Blogg

Åtta tävlingar på 15 dagar och revanch!


Det är bråda och häftiga tider nu. Jag räknar åtta tävlingar på femton dagar som jag har deltagit/ska delta i (Stockholmscuppen tre av dem + Stockholm 4-dagars förra helgen + Lida Loop imorgon söndag). Varvar detta med andra roligheter som studentfiranden och grillfester och tror stenhårt på att ett och annat glas champagne och god mat med nära och kära boostar mitt välmående och således även återhämtning. Men vi får se, imorgon står Lida Loop på agendan och på tisdag Storkällans GP med eliminering = tuffa lopp = pirr i magen!

Tuvängens GP – startlinjen. Foto: Göran Digné

Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson


Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson

I onsdags kördes Markim linje, en del av SMACK och även av Stockholmscuppen. Ett hundratals cyklister samlades ute på vischan i norra Stockholm och rejsade på den snälla loop som mäter 32 km med en och annan liten böljande backe och ett par kurvor. Det var här jag faktiskt tävlade första gången i mitt liv (Vallentuna KM) och således blev avhängd första gången. Det var även här jag insåg tjusningen för tävling på cykel ett år senare (i samband med CK08:s träningstävling för tjejer år 2013).

Vi var sexton tjejer på startlinjen i onsdags och vi körde bara ett varv vilket var ett utmärkt tillfälle för mej att ta revansch och köra bort ångern från vissa nederlag från helgen (se bilderna ovan där undertecknad står långt bak i leden redan på startlinjen. Bakläxa på det!). Jag bestämde mig för att köra offensivt och ta plats högre upp i klungan från första tramptag.

För en gångs skull var master-starten inte förbaskat hetsig och hela klungan kunde komma iväg tillsammans. Efter två kilometer blev vi släppta och då blev det åka av. Vi var fem stycken ur SCK som langade attack på attack. Flera andra tjejer från de andra lagen var heller inte sena på att kontra och det var roligt!

Det gick inte att slappna av många sekunder och efter någon attack jag gjorde tänkte jag att jag ALDRIG skulle återhämta mig. Speciellt eftersom vi svängde ut på öppnare fält och sidvinden bet från sidan. Jag låg risigt långt bak efter någon sväng och fick slita som ett djur för att inte behöva säga tack och hej ute på slätten. Tack till Katja från Valhall som även slet och vi tog oss tillbaka till klungan.

En hel del tjejer hade åkt av halvvägs in i loppet och vi var 10 stycken kvar som lekte katt och råtta. Plötsligt fick jag en del krafter tillbaka och attackerade i en liten backe i rena glädjen över att ha en del krut kvar i benen. Tänk om, tänk om det hade hållit… men nja, med en klunga med ett gäng otroligt åkstarka tjejer bakom sig vågar man bara drömma ett par sekunder om att lyckas med en utbrytning innan man är uppäten igen.

Vi körde hårt tills någon kilometer fram till mål och jag skulle äntligen få vara med om en spurt (!). Var lyrisk över detta men var inte tillräckligt hård för att armbåga mig fram och kom in på en nionde plats. Camilla Backman och Ulrika Högberg från SCK kom etta och tvåa – Hanna Bodin från Spårvägen trea. Grattis!

På bilden ovan: fyra nöjda tjejer. Ingrid (poserar som en spinnande katt), Ulrika Högberg, Jenny Werner, Camilla Backman.

Dessa fantastiska vardagskvällar med Stockholmscuppen sätter en sådan pulshöjning (bokstavligt talat) och spänning på våren! Älskar det. Tack Stockholms Cykelförbund för att vi får möjligheten att tävla varje vecka!

Jag ligger nu sexa i totalen och det är många som vill upp i topp!
På tisdag kör vi sista tävlingen innan sommaruppehållet.

Provkörning av Lida Loop förra veckan.

 Imorgon under Lida Loop startar jag i elitklass och detta är 1 – fantastiskt eftersom elitdamer får starta 20 min före resten av startfältet. Tack Lida Loop! 2 – jätteläskigt eftersom jag kan räkna de gånger jag kört stig i år på en hand. Några av de andra tjejerna som kör har kört EM och grejer i vår.

