Bästa pendlarhojen!


I några dagar har jag nu pendlat på en traditionell ”herrcykel” – 7 växlar, stålram och tung som sjutton. Jag avskyr det! Man är som ett segel i vinden med den upprätta sittställningen och vid motvind känns det som det går bakåt. Backarna ska vi inte tala om! All den fart man har på platten är som bortblåst så fort man angör backen och sen är det bara ett elände att ta sig uppför – det känns som inget händer och man kommer aldrig framåt. Min pendlingstid till jobbet ökar med 8 – 10 minuter – det känns som en evighet.

Tacka vet jag min cykelcross – det är bästa pendlarhojen!

Eller…

Vänta nu ett tag!

Den gammal trotjänaren – stålhästen – som jag harvat på i några dagar nu älskade jag ju för 15 – 20 år sedan. Vad är det som har hänt? Kan kärlek gå över bara sådär? När jag senast pendlade på den gamla trotjänaren hade jag cirka 5 kilometer till jobbet. Nu cyklar jag cirka 30 – 40 kilometer om dagen – och det är ingen rolig cykelupplevelse på stålhästen. Så det är mitt cyklande och längden på sträckorna jag cyklar som har ändrats – och då ändras uppenbarligen synen på vad som är ”bästa” pendlarhojen. När jag tänker efter har jag genom livet pendlat på alla möjliga typer av cyklar: traditionell ”herr- och damcykel”, mtb, hybrid, racer, cykelcross, vikcykel och korta perioder med lastcykel. 

Så den bästa pendlarhojen är kort och gott den som löser dina behov på det sätt du vill att den ska göra det. Och för mig – i det stadiet jag är i livet – passar en cykelcross bäst. Det är en bekväm, lätt och robust cykel. En cykel med bra komponenter och med möjlighet till skärmar som skyddar mig och cykeln på ett bra sätt. En cykel med ett utbud av växlar som klarar av topografin, som klarar av att frakta cykelkärra och som fungerar att forcera snö med. En cykel med bra bromsar som fungerar i alla lägen och en cykel som jag kan ha dubbdäck på. En cykel som är lätt att anpassa efter min kropp och erbjuder olika sittställningar. Den löser de behov jag har i livet just nu på ett bra sätt. Och den gör det på ett sådant sätt som innebär att jag ofta har ett leende på läpparna – cykelglädje är en viktig del i mitt cyklande.

Stålhästen då? Den står i normala fall i cykelgaraget på jobbet. Jag har den som ”tjänstecykel”. För ärenden i innerstaden, det vill säga för korta resor på kanske 1 – 5 kilometer. Den är helt suverän för den uppgiften – man glider fram i staden. Fast jag skulle gärna slippa fotbromsen, en styggelse att inte alltid kunna få pedalen i ”rätt” läge.

 

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 1

Anders Andersson

Fotbromsen är perfekt för de korta resorna när man ofta har otympligt bagage som måste hållas i med ena handen, en känslig affisch, en ritrulle, en tavla… om man har en kasse hängande på styret, ett par 5 m långa plankor som vilar mot styret, när man behöver ena handen till att hålla i en cykel med punka som ska rullas hem etc etc. betydligt oftare än man tror. Så dissa inte den. Saknar den ofta på min egen krosscykel.



Den obotlige alkoholisten – hur gick det?


Det gick åt skogen. Absolut ingenting blev bättre. Tvärtom – allt blev sämre – alkoholismen förvärrades kan vi säga. I februari 2015 skrev jag inlägget: Staden – en obotlig alkoholist. Inlägget handlade om hur staden planerade nya bostäder och som en konsekvens av detta skulle ett pendlingsstråk för cykeltrafiken bli parkeringsplats för bilar. Nu är bostadsbygget klart och vi kan nu cykla sträckan och uppleva hur det blev. Jag kan konstatera att för cykeltrafiken blev ingenting bättre – tvärtom – allt blev bara sämre.

