Blogg

Avhängd, smutsig och glad


De senaste veckorna har jag ägnat mig åt sådant som jag tycker är läskigt och asjobbigt. Jag har cyklat MTB och CX. Smutsat ner mig. Trillat och fått skrubbsår. Haft maxpuls under längre tid än någonsin förr.

Det började under Hacksta XC, en cross country MTB tävling i Åkersberga. 14 km med ca 600 höjdmeter, upp och ner för en gammal soptipp. En kompis lurade dit mig genom att säga ”jo men junior herrar kör samma bana dagen innan så det klarar du med!!!”. Jag vet ju om att juniorer hänger av mej i de flesta lägen, men jag tänkte att ja, varför inte.

Blev uppskrämd redan under visnings-varvet av Hacksta XC. Det var branta backar både uppför och nerför, klipphällar, dropp. Att cykla ett varv kändes som ett lagom dagsverke. Under loppet skulle jag köra tre varv till!

Starten gick och jag blev snabbt ifrånåkt från större delen av startfältet och dessutom varvad av Calle Friberg (det var typ när jag såg honom som jag fattade att jag ägnade mej åt serious business). MEN jag körde betydligt hårdare och modigare än vad jag gjort om jag cyklat ensam.

Foto: Karolina Örnstedt

Ett par veckor senare körde jag Gärdescrossen i samband med Velothon Stockholm. Det var min första gång på en CX. (De gånger jag körde CX på grusväg för tre år sedan räknas inte längre – inte nu när jag fattar vad CX handlar om). Vi cyklade runt, runt på en kurvig bana på Gärdescrossen. Det var inte särskilt lerigt eller kuperat. Men jag lyckades ändå blåsa ut både skalle och ben totalt. Det krävs en sådan otrolig uppmärksamhet för mitt huvud att berätta för kroppen att svänga snabbt och smidigt och ibland hoppa av cykeln och ta mig över hinder och helst inte bromsa däremellan. När jag bromsar (vilket jag gör – för ofta) blir det ett igångdrag som benen lipar av. 

Foto: Karolina Örnstedt

Damerna skulle köra 40 minuter. Efter 10 minuter tyckte jag att det var nog. Tröttnade på att höra mig själv flåsa och att ha mjölksyra upp till öronen. Otroligt nöjd med min bedrift efteråt!

Jag blev dessutom inte varvad av Lisa Nordén förrän under sista varvet!

Men det är det mesta i skryt-väg jag kan nämna angående mina meriter inom MTB och CX. Jag kör varken snyggt eller snabbt men jag tar mig an utmaningen och jag älskar det. Jag älskar att man inte kollar hur snabbt det går eller hur långt man kört (hinner knappt slänga en blick på klockan) – siffror är inte relevanta i sammanhanget.

Jag älskar att jag måste fokusera så mycket att jag emellanåt glömmer hur jobbigt det är eller vad klockan är eller hur mycket jag har att göra på jobbet. Jag älskar att smutsa ner mig och känna att jag lever – det är en så fin kontrast till kontorslivet som annars är min vardag.

Jag älskar att 40 minuters träning räcker för att gå hem och lägga sig på soffan och vara nöjd resten av dagen (dvs – det behövs inte 150 km och 5 h loggade på Strava för att träningen ska räknas). Jag älskar att jag inte får svårt att hitta hem om jag blir avhängd. Jag älskar att jag inte bryr mig om jag kommer sist eller blir avhängd – att hoppa över ett hinder med cykeln en gång ger mej en kick som jag kan leve länge på. Och så vidare.

Imorgon, söndag, körs Kompiscrossen på Norra Djurgården. På tisdagar och torsdagar är det träning i Sköndal. Kolla in CXSTHLM på Facebook för mer info om skön träning i Stockholm! Ett tips är även Robin Hedströms blogg här på Bicycling. Killen vet vad han snackar om både när han kör och skriver om CX!


