Separation
Ett tydligt tecken på cykelinfrastruktur i världsklass är om stora delar av cykelvägnätet är separerat. Då menar jag inte separerat från biltrafiken för det är mer eller mindre en självklarhet (åtminstone i teorin). Jag menar ett cykelsystem separerat från gående.
Detta är enligt min uppfattning en tydlig och avgörande signal på om kommuner och Trafikverket hanterar cykeltrafik som ett eget trafikslag eller inte. Biltrafiken har sitt system med gator, vägar, motortrafikleder, motorvägar osv. Kollektivtrafiken har sina spår, stationer, terminaler, busskörfält, hållplatser osv. Så är det inte för cykeltrafiken. Majoriteten av det svenska cykelvägnätet delas med gående genom utformningen och regleringen gång- och cykelbana. Man skulle kunna säga att det svenska cykelsystemet är ett enda stort shared space, ett system där konfliktdesign härskar. En lösning och utformning som varken uppskattas av gående eller cyklister. Ett system som inte verkar för ett ökat och attraktivt cyklande och det gör verkligen inte cykeln till ett konkurrenskraftigt alternativ. Det är inte heller tryggt och attraktivt för gående att befinna sig i dessa förhållanden. Så man kan ju undra varför lösningen används och för vem? Tänk motsvarande för biltrafiken, vi gör gång- och bilvägar! Eller varför inte buss- och gångfält! Ett system där du ständigt tvingas till inbromsningar, väjningar, osäkerheten om jag ska cykla om till vänster eller höger, du vinglar fram mellan barnvagnar, hundar och ibland tom hästar! För er som vill ha några svar på varför det ser ut så här i stora delar av landet rekommenderar jag att ni läser Martin Emanuels avhandling Trafikslag på undantag.
Här är några typiska situationer som cyklister dagligen upplever på sina färder runt om på landets gång- och cykelbanor:
En dubbelriktad gång- och cykelbana, för smal för att alla ska få plats. Titta till vänster i bilden, två körfält där bilar enkelt kan mötas utan problem. Det finns även utrymme för att parkera bilen på ena sidan.
Här finns nästan alla konflikter! Gående, permobil, hundar och cyklister. Inte särskilt attraktivt och funktionellt att cykla i en sådan miljö
Barn, barnvagn, gående och cyklist. Kanske inte en så lyckad blandning…
Ett tydligt exempel på hur trafikytor ofta fördelas. Tre körfält och bred mittrefug samt stor parkeringsplats för biltrafiken. Gående, cyklister och träd får dela på det som blev över. Vilket ju inte är så mycket och det blir inte ett särskilt funktionellt och effektivt sätt att förflytta sig på, varken som gående eller cyklist. En miljö ständigt fylld av konflikter…
Funktionen att separera gående och cyklister har ju vissa länder och städer kommit avsevärt längre med än vad vi gjort i Sverige och jag tänkte här visa några exempel. Observera att det i dessa länder är tämligen ovanligt med cykel- respektive gångsymboler på beläggningen. Cykeln är sedan decennier ett etablerat trafikslag i dessa länder och en så vanlig och självklar företeelse att det är överflödigt med symboler. Vi ser ju inte en massa bilsymboler på gatorna i vårt land för att upplysa övriga trafikanter om att här kommer det bilar, det behövs så att säga inte
Köpenhamn, enkelriktad cykelbana med separation genom kantsten, nivåskillnad och material. Observera att cykelbanan är tillräckligt bred för att kunna cykla om varandra.
Köpenhamn, enkelriktad cykelbana med separation genom kantsten, nivåskillnad och material. Observera att cykelbanan är tillräckligt bred för att kunna cykla om varandra.
