Johan Mölleborn

Johan Mölleborn

bigmollo@hotmail.com

Blogg

Crème de la crème. Livet på vägarna.


Se på den. Den enkla designen med en touch av chabby chick och urin. Nästan lite dansk i sin stilrena design. Tänk er att hitta en sådan här anrättning under en mörk, kall och regnig långcykling. Energin är slut sedan länge. Kläderna är dyngsura. Kylan har trängt sig in i märgen och gnager sakta bort livslusten ur dig. Fingrarna är skrynkliga och kalla så du knappt kan känna dragkedjan till regnjackan. Fötterna skriker av köld. Du går in på toaletten på OK/Q8 för att göra det man brukar göra på toaletter. Det är då du ser det. Genidraget som inte många tänker på. Handtorken som är placerad i perfekt höjd. Om man hukar sig litegrann och backar in mot väggen så kommer handtorken precis i nackhöjd. Precis i rätt höjd för att en dyngsur och levnadstrött randonneur ska kunna låta den varma luften sippra ner innanför tröjan och ge liv och ny energi för nästa etapp. Nästa bensinmack. Nästa handtork. Det är såna här toaletter som gör att man kan och vill fortsätta med randonné. Ibland kan en halväten snickers vara räddningen. Nästa gång kan det vara ett par torra handskar som gör att du tar dig vidare. Men det här, det här är creme de la creme. Det blir inte bättre än så här. 


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Justin Williams och Ebbe Silva
  • Tipsar om hur du överlever hösten
  • Tar en djupare tips på hur mensen påverkar din träning
  • Hetsar om vikten av kolhydrater

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 2

Reimert

Jag tror att du lyckades fånga något av essensen av den inte fullt lika glamorösa sidan av randonne som en väderbenådad 20-milare kan
kan utgöra. En tidning under reflexvästen som vindskydd eller att det faktiskt inte var nattlucka på stämplingen och kunna tvätta händerna i ljummet vatten när man skakar som ett asplöv. Eller känslan när energin kommer åter efter att man tankat mat och hjärnan lättar ur ett näst intill katatoniskt tillstånd
Det är då man lär sig uppskatta de små sakerna i livet


Nils Calmsund

Som randonööörd lever man ett drömliv helt enkelt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Kidnappad av cykelkärlek.


För några månader sedan, i april för att vara exakt, satt jag i lugn och ro och läste senaste numret av Bicycling. Det var som vanligt en bra blandning mellan tester och inspirerande reportage, och ett helt fantastiskt test av cykelbyxor på sidan 80. Men det som jag fastnade mest för var Niclas Sjögrens krönika om att han var kidnappad av cykelkärlek och hans fixering av att köpa saker med cykelanknytning. Jag kände igen mig i varje mening och tänkte på min espressomaskin från Saeco, att jag sportar kläder från Le Coq Sportif och att jag då och då köper vin från Vini Fantini fast det finns andra märken som smakar bättre.

Men det jag fastnade mest för var klockan. Den feta guldklockan från Festina. Guld. Klocka. Festina. – Jag måste bara ha en sån. När jag cyklade den helgen kom tanken om klockan upp i huvudet igen. Guld. Klocka. Festina. Under afterbiken plockade jag fram tidningen och datorn och började kika omkring på nätet och några glas vin senare så var beställningen klar. Så nu sitter jag här med en stor guldklocka på armen och kan se att det är dags för en kopp espresso till. 

Hur är det egentligen med golven i huset, är de inte lite slitna? Hur ser Quicksteps golv ut? Eller är det Berryfloor som gäller? Trevlig helg!


Antal kommentarer: 4

Linda

Klockan är grymt snygg på dig!!
Och menar du att du vill köpa nytt golv hem😃😃👍!?


Johan Mölleborn

Tack Linda. Jag förstår inte riktigt vad du menar på slutet. Mår du bra?


Niclas

Alltså, det där var väldigt fint skrivet. Och vilken grym klocka. 😎


Johan Mölleborn

Tack Niclas!
/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

60 mil med extra allt. Äntligen super randonneur!


