Comeback, ryggskott och Alejandro Fuentes Bergström.

Comeback, ryggskott och Alejandro Fuentes Bergström.


Just nu pågår Hell Week i Södertälje. Det är Randonneur Stockholms som ska ta igen alla inställda brevetlopp. Tanken är att man ska köra en hel brevetserie på en vecka. Alltså 20, 30, 40 och 60 mil från måndag till söndag. Jag som har vilat från cyklingen sedan augusti förra året såg det som en bra nystart men nöjde mig med den kortaste distansen, 20 mil.

Starten går i Södertälje och vanligtvis brukar jag ta bilen till starterna men den här gången tänkte jag att gott kunde unna mig att cykla dit och hem för att få lite mer tid i sadeln. Sagt och gjort, jag gav mig av ganska tidigt på morgonen med en ljudbok i öronen. Start och mål var flyttad från sedvanliga Statoil till arrangörerna Henrik och Åsas hus för att inte fösa in människor i på bensinmacken i onödan pga Corona. Utanför huset stod upp mot 20 personer och småsnackade. Starten gick och vi rullade iväg. I första backen märkte jag att min framväxel inte fungerade. Den var sönder. Redan i Hall-backen släppte jag förstaklungan. Med min usla form skulle jag vara söndertuggad och utskiten innan stämplingen i Torö om jag försökte hänga med snabbingarna. Det bildades ganska snart en andraklunga på fem personer. Det var ett par, kille och tjej, på varsin Canyon Endurace, en kille på en snygg blå Tegnér stålcykel med styrväska och en annan kille som redan från början sa att han skulle bonka efter 10 mil. Jag ska reda ut namnen inom några dagar.

 

Vår grupp höll ett jämnt och fint tempo. Killen med Enduracen tog en av de längta förningarna jag varit med om. Från Södertälje till Torö. Sen fortsatte han hela vägen till färjan i Skanssundet. Det är ca 12 mil totalt. Klart bra förning.

Innan vi kom till vändningen i Torö mötte vi tätgruppen. Vi hade inga planer på att stressa så vi tog en fika på lanthandeln. Sen fyllde vi flaskorna och vände tillbaka mot färjan till Mörkö. Den första halvan till färjan är backigare än man tror. Min trasiga framväxel gjorde det inte lättare. Jag försökte att inte störa mig på det utan tänkte på Alejandro Fuentes Bergströms Post-it peppin. Det finns inga problem som är för stora för att lösas med en peppande text på en post-it.

Man försöker lägga i lilla klingan fram men framväxeln är trasig. Den är sönder.

Då ser man post-it lappen där det står ”Du är stark.” Ja, jag är stark faktiskt. Se filmen så förstår ni.

 

Du är stark faktiskt.

Ungefär här började jag få problem med ryggen. Jag kände direkt att det var ett ryggskott på gång. Jag får det när jag slarvar med träning och stretching. Det kändes helt ok så länge jag satt på cykeln men så fort jag skulle kliva av eller på cykeln så gjorde det magiskt ont. Ryggen var sönder.

Det var på håret att vi kom med färjan. När vi kom fram hade de redan fällt ner bommarna och var på väg att åka men färjekaptenen var snäll och fällde upp bommarna så vi kunde rulla på. Grymt nice. På färjan träffade vi på en kille som hade droppat av från förstagruppen. Han hade en teamdräkt från Nyköping. Han fick åka med. Nästa stopp var Trosa. Där skulle vi äta lunch. Vi hittade ett litet fik där man kunde sitta i en park och äta. En köttbullsmacka och en Cola i skuggan under ett stort träd blev det.

 

Efter fikat lämnade vi Canyonparet och killen som trodde att han skulle bonka eftersom han nu var helt säker på att han skulle bonka. Jag, Tegnér och vår nyfunna vän från Linköping fortsatte mot Gnesta. Efter några mil fina vägar var vi framme i Gnesta. Nu var ryggen helt paj. Jag gick omkring som en stel pinne som nån hade knäckt på mitten. Tjejen i kassan på Statoil tyckte att jag såg så rackig ut så hon gav mig en skraplott. Jag skrapade och vann inget. När vi stod utanför macken och glodde i solen kom det andra gänget rullande. Canyonparet och bonk-killen. Vi bestämde oss för att hålla ihop de sista tre milen till målet i Södertälje. Canyonmannen tog täten igen.