Jag skrev i inlägget att cykelvägen skulle bli parkeringsplats och så här ser det nu ut:


Den tidigare cykelvägen blev parkeringsplats. När inflyttningen är klar blir det parkerade bilar både till vänster och höger.

Här ska nu cykelpendlare, barn till/från skolan och andra som cyklar trängas med bilförare som ska backa in-/ut från sina parkeringsplatser, bilar som lastas, dörrar som öppnas och människor som går till och från fordonen. Vidare kommer också sopbilen köra in här och den kommer vända och backa på området för att kunna tömma sopstationen:


För att komma åt denna sopstation kommer sopbilen behöva vända och backa på pendlingsstråket för cykeltrafiken. Kanske inte så smart utformning när man tänker på den ”dödande vinkeln” och att tunga fordon är överrepresentation i dödsolyckor med cyklister. 

Jag skrev också i inlägget 2015 att parkeringsplatsen skulle klassas som x-område. Det är alltså fastighetsmark – som ska vara ”tillgänglig” för cykeltrafik. Och fastighetsägaren bestämmer helt villkoren för denna ”tillgänglighet”. Så nu är här gångfartsområde:


Här ska du nu cykla i ”gångfart” och du har väjningsplikt mot gående – på ett pendlingsstråk

På ett pendlingsstråk – mitt ute på sträckan av stråket – där ska du alltså cykla i ”gångfart”. Där det fanns alla möjligheter att göra en acceptabel cykelväg enligt cykelplanens standard och bygga bostäder – det råder så att säga inte utrymmesbrist här ute i ytterstaden. Men staden valde en annan väg – parkeringsplatser framför cykelväg. Jag vågar lova att fastighetsägaren inte kommer sopsalta parkeringsplatsen vintertid – det kommer istället vara en helt annan och lägre standard. Ett annat löfte jag också vågar komma med är att inom kort, när de boende som parkera här ser cyklisterna ”fara fram som dårar”, då kommer vi också att få erfara stenar, betonggrisar och bommar på platsen. Allt för att staden valde att göra parkeringsplats av pendlingsstråk. Det är inte särskilt klokt om man påstår sig satsa på cykeltrafik. Än mindre är det klokt att göra x-område av viktiga cykelstråk – då tappar man nämligen kontroll och rådighet – vi gör till exempel inte x-område av trafikleder och viktiga gator. Men inte ger staden upp för det, de har så att säga inte lärt sig av läxan – inte nyktrat till. De fortsätter på inslagen väg att göra x-områden av viktiga cykelstråk och kommer även göra så med ett annat pendlingsstråk, i en annan del av söderort. Där det också ska byggas bostäder. Också på denna plats måste cykeltrafiken väck – för biltrafikens skull

I planbeskrivningen från Stadsbyggnadskontoret för de nu byggda husen visades denna bild:


Ramper på var sida om cykelvägen och en tämligen rak cykelväg

Vi ser hur det andra pendlingsstråket, stråket som blev kvar, har en tämligen rak linjeföring i planbeskrivningen. Vi ser också att det är ramper på var sida om cykelvägen. Så att fordonsförare som korsar cykelvägen gör det med låg hastighet, blir uppmärksammade på att de korsar en cykelväg och har väjningsplikt. Cykelvägen blev varken rak eller med upphöjda ramper när den nu är klar. Cykelvägen blev en hackig och slingrande orm utan några säkerhetshöjande ramper:


När nytt möter gammalt är det inte så noga att det blir med funktionell linjeföring, att det blir säkert, att det blir tydligt och att det blir bra. Det är ju bara en ”trafikled” för cyklister – det prioriterade trafikslaget i staden. Men tur att vi då har en färgglad pollare i förrådet som kan ställas ut när utformning och genomförande brister. De som cyklar kan ju alltid ”ta det lite lugnt och visa hänsyn…”


Här skulle cykelvägen vara upphöjd, genomgående och med säkerhetshöjande ramper på var sida om cykelvägen – det blev… ingenting


Kanske var inblandade i projektet inspirerade av cykelslangen i Köpenhamn!