Vem är katten bland hermelinerna? Lilla jag! Mitt största mål är att bli jättetrött och typ inte blockera vägen för andra vänner som kör när jag plöjer fram som ett kylskåp i skogen. Kul ska det bli!


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Emil Johansson om livet upp och ner
  • Grusat ner oss!
  • Snackat med Jonas Bohr om rekordförsöket
  • Kraschat på Mallis 312

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

RR Stockholm 4-dagars


Under helgen har Stockholm förvandlats till ett cykelmecka då tävlingen Stockholm 4-dagars ägt rum runt om staden. Med start på Arlanda Test Track i fredags kväll och avslut på Tuvängens Gocart bana i Södertälje i måndags.

Det känns som man levt lite av ett proffsliv under helgen då man furit och flängt mellan olika tävlingar, nålat startnummer, haft fjärilar i magen och klämt gels i sista sekund flera dagar på raken. Det är hur roligt som helst – men jag kan erkänna att både kropp och knopp känns rejält slitna och jag förstår inte hur proffsen mäktar med detta vecka efter vecka! Jag är rätt nöjd med att vara ett wannabe-pro som efter helgen får återgå till den mindre dramatiska och inte så svettiga rollen som konsult på kontor.

Vi tar helgen från början:

På  tävling 1/4 – Arlanda Test Track osade det av lust att börja rejsa och nervositet i startfållan. Rekordmånga damer startade – ett trettiotal? Flera lag fanns på plats – Stockholm CK, Team Crescent, Valhall, Mölndal med flera. Häftigt! Startskottet gick och det som jag trodde skulle vara en lugn masterstart satte full fart på en gång genom banans kurviga parti. Det kom som en chock och jag hade fullt sjå med att få fart både på ben och förmågan att ta kurvor.

Det gick inte bra. Jag låg på hjul på en tjej som bestämde sig för att bryta efter ca 500 meter och därefter var jag rökt. Hade inte en chans att komma ifatt de andra och var fly förbanand på den motionscyklist jag är som tror att klungan ska vända sig om och ropa ”hallå är alla med?!” innan de börjar köra snabbt.

Hanna Johansson och Camilla Backman från mitt lag kom fyra respektive femma i loppet – grattis!

Åkte hem med svansen mellan benen och tusen arga och ledsna tankar i skallen och insåg att – elitklass är snäppet hårdare än Stockholmscuppen (vilket ändå är fantastiskt bra träning och hård körning).

Under lördagen gick race 2/4 – Kringeltempot – dryga 20 km tempo i Södertälje. Banan var böljande och med en vändpunkt – samma som på SM för några år sedan. Brottades mot de motgångar jag haft dagen innan men hade, som en puff i ryggen, medvind på vägen ut på banan. Vågade inte kolla på hastigheten då jag tänkte att snittet skulle fallera på vägen tillbaka, men upptäckte att jag tog in en del på cyklisterna framför mej och manade på mig själv att behålla de uppiggande känslorna.

Mycket riktigt fick jag motvind på vägen tillbaka – men höll ihop kraften rätt bra och överraskade mig själv med att snitta strax över 37 km/h och cykla in på en tioende plats! Äntligen kom jag över gårdagens bitterhet och började tro på mina ben igen – särskilt eftersom jag körde linjehoj bland många andra tempocyklar. Åkte hem och firade!

I söndags gick tävling 3/4 – Falkenloppet – 50 km linjelopp på en 10 km-bana. 50 km är hyffsat kort för damelit, vilket avspeglade sig i att det kördes från start. Många cyklister satt på helspänn för att försvara sina placeringar i totalen och de attacker – som SCK körde de flesta av – kördes in snabbt. Det fanns även spurtvarv med i leken.

Jag slet för att hänga med, särskilt på upploppsrakan och under spurtvarvet. Försökte ta mig upp i klungan och hjälpa laget. Det var hårt och svårt och jag fick bita i både mentalt och fysiskt för att ta någon slags plats. De sista varvet blev jag avhängd med några andra – jag slet som ett djur för att hålla mig kvar – men bland ett antal DNF:s grämer jag mig inte över det utan ser det som en lärdom och smäll på nosen att köra mer smart nästa gång. Dessutom var det en fröjd att se att mina lagkamrater var med och gjorde tävling och att alla slet som djur för detta och för varandra.

