Blogg

Biking makes love


Cykling är bra för hjärtat. Då snackar vi inte bara fysiologi utan även den där varianten som pirrar och bubblar och som vi firade Alla hjärtans dag för igår (ja till och med Strava slog till med #Stravalentine, fint!).

På bilden nedan ser ni Emil Rosenberg som nämligen cyklade 180 kilometer för tjejen han är kär i i torsdags. Han är på träningsläger på Teneriffa, bruden i fråga är på träningsläger (med mej!) på Gran Canaria. Är man kär är väl 180 kilometer på en hoj en baggis och när det går båtar mellan öarna, varför ska man då inte passa på att hälsa på tjejen man håller kär?

Emil gick upp klockan sju i ottan och satte sig på cykeln. Trampade hårt genom motvind, slet upp för 3000 höjdmeter och hade en tuff dag på nästan 12 timmar på cykelsadeln. Jag trodde att jag skulle få bärga den tappre unge mannen på min rulle när jag cyklade iväg för att möta honom och göra honom sällskap den sista biten in i mål. Stoppade massa gels och bananer i fickorna att mata honom med och kände mig som om att jag var ute på ett viktigt uppdrag. Men jag hade fel. Emil hade ännu en hel del krut var i bena efter typ 16 mil på hoj. Eller så fick han krafter av att målet var nära.

Dagen därpå var Emil rätt mör men vi körde ändå ett skönt sköljpass och lite backar tillsammans. Och i fredags cyklade Emil tillbaka hem igen, dock över några färre antal mil. Tyckte han att det var värt det? Jo, han säger att han skulle göra det igen. 

Fint va? Så man blir rörd! Cykling är kärlek och kärlek är cykel!

Ahmen durå Ingrid, hur firade du Alla hjärtans dag igår? Jag spenderade dagen tillsammans med typ 8 kilo kolfiber, fem timmar i bergen. Käkade en nutellamacka på 1500 meters höjd och kollade ut över Gran Canarias berg och skulle inte vilja vara någonstans annars i hela världen just då.

Det enda jag kan gnälla över att cykeln jag hade med mig inte var min egen Pärlan, utan hyrcykeln jag kört 85 mil på under dagarna på Gran Canaria. Jag vänsterprasslade alltså alla hjärtans dag till ära. Men det spelar inte så stor roll, att cykla är nästan alltid kärlek för bena!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fyror, nutella och starka ben


Det gemensamma träningslägret för CK08 ROH har lidit till sitt slut. Det kan sammanfattas som dagar som flutit ihop i en fest av mjölksyra, sol och bra sällskap. Eller så kan man vara ingenjörsmässigt och träningsnördigt korrekt och sätta siffror på hela kalaset. Tillsammans i laget, på sju cykelbrudar som varit nere på ön mellan en till två veckor var, har vi cyklat ihop följande:

400 mil

99 000 höjdmeter

170 timmar

92 stycken ”fyror”, det vill säga 368 flåsande minuter på maxpuls. Illustration på hur detta kan kännas i benen efteråt ges av bilden på Marika ovan. Och hur glad man kan vara när två veckors ihärdigt tränande är till ända visas nedan (då hade nog Marika tömt innehållet i den godispåse hon käkade efter fyrorna).

och för att ha energi till att ta oss igenom detta har vi laddat med:

Tio kilo havregryn

Tre kilo nutella

Ett kilo jordnötssmör

Fem kilo glass

Ett svinnande antal kilo lösgodis, gels, bars, pasta, pesto, kaffe, chips, rostmackor och bananer!

Siffror som bygger starka ben! Och en bra känsla! Jag har inte cyklat med tjejerna på ett halvår men efter en vecka i deras sällskap känner jag mig back on track. Det är fint att jaga dem, ligga på deras rullar och snacka hoj 24/7 med dem. Gott sällskap gör cykling ännu roligare!

Själv har jag i skrivandets stund cyklat tio dagar nu och samlat ihop sjuttiosex mil eller cirka 15 000 höjdmeter till benen. Det börjar kännas. Nej, det var en lögn. Det har känts sedan typ dag två och nu har benen blivit likgiltiga och drar en tung suck varje morgon när jag trampar igång maskineriet. ”Ska vi cykla idag igen, nåväl, det lönar sig inte ens att klaga längre”.