 

De sista milen snurrade på lika smidigt som innan. Min framväxel var sönder och min rygg var sönder men benen kändes förvånansvärt bra. Humöret var också på topp. Det var riktigt skönt att känna att kroppen kändes så pigg, förutom ryggen då. Till slut var vi tillbaks till Henrik och Åsas hus där vi stämplade korten för sista gången och la de i deras brevlåda. Vi tackade varandra för en strålande runda. Sen stoppade jag in ljudboken i öronen och cyklade hem igen. När jag kom hem efter 27 mil var jag överlycklig av att vara igång med cyklingen igen.

 

Vi får väl se vad nästa äventyr blir. Jag har några idéer som jag hoppas att jag kan genomföra men först måste jag få ordning på ryggen. Den här så pass sönder så att inte ens en post-it kan laga den.

/Johan

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dubbelpremiär i kaospandemin!

Dubbelpremiär i kaospandemin!


En liten uppdatering från Corona-isoleringen. Sitter i mitt provisoriska hemmakontor där jag har jobbat de senaste tre veckorna. Arbetsdagen är slut och jag går över till att göra privata saker som att googla minigetter och lägga ut bilder på instagram. Jag är väldigt tacksam för att jag har en arbetsgivare som snabbt tog det där Kinesiska fladdermusviruset på allvar och skickade hem alla som kunde sköta sina uppgifter hemifrån. Det känns som att våren och sommaren 2020 har strukits helt. Alla resor och planer som man sett fram emot gick upp i rök.

Senast idag gick Vätternrundan ut med att de ställer in årets upplaga. Tidigare i veckan meddelade Sverigetempot att årets upplaga skjuts upp till nästa år. I lördags skulle Barkarbys 20-milare ha körts men ställdes in några dagar innan. Jag som hade tänkt ge min cykling ett välbehövligt kalsongryck med den rundan. Nu verkar det inte bättre än att alla brevetlopp i Sverige har ställts in tills vidare.

Nu undrar ni förstås hur det går med löpningen. Ja vad ska jag säga, det gick bra tills jag överansträngde mig igen för några veckor sen. Den här gången i ljumsken. Jag är som sagt ganska ny på att springa. En dag fick jag för mig att springa till jobbet och hem. Springpendla helt enkelt. Det är ca 17 km enkel resa. Det gick över förväntan men jag fick ont i ljumsken så jag vilade resten av veckan. Helgen efter hängde jag med Alex Flores, som vann Ö till Ö Swimrun world championship 2018, på en lugn distansrunda. Det blev 23 km terräng, skog och grusväg. Jag stumnade rätt ordentligt redan halvvägs och på hemvägen lärde jag mig den hårda vägen hur svårt det är att lyfta på fötterna när benen är stela av rigor mortis. Efter det har det gjort ont i ljumsken bara jag tittat ner mot skrevet. Sjukt märkligt att man som nybörjare inte ska kunna hänga med en världsmästare på ett löppass utan att få ont. Vem hade kunnat ana det liksom?

Nog med gnäll. I dag hörde Cissi av sig och ville cykla en runda på lunchen. Jag tackade genast ja och kom sen på att jag inte har cyklat på räsern sen PBP. Den har stått i källaren och väntat på att jag ska gråta av mig och få tillbaks något som liknar ett cykelsug. Vi stack ut i vårsolen och vårvinden. En kort runda men ändå väldigt härlig. Det är ju rätt mycket roligare att cykla räser på 25 mm däck än de där tunga jävla dubbdäcken som hänger på pendlarcrossen. Festligt nog kändes benen helt ok. Inte alls så superdåliga som jag hade befarat.

Det blev en alldeles finfin räserpremiär och nu sitter jag och bloggar på Bicyclings nya bloggplattform. Snacka om dubbelpremiär. Den här nya plattformen, WordPress, kommer förhoppningsvis bli ett lyft gentemot den gamla. Nu när jag har börjat cykla igen så får vi helt enkelt se vad som händer. Några lopp lär det inte bli den närmaste tiden men någon sorts cykeläventyr borde jag kunna få till.

/Johan


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det var väl självaste fan. Och hans moster..


Jag kickar igång det här inlägget med den tanken jag har i huvudet just nu: Men asså vafan..