Igår kördes helgens sista tävling – Tuvängens GP. Tävlingen gick på en gocart-bana som är 800 meter lång, med flera skarpa kurvor och en naggade liten brant backe. Precis som under fredagen blev det åka av redan från masterstarten och jag hade svårt att komma med, som några andra tjejer, vi låg och växelkörde på den tekniska banan – vilket var riktigt bra träning – hårt och svårt. Dessvärre blev vi varvade cirka halvvägs in i loppet och fick kliva av. Detsamma hände även en hel del andra startande och fyra personer vurpade även, vilket säger en del om banans karaktär.

På tävlingen fick vi helgens bästa placering genom Emmy Thelberg som snyggt körde in på en trejdeplats! Grattis!


Hela Stockholm 4-dagars plockades hem av Ida Erngren Team Crescent, följt av Eva Lindskog Valhall och Jeanette Arbjörk, Mölndal. Grattis! Här finns alla resultat.

Tack till Stockholms Cykelförbund som anordnat dessa tävlingar!
Bra arrangemang och Oskar Ekman är en eldsjäl som styr upp allt samt har oändliga stories på lager när han håller låda som speaker alla dagar. Det talades om ett 5-dagars tills nästa år! Spännande!

Även fast jag tidigare nämnt är ganska nöjd att glida tillbaka till mitt vanliga jobb i veckan, börjar det redan klia i benen efter att tävla mer framöver. Trots en del bittra förluster – som när jag blev avhängd på Arlanda TT – bubblar det i mig efter att komma igen och lära av mina misstag.

Viktiga lärdomar från helgen:

1 – Laget – mitt fina fina lag med så många starka tjejer som ger allt hela tiden. Jag skulle aldrig palla trycket om det inte vore för sällskapet runt på tävlingarna. Önskar att alla cyklister fick känna på att ha ett sådant lag – topparna blir högre och dalarna blir lägre med ett sådant vid sin sida. Tack SCK som ger oss möjligheten att köra och ha så roligt tillsammans.

2 – Elitklass är stenhårt – tror att texterna ovan talar för detta. Jag är imponerad och blir inspirerad av att ha kört med några av de starkaste tjejerna i Sverige i helgen! Nu ska jag hem och öva på att klicka i pedalen i starten och köra igångdrag för att hänga med bättre framöver.

3 – Cykling är minst lika mycket skalle som ben – det sa helgens briljanta speaker Oskar Ekman flera gånger och jag inser det allt mer och mer – speciellt efter en fyra dagars tävling, då det krävs en hel del för att finna motivation och tryck i benen gång på gång.

Nu ska jag vila lite – sedan kör vi imorgon igen med Stockholms Cuppen/SMACK:s Markimlinje och på söndag debuterar (!!) jag i elitklass på MTB på Lida Loop. Full fart!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tempo di Bornsjön


Igår var det Stockholmscup och deltävlingen Tempo di Bornsjön, vilket är så kallat ”folktempo”. Det vill säga, inga tempocyklar, tempohjälmar och liknande utrustning är tillåten. 19 km rejs runt Bornsjön utan något att skylla på om det går dåligt – eftersom alla använder samma utrutsning (linjecykel). Spårvägen CK stod för arrangemanget och det var deltävling fyra av cuppen.

Foto: Britta Stina Karlsson

Under vanliga tempolopp brukar jag köra med tempopinnar (drömmer om att köpa en tempocykel någon gång, men priset per kilometer på de där hojarna är lite för högt för att jag ska kunna motivera ett sådant inköp/present till min sambo). Då kan jag alltid dra en visa om att ”ja men alla andra kör på tempohoj och då blir man 20% snabbare…” när jag hamnar långt ner i resultatlistan. Men som sagt den här gången fanns inget att skylla på! Så rättvist som det kan bli.

Jag och några vänner cyklade ner till Bornsjön och försökte under tiden komma på någon smart och vinnande taktik inför loppet. Att inte ge järnet från första tramptag till exempel. Vänta tills det något kuperade avsnittet av banan börjar (finns fler backar än man tror runt Bornsjön) innan man tar i på max. Inte slita ut sig i den vind som vi gissade skulle komma från sidan.

