag frågan om jag är helt tom? Yes. Ingen tvekan. Jag får släppa nu. Besvikelsen lamslår mig för en liten stund. Jag ser gänget försvinna bort i horisonten (läs över ett krön). Det blir tyst. Knäpptyst. Det svischande ljudet av 39 par högprofilshjul i karbon (gissa vem som inte hade såna?) är nu ett minne blott. Nu är det du och jag, cykeln. Min fina, fina Bianchi Oltre XR1, som låtit mig svischa med i ett gäng jag nog aldrig trott jag skulle få cykla en ynka kilometer med. Men hur fin cykel jag än har går det inte att undkomma att farten avtar väsentligt. Jag mår dessutom lite illa nu, i nån slags kombo av hög ansträngning, anspänning och socker. ”Hm, undrar om jag behöver…”.  Jag svänger av vid nån slags vägkrog, stöttar mig på knäna och avvaktar eventuell spya. Precis exakt då svänger en bil in, och det visar sig vara en av lagets servicebilar. De lyckas övertala mig att jag ska dricka lite vanligt vatten, äta en banan och sen ge mig på’t igen. Även om jag hatar dem lite i smyg just då (jag skulle ju bryta!?) så är jag evig tacksam i efterhand.

Jag cyklar läääänge innan jag blir omkörd av ett lagom snabbt gäng. Förmodligen drygt fyra mil. Då jag fått tipset att hålla huvudet kallt när jag kör solo lägger jag mig i knappa 30 på platten, och bara matar på i nån slags jämn fart. Diverse sub-7 grupper hinner dra om, och deras fart känns totalt orimlig när den dyker upp bakifrån på det där sättet. Men så kommer som kör aningen mindre toksnabbt, kanske i 40 km/h eller strax under. De är snälla och låter mig haka på utan knussel, och jag sitter med längst bak i full fokus för att inte tappa dem. Illamåendet går snart över och jag lyckas börja äta igen. Livet återvänder. Jag kan till och med njuta lite bitvis, innan nästa utmaning uppenbarar sig. Det är min Hallux Valgus-knöl som hör av sig. Den som till vardags är rätt from men i ett par cykelskor gärna sparkar bakut efter en timme eller två (och därför ska opereras i höst, reds. anm). Jag inser snabbt att den här smärtan nu kommer accelerera i jämn fart de kommande 12 milen. Och de där värktabletterna jag skulle ta med, de ligger i min plånbok. Där gör de ju en jäkla fin nytta, tänker jag ganska bittert. Och tycker lite synd om mig själv.  


Team Mustasch körde vidare utan mig och det gick nog fint ändå. Foto: Johan Linhart

Mina nyfunna vänner är även de av kött och blod, och stannar med 8 mil kvar vid sin depå för att uträtta behov och fylla på energi. Själv lyckas jag ofattbart nog missa Mustaschdepå 2 som jag noga räknat ner till i cirka två timmar, och åker istället in på Vätterns ordinarie depå strax efter. Jag åker fram till tältet och börjar ropa desperat runt efter valfri smärtlindring. INGEN har. Hur är det möjligt? Nog för att depån redan stängt (pga att vi startar bland de sista och sub-grupperna har egen langning), men ändå. Jag ser mig själv utifrån där jag haltar runt och snörvlar och kvider. Kanske är det inte inte årets mest värdiga framträdande, men just nu skiter jag i vilket för jag har SÅ JÄVLA ONT. Tillslut hittar jag en snäll man som med stressat skakiga händer skramlar fram två Ipren. ”DU ÄR EN HJÄLTE!” hinner jag ropa när jag glider iväg på cykeln, tillsammans med en lagkamrat Oscar från Mustasch-gänget, som även han trillat av klungan. Hoppet om att ta sig i mål lever, och när jag med grötigt huvud försöker räkna lite på tiden så börjar jag inse att det kanske inte behöver bli så fasligt dåligt ändå. Om vi bara hittar en ny klunga nu.