Jag hade två planerade resor som har fått mig att klara av ”vintern”. Jag skriver vintern med ”” eftersom det knappt har varit någon vinter. Inte nog med att vi blev snuvade på en härligt kall och snöig vinter. Tack vare att temperaturen låg runt på plus så började hassel och al släppa pollen redan i januari. Det är såklart inget man tänker på om man inte är allergisk mot hassel och al som jag är. Men ändå, jag hade två roliga saker att se fram emot. En cykelresa till Mallorca och Amstel gold race. Som bonus slänger jag in Stockhom Maraton i slutet av maj som ligger i riskzonen för att ställas in. Det är upplagt för en rådeppig vår.

Om två veckor hade jag tänkt åka till Mallorca. Jag har sett fram emot den här resan hela vintern och har tänkt att den här veckan skulle kunna släta över min superdåliga cykeluppladdning och faktiskt få mig i form igen. Jag och brorsan hade tänkt att cykla, springa, dricka vin och äta kött i en vecka. Sånt som får en att komma tillbaks som en lyckligare och bättre människa. Sen kom Corona och gjorde kaos med världen. Den senaste veckan har jag velat fram och tillbaka om jag ska åka eller inte. Idag läste jag att Spanien har stängt gränsen och isolerat hela jäkla landet, så som Italien gjorde för några dagar sen. Så jag antar att de avgjorde åt mig. No Mallis for Möllo!

I vintras fick jag ett jäkligt mulligt erbjudande att hänga med på Amstel Gold Race och köra motionsloppet dagen innan proffsen. Jag har tänkt köra det här loppet i minst tio år så när jag fick frågan så var det inte supersvårt att tacka ja. Amstel skulle gå en månad efter min Mallorcaresa så det hade varit perfekt i planeringen. Komma till Nederländerna med lite lagom rödvinsstinna ben och köra mig sönder och samman i backarna för att sedan visa var skåpet ska stå på afterbiken. Så var planen innan Amstel Gold Race också ställdes in pga Corona. No Amstel for Möllo!

Vi får väl se hur det går med Stockholm Maraton som jag är anmäld till. Regeringen har ju satt en gräns på 500 personer vid folksamlingar eller evenemang. Det skulle verkligen vara supertrist om Stockholm Maraton ställdes in. Inte bara för mig men för alla andra som faktiskt kan springa. Och för hela Stockholm som missar en stor fest. 

Nu ska ni inte tolka det som att jag tror att mina vedermödor på något sätt mäter sig med de stackarna som lider eller kommer lida stort efter den pesten som sveper över världen just nu. Pesten är hemsk i att folk blir sjuka och dör men ännu värre kommer den ekonomiska pesten vara när det här är klart. Hur många bolag kommer gå under och hur många människor kommer stå utan jobb? De enda som verkar komma ut som vinnare är toalettpapperstillverkarna. Folk har blivit som galna i just toalettpapper. I vart och vartannat inlägg på facebook handlar det om att toalettpappret är slutsålt på ICA. Vänta bara tills Rioja är slutsålt på Systembolaget, då kommer jag få panik på riktigt!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mysteriet i löparspåret. Helt galet mystiskt.


Som rubriken antyder så kommer inte det här inlägget handla ett smack om cykling. Om du bara vill läsa om cykling så bör du byta blogg nu, eller läsa något av mina gamla inlägg från den tiden då jag cyklade. Om du däremot tyckte om tv-serien Arkiv X eller den klassiska filmen Besökarna så kan du läsa vidare för här kommer ett utomvärldsligt mysterium som kommer få håren på nacken att resa sig. Huvva, som Anders Adamsson hade sagt.

Jag har ju börjat springa och har nu sprungit några varv på ett löparspår på Ekerö, närmare bestämt Jungfrusunds löparspår. Det är byggt precis som alla andra löparspår i Sverige. (Det finns faktiskt en tanke med varför man byggde löparspåren på det sättet). Det är backigt och jävligt precis som alla andra löparspår vilket passar mig perfekt eftersom jag ska springa nån typ av terränglopp senare i år. 

