Bli inte den som kör på en katt.

På fredag är det åter dags för Hammarö 3-dagars. Trots att tävlingen bjuder på sammanlagt tre höjdmeter och inte passar mig överhuvudtaget så längtar jag dit. Tävlingen får mig nämligen att tänka tillbaka på den ikoniska resan jag gjorde dit år 2010. Alla resor jag gjort till cykeltävlingar – speciellt etapplopp – har varit minnesvärda på sitt eget lilla sätt. Det som gjorde Hammarö 2010 till något utöver det vanliga var den explosiva sammansättningen av personer på en liten yta med väder och omgivning som förde dem samman.

Med på resan var jag, Karl Immelsjö, Daniel, pappa och Philip Lindau. De förstnämnda fyra utgjorde den vanliga konstellationen till cykeltävlingar det året men till Hammarö hade vi lyckats övertala Philip att hänga med oss. Eftersom jag och Karl ännu var unga och oförstörda så var Philip en stor förebild. Philip gjorde då sitt första år i elitklassen efter att ha blivit svensk juniormästare 2009. Tidigare under säsongen hade Philip vunnit en tävling i Tyskland där större delen av startfältet varit professionellt. Philip återgav historien om hur han vunnit loppet minst hundra gånger under resan och jag kommer ihåg den än idag: Philip har glömt att ladda sitt batteri till di2-växlarna när han åker till Tyskland för att tävla över helgen. Batteriet tar slut efter lördagen men genom att låta det ligga på ett element natten till söndagen så återfår det lite kraft. Nästa dag fungerar Philips växlar – till en början. När batteriet tar slut lägger Philip ner på 53×11, vinkar adjö till klungan och kastar loss solo. Jag och Kalle tröttnade aldrig på att höra den berättelsen. 

Eftersom alla fem med cyklar inte fick plats i en bil så hyrde vi en buss. Bussen utröstade vi med en transmitter som vi nyligen köpt. För den som inte vet vad en transmitter är så var det föregångaren till AUX i bilen. Genom att koppla din telefon till transmittern kunde du spela din musik via en radiofrekvens. Transmittern kom att spela en avgörande roll i denna resan.

Efter att vi kört bil på cykelbana och hämtat Philip i Skara tog han snart över transmittern och började spela house. Givetvis hade vi hört elektronisk musik innan men inte ren house. Jag och Karl kastades tillbaka i sätena av den tunga basen när Philip gick igenom live-set efter live-set. Philip spelade låtar som några månader senare kom att bli sommarplågor. Det var som hämtat ur Populärmusik från Vittula när Matti och Niila smyger in i syrrans rum och sätter igång en skiva med Beatles. Att vi dessutom blev introducerade till detta nya av vår förebild gjorde det hela ännu större. När jag kom hem var mina musikvanor för evigt förändrade.

Ett brak! Åskan slog ner. En kruttunna brann av och sprängde rummet. Syret tog slut, vi slungades mot väggen, låg fasttryckta mot tapeten medan kåken snurrade i rasande fart. Vi satt fast som frimärken medan blodet pressades in i hjärtat, samlades i en tarmröd klump innan allting vände och sprängdes åt andra hållet, ut i fingrarna och tåspetsarna, röda spjutlinjer av blod i hela kroppen tills vi gapade kvävda som fiskar.

Efter en evighet avstannade virveln. Luften susade tillbaks in genom nyckelhålet och vi splattade ner på golvet i små fuktiga högar.

Rock ’n’ roll music.

(Niemi, 2000, s. 71-72) 

På kvällen när alla gått till sängs på campingen och pappa var iväg för att borsta tänderna smög jag, Karl, Philip och Daniel ut till bussen. Vi kopplade in transmittern, startade bilen och vred upp volymen på max.