Det där sköna trycket som fanns i benen har sedan länge dött ut och jag har typ bara en (långsam) hastighet som det tragglas på i uppför. Men det ger mer cykeltid och mer cykeltid i solen ger bättre cykelbränna! Därför ska jag kräma ur mina sista krafter med två distanspass i bergen under de dagar jag har kvar på ön. Kalas!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Resan till dödens dal


Söndagen till ära stod träningslägrets längsta distanspass på schemat. Sex timmar över hjärtat av Gran Canaria – Dödens Dal/Valley of tears, via Mogan – St:Nicholas – Artenara – Tejeda – Ayacata – Mogan. Kollar man på kartan ser turen inte särskilt skräckinjagande ut, men addera 3000 höjdmeter på 11 mil så är benen inte särskilt kaxiga längre.

Vi hade en lång dag framför oss när vi trampade iväg. Bara att fylla fickorna till sprickgränsen med lösgodis och nödraketer (gels), vässa pannbenet och sätta ett leende på läpparna!

Efter tre mil hade vi kommit till St:Nicholas och där såg vi till att fylla på våra vattenflaskor eftersom vi inte visste när vi skulle komma till bebodda trakter igen. Vägen GC-606 är föga lätt att hitta – det är en grusväg till att börja med. Sedan blir vägen lite bättre – men den är smal och slingrig längs en bergskant.

Valley of tears kallas dalen mellan St:Nicholas och Artenara. Jag skulle säga att det är moder jords verk med mäktiga berg och rå natur. Det ekar om man ropar för att det är så öde och det är svårt att veta om någon skulle hitta en liten cyklist som råkade trilla över bergskanten… det är öde. Och det känns just som att det finns en risk att trila över bergskanten – eftersom vägen bara leder uppför, ibland ruskigt brant.

På bilden ovan syns ”väggen”, som är typ det brantaste man kan cykla på Gran Canaria. Dagen till ära cyklade vi inte uppför där – vi körde runt för att få distans snarare än stumma ben efter en monsterklättring. Men förra året antog jag mig utmaningen och det är enda gången jag inte vågat stanna cykeln i rädsla av att rulla bakåt. True story.

Även fast vi inte körde uppför väggen hade jag en tuff dag, kanske min jobbigaste på cykel någonsin. Veckans timmar på cykel börjar väl ge sig till känna i mina ben och vore det inte för att mina lagkamrater lurade mig med diverse knep/vita lögner – ”vi har tagit mer än hälften av alla höjdmeter nu”, ”det är bara två kilometer till upp!”, ”det finns cola bakom kröken!” – hade jag haft det ännu tuffare. Det är dock coolt att benen pallar så mycket mer än vad skallen tror ibland och vilken energi en klapp på axeln eller ett par snälla ord kan göra för humöret (och farten!).

Vägen mellan Artenara och Tejeda är helt fantastisk. Fin asfalt, ball utsikt över massa berg och vacker natur. Denna rekommendras varmt, även för ett trött huvud (som helst stirrar in i cyklisten framförs häck – vilket var fallet för mej).

Vi tog oss upp på cirka 1500 meters höjd efter åtta mil och just 3000 höjdmeter. Åtta mil i Sverige är ju typ en uppvärmning för en svensk cyklist, men distans i de här bergen säger verkligen ingenting. Efter vi firat att dagens klättringar var klara rullade vi ner till Aycata och skålade i cola (världens godaste! Guld!) innan vi rullade hem över Mogán.

Vi fick strax över sex timmar på klockorna, vilket var mest glädjande eftersom det innebar att vi inte behövde skarva för att lyda träningsschemat! Det var ett sargat med nöjt gäng som hetsåt tacos iförda cykelkläder (för hungrig och trött för att duscha innan käk!) den kvällen.

Antal kommentarer: 4

Anki

Låter som ett underbart pass! 🙂
Längtar verkligen till min planerade cykelresa till Italien i vår när jag läser dina inlägg! 🙂


Tigern

Det där är så himla läskigt. Sitta på en cykel som väger 7,5 kg med supersmala däck och fara nedför branta backar i en himla hastighet. Jag tänker på den hemska olyckan med dödlig utgång som skedde i franska Alperna ner mot Medelhavskusten. En svensk journalist som älskade cykling. Sista sträckan på tävlingen som jag inte minns namnet på.

🙁

Ni måste ha lite säkerhetsmarginal när ni far nerför sådana branta backar, men det har ni väl, n’est-ce pas?


Ingrid Kjellström

Roligt att höra! Hoppas att du får en bra resa till Italien!


Ingrid Kjellström

Vi tar det lugnt nerför Tigern. Inga svenska tävlingar körs nerför serpentiner så det finns ingen anledning att hetsa på nerför!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vilodag och deffning på läger!