I Jungfrusunds löparmeny finns det flera spår att välja mellan. Det finns 2,8 km, 4 km, 5 km och en på 10 km. För att få till 10-kilometaren utgår man från femman och springer in på en ny slinga ungefär halvvägs på första slingan, vi kan kalla den extraslingan. Alltså en runda på rundan. Här kommer mysteriet. Håll i hatten. När jag springer femman så visar min pulsklocka 5 kilometer när jag är klar. Ganska logiskt. När jag springer 10:an så visar den 9 (!) Kilometer. Ta nu en paus i läsandet för att spärra upp ögonen och se förvånad ut. Det saknas alltså en hel kilometer. Håll ögonen uppspärrade. Värre blir det när man springer två varv, då saknas hela TVÅ kilometer.  

Under de senaste veckorna har jag sökt på Google och kollat kartor för att hitta en lösning till mysteriet. En vacker kväll i januari hittade jag en möjlig lösning. Sätt handen för munnen och se häpna ut. Det finns en krok på den där andra halvan, alltså den där märkliga 5-kilometaren man kopplar på den första femman, som skulle kunna lösa hela mysteriet. Kroken såg ut att vara ungefär en kilometer. Jag mätte med tummen på kartbilden jag hittade på datorn. En tumme = en kilometer. Det är sen gammalt. 

Idag gav jag mig ut i spåret, glad som en speleman och förväntansfull som Christopher Columbus när han seglade iväg mot Indien, som visade sig vara Amerika. Jag sprang den första biten på första femman sen lubbade jag över vägen till den andra slingan och letade upp den där kroken jag hade hittat på kartan. Jag såg stigen jag brukade springa in på men höll mig från att svänga in där. Jag hade ett mål. Jag skulle upptäcka något nytt. En ny värld. Jag skulle räta ut ett stort frågetecken som skulle hjälpa folks vardag. Jag skulle gräva djupt, hitta felet, lösa den oändliga gåtan och skritta bort i solnedgången i mina löpartights och inte förvänta mig något tack. Ett nytt kapitel i mitt liv kändes det som.

Jag sprang på den nya kroken och redan efter några meter kände jag hur äventyret stod bakom varje tall och varje liten krök på spåret. Vilken dag att upptäcka nya delar av Ekerö på! Fyra plusgrader och luften fullproppad med syre. Mina ben kändes som ett par kaniner som precis hade vunnit på Triss. Vilken känsla! Hur länge sen var det inte jag kände så här? Tankarna dansade iväg. Jag tänkte på mina fina katter hemma och hur kul det skulle bli att tömma diskmaskinen och hur jag ska leva loppan på pensionen som jag har sparat ihop. Det är ju inte så jäkla lång tid kvar ändå tills jag kan stämpla ut från kontoret och kicka av mig lågskorna och slänga in kavajen i ett hörn och låta den ligga där för alltid, eller i alla fall tills jag dör men då får nån vänlig jäkel klä mig snyggt och kamma min lugg åt rätt håll. Nitton år kvar bara. Inte till döden alltså. Hoppas jag. 

Löpningen och mysteriet då? Jag är tillbaks i spåret och tankarna. Jag älskar fan att springa. Att springa är som att komprimera cykling. Men man lämnar cykeln hemma. Det man upplever mentalt på 10 timmar på en cykel upplever man på två timmar löpning. När man springer kan man dra igenom hela känsloregistret på några timmar medan det krävs ett dygn på cykel för att gå igenom samma känslospektra från skratt till gråt och uppgivenhet till den härliga vinnarkänslan.  

Allvarligt, hur gick det då? Jo jag sprang den nya svängen. Hakade på den gamla femman och flåsade vidare utmed Jungfrusundsåsens backar. Sprang förbi träningsstället där man kan göra chins och dips och militärpressar och både en och två situps. Precis just där var jag oövervinnerlig. Jag var en maskin som matade på kilometer efter kilometer. Kort och tung. Tänk er en tvättmaskin som studsar lågt och långsamt genom terrängen. 