Utrecht, en dubbelriktad cykelbana separerad genom kantsten, nivåskillnad, material och färg. Observera bredden på cykelbanan, här går det att cykla om samtidigt som man får möte och att det är målad mittlinje på den dubbelriktade cykelbanan
Även mer perifera cykelbanor separeras från gående för att se till att cyklister erbjuds bra framkomlighet och trygghet:
Köpenhamns ytterområden, en infartsled till de centrala delarna av staden. Cykelbanan separerad från gångbanan genom en gräsremsa
Houten, trädrad och gräs separerar den dubbelriktade cykelbanan från gångbanorna som finns på bägge sidor
Munster, ”Promenade”, en ringled för cykeltrafik runt de centrala delarna av staden. Den dubbelriktade och breda cykelbanan är separerad från gångtrafik genom två trädrader
Även i de mest centrala samt bilfria delarna av de stora cykelstäderna förekommer olika former av separationer mellan gående och cyklister:
Groningen, kantsten, nivå- och materialskillnad
Groningen, kantsten, nivå- och materialskillnad
Apeldoorn, en torgyta där cykelstråket som leder till tågstationen och den stora cykelparkeringen är utmärkt genom materialskillnad
Houten, dubbelriktad coch bred cykelbana som leder till/från centrum och centralstationen och dess cykelparkering. Separerad genom kantsten, nivå- och materialskillnad
Gång- och cykelytor på broar och i tunnlar är också ofta separerade:
Nijmegen, bron Snelbinder. En bred dubbelriktad cykelbana separerad från gångbanan med nivå- och materialskillnad samt färg
Köpenhamn, Bryggebroen. Den dubbelriktade cykelbanan är separerad från gångdelen med en hög mur
Zwolle, en mycket bred gång- och cykeltunnel med gångbanor på bägge sidor av den breda och dubbelriktade cykelbanan. Separerad med kantsten, nivå- och materialskillnad
Zwolle, återigen en bred gång- och cykeltunnel där gång- och cykeltrafik är separerad med kantsten, nivå- och materialskillnad. Även belysningsstolparnas placering förstärker separationen.
Zwolle, ännu en bred och ljus gång- och cykeltunnel där gång- och cykeltrafik är separerad med kantsten, nivå- och materialskillnad
Den kanske mest ultimata separationen mellan gående och cyklister, cykelfältet eller cykelgatan, är också ett mycket vanligt inslag i framförallt Holland och Tyskland. I Sverige är ju debatten om cykelfält många gånger väldigt infekterad och mängder av åsikter och tyckande kommer upp till ytan. Så här kan det se ut i Holland:
Zwolle, en stad som har många kilometer cykelfält. Här ett exempel på cykelfält utmed kantsten. Inte många konflikter med gående…
Groningen, cykelfält utanför parkerade bilar. En stor skillnad mot de cykelfält som anläggs i Stockholm är att här använder man inte ett ”skyddsavstånd” till parkerade bilar utan den inre linjen på cykelfältet målas i direkt anslutning till de uppställda bilarna. Innebär ju en viss konflikt med bilförare och bildörrar
Cykelgata för dubbelriktad cykeltrafik, en gata som numera är omgjord till cykelgata där biltrafiken för köra på cyklisternas villkor. Separeringen får man så att säga på köpet när gatan görs om till cykelgata. På den över skylten står det att bilen är ”gäst” på denna cykelgata
Cykelgata med gångbanor utanför trädraderna
En hel del av dessa lösningar för separation mellan gående och cyklister som förekommer i de större cykelstäderna används även runt om i Sverige, än så länge i tämligen liten omfattning. Den vanligaste separationsformen som förekommer här är en vit målad linje, ofta på en gång och cykelbana som är för smal för att separeras. Att använda sig av linje som separationsform är mycket ovanligt i de stora cykelstäderna och detta av en mycket god anledning, det fungerar dåligt!
Det är också av stor vikt att cykel- respektive gångytorna har tillräcklig bredd för att separeringen ska vara möjlig och fungera väl. Det innebära ett minimimått enligt Trafikverkets GCM-handbok på 4,3 meter för att kunna separera en dubbelriktad gång- respektive cykelbana, utöver detta mått kommer sedan separationen (dvs. kantstenen eller vad som nu väljs). Enligt uppgifter i ett tv-inslag från Trafikverkets projektledare så uppfyller 1 procent av de regionala cykelstråken i Stockholms län denna bredd. Utan att ha någon som helst koll på landets 1000-tals mil gång- och cykelbanor så är min gissning att majoriteten är mellan 3 – 3,5 meter breda. Det här med bredd har ju också en social dimension, när vi cyklar tillsammans vill vi ju gärna göra det bredvid varandra. Så gör vi ju när vi är ute och går, vi gör det på bussen, vi gör ju det även när vi är ute och åker bil för inte sätter väl sig en i fram- och en i baksätet om det inte behövs. Så cykelskulden som regeringens cykelutredare tar upp är påtaglig…
Så då är det bara att hoppas att Trafikverket och landets kommuner konsekvent arbetar för bredare cykelbanor och att separera gående och cyklister så att vi får funktionella och attraktiva ytor för såväl gående som cyklister!
Här finner ni övriga delar i serien:
Här är några studier om separation av gående och cyklister:
Bildkällor: Fietsberaad, Copenhagenize, BicycleDutch