Detta är ett av söderorts största pendlingsstråk. Staden själv jämför dessa stråk med biltrafikens trafikleder och huvudgator. Ser vi någonsin nybyggda trafikleder utformade på detta sätt? Eller att staden gör x-områden och gångfartsområde mitt på en kort sträcka av trafikleder och huvudgator? När detta bostadsområde planerades så sa gällande översiktsplan så här om hur cykeltrafiken skulle hanteras i den växande staden:

”… planeringen måste skapa en stadsmiljö och en struktur som stödjer en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik, främjar gång och cykel och som leder till att användningen av bil begränsas.” (s 8)

”En grundläggande utgångspunkt måste vara att behandla cykeln som ett transportmedel, inte som lek eller rekreation. Det innebär bland annat att se till arbetspendlarnas behov under olika årstider och till behovet av säkra cykelförbindelser och parkeringsmöjligheter.” (s 21)

”Inrikta planeringen på ökad rörlighet för gående och cyklister. Gående och cyklister ska ges goda förutsättningar i hela Stockholm. Detta förhållningssätt ska vara en grundläggande utgångspunkt i planeringen för de samband och kommunikationsstråk som pekas ut i denna översiktsplan.” (s 21)

”De gemensamma målen är att ny stadsbebyggelse ska bidra till en mångsidig urban miljö där det är mer lockande att promenera och att använda cykeln för vardagsresor.” (s 42)

”Möjligheterna att röra sig i staden till fots eller med cykel på ett tryggt sätt ska vara en central utgångspunkt för planeringen.” (s 45)

Undra om staden kommer gör någon uppföljning och utvärdering av detta projekt och studerar hur måluppfyllelsen blev vad gäller dessa fina ord om cykel. Jag tror inte det. Den obotliga alkoholisten kommer sannolikt ragla vidare i sitt fyllerus…

Någon hundra meter söderut på detta pendlingsstråk har Trafikkontoret nyligen byggt en ny cykelväg – längs Gamla Huddingevägen. Med den standard som ska råda enligt Cykelplan 2012:

Vi kan enkelt konstatera att det råder en viss skillnad i standard mellan dessa två sträckor – det är som två skilda världar – ändå är de byggda under samma tidsperiod och utifrån samma politiskt beslutade styrdokument. På platsen med de nybyggda husen vet jag inte vilka styrdokument projektet utgått från – jag hittar inget stöd i aktuella styrdokument för slutresultatet. Det är för att sammanfatta det ett minst sagt uselt hantverk som är utfört på platsen – både vad gäller planeringen, utformningen och utförandet av cykelinfrastrukturen. Men det är väl bara för staden att lägga in detta nybyggda och bristfälliga avsnitt i framtida planer för en ombyggnad och upprustning. Det är ju exakt vad planarkitekten i ett annat projekt föreslår – bygg först dåligt, kom sedan tillbaka och bygg bättre – det känns kanske inte som ett ansvarsfullt agerande och att hushålla väl med våra gemensamma medel. Men vad vet jag…

Relaterade länkar:

Antal kommentarer: 3

Mia

Jösses så himla dåligt. Min 5-åring skulle rita en bättre och rakare cykellösning än den vi ser här. Vad tänker inblandade på? Har de inte en större yrkesstolthet än så här? Går de från detta projekt nöjda med vad de åstadkommit? Och ”staden”, de som ska ta emot denna skapelse, är de nöjda med vad de fått? Har de fått ett bidrag, en cykelinfrastruktur enl den standard de önskar och beslutat om. En standard som enligt målen ska leda till ökad och säker cykling? Den standarden ser alltså ut så här? Nej det vet vi att den inte gör. Det är som du skriver så jäkla ”uselt”.