Det är inte så att jag gillar house mer än någon annan musikgenre egentligen. Däremot associerar jag tillbaka till Hammarö 2010 när jag lyssnar på house. Ibland är omgivningen, sällskapet och stunden den där första gången viktigare än allt annat. Nu hinner jag inte gå igenom alla minnen från Hammarö 2010 men förutom introduktionen till house var det även: Resan där jag fick låna ett par Oakley Radar, resan där jag och Karl skrek i duschen av smärta eftersom vi tagit för mycket liniment på benen, resan där vi bodde fem killar på några få kvadratmeter samt resan där vi hade många gemensamma stunder och njöt av varandras närvaro på campingtoaletten utan att veta det.

Mellan Folkabo och Bäck ute på Västgötaslätten finns en tre kilometer lång sträcka som går över ett öppet fält. Från Bäck till Folkabo går den i rak nordlig riktning d.v.s. jag brukar passera där på vägen hemifrån. På andra hållet – från Folkabo till Bäck – går vägen helt logiskt i sydlig riktning och jag brukar oftast passera där på vägen hem. Såhär långt verkar det kanske vara en trevlig liten väg – och det hade det varit om det varit för det faktum att det blåser sydvästlig vind här nio av tio dagar om året. Sträckan från Bäck till Folkabo är därmed mycket trevlig men på andra hållet – från Folkabo till Bäck – är sträckan synnerligen otrevlig. På ett av mina första ensamma distanspass kom jag dit med tio mil i benen, snöstorm och istappar under näsan. Halvvägs till Bäck började jag skrika rätt ut; ”om du vill döda mig Gud så får du ta i mer, döda mig direkt istället för att låta mig lida”. Jag hörde knappt min egen röst och Gud hörde uppenbarligen inte heller mina böner då jag slutligen kom fram till Bäck med livet i behåll. Idag kan jag passera samma sträcka och för undantagets skull ha medvind – men jag tycker likväl att att det går tungt.

Det är nämligen så vi människor fungerar – vi arbetar med minnen och associationer. Har du en favoritrunda på cykel? En favoritväg? En favoritbacke? Har du någon favoritmat? Någon favoritöl? När du svarar på frågorna kommer du antagligen att tänka på minnen då du hade de där bra benen, det rätta vädret eller det rätta sällskapet. Det är likadant om vi vänder på det: Vilka backar gillar du inte? Vilka rundor känns långa och sega? Vilken mat tycker du är äcklig? Problemet med dålig skolmat handlar inte alltid om dålig skolmat – många elever hatar skolmaten eftersom de hatar omgivningen. Det finns de som förnekar kärlek vid första ögonkastet men sanningen är som sådan att just våra minnen – i synnerhet det första – i många fall bestämmer vad vi tycker om någonting.

Samtidigt är det viktigt att inte romantisera våra minnen och det förflutna allt för mycket. Det finns de som påstar att det var bättre förr. Vad exakt de menar med förr är inte helt klart; var det förr när de var unga och friska, förr när de ännu var sperma i pappas pung eller förr när dinosaurierna härskade över jorden? Det mesta pekar på att världen utvecklas och långsamt blir bättre – särskilt om vi sjävla vill det. Varför ger jag mig inte in på i detta blogginlägg utan nöjer mig med att konstatera att AUX är mycket smidigare än transmitter.

Niemi, M. (2000). Populärmusik från Vittula. Stockholm: Norstedts Förlag.

Dagen efter studenten var jag arbetslös, osäker på min framtid och i samma skick som de flesta andra studenter när jag satte mig ner i baksätet på lagets bil på väg till Helsingborg. På söndagen, alltså två dagar efter studenten, skulle vi köra en dansk cuptävling strax utanför Helsingör. Min form var egentligen ganska bra men mitt huvud var någon helt annanstans så jag låg och slirade längst bak hela tävlingen och klippte sista gubbe efter sista gubbe när de åkte av. Efter tolv mil kom det plötsligt in några hästar i klungan och sparkade bakut. Klungan splittrades tack vare detta och jag hamnade i en grupp med Stefan Schumacher som svor på minst tre olika språk. 