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Emil Johansson om livet upp och ner
  • Grusat ner oss!
  • Snackat med Jonas Bohr om rekordförsöket
  • Kraschat på Mallis 312

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 3

Robin Hedström

Kul att du är igång och har fått blodad tand. Ses på banan!


jonas l

Kul inlägg och roligt när fler hittar CX på riktigt 😀


Katja

Kul Ingrid 😀 CX är bäst, så är det helt enkelt.

/en som också blir glad när jag inte blir varvad av vinnaren förrän i slutet av sista varvet…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tre Berg – bättre än Vätternrundan


Förra helgen provade jag en helt ny ny grej – precis som Bitte Håf körde jag Tre Berg. Detta var nytt i bemärkelsen att loppet är ett helt nytt arrangemang. De har inte satt sig på små hästar – de vill matcha upp till Vätternrundan inom några år. Det var även nytt i form av upplevelse för mig då det var första gången jag ställde mig på startlinjen utan att ha en fartgrupp, typ SubXX, med mig.

Vi kallar oss Sub Hofvet Bonk. Tack alla inblandade! 

Däremot lyckades vi samla ihop ett glatt gäng från olika ursprung – SubXX, Fredrikshof, Team Bonk och Örserums IK. Vi cyklade iväg i den frostiga septembermorgonen utan att ha några som helst mål kring snittfart eller liknande – vi ville bara se oss omkring, prova att stanna och fika i depåer och ha kul tillsammans.

Med medvinden i ryggen gick det riktigt bra att cykla ut ur Skara på fina landsvägar. Rätt snabbt gick det dock upp för mig att det är en stor fördel att köra i fartgrupp med en ledande MC framför. Då slipper man de random cyklister som lever rövare och kör om klungor så att fyra cyklister ligger i bredd på smala små vägar ibland. Jag är en fegis ut i lilltårna och är lite för skicklig på att se potentiella olyckor på vägen framför mig. Men hur sjutton kör folk? Är det värt att gå om en klunga som kör kanske i 32 km/h för att man själv vill köra 33 km/h? Speciellt på små kurviga vägar. Är det värt att visa att man ”har starka ben” och köra om för att sen lägga sig precis framför en klunga som behöver bromsa in bakom?

Jag funderar mycket på vad hen som gör såhär skulle säga till typ sin respektive om de skulle krascha – ”jo alltså dom framför mig körde lite för långsamt och jag ville vara minuten före dom in i Skara så jag körde om även fast det var  bakom en kurva med skymd sikt. Jag hade kunnat bryta ryggen om vi mötte en bil men det kändes ändå värt det”.

Som sagt – jag är kanske lite för pessimistisk i mitt förutseende av olyckor. Ändå tycker jag att man kan tänka efter två gånger innan man hämtar andan och kör om folk åt höger och vänster. Eller när man försöker gå in i okända klungor utan att fråga om lov. Jag kan bli seg i skallen när jag är trött men det går ändå inte att försöka smyga sig in i min klunga obemärkt.

Precis som namnet på racet antyder finns tre berg längs banan. Detta är ett koncept som jag älskar. Att köra hårt uppför och sen chilla på platten (kolla #ridehardfikaharder på Instagram!). Första berget dök upp efter ca 35 km och låg i Falköping. Jag får högre puls bara av ett se ett backkrön framför mig och sprätte på uppför. Kul! Tävlingsledningen hade gjort ett bra jobb med att placera ut många funktionärer som bevakade vägarna och skapade ordning då cyklister körde upp och ner på samma väg.

Foto: Jenny Grip 

Nere på platten igen samlade vi ihop klungan och nu var det inte längre lika tätt med cyklister längs banan. Vägarna var böljande och intressanta att köra på. Vid depå 2 tog vi äntligen rast och jag skulle få dricka kaffe!! Hade jag tänkt. Men tji fick jag – i depån serverades endast kardemummabullar och sportdryck. Jag blev uppriktigt besviken. En lite kyligare dag som det var under racet hade kaffe gjort så mycket för humör och välbefinnande!

