Örbyleden i södra Stockholm.
Örbyleden – en trafikled med 4 körfält i södra Stockholm. Foto: Holger Ellgaard
Längs norra sidan av denna trafikled ligger en gång- och cykelväg. En helt vanlig och traditionell gång- och cykelväg kanske en av stadens bättre pendlingssträckor. Den är cirka 4 5 meter bred, ungefär 3,5 kilometer lång och leder mellan Hökarängen och Huddingevägen. Avbrotten är få på hela sträckan faktiskt nästan inga stopp eller fördröjningar alls nu, sedan staden infört väjningsplikt för korsande fordonstrafik på de tre gator som korsar cykelvägen.
Fordonstrafik som korsar cykelvägen längs Örbyleden har väjningsplikt
Cykelvägen sopsaltas vintertid – för säker framkomlighet
Det är även förhållandevis få gående på sträckan. Därför är det ingen jättekatastrof att cykelvägen inte är separerad från gångtrafiken. Dessutom ligger cykelvägen på vissa sträckor en bit från trafikleden, vilket gör att miljön är behaglig. Den är också tillräckligt bred för säkra möten och okomplicerade omcyklingar. Det är helt enkelt en sträcka där du oavbrutet kan trampa på i din egen hastighet en längre sträcka det är cykelflow.
Nu finns det planer på att förvandla delar av Örbyleden till en så kallad stadsgata alltså en gata som prioriterar stadsliv, med fokus på gående och cyklisters förutsättningar. Biltrafikens hastighet och framkomlighet tonas ner och gatan ska vara mer estetiskt tilltalande än en trafikled. En gata med bostäder och verksamheter.
Så här kan Örbyleden se ut i framtiden. Illustration: White arkitekter
Vad innebär detta för dig som cyklist? Kommer kvaliteterna som finns där idag bli bättre? Eller finns det risk för att det blir sämre? Vad händer med Örbyledens cykelflow?
Än finns det inte så mycket fakta och data om projektet, bortsett från några pressmeddelanden, debattartikel och tidningsartiklar. Men vi kan studera hur cykel brukar hanteras i Stockholms exploateringsprojekt för att bilda oss en uppfattning om hur cykelförhållandena kan tänkas bli på denna sträcka. Och med den utgångspunkten kan det finnas anledning till oro…
Beskrivningarna i pressmeddelandena och visionsbilderna visar nämligen upp en traditionell gata med körfält, busskörfält, parkeringsyta, träd- och möbleringszon, cykelbana, gångbana och fastigheter. Och så likadant på andra sidan. Det är tätt mellan korsningarna och det finns signalregleringar och övergångsställen över cykelbanan. Visionerna handlar också om ett aktivt stadsliv” vilket är vanligt förekommande på den här typen av bilder.
Innebär då detta en förbättring för cykeltrafiken? Kommer den att prioriteras så som stadens styrdokument säger att den ska?
Jag har svårt att se att så skulle vara fallet. Den tidigare cykelvägen ersätts av ett cykelstråk med ständiga avbrott i och med flera korsningar. Korsningar som enligt bilderna ser ut att vara signalreglerade. Övergångsställen, parkering och lastzoner allt placeras längs cykelbanan. Det finns även gångbanor och verksamheter längs cykelbanan, vilket innebär att vi har gått från en tämligen störningsfri cykelväg till en cykelbana som är utsatt för störningar under många timmar av dygnet.
Vi vet också genom studien Cykelframkomlighet i Stockholm att medelhastigheten på cykelbanor utmed stadsgator sjunker jämfört med cykelvägar så som utmed dagens Örbyled. Från cirka 20 km/t till 15 km/t.
Om jag nu skulle ha rätt i att det nya är sämre än det gamla går det att göra något åt det?
Absolut, menar jag. Här kan vi hämta inspiration från bland annat Tyskland och Nederländerna. Omvandlingar av trafikleder till stadsgator är inte unika för Sverige – de sker på massor av platser i Europa. Och om man verkligen menar allvar när man säger sig prioritera cykeltrafik kan man lära sig massor från dessa städer.
Som detta exempel från München (bild), där man planerade och utformade ett pendlingsstråk mellan den nya och gamla bebyggelsen. En gång- och cykelväg med hög standard – bred, rak och gen, mycket genare än om du väljer att färdas på den nya stadsgatan.
En cykelförbindelse med nästan inga stopp eller fördröjningar och prioritet för cykelvägen där den korsar andra gator. Självklart finns det även cykelbanor utmed den nya stadsgatan, men den nya gång- och cykelvägen mellan det nya och gamla området är genare och effektivare att förflytta sig på än den stadsgata man skapat. Man har helt enkelt prioriterat cykeltrafiken genom att ge den vad den behöver för att vara attraktiv och konkurrenskraftig. På detta sätt underordnas inte cykeltrafiken stadsgatans principer. Som ju egentligen är principer som bygger på biltrafiken – inte cykeltrafiken.
Detta är fullt möjligt att åstadkomma vid Örbyleden (och andra platser), genom att reservera yta mellan den befintliga och nya bebyggelsen för att skapa ett högkvalitativt cykelstråk. Det är att prioritera cykeltrafiken. Att bara göra cykelbanor utmed den nya stadsgatan är att göra mer av samma gamla bilorienterade lösningar, där cykeltrafiken som vanligt får underordna sig bilismens principer.
Relaterade inlägg:
Antal kommentarer: 4
Lars Erikson
Det är ett lyft inte minst för gående, barnvagnsrullare, rullstolsburna och rullatorförare i Skultuna!
Väntar dock med de stora hurraropen tills jag får se hur det blir efter ett rejält snöfall, tidigare år så har ofta gcm-banan röjts först, sen har plogbilen kommit farande på landsvägen – med sedvanligt resultat …
Krister Isaksson
Lars, det var roligt att hör din beskrivning att fler har stor nytta av sopsaltningen. Det du sedan beskriver har ju inget med metoden sopsaltning att göra, det handlar ju om en synnerligen dålig samordning av väghållaren och de entreprenörer som utför arbetet. Närmast att beskriva som ett stort resursslöseri.
Uffe
@Lars: jag håller helt med dig om det där med rullstol och rullator! Jag jobbar som personlig assistent åt någon som permanent sitter i rullstol, och när det kommit snö blir det ett helvete att ta sig fram med rullstol. Som vanlig gående har jag själv inga problem med snö, men med en rullstol tar det ofta mer än dubbelt så lång tid att komma någonvart. Om det sedan töat en del innan det fryser igen så är det egentligen bara att glömma att man kan ta sig någonstans med rullstol.
Göran Ekstrom
Sopsaltningen är mycket bra. Tyvärr har bilvägen som går, parallellt med cykelbanan ingen. Som cyklist blir man bländad av bilisternas helljus. Det blir svårt att se cykelbanan. Cykling under den mörka delen av dygnet blir riskabel.