Samtidigt som vi började jobba för att komma tillbaka till klungan började det ösregna. Laget jag körde för åkte på de sämsta däcken som någonsin tillverkats. De var smala, hårda och hade inget grepp i väta. Det släppte för mig i varje kurva och tillslut körde jag rakt in i Schumacher när det släppte i en rondell. ”Eyy, take it easy man”, sa Schumacher och vi lyckades med att hålla oss på hjulen. I nästa kurva gled jag omkring som en ål igen och snart tappade jag kontakten med min grupp och bröt. Detsamma gjorde alla andra i min grupp. Schumacher tog antagligen tag i en bil för några varv senare satt han i täten och gasade igen med ett belåtet leende på läpparna. Efteråt satt vi i teambussen och jag kände mig mer förvirrad än någonsin tidigare i livet. Jag visste knappt vem jag var, var jag var samt varför och jag hade dessutom tappat allt förtroende för cyklister. Världen skulle aldrig bli densamma igen. Nu, knappt två år senare grips jag av samma känsla. Den här gången handlar det inte avslutad skolgång eller cykeltävlingar – Bradley Wiggins har slutat cykla.  

Jag följer proffscyklingen av två anledningar. Bröderna Ludvigsson och Bradley Wiggins. Bröderna Ludvigsson för att de är vänner – Wiggins för att han var min hjälte. Dessvärre slutar det inte där. Wiggins var mer än min hjälte. 

Bradley Wiggins var för mig den gode, Blondie – spelad av Clint Eastwood – i Den gode, den onde, den fule. Froome var Tuco, den fule, och alla andra representerade den onde, Angel Eyes. Precis som Blondie så var Wiggins sin egen man. Wiggins ville vinna Tour de France och det byggdes ett helt lag kring honom. Wiggins misslyckades, han hånades och ifrågasattes men tillslut vann han touren år 2012. 2013 tog istället Froome, den fule, över. Istället för att bråka med Tuco valde Blondie, som den gode man han är, att dela på skatten. Wiggins utmanade inte Froome om kaptensrollen utan valde istället att satsa på Paris – Roubaix. Återigen blev han bespottad och ifrågasatt och denna gången kanske än mer än efter det katastrofala försöket att vinna Giro d’ Italia 2013. Förvisso vann Wiggins aldrig Paris – Roubaix men han blev 8:a respektive 18:e man 2014 och 2015 – båda gångerna mindre än en minut bakom segraren. Om någon år 2005 sagt att Bradley Wiggins skulle avsluta karriären som vinnare av Tour de France och en allvarlig utmanare i Paris – Roubaix hade ingen vågat satsa ett sketet korvöre och absolut inte en handfull dollar.

Bradley Wiggins pratade inte om vilka cykeltävlingar han skulle vinna. Han pratade om dem. Sen vann han dem. 

Bradley Wiggins vann tempo-VM med skägg i ansiktet. Med. Skägg. I ansiktet. Herregud. Skägg. 

Skägg i ansiktet. 

Bradley Wiggins var en enastående atlet men samtidigt inte mer än en människa. På toppen av sin karriär 2013 – efter vinsten av Tour de France och OS-tempot i London – rökte han en cigarett. Efter vinsten på tempo-VM 2014 drack han en Mahou Cinco Estrellas. Förra månaden på Mallorca letade jag som Blondie, Tuco och Angel Eyes efter skatten på 200 000$ över hela ön efter denna öl men förgäves då jag endast hittade Mahou Clásica och Mahou Negra. Besvikelsen var total när jag inte kunde hitta detta gemensamma band som skulle förena mig med min idol. Jag hann aldrig dricka en Mahou Cinco Estrellas innan Wiggins slutade cykla. Zayn Malik slutade i One Direction. 

Bradley Wiggins var mer än en cyklist och människa. Han var Sir. Bradley Wiggins och en av de mest välklädda personerna i världen. De svarta strumporna, de höga skoöverdragen och skägget är några av trenderna där Wiggins varit högst delaktig i skapandet. Sir. Bradley Wiggins hade karisma. 