Jag glömde helt av de visdomsord som vi tidigare ordnat när startskottet gick och nådde maxpuls ca 3 sekunder in i loppet. Flåsade högt och blev sur när ett antal herrar susade förbi mej – kändes ju som att det inte gick att köra snabbare än vad jag gjorde (?!). Hade dessutom glömt att nollställa klockan efter turen från stan och HATAR att inte ha kontroll på hur långt det är kvar – då vill jag typ ge upp. Plötsligt såg jag dock en annan dam framför mej och vaknade till liv igen. Trampade på lite extra från redan hög ansträngningsnivå.

Äntligen svängde vi in på det smala skogsparti som jag älskar pga inte långt kvar av banan och för att cykla backe är kul – även med sura ben. Cyklade om damen jag sett framför mej och fokuserade på den upplyftande känslan av det och att inte falla av pinn de sista kilometrarna in till mål.

Här finns resultatet och jag är nöjd! Cyklade 19 km på strax under 32 minuter – hade gissat på cirka 38 minuter innan start. Jag brukar hamna i nedre botten av resultatlistan i damelitklassen, vilket är helt ok – för jag tycker att alla som tävlar på cykel presterar bara genom att ställa sig på startlinjen samt att det på sistone är fler tjejer (många starka!) som tävlar. Den här gången kom jag i den övre delen av listan och det är såklart ännu roligare.

Camilla Backman i mitt lag kom tvåa under loppet och ligger även tvåa i totalen. Spännande att se hur cuppen kommer att fortsätta resultatmässigt framöver!

Magisk kväll med tjejerna i SCK och alla andra cyklister. Det råder en skön stämning Stockholmscuppens tävlingar. Rekommenderar alla att komma och vara med – cykla och fika och träffa andra cyklister!

Skulle ha cyklat hem från Bornsjön, ca 40 km, ”skönt avrull en sånhär fin kväll” sa jag och styrde kosan mot stan. Efter ca 10 km fick jag nödtrycka en gel när det började snurra i skallen. Efter ytterligare 15 km satte jag mej på tåget, trots att jag fått draghjälp av några schysta vänner, och det var ett bra val. Mission completed – cyklade mig själv rejält utmattad.

Nu laddar vi Stockholms 4-dagars som går hela helgen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det är nu det händer


Har under de senaste veckorna varit konstant småhög på livet och de emellanåt  jobbiga men även roliga och häftiga upplevelser som jag upplevt från cykeln. Det känns som att det bubblar från alla håll och kanter i cykel-Sverige, som att landets cyklister smyger upp från sina testcykel-källare och träffar varandra och stordåd skapas. Till exempel har min favvo-bloggare Hannes kommit på pallen (utanför Sverige!) och min lagkamrat Emmy har nått ett mål genom att få åka på landslagsuppdrag i juni (grattis!).

Jag har inte gjort stordåd på tävlingsarenan, men jag tycker livet har gått i dur på sistone. Motivering:

Jag började att kicka igång maj med en resa till franska alperna. Vi körde många tusen höjdmeter upp och ner på MTB i bergen under fyra dagar och jag fick utmana såväl kropp och knopp som mitt mod. Mitt franska sällskap har nämligen en annan definition av stig än mig och stundtals körde vi på spår vars ena sida vätte ner för ett stup. Alltså var det kanske någon berga-get som trampat upp stigen framför oss, och jag försökte att inte drabbas av panik utan drömde mig bort till den mäktiga after-biken som väntade bakom nästa stup och försökte njuta av utsikten. Men jag överlevde helgen, kom därifrån med matta ben och glada ben och massor med alpluft i systemet.

Jag har också hunnit med att köra ett par tävlingar. På bilden ovan: Arlanda TT för två veckor sedan. Igår körde jag SMACK-GP i Rosersberg och var oskönt pirrig i magen då vi stod 62 startande tillsammans på startlinjen (dvs alla klasser tillsammans). Ohyggligt omysigt att trängas med massa snubbar på trånga cykelbanevägar, tycker jag.

Kan bli fantastiskt kreativ vid sådana tillfällen då jag helst vill försvinna, typ tänka att jag ska anmäla mig frivilligt som tävlingsfotograf eller punka med flit. Men efter en klapp i ryggen från en lagkamrat och ett startskott som gick var det game on och jag var så otroligt nöjd varje varv som jag lyckades bita mig kvar på ett par seniorsnubbar.