Efter några dagars malande i bergen var det igår dags för en lugnare runda. Det passade mig utmärkt eftersom jag redan från första tramptaget kände mej som en snigel som slemmade ner vägen bakom mej – så fruktansvärt seg! Vi styrde kosan mot Maspalomas för deras genuina glassbar (utmärkt mål på en återhämtningsdag). Skönt att ”man inte kan cykla för långsamt” på lugna dagar, annars hade jag blivit avhängd i första stigningen.

Jag älskar att vara på Gran Canaria på träningsläger, men om man ska tjura över något är det faktumet att det inte finns många kilometer av ön som saknar lutning. Att köra ett lugnare pass är svårt eftersom man måste tugga backe i stort sett varje riktning. Efter att ha sett snubbar som kör damcykel med 10 kg packning och sandaler på fötterna har dock ”krypfart” fått en ny innebörd för mej.

Efter 80 minuters fincyklande var vi framme i Maspalomas och jag var då vargahungrig sen typ en timme tillbaka. Även om jag några timmar tidigare var proppmätt från en gigantisk frukost. De fem timmarna i bergen från föregående dag måste ha planterat en mask i magen på mej.

Förra året när jag var här tänkte jag deffa på lägret. Liten och lätt ska man vara när man cyklade i berg hade jag hört. Första dagen skulle jag vara lika hård som elitkillarna vi hade sällskap med och drack bara en svart kaffe och åt en isglass efter en klättringarna. Efter cykelpassen åt jag äggmacka och drack proteinshake när mina polare åt nutellamackor och vingummi. Jag var väl lite hungrig hela tiden men tyckte ändå att jag käkade lite mer än vanligtvis hemma, det borde väl räcka? Man blir ju tjock av kolhydrater…

Tji fick jag för att ”försöka vara duktig”. Cirka fem dagar in i lägret gick det åt pipsvängen och jag cyklade in i väggen rejält. Efter en hård stigning, ökända ”Dödens dal” på mitten av ön (bild ovan), kunde varken mina ben eller mitt huvud bära mig längre. Jag kunde inte cykla snabbare än kanske 3 km i timmen och tårarna slutade inte rinna. Jag ville bara dö eller ta en buss hem (men det gick inga bussar för vi var ute i öknen…). Vore det inte för min goda lagkamrat Sara Penton som stoppade en bil med några locals och tiggde åt sig bananer som hon kunde mata mig med skulle jag antagligen ännu legat kvar uppe i bergen!

Sen den smällen, blodsmak i munnen och en kropp som hatade mig har jag skärpt till mig. Jag har lagt på mig några kilon under det här året – både på grund av den schwesiska studentdieten (ost och öl) men även för att jag slutat bryta ner min kropp och gett den energi så att den kan bygga muskler istället. Man kan räkna på watt och sånt och rent matematiskt är det givetvis en fördel att vara liten och lätt i bergen, men om man inte har energi i kroppen är det inte kul. Därför har jag roligare när jag cyklar berg i år – att vara mätt och ha starka ben äger!

På ett träningsläger är det i princip omöjligt att täcka sitt energibehov – bergen suger energi och att öka träningsmängden plötsligt sätter fart på kroppens förbränning. Då är det viktigt att vara snäll mot kroppen och tacka den för att den hänger med och ge den energi. Socker och kolhydrater är kroppens kompis – bränsle! Proteinpulver kan man käka när man ”bara gymmar” hemma i Sveruge. Sedan ska jag inte sticka under stol med att det är gott att kunna svulla i sig allt man blir sugen på för en gångs skull. Nom nom!

Summa summarum: inte deffa på träningsläger! Det är ännu vinter och hemma i Schweiz håller vi fast vid att då ska man vara i ”wintershape”. Liten, lätt och snabb hör sommaren och tävlingssäsongen till! Därför fikade jag så mycket under den lugna dagen igår att mina vänner nästan fick putta mig upp för backarna på vägen hem.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Distans i bergen på Gran Canaria


Idag var det dags för fem timmars distans för samtliga ur CK08 Ride of Hope. Detta rykte hade spridit sig runt på ön och när jag kikade bakom axeln efter någon timmes rull från Mogán till Playa del Ingles hade vi plötsligt fördubblat klungan från när vi körde hemifrån.

Givetvis ville allehanda snubbar på ön ligga på fin tjejrulle. Can´t blame them – mina lagkamrater är snygga bakifrån!

Från Playa del Ingles körde vi upp mot Fataga, San Bartomolé och Ayacata, vilket jag skulle tro är en av de mest välkända klättringarna på ön. Det är en lagom behaglig stigning som går mycket upp och lite ner. På ett ställe kan man se kameler men mest kan man se berg som är fina men långt borta i fjärran (vilket är jobbigt eftersom man vet att de ska bestigas).