Min historielärare på gymnasiet sa att många svenskar upplevde känslan av att ha förlorat en anhörig när Palme blev skjuten – en känsla som skapade ett vakuum efteråt. Så känner jag idag när Sir. Bradley Wiggins slutat som cykelproffs. Wiggins var mer än en idol för mig. Wiggins var som en del av mig i proffsklungan, ett proffs som jag kunde identifiera mig i (bortsett från skägget). Wiggins var den gode, Blondie, men han är död nu och kvar finns bara Tuco och Angel Eyes. Den som har sett Den gode, den onde, den fule vet att filmen inte slutar så. Hade den slutat så hade det varit en jävligt dålig film. 

Efter nio dagar på cykelns förlovade ö – Mallorca – har jag lyckats skapa den nya sporten som Sverige med hundra procents säkerhet skulle vara världsdominerande i. Det bör betonas att denna idé inte är ur sig självt kommen. Under de nio dagarna på Mallorca var vi ute på cykeläventyr från fem till nio timmar om dagen. Det var i slutet på dessa långa dagar, i limbot mellan utsvulten och proppmätt, som dessa sjuka tankar började gro. Jag kallar den nya sporten testcykelskytte:

Testcykelskytte går ut på att två eller fler testcykelskyttar sitter i en ring (eller jämte varandra) och kör intervaller på förutbestämda watt. Varje testcykelskytt är också försedd med en luftpistol. Samtidigt som varje testcykelskytt ska ta sig igenom intervallerna finns också möjligheten att beskjuta sina konkurrenter. Till en början finns hundra skott i luftpistolen. De som genomför intervallerna på watten som krävs får hundra nya skott. Klarar du inte av att pressa rätt antal watt måste du klara dig utan ammunition.

Hur vinner någon en tävling i testcykelskytte? Den som vinner är helt enkelt den som sitter kvar längst på cykeln – med andra ord den som kan härda ut med smärtan allra längst. I testcykelskytte finns inget utrymme för hjulsugare och andra veklingar. Taktiker gör sig inte besvär. Testcykelskytte är sporten för de allra hårdaste människorna. 

Först och främst kämpar alltså testcykelskytten mot den fysiska smärtan från att köra testcykel. Det finns inget som är så övervägande smärtfullt som testcykel. Att kunna nämna en rolig sak med testcykel är kriterium nog för att bli inskriven på psyket. För det andra tillkommer smärtan från motståndarnas artilleri. Kombinationen av testcyklar i en unken källarlokal, intervaller och skjutvapen maximerar den mentala och fysiska smärtan. Den optimala testcykelskytten älskar att lida och hatar att se andras framsteg. Ser testcykelskytten att någon annan pressar på höga watt skjuter han såklart extra mycket på denna konkurrent. 

En annan detalj med testcykelskytte är klädseln – kavaj, skjorta och vanliga byxor. Klädseln fyller ingen funktion och den enda anledningen till att testcykelskyttar använder denna klädsel är för att det är snygg. Detta kanske låter fåfängt men då bör du ha i åtanke att du själv antagligen cyklar runt med rakade ben och vita strumpor enbart eftersom det är – just det, ja – snyggt. 

Eftersom testcykelskytte är en modern sport tävlar alla tillsammans – barn, kvinnor och män. Givetvis är barnen chanslösa eftersom barn alltid tycker att allting ska vara roligt. Testcykelsäsongen lider i skrivande stund mot sitt slut och till helgen kommer VM att gå av stapeln i Åre. Det är tjugonde året i följd som Sverige arrangerar VM och samtliga VM har vunnits av en svensk. De tre stora favoriterna i år är Mona R.K. Borg, Steijn An Siikte och Tabata Intervalliev.

Mona R.K. Borg är testcykelskyttets svar på Eddy Merckx och Marianne Vos – hon har vunnit allt som går att vinna och lite därtill. Mona R.K. är född och uppvuxen i Skara, där hon även gick på gymnasiet med specialinriktning testcykelskytte. Hon har vunnit VM de senaste tio åren och går återigen in som storfavorit. Spelbolagens odds på att Mona R.K. vinner VM 2015 ligger på minus. Detta innebär att den som spelar på Mona R.K. får betala spelbolagen i sann minusränta-anda. I en intervju inför VM 2014 skulle Mona R.K. ange tre egenskaper hos den perfekta testcykelskytten. ”Smärttålighet, smärttålighet, smärttålighet och förmågan att inte tänka så mycket”, svarade Mona R.K. Bevisligen ska den framgångsrika utövaren av testcykelskytte vara lite dum i huvudet.