Felix Reychman

Var det inte så att den sk Cykelmiljarden användes till lika stora delar att försämra cykelinfra som att förbättra den? Och när man nu först byggt såhär ruttet, har man ju något lättillgängligt att trycka in cykelmiljarden i, så att man, till slut, kanske nästan har det man borde haft från början, i den helt vanliga budgeten. Eller…
Men vi andra är inte mer förvånade än du.


Anders Andersson

Mia. De som har byggt bor inte här, utan är här för att tjäna lite välförtjänta pengar innan de åker hem igen. De orkar inte bry sig om hur det blir, i ett oförståeligt land fullt av dubbla budskap, där ansvaret passerar genom så många led att alla alltid kan skylla på någon annan.




Att sprida glädje


Detta lilla reparationskit har jag nästan alltid med mig när jag cyklar. Inte för att det händer särskilt mycket med mina cyklar när jag är ute. Det blir en punktering med några års mellanrum. Den stora nyttan och glädjen med kittet har kommit genom att hjälpa andra som fått problem med sina cyklar. Fler gånger om året händer det att jag stöter på andra som fått problem. Oftast har det gått att fixa. Varje gång har jag mötts av en glädje och stor tacksamhet – även de gånger det inte gått att fixa problemet! En gång blev jag till och med bjuden på finfika!

En härlig känsla att kunna hjälpa andra och vi skiljs alltid med ett leende på läpparna. Det är en underbar dimension med att cykla!

Antal kommentarer: 2

Gunnar Svanberg

Härligt!
Jag har samma beteende. Bara för ett par veckor en fick jag chansen att ge min reservslang till en stackare med andra punkan för dagen. Han fick den med uppmaningen ”pass it forward”.


Annika Andebark

Verkligen! Har funderat mycket på det här med att sprida glädje. Därför började jag blogg och vLogga om cykling. Nu har vi utvecklat det ett steg till och publicerat första inlägget på http://www.cyklat.se. Skulle du kunna tänka dig skriva något inlägg för den sidan? Skicka mig ett mail så berättar jag mer.



Trafiksäkerhet för bilister blir trafiksäkerhetsfara för cyklister


Trafikverket och kommunen ville förbättra trafiksäkerheten för bilister genom att sätta upp en fartkamera. Då beslutade de sig för att sätta upp fartkameran i cykelbanan. Så ökad trafiksäkerhet för bilister är försämrad trafiksäkerhet för cyklister. Det var väl inte så lyckat tycker jag. Och detta av en kommun som prisats för sitt cykelarbete.


Fartkamera på väg att monteras i cykelbanan. Foto: Pär Båge

Kommunens svar på varför stolpen står i cykelbanan gör mig bekymrad:

Fartkameran måste stå där av ”tekniska orsaker” enligt Trafikverket. Och de ser inga trafiksäkerhetsproblem för de som färdas på cykelbanan.

Låt oss bena ut detta:

1, Kameran, stolpe och fundament måste inte alls stå i cykelbanan. Det finns alltid en annan lösning om man anstränger sig. Varför den står där är för att detta är en standardlösning som används på många platser, det vill säga det är den billigaste och enklaste lösningen. Men inte den enda lösningen. Men andra lösningar kräver lite större insatser och andra tekniska lösningar – och kostar då mer pengar. Enklare och billigare är då att ställa kameran i cykelbanan. Det är ju inget trafiksäkerhetsproblem med stolpar i cykelbanor. Eller…

2, Väg- och transportforskningsinstitutet och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap visar i sina studier om cykelolyckor att brister i cykelinfrastrukturen, som exempelvis stolpar i cykelbanor, utgör en påtaglig del av landets alla cykelolyckor. Det kan till exempel gå så här illa:

Placerar man stolpar ”olyckligt” sker olyckor – så enkelt är det. 