Jaha, då var man Super Randonneur då. Och äntligen kan jag anmäla mig till Paris-Brest-Paris. I lördags körde vi den avslutande 60-milaren från Barkarby som går upp till Rättvik och tillbaks via Falun. 28 glada laxar kom till start i lördags och 25 glada och trötta Super Randonneurer gick i mål på söndagen. Det här blev en sån där runda där det bjuds på allt. Motvind, medvind, kantvind, sol, regn, kyla. Men aldrig någon riktig värme. 

Redan från starten bildades en grupp som mer eller mindre höll ihop under hela rundan. Vi var en ganska jämn grupp med hyffsat erfarna randonneurer. Några mer erfarna än andra. Tex Gunnar som körde RAAM för några år sedan, Bengt och Niklas som kör breveter varenda helg, Amir som har klämt minst 50 mil i veckan det senaste halvåret, Janne som körde 130-milaren i Skottland förra året, Ari som har kört varenda långlopp som finns, Toni som har kapacitet att köra sönder vilken klunga som helst, Daniel som gjorde mos av mig under den här rundan förra året, Calle som både kör randonné och tävlar i H40, och så jag då, som mest skrävlar om hur duktig jag är på bloggen men som aldrig är ute på vägarna.

Tack vare den stora gruppen så jobbade vi effektivt genom kant/motvinden som höll i sig hela vägen upp till Rättvik. Vi försökte ta lite kortare stopp på bensinmackar så inte tiden skulle rinna iväg för mycket. Det var inte heller någon direkt värme att prata om. Så fort solen gick ner blev det riktigt kallt. De sista timmarna innan vi kom till Falun så var det så kallt så jag skakade. Jag hade planerat att klä på mig ordentligt i Falun så nu fick jag istället stå mitt kast och frysa som en hund. Enligt GPS-spåret så skulle vi köra en liten avstickare utmed vattnet så vi kom förbi Henrik Öijers hus. Men just nu höll vi på att frysa ihjäl så vi bestämde vi oss för att köra raka vägen till Falun istället. När vi äntligen kom till värmen på Statoil i Falun så kollade jag igenom alla kommentarer och hejarop på Face så såg jag att Henrik hade stått och väntat på oss utanför sitt hus med sportdricka. Det var väl självaste fan. Här hade vi cyklat 40 mil och när någon väl försökte göra nåt extra för oss så lyckades vi missa det. Tack för omtanken Henrik. Nästa år kör vi rätt väg. 

På macken i Falun klädde vi på oss och förberedde oss för natten. När vi rullade därifrån började det regna. Man kan säga att regnet och kylan gifte sig. Det blev en magisk kombination för att suga musten ur oss. När vi väl kom till Mc Donalds i Hedemora så var rejält frusna och hungriga. Från Hedemora är det 15 mil till nästa ställe att få mat och dricka. Jag hade förra årets runda i huvudet och mindes hur otroligt dryg den här biten var så jag packade ner en liten hamburgare i ryggfickan som jag tänkte festa till på när solen gick upp. Till skillnad från året innan så kände jag mig riktigt pigg och fräsch hela natten och precis som planerat så plockade jag upp hamburgaren när solen gick upp. Samtidigt som resten av gänget stod och pinkade i ett dike så mumsade jag på min lilla fickljumna burgare. Vilken fest! 

Milen rullade på och till slut kom vi till Welcome Hotell i Barkarby. Jag var fortfarande pigg och kunde konstatera att jag hade tagit mig igenom dygnet utan några större svackor eller problem. När startkorten var stämplade och inlämnade i receptionen rullade jag, Toni och Bjorre hem till mig där det väntade korv och öl. Vi skålade för vår förträfflighet och för att vi var klara med brevetserien. Nästa stopp är Paris-Brest-Paris. Det skålade vi också för. 











Antal kommentarer: 6

Katja

Ni är sjukt grymma! Supergrattis!


Janne Tuba

Fin RR och grym fikabild alltså ”Kladdig korv med sadelväska”.


Johan Mölleborn

Tack, den korven var värd att föreviga.
/J


Göran

Starkt!
Finns det möjlighet att få ett gps-spår?
Jag ska cykla till Dalarna i sommar men har inte koll på några bra cykelvägar


Göran

Starkt!
Finns det möjlighet att få ett gps-spår?
Jag ska cykla till Dalarna i sommar men har inte koll på några bra cykelvägar
/Göran


Johan Mölleborn

Göran, du hittar GPS-spåret här: http://stockholm.randonneurs.se/wp/barkarby-600-km/

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ny hjälm till mitt söta lilla huvud?