Steijn An Siikte kommer från Nederländerna. Hans karriär som idrottare började på skridskor men efter en olycka där en skridskoskena skar sönder hans nervsystem gick han över till testcykelskytte. Tabata Intervalliev är född i Sibirien med en japansk mamma och rysk fader. Fadern bestämde tidigt att hon skulle bli en stjärna inom testcykelskytte och sedan dag ett har hon drillats av sina föräldrar. Nu tillhör hon en av storfavoriterna blott 19 år ung.

Det bör här nämnas att jag inte valt att presentera två av tre framgångsrika testcykelskyttar som kvinnliga för att framstå som en radikal feminist. Sanningen är den att män, som vi alla vet, har en överkänslig punkt. Detta är en nackdel som kvinnliga testcykelskyttar lärt sig att dra fördel av. Männen inom testcykelskytte har såklart protesterat högljutt mot detta och önskat införa ett förbud emot skytte mot intima kroppsdelar. Förbundet har sagt att en sådan regel givetvis vore rättvis men de ser ingen naturlig lösning på problemet – män och kvinnor är ju trots allt olika. I en nyligen utgiven rapport beräknas ett regelförslag vara utarbetat tidigast 2101. Tills dess ombedes männen hålla käft och vara nöjda med läget.

Slutligen vill jag presentera testcykelskyttes officiella slogan: ”Börja med testcykelskytte – kom ner i källaren och träffa lite folk.”

På grund av tidsbrist kommer jag under denna samt eventuellt nästa vecka publicera några riktiga diamanter från min gamla blogg för att hålla mitt mönster med ett inlägg per vecka igång. Den första diamanten är en stenhård vrist rakt upp i krysset som handlar om världens två kanske mest intressanta saker; cykel och genus. 

*****

En gång mötte jag Muskel-Mange vid kanotklubben. Muskel-Mange brukar alltid vara glad och trevlig men just denna gången var Muskel-Mange rasande å det grövsta. Muskel-Manges fru hade sålt sin sportiga cykel med växlar och skivbromsar för att istället köpa ett riktigt åbäke till klassisk kärringcykel. Eftersom cykeln vägde byst gick den inte att transportera hem på bilens tak så Muskel-Mange hade blivit beordrad att cykla hem med den rosa skapelsen. Eller cykla, både jag och Muskel-Mange visste att han skulle behöva gå merparten av de 1,5 milen hem till Bankeryd. Innan jag och Muskel-Mage skiljdes åt försökte han lyfta cykeln – det gick inte trots att vi kallar honom M-U-S-K-E-L-MANGE.

Precis som Muskel-Mange så hatar jag damcyklar över allt annat. Damcyklarna är den största förnedringen mot det kvinnliga släktet som existerar på vår jord. För de är förnedrande. Männen som konstruerar och designar damcyklar vill att tjejer ska behöva gå av sina cyklar och leda dem medan pojkarna cyklar glatt förbi. Extra glada blir dessa män om de – när tjejerna stiger av cykeln – kan få en skymt under kjolen. En sådan syn kan dessa män senare framkalla i sitt fotografiska minne och skatta sig lyckliga över i en hel vecka.

För att mer eller mindre tvinga fruntimmer att stiga av sina cyklar i varenda motlut är damcyklar för det första hjälplöst tunga. För det andra utrustas de nästan alltid med endast tre växlar i navet – växel ett för platten, växel två för platten och växel tre för platten. Istället för sadel brukar tillverkarna smälla på en soffa där sittbenen kan skvalpa runt och i varje tramptag går ungefär 100 watt åt miste.