Självklart finns det riktlinjer för placeringar av fasta föremål i anslutning till cykelbanan. Bland annat i skriften GCM-Handboken. Som Trafikverket och Sveriges kommuner och landsting tagit fram. Riktlinjerna finns där för att uppnå grundläggande funktioner på cykelinfrastrukturen, till exempel vad gäller säkerhet. För det är ju ingen lek vi håller på med. Det är kött och blod och människors säkerhet och hälsa. Utdrag ur GCM-Handboken angående placeringar av bland annat stolpar:

0,6 meter från cykelbanan, helst 1 meter – inte i cykelbanan. Men kommunens och (?) Trafikverkets bedömning är att ställa stolpen i cykelbanan inte är något trafiksäkerhetsproblem. Stick i stäv med deras egna rekommendationer och känd kunskap från forskning om cykelolyckor – de kan och vet bättre än forskning, råd och riktlinjer.

Tittar vi sen runt i Stockholms län upptäcker vi fler platser där Trafikverket ställt fartkameror i cykelbanan, som här på Gudöbroleden:


Ännu en fartkamera i cykelbanan, kanske inte så enkel att upptäcka i mörker. Foto: Mats Ohlson

Det är märkligt detta med stolpar i cykelbanan. Ibland är de inte ett trafiksäkerhetsproblem enligt vissa och ibland är de det. Som här, när Trafikverket byggt en helt ny cykelbanan i norra Stockholm:


I cykelbanans ena körfält står det stolpar, som det gör på Saltsjöbadsleden och Gudobroleden. Artikel i Metro


Stolpar = stor olycksrisk för cyklister.

Då var stolpar i cykelbanan ett säkerhetsproblem och tämligen omgående togs de bort och placerades på lämpligare ställen. Och vips så blev både framkomligheten och trafiksäkerheten bättre för cykeltrafiken.

Ett systematiskt och framgångsrikt trafiksäkerhetsarbete kan aldrig grundas på dessa ad-hoc lösningar där tyckande, åsikter och billigaste lösningen får fälla avgörande. För att nå framgång gäller det att använda forskning, kunskap, råd och riktlinjer. Och att hela tiden samla ny kunskap och utveckla råd och riktlinjer. Än så länge har jag inte funnit någon forskning eller råd och riktlinjer som säger att det är lämpligt och en trafiksäkerhetsförbättrande åtgärd att ställa stolpar i cykelbanan – av den enkla anledningen att det är det ju inte – det förstår min 9-åriga dotter. För att nå framgång i trafiksäkerhetsarbetet är det ju också avgörande att alla trafikslag omfattas av nollvisionen och inte som Trafikverket ständigt gör – sätter cykeltrafiken på undantag.

Vi kan se detta exempel. Stolpar med vägmärken, kameror och annan teknisk utrustning behöver inte placeras i cykelbanan. Det finns alltid andra lösningar. I detta fall krävdes att en politiker pekade med hela handen och en engagerad förvaltning – det går om man vill


Det går alltså att hänga skyltar, kameror och annan teknisk utrustning på en arm över cykelbanan – det finns alltid en annan lösning. Foto: Martin Söderlund Ek

Men som sagt, det krävs att man vill och anstränger sig lite. Vilket vi alltid gör när det gäller biltrafiken – för inte är det ofta vi ser stolpar i körbanorna – det skulle inte gå så bra då. Då väljer vi att följa riktlinjerna. Då är människors säkerhet och hälsa viktig. Det är märkligt att vi slutar se det på det sättet när det gäller människor som cyklar – då är det inte lika viktigt, då bryr vi oss inte lika mycket. Då kan svaret bli: ”de har väl ögon och styre”

 

Relaterade inlägg:

Antal kommentarer: 7

Staffan Palm

Fascinerande att fartkameran inte ens kan stå utanför den heldragna linjen, till skillnad från den höga lyktstolpen som står precis intill räcket längre bort i bild. (Den borde för övrigt ha reflexer då den syns dåligt.)


Krister Isaksson

Staffan, det beror säkert på att kamera och radar i denna utrustning måste stå på visst avstånd, vinkel och höjd från körbanan. MEN, om det inte fungerar att ställa den så på platsen får man ju ta fram en annan utrustning som kan placeras annorlunda. T ex i portal, som man gjort i Södra Länken – det finns ALLTID en annan lösning. Men den kräver lite mer av inblandade och kostar sannolikt lite mer än den standardlösning vi ser på denna plats.