Två hundra meter kvar. Känslan av att vara en nykläckt kyckling finns kvar. Armarna upp mot himlen. Nu är det bara nerför. Håller långa kliv och försöker se smal ut. Springer förbi skylten med 10 km. Kollar nyfiket på klockan, hur långt blev det med den nya magiska kroken? Sjukt nyfiken. Stannar, pausar klockan och tittar upp mot himlen. Det drar in mörka moln och jag smakar på luften, det kan bli snö ikväll. Några minuter senare, efter en grundlig stretch mot ett träd tittar jag på klockan. 9,55 kilometer. Känner hur tinningarna svullnar och kinderna hettar. Var är mina 450 meter? vem har tagit mina 450 meter? Jag är helt tömd på idéer för hur jag ska kunna lösa mysteriet och få ihop 10 kilometer på 10-kilometersrundan. Kanske jag ska testa att springa motsols? Springa med vitlökar runt halsen eller fylla skorna med vigvatten. Jag står fortfarande med öppen mun och stirrar på pulsklockan. Jag håller er underrättade. 

/Running man

Antal kommentarer: 3

Christer

Satan!
Du har så rätt, vilken målning…


Jocke

Tips från en rutinerad löpare löpare…spring tills det står 10km på klockan 😉


Michael Olofsson

Du får sluta att skära så jävligt i kurvorna Johan.
Håll ytterspår så kan du hålla högre fart också.
Rock on….



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Varför blir jag så tjock av att springa?


Hej hopp. 

Nu har jag sprungit några veckor sedan jag gick sönder. Jag har nästan följt min sjukgymnasts råd att springa 2 kilometer åt gången i några månader. Jag är uppfostrad att man alltid ska ta dubbelt så mycket som det står på paketet. Om det tex står att man ska ta en Ipren så tar jag alltid två för att vara på den säkra sidan. I den andan tänkte jag att om hon säger 2 kilometer så borde det vara mer än dubbelt så bra med 5. När jag märkte att det funkade med 5 kilometer så testade jag att höja till 10 och jag varken dog eller fick amputera benen. Jag antar att det är tack vare att jag är så otroligt ung som jag har så makalöst bra läkekött.

Löpningen har faktiskt rullat på rätt bra de senaste veckorna. Jag har fortsatt springa på löpband med en sko-podd kopplad till Zwift. Jag nått level 2 eller 3 och har uppdaterat både skor och löparoutfit. Om ni ser mig i Watopia så får ni gärna vinka. Jag är mest ute lunchtid men så fort jag har köpt ett eget löpband så kommer jag vara ute dygnet runt. 

Nu till mitt stora problem, och vad som kommer bli mitt första projekt 2020. Varför blir jag bara tjockare och tjockare av löpningen? När jag ser löpare i tidningar och på tv så är de ofta trådsmala. Men inte jag, jag ser ut som en korpulent liten gubbe som har blivit tvingad av sin fru och läkare att börja röra på sig. Jag kan nästan se mig själv växa i spegeln när jag står på bandet. Det var verkligen inte därför jag började springa. 

Sen jag kastade ner cykeln i källaren den där augustidagen efter PBP har jag gått upp nästan 10 kilo. Med tanke på att jag vägde runt 62 då så är det procentuellt helt astronomiska siffror. För er som inte orkar räkna men som ändå vill veta så är det 16%. Smaka på den siffran, 16% viktökning på några månader. Och då har jag ändå sprungit under tiden. Det är nästan 1% viktökning per löppass. I vanliga träningsbloggar skulle du läsa om 1% ökning av Vo2 per pass eller 16% ökning av tröskelwatt efter ett bra träningsupplägg. Men inte här. Jag vänder på den steken och bloggar om 16% fettökning på ett halvår. Om jag inte får stopp på det här så kommer jag behöva köras med pirra till löpbandet.

Well, det var väl det hela. Nu ska jag koka ihop lite tacos och öppna en flaska rött. Jävla löpning asså. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

I just felt like running..


Hoppla poppla. Det här blev lite längre uppehåll än tänkt. PBP satt djupare än jag trodde. Jag var mentalt sänkt i flera veckor efteråt. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för hur det gick. Aldrig. Men man måste gå vidare. Livet är faktiskt mer än randonné trots att mitt senaste lopp kändes som gonorré. Vardagen gick vidare med lite sveda i hjärtat efter blundern i Bretagne. Resten av augusti gick åt till att älta. September också.