Jag och Oscar växeldrar i ett par mil innan vi blir ikapp-cyklade av ett nytt gäng. Den här gången väntar en lite mer ryckig resa, då de är fler ”outsiders” i klungan och många är trötta. Jag ligger längst bak och slirar, och får kämpa för att orka hålla hjulet framför. Men på något sätt är det skönt med ett tydligt fokus just nu. Vi knaprar några mil till, men då mina händer inte längre är att lita på vår jag tillslut släppa dem av ren överlevnadsinstinkt. Med bortfallen känsel/motorik är det svårt att styra bromsarna med precision, och de sista fyra milen blir en kombo av ensamcykling och random gästspel i klungor. Däribland skidåkaren Johan Olssons gäng från Motala CK, där det bjuds på livesändning från medåkande motorcykel. Han är ju ändå en kändis. Med en mil kvar får jag släppa även dem, och cykla den sista biten själv. Den går på en fantastiskt vacker och smal landsväg, som slingrar sig fram över ängarna med Vättern som utsikt. Jag roar mig med att peppa och heja på de jag kör om, och på vissa nummerlappar läser jag ”02.00”. Den här personen startade alltså 10 timmar före mig, och är fortfarande igång. Vilken hjälte! Vissa håller knappt styrfart. Någon går med cykeln på platten, medan andra verkar kliva av när det är uppför. En och annan har satt sig i diket. Jag börjar förstå vad de menar med ”Vättern är Klassikerns tuffaste lopp”. Tro faan det om du åker cykel i 18-20 timmar utan vana.


Trött men glad. Här fungerade fingrarna sådär, men en selfie klarar man även utan händer. 

I mål kommer jag tillslut, på tiden 8.14, som ändå får betraktas som en bra tid för en premiärrunda runt Vättern. Stina Sjöberg som brukar köra Långloppen kommer förbi i målfållan och grattar, och utlöser en känsloreaktion utan dess like. ”Jahapp, här står jag och hulkar inför en halvt främmande stackars person”. Väl framme vid Mustasch-tältet är fokus att få av skorna och avlägsna den intensiva tåsmärtan, och det blir en härlig andra omgång på gråtkalaset. Nåväl. Känslor ska ju kännas. Några av lagkompisarna har hängt kvar, och jag får veta att 26 st av dem lyckades köra in på tiden 6.52. En fantasitid! Och bäst av allt. Lagets andra tjej tillika en av Sveriges främsta triathleter, Annie Thorén, var med hela vägen fram. Vi lärde känna varandra för några år sedan genom hennes gästspel i multisporten, och jag kan helt och fullt glädjas med hennes helt makalösa prestation, då jag vet hur mycket hårt jobb hon lägger ner på idrotten. Hon har just tangerat det kvinnliga tidsrekordet på Vättern. Har sällan varit så imponerad. Respekt!

I efterhand kan jag känna mig både glad, nöjd och stolt över att jag forcerade mig själv in i mål trots diverse kroppsliga haverier. Jag tackar mitt pannben för att jag matade vidare istället för att skita i allt, köpa en glass och ringa en vän. För mig är det vad som betyder något i det långa loppet. För varje gång jag vägrar ge upp så stärker jag det där benet i huvudet ännu mer. Och dessutom blir de vanliga benen starkare på kuppen. Win-win tror jag det kallas. Om jag kommer köra Vättern igen? Absolut (svaret efter målgång var förstås ”Absolut INTE. Aldrig mer”. För om ett år kommer tvivlen längs banan vara ett minne blott, händerna kommer vara läkta, och jag kommer vara mer motiverad än någonsin att slå min första Vättern-tid. Det är så det funkar med oss nummerlapps-knarkare. Och just nu känns det som världens härligaste beroende.

So long,

Hanna

PS. Nu undrar du om jag supit bort Långloppscupen? Absolut INTE. Jag är mer MTB-peppad än någonsin efter gästspel i landsvägsvärlden. På söndag väntar Ränneslättsturen i Eksjö, tävling numero 4 av 9 i cupen. Ett inför-inlägg dyker in senare i veckan, och då kommer också en sen men kort resumé av senaste cuptävlingen Lida Loop, där jag blev 6:a i D30 och hade en ganska tung dag i cykelskorna. Mer om det inom kort-kort. DS.

Min fina morfar Sven, som gick bort i prostatacancer år 2000. 

Antal kommentarer: 4

Isac

Väl kämpat.


Karl Tiselius

Så jävla bra kört och trevligt dokumenterat Hanna – Du är en stolthet för männskligheten!


Mats Andersson

Bra jobbat Hanna


Mats Andersson

Bra jobbat Hanna



Race-pepp: Lida (i) Loop


Var med nu! Det här kan bli mitt kortaste inlägg någonsin. Vilket i och för sig inte säger någonting alls, då snittlängden på mina vanliga inlägg motsvarar en kortare roman. Nåväl. Hej! Klockan är 20.25 och jag har precis lagt mina tävlingspinaler i en liten hög, precis som jag brukar. Huruvida det är viktigt för mig med rutiner innan tävling är lite oklart. Jag har lagt mig till med några, som att äta amerikanska pannkakor till frukost på tävlingsdagar, lägga fram grejerna på kvällen, köra ett kortare pass dagen innan och fin-tvätta cykeln efteråt. Typ det. Och det har jag gjort nu. Känns fint. Åt faktiskt på riktigt pannkakor till frukost redan idag, så jag är överjordiskt redo helt enkelt.