Mia

Haha, kan man annat än skratta åt eländet? Här sitter alltså yrkesmän, som aldrig skulle komma på tanken att sätta stolpar i körbanor och gör exakt det i cykelbanor. Detta trots att det finns forskning, studier och kunskap om hur olämpligt det är. Lika olämpligt som i körbanan verkar det som. Men ändå ser vi detta upprepas gång på gång. Det är ju för sjutton tragiskt, här bygger kommunen en fin och funktionell cykelbanan med god standard. Det går något år, sen väljer de att ställa en stolpe i cykelbanan. Hur tänker inblandade? För bygger vi bra – sen förstör vi! Som du tar upp, det finns annan teknisk lösning om man vill ha en fartkamera här. Men då måste man anstränga sig lite mer och använda lite mer pengar, då är det enklare och billigare att ställa den i cykelbanan. Häpnadsväckande och samtidigt så avslöjande att när det kommer till kritan så tvekar man inte att ännu en gång sabba cykelinfrastrukturen – till förmån för biltrafiken. Trots att det inte behövs.


L.S.

Jag hör till dem som har kraschat in i en stolpe (Ulvsundavägen i Bromma). En mörk, dimmig morgon smälter en grå lyktstolpe utan reflexer in väldigt bra i grå asfalt…
Klagade hos kommunen, fick svar att detta skulle åtgärdas och att omfattande förbättringar för cykeltrafik är planerade för den sträckan.
Det var ett par år sedan, och vad hände?
Tja, fortfarande fem stolpar i cykelbanan på kort sträcka, och numera kantrat med vägarbeten som tar upp cykelbanan och dessutom informerande skyltar om vägarbeten för bilisterna – som placerats mitt i cykelbanan.
Hade lättare köpt det ifall de nämnda vägarbeten faktiskt varit de utlovade förbättringarna. Men det är istället ledningar som grävs upp just nu.
Förbättringar/försämringar? Det verkar vara rätt utbytbart i kommunens värld när det gäller cyklismen.


Peter Zethraeus

Borde väl gå att sätta stolpen till vänster om linjen och lägga en 90 graders vinkel höger x meter upp och få kameran på exakt samma ställe som med en en rak stolpe med placering som på bilden? Inte raketforskning.



Tack och grattis Daniel Helldén!


Under dina fyra år som trafikborgarråd tog Stockholm viktiga och avgörande tramptag för att bli en riktig cykelstad. Viktiga principiella beslut så som att omfördela gatumark fattades. Parkeringsplatser och körfält omvandlades till cykelbanor. Standarden på cykelinfrastrukturen höjdes – framkomlighet och säkerhet för cykeltrafiken måste få kosta det som den behöver kosta. Sopsaltning utökades (som Per Ankersjö införde). Det som jag också uppskattat mycket och som imponerat på mig är att du är tillgänglig – det har gått att få tag på dig, att föra en dialog och många gånger få återkoppling.


Spaden i marken inför bygget av cykelbanorna på Långholmsgatan

Så kom då i dag det mycket glädjande beskedet:

Du och din trafikrotel fortsätter fyra år till som trafikborgarråd! Det är mycket lovande för cykeltrafikens fortsatta utveckling i Stockholm.

Lycka till framöver!

Antal kommentarer: 2

AL

Goda nyheter=)
Känns ibland som om infrastrukturen för cyklister går alldeles för långsamt framåt, men att den går framåt öht beror på enskilda modiga personer som vågar ta strid mot konventionerna och billobbyn.
Idag har vi ändå en del sträckor i Stockholm som håller hög kvalitet och ger god framkomlighet. Det fanns inte alls när jag började cykla för knappt tio år sedan.


Tim

Bra jobbat Daniel!!