Jag har ganska lätt för att gå in 100% i saker och ting. En torsdag fick jag ett ryck och blev sugen på att börja springa. Jag köpte ett par löparskor på lunchen och en timme senare hade jag anmält mig till Stockholm Maraton. Dagen efter hängde jag med ett gäng bra löpare på lunchen. Vi höll tydligen 4:50-tempo på en 5-kilometers runda. Jag har aldrig mätt hastighet på det sättet så jag fattade knappt vad de snackade om. Krampen och värken benen var makalös. Det mjukades upp lite när jag cyklade hem. Den helgen såg jag ut som en uppstoppad järv när jag försökte gå omkring på tomten. Jag kanske ska tillägga att jag senast sprang för 5 år sen. Innan dess var 2004. 

På måndagen var det dags igen. Benen gjorde lite mindre motstånd men det gjorde fortfarande ont och krampen var nära hela rundan. Nu var vi på gång med löpningen. Jag och kollegan Flink drog igång en löparklubb och hetsade alla andra på avdelningen att hänga med och springa på luncherna. Vi kallar den Kenyanska löparklubben och har Kipchoge som förebild. Det var just då han slog världsrekord på Wien Marathon på 1:59:40 och blev första människa att springa ett maraton på under två timmar. Helt otroligt! Det går liksom inte att ta in.

Av bara farten råkade vi anmäla oss till Ultravasan 90 km. Nu hade jag sprungit två femkilometersrundor och kände mig redo för en ultramara. Klart rimligt. Inspirerad av löparfantomer som Alex Flores och Peter Oom så var det liksom inte några problem. Det är bara att springa. 

Fem kilometer på måndagen. Fem kilometer på onsdagen och fem på fredagen. Cykel till och från jobbet varje dag. Med varje dag kändes benen bättre. Andra veckan började löpningen kännas riktigt bra. Jag scannade Blocket efter löpband. Jag ville springa mer. Koppla upp Zwift till löpbandet och köra långpass på helgerna. Springa på kvällarna och ibland kanske springa innan jobbet. Jag var ville bara springa. Tredje veckan kändes det såpass bra att jag ökade till sju kilometer på måndag och onsdag. På fredagen var jag så pepp att jag drog av en mil på lunchen. Jag började tänka på att springa till jobbet. Det är två mil så det borde ta max två timmar. På lördagen kunde jag inte gå. Vänster knä var stelt och verkade vara trasigt. Jag tog det lite lugnt på helgen och på måndagen försökte jag springa igen. Det tog bara några hundra meter innan det gjorde så ont att jag var tvungen att stanna. Jag fick nästan åla tillbaks till kontoret. 

Under dagarna som kom så blev det bara värre och värre. Smärtan efter det första löppasset var ingenting mot hur det kändes nu. Nu var det mer som en påkörd grävling som man hade stoppat upp och kört på igen. Veckan efter blev det ännu värre. Det var en molande värk på kvällarna och sån smärta på mornarna att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Några uppmuntrande kollegor på jobbet trodde att det kunde vara menisken som hade gått sönder. Det peppade mig med berättelser om deras egna operationer och hur stor bedövningssprutan hade varit. Efter det ville jag bara kapa av benet vid ljumsken och glömma alltihop. 

Den eftermiddagen bokade jag tid hos Idrottskliniken som håller till i samma hus som oss. Efter undersökningen kunde jag andas ut. Det var inte menisken. Det var en akut inflammation till följd av överansträngning. Ett skolboksexempel på hur det blir när en medelålders man får för sig att börja springa, som sjukgymnasten sa. Efter fem veckors vila och rehab har jag nu börjat springa igen. Nu kör jag på löpband för att slippa gå tillbaks om det skulle göra ont. Sjukgymnasten sa att jag ska köra lite kortare löppass under några veckor för att sen kunna öka. Jag ska också börja köra styrketräning för att få bättre stabilitet i knät. Man kan ju tycka att alla år som cyklist ska ha förberett benen lite mer än så. Problemet låg nog i att hjärta och lungor var i toppform men resten av kroppen hade sovit i fem år. Typ som att ha en växellåda från en Skoda på en Ferrari och kör fullt spett på Nürburgring. Växellådan symboliserar min knän alltså. 

Jag ska köra en vecka till med rehablöpning. Sen jävlar kör jag igång igen. Fullt fokus mot Maran och Ultravasan!! I dagarna kom Randonnékalendern upp också så nu kan man börja planera randonnéåret 2020. Jag har lovat hemma att inte köra Sverigetempot. Det svider lite för jag hade verkligen velat cykla den men om allt går som tänkt kommer jag köra en 100-milare i alla fall. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in