Andra ”berget” dök upp efter ca 90 km men jag satt och laddade för det tredje och sista berget – Kinnekulle. Där skulle det enligt utsago delas ut spurtpris inom alla klasser och samtliga deltagares tider skulle klockas. När vi såg Kinnekulle framför oss var det några kids som stod i vägrenen och hojtade att ”nu kommer berget” (riktigt kul med så mycket publik ute på banan!! Hatten av för er alla som ställde upp och hejade). Jag och min bror tände till och körde en utbrytning. Det fanns en Bianchi-hoj i potten!

Trampade på för kung av fosterland uppför och kände mig som ett proffs som körde en utbrytning upp för Alp d´Huez. Efter någon kilometer undrade jag dock varför det inte fanns några markeringar längs vägen som tydde på att det var ett klätterpris i närheten? Ropade till funktionärer och frågade vart backen var egentligen? Boomer – jag hade kört på för tidigt!

Foto: Jenny Grip 

Sur över att jag bränt krut ”i onödan” la jag mig och malde på fram Hällekis där ”Bianchi climb” verkligen började. Blev ännu tjurigare när jag hade ett band av herrar bakom mig som inte ville dra en meter (detta är ett tecken på att jag håller på att bonka). Kanske gav denna ilska mej energi uppför backen – jag körde stenhårt uppför och älskade det. Älskade ännu mer att bli serverad kaffe uppe på toppen!

Jag tror dock att jag drack för mycket kaffe och käkade för mycket bullar för på vägen ner och hem – ca 40 km – mådde jag apa (kan även ha tagit ut mig för mycket uppför.. ca 10 mil cyklade på väg i augusti kan ha spelat ut sin betydelse). TACK till Sub Hofvet Bonk som peppade mig och väntade in mig när jag ville lipa och cykla 23 km/h sista biten in i mål.

Jag vann tyvärr inget berga-pris. Det var en snubbe som körde på ca 8 minuter uppför + några andra som var snabbare än mej (hehe). MEN jag fick en fantastisk dag med mina vänner och det slår alla möjliga andra vinster!

Här skulle jag dock vilja framföra ett litet klagomål till Tre Berg och det är att det inte fanns något pris för damer under tävlingen. Elittjejer fick fightas mot elitherrar under Tre Berg och under GP-loppet dagen innan var tjejernas prispeng betydligt lägre än herrarnas. Hemskt synd och old-school på ett annat bra arrangemang! Hör ni ledningsgruppen i Tre Berg – hade ni fått bilder av tjejer på prispallen spridda över sociala medier hade det gett så mycket bra reklam för er!

I övrigt – bra lopp med rolig bana och upplägg med bergen. Samt lagom längd (183 km) och lagom i tiden (nu får cyklister en anledning till att inte ställa undan cyklarna efter Vätternrundan). Imorgon kör jag Velothon – återkommer om utbudet av fika på det loppet!


Antal kommentarer: 4

Morgan Roslinger

Wow va roligt och va bra skrivet. Jag körde VR2015 och fick en del funderingar då jag aldrig hade kört klunga och hade inte en aning vad det innebar att cykla 30 mil.Inte heller det där med energi åtgången. Men just det där med att köra om och tro att man har vunnit giro Italia eller något. Galet. Nu laddar jag för VR2016 man vill ju få en bättre tid och detta år vet jag ju att kroppen behöver energi för att ta en runt .=)


Bitte

Håller helt med dig om pris till tjejerna, det var verkligen inte så modernt… Och cykeln – ingen tjej hade ju chans på den egentligen.


Håkan

Trevligt skrivet. Och visst är det härliga vägar runt i Skaraborg? När hela TImmersdalas befolkning sitter och hejar på en blir man bara glad! Uppslutning i Falköping var också enorm!