Jag insåg just att jag behöver en ny hjälm. Mina tidigare hjälmar har jag antingen kraschat sönder eller så har de helt enkelt slitits ut. Den jag använder just nu är flera år gammal och börjar bli rätt luggsliten och trött. Jag har för mig att jag har läst att man inte ska ha en hjälm mer än två år. Både för att hålla stilen och för att hålla säkerheten. Hur som helst, jag MÅSTE köpa en ny hjälm.

Just nu är det två cykelhjälmar som det hänger mellan. Den ena är Giro Synthe och den andra är Poc Octal. Båda kostar lika mycket och jag har på känn att de sitter skönt båda två. Så jag bollar över frågan till er, vilken ska jag ha? Eller har ni något annat förslag?

Jag vill ha nåt som sitter bra och skyddar mitt lilla huvud samtidigt som den gör att jag ser snabb ut. Jag behöver nämligen all snabbhet jag kan få.

Poc Octal. 

Giro Synthe. 

En bra hjälm är en ganska billig livförsäkring. Snåla inte på den.

Bilden är från 2013 när jag körde Mallorca 312.


Antal kommentarer: 9

ekstromenator

Synthen sitter riktigt nätt och snyggt på skallen, och finns i flera färger om du tex vill matcha cykeln eller kbck-tröjan .


Crister Dahlin

Ingen av dem.
Köp en hjälm som har MIPS-systemet.
Själv kör jag en Scott MTBhjälm. Sitter väldigt skönt, betydligt skönare än min andra. Skyddar fantastiskt bra vid en vurpa, även om jag såg stjärnor vid inslaget.


johan

Du ser nog snabbare ut i synthe men sötare i poc.


Björn Westergren

POC Octal helt klart, funderar själv på en sådan.
Annars gillar jag Specialized hjälmar till utseende men du kommer inte se lika snabb ut i en sådan.


Peter Rosén

Jag har en svart Kask Protone som är så snygg och skön så jag har köpt en vit också. Man behöver ju en svar och en vit beroende på vilken färg man har på handskarna för dagen.


Krister Isaksson

Har en POC Octal, skönaste hjälmen jag någonsin haft. Och jag har haft många! Sitter bra på mitt huvud, är lätt o luftig. Det är ju dock väldigt inviduellt detta med hjälm, hur den sitter på huvudet, hur man ser ut i den, färger osv.
Pröva dem, ta en selfie på varje o lägga ut här så vi får se hur du ser ut. Sen röstar vi! 😉

Och så vill jag upplysa om att Octalen är försedd med MIPS…


Johan Mölleborn

Tack för alla tips och åsikter.

Krister, POC sitter perfekt på mitt huvud. En omröstning efter selfies var ju genialt.

Peter, får nog släpa iväg mig och testa en Kask.

Björn, Specialized är också ett alternativ. Den sitter bra på mitt huvud.

Johan, man vill ju vara snabb och söt.

Crister, MIPS verkar vara det som gäller om man läser tester. Får kika närmare på det och vilka modeller som har det.

Ekstrominator, många färger är bra men jag är så trist så jag vill nog ha svart eller vit.


sven

Fast enligt IFs studie av cykelhjälmar så behövs inte MIPS, det är bara att ha på något utanpå hjälmen så funkar det visst lika bra som MIPS (alltså glider lite).


gsb

@sven: Kepsen utanpå hjälmen?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

30 vackra mil i Östergötland.


Den här helgen bjöds det på finfin cykling med CK Hymer. Calle behövde en 20-milare för att vara i fas med kvalificeringen till Paris-Brest-Paris. Självklart var alla 20-milare slut i kalendern och i stockholmsområdet bjöds det bara på en 40-milare den här helgen. Eftersom vi körde en sån förra helgen så bestämde vi oss för att åka ner till Linköping och köra CK Hymers 30-milare istället. 