Det är tydligen kutym att starta långlopp i en skidbacke. Så även imorgon! Foto: Lidaloop.se

Lida Loop coming up! Att lida i en loop, eller snarare tre loopar, det är vad jag ska spendera morgondagen med. Men mest troligt kommer jag också ha rätt kul när jag snurrar runt. Åtminstone om jag kommer till start i tid, för det gjorde jag nämligen ICKET i natt, när jag för andra gången i rad drömmer mardrömmar dagarna innan om att jag missar starten. P A N I K. Tänk dig själv att se fältet dra iväg, och själv inte vara i närheten av startklar. Såsom ofta med drömmar är det lite luddigt varför och hur jag kunde missa start, men jag höll på att rodda med någonting, som i att cykeln hade gått sönder precis vid fel läge. Ve och fasa. Ska bädda in cykeln i bomull när jag lägger den i startfållan imorgon. Japp, så får det bli.


Rekade banan i måndags, men hoppas att jag var ute och cyklade navigeringsmässigt just här. Annars väntar limbodans för tusentals deltagare. Risk för köbildning. 

Lida Loop är Långloppscupens enda tävling på hemmaplan (min norrländska själ knorrar alltid lite när jag säger så, men den får faktiskt inse faktum – jag trivs svinbra i Stockholm). En 65 km lång och sisådär 800 höjdmeter jobbig tävling runt Lida Friluftsgård i Tullinge/Botkyrka i söderort. Jag har provkört banan en aning, men inte hela. Mest den lite mer tekniska andraloopen, som innehåller en hel del stig och är skönt flowig. Ryktet säger att Lida Loop har mindre andel stig än Billingeracet och Långa Lugnet, och att höjdmeterna är ska vara aningen färre. Detta bäddar ju för att vi krampfantaster kanske kan chilla lite med vår fetisch, åtminstone en liite längre bit in i loppet. Å andra sidan lär det gå rejält fort imorgon, och det kommer vara avgörande hur braig du är på att cykla rulle a la landsvägsmaffian på de långa partierna av grusväg. Funderar på att ta med hundkopplet vi brukar ha i multisporten, och kroka fast i lämplig elitåkerska. Säkert poppis.


Typ såhär ser loppet ut. Iaf om man heter Emil Lindgren och är snabb som satan. 

Så vad tror vi om det här loppet då? Jooo men vad tusan. Nu har jag ju hunnit få rutin på det här med långlopp (okej inte i jämförelse med Stenerhags och Wengelins ca 7867 starter, men jämfört med mina egna fyra som blivit sex). Kroppen känns utvilad och pepp, då jag tagit det piano i veckan pga en smärre landsvägstur a la 18 mil och 1400 höjdmeter i tisdags. Landsvägscyklister btw; ”Vi tar en lugn och skön nationaldagstur”. Yeah right. Var rekorderligt sliten på onsdagen, så det fick räcka med ett kort litet pass först idag. Vad gäller underlag och sånt bös så åsk-regnar det i detta nu. Kanske kan en hoppas på lite lera imorrn så man får se lite coolare ut på bilderna!? Har ju varit på tok för sofistikerat första två loppen. Känner mig bättre förberedd både mentalt och fysiskt den här gången, och det ska helt enkelt bli SVINKUL att tävla igen! Har ju kommit på att jag gillar det.


Då och då hamnar jag lite vilse och cyklar på en väg. Så var fallet i tisdags. 

Tar vi en titt i startlistan så är det den längsta hittills både i Dam Elit och Damer 30 (klassen jag kör), även om den fortfarande inte är i närheten så lång som den borde vara. Det känns som ett sjukt starkt startfält, och även om jag inte heller denna gång har koll på så många namn i min klass så blir det här med att sikta på en definitivt svårast hittills. De två bruudarna som vunnit före mig på Billingen och Långa Lugnet är båda med, och därefter en rad namn som klingar starka ben (läs har noll koll egentligen). Så drar till med en målsättning om topp-5 i D30, och en topp-15 totalt. Precis som förra gången. Hur som. Det bästa en kan göra är att pinna på med långbena över stock och sten. Sen ser man hur det går.

Lida Loop – siffror och mål
Längd: 65 km
Antal höjdmeter: ca 800 hm
Mål D30: topp-5 (10 anmälda)
Mål totalt (alla damklasser): topp-15 (54 anmälda)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3 
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!”

Hepp hepp!

/Hanna


Oklart om det var jag eller en galen ingenjör som var och rekade Lida-banan i måndags. 


Svinhärligt gäng som drillade mig i klungkörning på nationaldagen. Inför Vättern. Gulp.