Sven-Erik

Jag slutade med Vätterrundan av mer än ett skäl. Ett av dem var dock att det fanns klungor, mer än en, som tyckte det var värt att köra om en ensam cyklist =mig för att sedan bromsa in. Trots att jag inte snittade 33 så blev det till att köra om dem igen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Att ligga på proffsrulle


I veckan fick jag möjlighet att cykla tillsammans med några kvinnliga proffs i laget Team Tibco. De har sin bas i USA men är just nu på besök i helgen i samband med helgens världscuptävling i Vårgårda – kolla här för mer information.

”Crescent Women World Cup Vårgårda är Skandinaviens enda världscuptävling på cykel för damer. Vårgårda Cykelklubb är också den enda arrangör hittills på damsidan som fått Internationella Cykelförbundets, UCI:s, tillstånd att arrangera två årliga deltävlingar.”

Med tanke på tävlingens höga klass är det en ära för en hobbycyklist som mig att sex av lagets damer anslöt en tidig morgon i norra Stockholm för att visa upp cykling på hög niv堖 både i teorin och praktiken. Laget, tillsammans med några av mina klubbkamrater ur SubXX och ett gäng manliga cyklister, körde 6 mil runt Åkersberga med omnejd. Uppvärmning tre mil följt av depåstopp med fika (man kan ju undra hur vanligt det är att stanna för kanelbulle med kaffe med påtår får någon som är proffs. Snacka om sightseeing i svensk cyklism- och fikakultur).

Därefter rullade vi vidare i något högre tempo och med siktet inställt på Hakungebacken, vilken är en av de längre ”klättringarna” i Stockholmstrakterna. Där finns givetvis ett Strava-segment. Tror ni att proffsen bryr sig om Strava-segment? Nej, inte jag heller. Däremot är det något som ger många motionärer blodad tand. Undertecknad var riktigt otaktisk och tog några längre dragningar precis innan backen tornade upp sig framför oss på vägen (något att skylla på då jag inte är i närheten av att knipa QOM på det där segmentet).

Mellan varven hann jag byta några ord med proffstjejerna. Det är lätt att bli avundsjuk på någon som är stationerad i Kalifornien större delen om året för att cykla och sedan får resa land och rike runt, tillsammans med sitt lag, för att cykla ännu mer. Däremot verkade det inte lika flådigt när en av tjejerna berättade att hon varit utan tandborste och cykelskor i tre dagar på grund av flygplansstrul. Och att hon inte hann se så mycket av till exempel Sverige under denna visit då hon mestadels skulle åka bil och köra race. Plus den eviga pressen över att leverera på cykeln, misstänker jag är rätt oskönt. Men å andra sidan verkade tjejerna i laget ha en fantastisk stämning sinsemellan och jag är oerhört imponerad av de som vågar leva sina drömmar som de och till exempel Sara Penton gör – mot mjölksyra, risken att krascha och med en lön som (i alla fall för kvinnliga cyklister) inte direkt betalar nya diskhjul varje månad.  

Just dyr och uppdaterad utrustning var förresten något som inte nämndes som medel till framgång eller snabbhet som cyklist. Tjejerna fick frågan vad man som en glad motionär skulle investera i för att få mest bang for the bucks – gällande träningstimmar. Att göra en bikefit, jobba med trampteknik och att sova ordentligt var vad de nämnde som viktiga faktorer (läs blogg här för djupare beskrivning). Tänkvärt när det kliar i köptarmen nästa gång!

 I skrivandets stund kör tjejerna lagtempo nere i Vårgårda, det ska gå att följa via SVT Play. På söndag är det sen linjelopp. Om cyklisten Lauren Stephens hamnar i topp 10 blir hon rankad som en av världens bästa 20 cyklister och har goda chanser att köra OS. Jag håller tummarna för dessa brudar och även våra svenska förmågor till helgen!