Vi kom till en fin utsiktsplats där det givetvis skulle plåtas (och hämta andan). Jag måste säga att jag tycker att vi matchar bra med bergen i bakgrunden!

Efter några dagars shitty shape/biverkningar av en gammal förkylning började jag äntligen känna igen mina ben igen. Det var roligt att klättra – benen och skallen var på plats även om svetten dröp. Detta gjorde mej upprymd till den grad att jag trampade på så hårt att jag fick en junior/PB-rand kryddad med lite blod på köpet. Nej jag minns inte hur det gick till, men jag bjuder på den!

Jag har sagt det förut – men sällskap i bergen är guld värt. Alla i gruppen trampade på i sin egen takt och kände sig växevis starkare och svagare. De som hade extra krut i benen och nådde stigningarnas toppar först cyklade ner för att heja på den som låg sist uppför. Snacka om solidaritet!

Vi fikade i Ayacata och alla drack Cola som att det vore en skänk från ovan. Nästan värt att svettas floder i bergen för att få njuta så mycket av socker!

Fem timmars cykeltid och cirka 2000 höjdmeter bestegs idag. Riktigt bra jobbat av samtliga i laget! Hur långt cyklade vi då? Gissa! Tjusingen med att cykla i berg är att hastighet och sträcka blir mindre väsentliga siffror i sammanhanget – det gillar jag.

Antal kommentarer: 2

Patrik

Jag gissar på 9-10 mil!

Jag kom 7,7mil på 4h och 2300 höjdmeter i norge i somras, och ni cyklade säkert snabbare än mig 🙂

http://www.strava.com/activities/69205761


Ingrid Kjellström

Bra gissat! Det blev ca 10,5 mil. Höjdmeter äger över tillryggalagd sträcka skulle jag säga!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inte alltid så kaxig i backarna!


Jag fortsätter att nöta på i backarna på Gran Canaria och tänkte börja med att bjuda på ett av mina inte så stolta ögonblick (för att ni inte ska bli för advunsjuka på det faktum att jag bygger cykelbränna när de flesta av er andra tuggar på i ett grått Sverige):

Bilden ovan föreställer när jag kör en timmes klättring i ett värmehål. Platsen är upp från St:Nicholas på norra sidan av Gran Canaria. Svetten dröp och mjölksyran stod mej upp till öronen. Jag stängde av min garmin för att slippa se hastigheten (krypfart) och pulsen (skyhög). Nej, det var inte ”Ingrid shit va kul det är att cykla i berg” där och då – det var ”Ingrid ta mej hem till en kall cola!”. Ibland är man inte så kaxig alltså.

Men vet ni, man kommer ju alltid upp för backarna! Varje tramptag tar en närmare toppen och det finns ett speciellt framgångsrecept som vinner över de flesta andra: bra sällskap! Det kan verkligen få minutrarna av mjölksyra att kännas kortare än när man bara lyssnar på sina egna flåsande andetag. Jag har förmånen att ha en av mina bästa cykelpolare med mej nere på ön – utmärkt när mitt eget träningsschema inte matchar med lagkamraterna i CK08 Ride of Hope.

”Asså det här blir ett rullpass för mej, jag har bara 60% av maxpuls”, hojtade Andreas glatt när jag flåsade som att jag hyperventilerade i backarna. Men jag bjuder på den – kul att en kompis kan få känna sig stark när jag var weak.

Och när jag kommit upp för backkrönet var jag typ såhär nöjd som på bilden ovan. Eufori! Jag var förkyld förra veckan och hoppas att jag nu trampat ur skiten och lämnat den på andra sidan berget!

Vägen hem från klättringen efter St:Nicholas till Mogan är nämligen behagligt böljande utför och på ett ställe finns en oas med en snubbe som står och pressar apelsinjuice. Perfekt att kyla ner sig med!

I övrigt rekommenderar jag att cykla till St:Nicholas om man befinner sig på ön. Det är inte alls lika turist-plastigt som övriga delar. Det finns inga menyer på svenska och det går rykten om att kidsen i byn kan kasta apelsiner på cyklister. En upplevelse utöver det vanliga turistgnaget!

Antal kommentarer: 3

Petter Eiring

Jag mötte er och hejade på er när ni var på väg tillbaka från St Nicholas! Det var en tuff stigning.


Ingrid Kjellström

Jaså var det du på mtb kanske?? Kul att du kände igen oss!


Petter

Nix, det var inte jag på mtb. Men det spelar ingen större roll. Jag hade Roberto Vacchi-kläder och racer…



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in