En damcykel från okänd tillverkare modellnamn: Ingrid 95-bast Golden Wedding Edition

Damcyklar är jävligt fula. Eftersom damer ska cykla med klänning, vilket vi alla vet, har något stolpskott till designer bestämt att alla damcyklar ska se ut som valthorn. För att inte klänningen ska åka in i hjulet monterar tillverkarna kjolskydd och vips så väger cykeln fem kilo extra. För att få den där sista lilla touchen sätter de på så många cykelkorgar att en hel skolklass kan spela basket-fia-med-knuff.

Jag vet inte säkert, men om damcyklar hade ordentligt med växlar och vägde mindre än 20 kilo tror jag de flesta kvinnor skulle kunna cykla för egen maskin även i värsta backarna och smidigt kunna manövrera sig genom stadstrafiken. Nu är det bara ett fåtal starka och tekniska som klarar det. Cykeltillverkarna ser inte lösningen på problemet som att tillverka funktionella damcyklar utan istället lanserar de elcykeln. Elcyklar för damer är lika fula och klumpiga som vanliga damcyklar men med en motor för att hjälpa alla hjälplösa kvinnor.(?)

Damcyklar av modell valthorn med navväxlar borde förbjudas. De är inte bara ett hån gentemot kvinnor utan även ett hån gentemot andra cyklar. Cykeltillverkarna borde sälja ordentliga cyklar istället – det skulle bidra till både ökad folkhälsa och minskad klimatpåverkan. Roligare cyklar skulle också bidra till att fler upplever det som roligt att cykla.

Hade jag varit Muskel-Mange den där dagen hade jag kastat ut cykeln i Vättern. Damcyklar med navväxlar gör sig bäst som tunga ankare.

*****

Genom att såga damcykeln i egenskap av tävlingscyklist vill jag attackera patriakatet från ett nytt håll med en hänsynslös salva humor. Jag vet mycket väl att korgarna och pakethållarna fyller en funktion för den som inte tävlar på sin cykel men snälla vi kan väl åtminstone komma överens om att det är obeskrivligt fult?

Inom sociologin finns det två grundläggande, antagonistiska, sätt att se på människan och hennes fria vilja. Å ena sidan indeterminismen som menar att människor är fria aktörer som likt båtar på öppet hav kan navigera sig fritt och enbart behöver ta hänsyn till öar och grund emellanåt. Å andra sidan determinismen som menar att människor styrs av en struktur – vi vandrar runt i en park på stigar som redan är upptrampade (Månson, 2000). Det finns också ett tredje synsätt däremellan, vilket är det mest vedertagna. Enligt detta tredje synsätt är människor de som själva skapar strukturen. Aktör och struktur är beroende av varandra – aktörerna skapar strukturerna men det utifrån tidigare strukturer. Människor är alltså inte självständigt rationella utan styrs av andra människor som skapat deras förutsättningar. Giddens struktureringsteori bygger på detta tredje och sistnämnda synsätt (Lindgren, 2007).

Sedan den dagen jag kom till Jönköpings Cykelklubb någon gång runt 2007 har ungdomar alltid varit en bristvara. Vi har alltid diskuterat vad vi kan göra för att locka till oss nya, unga, medlemmar. Föreslagen har varit många och såväl stora som små; tidningsartiklar, ungdomsträningar på motorbana, servicebilar, GP-lopp i centrala Jönköping, medaljutdelning med Ludvigssons efter cykelcrossen. Framgångarna har dessvärre varit nästintill obefintliga.

Kanske är den svenska cykelsportens (eventuella inom parentes för att inte göra någon på happymtb upprörd) problem mycket djupare än vi kunnat föreställa oss? Giddens struktureringsteori skulle kunna förklara varför alla på en svensk cykeltävling idag känner igen varandra och nästintill är släkt. Heter du Fåglum i efternamn föds du med strukturen att bli cyklist – dina föräldrar har varit tävlingscyklister och du kommer antagligen gå i deras fotspår. Som aktör kan Fåglumen självklart välja att inte bli cyklist. Jag och Karl Immelsjö föddes av föräldrar som aldrig tävlingscyklat (som majoriteten av den svenska befolkningen) och strukturen pekade på att vi skulle spela innebandy, hockey, fotboll, dator eller börja rida. Nu valde jag och Karl istället att börja tävla på cykel, som de aktörer vi i viss mån är. Jag och Karl gick utanför stigen i parken och plötsligt hade Jönköpings CK åtminstone två ungdomar. Jag och Karl var avvikare. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