Antal kommentarer: 1

Björn Eriksson

Det är bara söndagens lopp som kommer att visas, letat men inte hittat något om lagtempot skall visas.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Genom leran till Hawaii!


Att anmäla sig till flera av Sveriges motionslopp kräver i dagsläget en större kapacitet än att genomföra själva loppet. Det vill säga – platserna säljer slut snabbare än vad fingrarna hinner klicka på ”köp” vid anmälan. Jag jublar över alla initiativ till motion, men det är synd att vissa tävlingar är omåttligt populära trots att de inte ens bjuds på banan vid målgång (!). Och andra väl arrangerade lopp får knappt någon uppmärksamhet – till exempel Xterra är ett lopp som ännu inte har hunnit bli en snackis hos uthållighetsidrottare över landet. Xterra är triathlon i terrängformat – cyklingen på asfalt byts ut mot mountainbike och löpningen sker i skogen.

Det här är ingen triathlonblogg men jag hoppas att det finns cyklister som läser det här och som blir sugna på en utmaning till kommande års Xterra. Xterra Sweden gick i år av stapeln i Hellasgården och distanserna påminner om en traditionell olympisk triathlon – 1500 meter simning, 30 km cykling och 10 km löpning. Loppet gick förra veckan och det var något av det tuffaste jag upplevt. Hade ni frågat mig ca 5 minuter in i loppets cykeldel hade jag svarat (pustat) att det var det tuffaste jag genomlidit. Jag är ingen extremt hårdhudad person men jag kan konsten att ånga på.

Synd att den approachen inte riktigt fungerar på mountainbike. Efter det första tekniska partiet ville jag instinktivt kliva av loppet. Det kändes som att jag och min cykel var ett kylskåp som plöjde långsamt fram i skogen. Vid den första nedförskörningen fick en funktionär be mig att kliva av cykeln och gå istället för att hasa ner för stenhällarna.

”MEN BIT IHOP INGRID. Cykla rakt in i och igenom de där hjärnspökena som lurar i dig att du kommer halka på en sten och bryta benen”. Försökte prata förstånd med mig själv och det fungerade relativt bra. Passerade flera personer som hade fått punktering och kände en stor tacksamhet över att min cykel/kylskåpsekipaget ännu vann mark under hjulen. Önskade att jag tränat mer mtb. Varje kilometer i skogen måste motsvara typ en mil på landsväg. Eller mer om man räknar på det fokus och problemlösningsförmåga som fodras när banan blir teknisk. Ni som kör mtb flinar säkert åt mej nu – men ja jag är nyfrälst.

Banan mätte två varv á 15 km och de sista 5 kilometrarna på varje varv hade sugit åt sig sommarens alla regndroppar = det var en leråker. Jag bet ihop och tog sats för att få kraft att ta mig igenom lerpölarna. Lyckades ett par gånger och var otroligt nöjd. Misslyckades några fler gånger och slirade omkull i leran. Blev smutsig som ett träsktroll men slog mig inte alls. Tror det är nyttigt att trilla omkull på cykel, och framförallt i lera, för att lära sig att varken att gå i backen eller bli smutsig skadar.

Tror egentligen att alla skulle må bra av att cykla mtb. Det kräver aktivitet från varje muskel- och hjärncell. Både bra för dem som bryr sig om att träna magmusklerna eller de som vill träna på att vara här och nu. Att bara höra sina egna hjärtslag, hitta bästa vägen fram genom skogen och vinna små bragder igen och igen när man lyckas trampa sig upp för en sten som på håll liknade ett berg.