Starten gick 07:00 i Linköping så vi fick ställa väckarklockorna på 03:30 och sätta oss i bilen en halvtimme senare. I CK Hymers klubblokal blev vi välkomnade av ett tiotal andra cyklister och prick 07:00 rullade vi iväg i en gemensam grupp. Vägarna var fantastiska. De slingrade sig fram och tillbaka genom skogen. Det var såna vägar som inbjöd till lite snabbare cykling så efter ett tag var vi en grupp på fyra man som höll ihop. Jag, Calle och två killar som skulle köra i Ride of Hopes sub 7:30 grupp på Vättern. Efter första fikastoppet kom vi överens med de andra att vi skulle dela upp oss.

Det var ganska blåsigt. Än så länge hade vi varit skyddade av skogen men när vi vände söderut mot Ödeshög fick vi motvinden rakt i ansiktet. Men när vi sedan svängde upp på Omberg fick vi vår belöning. Först den vackra vägen över Omberg och sedan en klockren medvind i flera mil. Här passade det riktigt bra med medvind för vägarna gick mellan stora öppna fält. Calle tog några monsterförningar och de två Ride of Hope-killarna hejade nöjt på. Vi fyra höll ihop och körde riktigt bra tillsammans. Vi höll ett jämnt och högt tempo och milen bara susade på. När det var fem mil kvar så började det regna men strax innan Linköping så var det torra vägar igen. Men då hade vi redan blivit blöta och skitiga. 

I klubblokalen blev vi mottagna med mackor, saft och kaffe. Det var ett riktigt härligt avslut på en ännu härligare dag. 30 mil som bjöd på det mesta. Motvind, medvind, backar, älgar, sol, regn, kyrkor och riktigt trevligt sällskap. Efter en efterlängtad dusch så satte vi oss i bilen och fräste hemåt. Nu har vi bara en 60-milare kvar innan vi kan anmäla oss till PBP. Den 60-milaren kör vi nästa helg. Men då startar vi från Barkarby.

Tack CK Hymer för gästfriheten och en fantastisk dag. Allez!





 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Giro d´Italia, Mille Miglia och jag.


Gårdagens etapp var en fantastisk historia som bland annat gick igenom Castelnuovo Garfagnana. Sist vi körde Mille Miglia 2012 så körde vi faktiskt igenom den staden. Den ligger högt upp på ett berg. När vi kom dit mitt i natten hade vi 120 mil i benen och de sista 6 milen hade varit uppför. Jag behöver inte överdriva när jag säger att vi var helt slut där. Så pass slut så vi räknade fel på två dagar och trodde att vi hade missat maxtiden, trots att vi låg på 20:e plats just då. Hur som helst. När jag såg etappen igår så fick jag tillbaka minnen från just den natten. Hjärnan är lite rolig när det gäller minnen, för det enda jag fick upp var det positiva. Jag hade helt glömt den uppgivna känslan när vi somnade stående mitt i vägen en kilometer innan byn när vi letade på kartan. Eller hur vi sov 45 minuter under en reklamskylt den natten. Bilden nedan kommer från den natten. Se så kul jag hade det. 

Idag kör de mellan Montecetani Terme och Castiglione della Pescaia. Etappen är ganska platt så det lär avslutas med en klungspurt inne i Castiglione. Montecetani Terme körde vi också igenom på Miglian. Jag minns inget speciellt därifrån men namnet kommer jag ihåg. Castiglione della Pescaia däremot, där har jag varit flera gånger. I somras var vi där två veckor. Jag antar att de kommer visa helikopterbilder över hamnen och den gamla borgen. Håll även utkik om de filmar en vingård som ser lite speciell ut strax innan Castiglione. Det är Le Mortelle. De har fantastiskt bra vin och vingården som är bygd inuti en kulle ser ut som Moonraker inuti. Och jag vet att jag själv kommer sitta trollbunden framför teven och drömma mig tillbaka till både Castiglione och Mille Miglia. Vad vill jag säga med det här inlägget då? Jo att jag ser det som ett omen att Girot kör genom så många byar och städer som ingår i Mille Miglia. Jag känner mig helt enkelt tvungen att köra det igen nästa år. Tack Giro d´Italia för det. Ciao ragazzi!    



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*