Att tävla på cykel ingår idag inte i ”svenskens” struktur. Cykla 300 kilometer på motorväg runt en sjöjävel en iskall natt i juni (legitimerad idioti mer känt under namnet Vätternrundan) ingår däremot i ”svenskens” struktur och det är därför cyklister alltid får frågan ”har du cyklat Vätternrundan?”. Det är också därför som den frågvise ser ut som ett frågetecken, rent av tittar på dig som om du inte vore värd fem öre, om du svarar att du inte cyklat Vätternrundan. Svarar du ja tillhör du strukturen, svarar du nej är du en avvikare. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

För att ge de utan cyklande föräldrar strukturen att bli cyklister utan att vara avvikare, med tighta kläder och rakade ben, måste tillräckligt många gå den stigen. Enligt mig finns det tre förutsättningar som mer eller mindre måste uppfyllas för att det ska bli verklighet. Den första, som du och jag kan påverka, är att cykelsporten i Sverige faktiskt finns. Det måste finnas tävlingar och tävlingsprogram (vilket jag skrivit om innan). Den andra förutsättningen är att det finns förebilder – kvinnliga och manliga framgångsrika cyklister som många ser upp till, ung som gammal. Den tredje förutsättningen är den absolut svåraste att skapa, nämligen en sund inställning till cyklister och cykelsporten hos allmänheten.

Cykel är idag för de flesta synonymt med doping och en klunga med cyklister på vägen betyder mänsklig bowling. Den förstnämnda associationen är förvisso ganska rättvis, cykelsporten har definitivt stora problem med doping. I andra sporten kommer doping aldrig på tal men att förhindra frågor från att se dagens ljus är också en sorts makt. Cykelsporten har själv valt att ta striden mot dopingen och måste löpa linan ut, något de dessvärre inte gjort än. Har du anmält dig till Vasaloppet och börjat träna så har du givetvis kommit en bit på vägen men ännu har du inte lyckats genoföra Vasaloppet. Har du anmält dig till Vasaloppet och börjat träna så har du tagit en risk och kan misslyckas – men det kan inte den som inte anmält sig. 

Det finns de som skriver bättre än mig kring cykelpendlare och deras vardagliga problem på denna hemsidan – men förhållandet aktör/struktur skulle förklara en hel del av problematiken kring cykelpendling. Varför uppträder bilister hotfullt mot cykelpendlare? Varför går gångtrafikanter mitt i cykelbanan samtidigt som de kallar cykelpendlarna för memils som leker Tour de France? Varför nonchalerar politiker cykelpendlare när de statsplanerar och varför ligger gruset på cykelbanan kvar två månader längre än det på vägen? För att cykelpendlare är avvikarna i en struktur där du ska köra bil. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

Även om vägen till en blomstrande cykelsport skulle vara så lång som jag beskrivit ovan så får vi inte lägga oss ner och självdö. Vi måste däremot vara realistiska och förstå att det krävs ett långsiktigt arbete, på gränsen till ett sisyfosarbete, för att få fler ungdomar till cykelsporten. Ett arrangemang, eller en träning, leder inte till fler ungdomar om det inte är en del av något större. Strukturer förändras sällan plötsligt men ibland kommer avvikarna, som jag och Karl, och om tillräckligt många avviker skapas en ny stig, en ny struktur. På detta vis kan cykelpendlare och tävlingscyklister –  som idag är avvikare med tighta kläder och rakade ben – bli normala. Men du och jag Karl, vi var inte som de andra.

Lindgren, S. (2007). Sociologi 2.0. Malmö: Gleerups.

Månsson, P. (2000). Båten i parken (5. uppl.). Stockholm: Norstedts.