Prispallen damer tävlandes i age-goup. Foto: Gunnar Eld

Jag är glad över att jag krigade mig igenom, flera andra deltagare tvingades bryta loppet på grund av cykelhaveri eller skador. Länge sedan jag var så trött och lycklig efter ett race. Jag hann aldrig tänka att det var långtråkigt (som jag tror att de flesta kan våga erkänna att tex Vätternrundan är emellanåt) och glädjen över att korsa mållinjen – utpumpad och lerig från topp till tå var otrolig. Tiden jag fick har massa förbättringspotential (!) och ledde fram till att jag vann min age-group 24-29 bland tjejerna. Det är första gången jag hamnar på pallen och det var riktigt oväntat och häftigt.

Jag kvalificerade mig dessutom till Xterra World Championship på Hawaii i november. Hur coolt låter inte det? Köra mtb upp och ner för vulkaner. Kan inte riktigt greppa det själv och det innebär framförallt att jag och min mtb måste bli goda vänner under hösten!

Men hur som helst – Xterra! Sprid ordet. Hoppas att mtb och smuts kan vinna mark och att loppet blir slutsålt nästa år så att jag får tjejer att raca mot!    



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det bästa av en vecka på Mallorca


Jag har precis kommit hem från en vecka på cykel på Mallorca. En fantastisk resa som beskrivs bäst i bild.

Plötsligt rullade man fram på en lätt cykel iklädd kortkort, vilket kändes surealistiskt efter att ha trampat genom slask och snö på en tung cykel under vintern.

Mitt sällskap för veckan var en fantastisk skara cyklister som större delen är medlem i ”Team Bonk”, men även några pinglor från SubXX och David från Örebrocyklisterna. Redan andra dagen gick det som vanligt när Team Bonk kör tillsammans. Den planerade turen söderut från Alcudia ledde plötsligt in på en grusväg – vilket fick en del av gruppen att flina och hylla ”sportgrus”, och andra att hålla tummarna (styret) för att undgå punkteringar.

Vi kom helskinnade ut från grusvägen och nästa pulshöjning under dagens tur bjöd en fårskock på. Kollar ni noga på bilden ovan ser ni hur nära klungan är att få smaka på fårull!


Möjligheten att cykla i berg tycker jag är något av det bästa med att cykla på Mallis. Jag skrev om hur jag hängde av tyskar uppför öns mest kända klättring Sa Calobra här förra året. Det är ju asjobbigt/fantastiskt att Strava finns och svart på vitt talar om för en hur vinterträningen artat sig. Med andra ord var det en sammanbiten trupp som cyklade nerför backen och sedan önskade varandra lycka till, lättade på all ballast, klämde gels och tog sats för att sätta personbästa uppför den 800 höjdmeter långa klättringen. Jag var taggad till tusen i början…

… för att sedan må sisådär på toppen av backen.

Fingrarna skakade när jag senare under kvällen satt och skulle ladda upp GPS-filen på Strava (vilket blir ännu mer spännande då WIFI:t på Alcudias hotell är lika snabbt som ett modem anno-95, speciellt kl 20, efter att alla ätit middagsbuffé). Men tadam! Jag persade med 4,5 minuter på Sa Calobra och var dessutom bara ett par minuter efter snubbarna i Team Bonk! Tack till Annie Thorén som hjälpt mig att styra upp träningen i vinter, jag skyller allt på dej!

Det ska nämnas att David Klasson i mitt sällskap sopade banan och körde Sa Calobra på 30 min 30 s och detta på en alu-hoj i prisklass en bråkdel av min kolfiberpärla. Respekt!

Att smacka ur benen under en 6 timmar lång bergatur lämnar ingen oberörd, därför valde vi att den tredje dagen cykla norrut till fyren Formentor i lite lugnare tempo. Där har det lagts ny asfalt i år – vilket gör vägen till en av de tjusigaste och mest sevärda på ön i min mening!

Under lördagen lämnade vi tjejer snubbarna ensamma och samlades med andra SubXX:or som också var på ön. Ligga på rulle bakom stora snubbar i all ära – men det ÄR något speciellt med att köra med tjejer. Ni som aldrig provat borde göra det! Damklungan körde ner till Fellantix för att fika och sedan skarvade vi österut till kusten och Porto Cristo. 15 mil gick som ett smort – tack tjejer för ett välkomnande tillbaka i den ”ljuvliga världen av belgiska kedjor”.

Givetvis måste man upp på högsta (nåbara) toppen med cykel – Puig Major. Vi avslutade resan med att cykla bergskedjan från söder till norr och suga det sista av allt krut ur benen. Hatten av till alla er fighters som körde in i kaklet in i det sista och som även hetsade mej till att göra det. Det går inte att beskriva hur glad jag är över att få ha ett sällskap som håller humör och tempo uppe trots motvind, bonkningar, pyspunkor, slut på mackor på caféet…

Brorsan och David fick ihop 80 mil på sex dagars cykling (jag körde lite mindre, eftersom jag är en ”liten tjej” som jag gillar att skylla på när bortförklaringarna tar slut) och bilden ovan talar sitt tydliga språk. Det är jobbigt, man orkar inte gå i trappor på hotellet, man blir solbränd, till slut är man så hungrig att man inte orkar stoppa mer mat från buffén i munnen… men det är roligt och det är värt det när man siter hemma framför datorn och flinar för sig själv åt goda minnen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Säsongstart och goda cykelnyheter!


Det har varit tyst på bloggen ett tag på grund av att min cykling legat på is de senaste månaderna. Jag trillade omkull i snömodden någon gång i januari och tappade mitt pannben i smällen. Så less på nedfrusna fingrar och bilar som skvätte snömodd när jag cyklade inne i stan. Har bland annat åkt skidor på kors och tvärs istället – jag överlevde Öppet Spår söndag! Det var det grisigaste jag varit med om eller för att citera den fransman som jag agerade hjälpryttare för i spåret ”det här är ett krig, inte något race”. En stor eloge till er som tog er igenom loppet – hoppas ni fick er Klassikermedalj eller i alla fall hann njuta av blåbärssoppan på vägen.

Hur som helst, nu börjar vägarna i Stockholm sopas och Facebookflödet fyllas med folk som gör racerpremiär. Som det ska vara! Det kliar i mina ben efter det att jag ska cykla på Mallis om ett par veckor. Andra höjdpunkter på mitt cykelschema är bland annat Tjejvättern tillsammans med brudar i Team Skoda och det nya loppet Tre Berg. Så snart jag är på rull får ni höra mer om detta!

Jag tänkte nämna några andra ”cykelnyheter” som jag snappat upp de senaste veckorna.

Vi cykelutflyktingar – är ett fantastiskt engangemang från mina hemtrakter i Småland. Ett gäng flyktingar ska cykla Halvvättern tillsammans på cyklar som goda medmänniskor skramlat ihop till dem. Vilken grej! Hatten av för bland andra en bekant (heja Erik!) som dragit ihop detta och gett många människor, som jag annars tror har det mycket tufft, en bra motivation i vardagen.

Sara Penton, som tidigare körde ur CK08, satsar på en elitkarriär i Holland. Följ hennes resa på hennes blogg här eller på Bicyling här. Otroligt tufft att våga lämna Sverige för att tävla mot de bästa i världen!

Marcus Persson, som tävlar i herrelit här hemma i Sverige har börjat blogga på Bicyling. Underhållande, välskrivet och intressant!

Loppet Cycle for Change går av stapeln i augusti mellan Åre och Stockholm och pengarna för startavgiften skänks till Världsnaturfonden. Snacka om att cykla för en bra grej!

I brist på andra cykelbilder bjuder jag på en bild på hur ni känner igen min cykelrygg i Stockholm vår, eller kanske på Mallis om några veckor? Vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag ska cykla runt med den kaxigaste cykeltröjan ever… kanske bäst att börja träna för att ”fylla upp” den tröja som jag ska köra i?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*