Tar små små babysteps i jakten på att bli en bekväm och stark tävlingscyklist – och varför gör jag det när det pirrar så mycket i magen? Jo för att känslan efteråt – när man vunnit mot sina elakaste hjärnspöken och i vissa fall även andra cyklister och mjölksyra är fantastisk. Kan ha haft ett av veckans bästa moment när vi satt i bilen på vägen hem och fnittrade och snackade krigshistorier, jag och fina starka Ulrika Högberg i mitt lag (trots att det regnade och vi var svinkalla). 

Foto: Klas Nordentjell

Om en regnig kväll i en bil kan vara fantastiskt gäller detsamma tidiga morgnar. Jag har hängt på Morningspins-gänget ett par gånger på sistone och man hinner knappt vakna förrän de snabba herrarna som möts 06.15 sätter full kareta runt Djurgården. En vacker dag ska jag hänga med hela rundan runt, avhängd blir starkare heter det ju. Så länge får jag nöja mig med att hålla hjul en sekund längre i taget och inte minst….

Foto: Karl Börjeson

… jubla när det är frukost/fika-tajm efter turen och sista spurten går till ett bageri på Vallhallavägen.

Foto: Karl Börjeson

Såhär glad blev Nilas förra veckan när han satte KOM både på Djurgårdsrundan och KOM i att ha bullar på sitt fat! #ridehardfikaharder

Precis sånt gillar jag – kontraster. Köra hårt som attan på cykeln och sen fika länge efteråt. I helgen går en hel del lopp av stapeln – Vänern Runt mm – jag ska köra Sommen Runt som går nere i Tranås tillsammans med min pappa. Ska bli fint!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

GP på Arlanda Test Track


Igår gick del två av Stockholms Landsvägscup av stapeln. Den här veckan rejsade vi på Arlanda Test Track, banan som kanske har stans lyxigaste asfalt? Och inte heller någon mötande trafik = en suverän möjlighet att öva på att ta kurvor och drömma om att man är ett riktigt pr0 när vinden viner i öronen.

Jag värmde upp genom att cykla ett par tusen höjdmeter MTB i franska alperna i helgen (det var fabolus – det kan vi prata mer om senare) samt åka på tjänsteresa i början av veckan. Sprang hem från tåget och på 10 min plockade jag upp min racer där jag lämnade den efter förra veckans GP (den hade ännu rester av intorkad gel kvar på ramen) och hoppade i mina bib:s. Trots att jag bröt mot viktiga regler att alltid rejsa på ren cykel mm så höll jag årets viktigaste personliga mål: cykla mer med nummerlapp på ryggen!!

SCK Damelit innan start med klubbens ledare och eldsjäl David Schweiler Foto: Peter Ahlerup

Det var närmare 20 damer till start, vilket borde vara något slags regionalt rekord! Flera klubbar var dessutom representerade – förutom SCK även Valhall och Fredrikshof bland andra. Vi från SCK var överrepresenterade och en av våra ledare, David, sa till oss innan start ”det är en fantastisk kväll på en fin bana – kör attacker så det ryker om det och ha kul”.

Damklungan precis efterstart Foto: Peter Ahlerup

Starten gick och efter några försiktiga svängar ut på den kurviga banan körde vi igång. Jag var glad över planen att köra offensivt då det där med att ha is i magen i början av rejset inte alls är min melodi (inte taktiskt alls, men vad tusan…). Lät fjärilarna och pirret i magen att övergå till tävlingens första attack, som föga förvånande hämtades in snabbt av klungan (jag kan ändå erkänna att jag för 2-3 s hann tänka ”men tänk om detta håller hela vägen…”. Åh jag är så härligt naiv som vågar drömma 2% in i en tävling som i och för sig bara ska pågå i 30 min).

Foto: Arnaldur Hilmisson

Damerna skulle köra åtta varv. Efter två varv önskade jag att halva racet hade gått. När pulsen lagt sig högt under tävling är det liksom omöjligt att mota ner den, i alla fall för mitt hetsiga jag.

Foto: Arnaldur Hilmisson

En attack med tre tjejer gick iväg, och den höll. Tyvärr var detta under ett skede av tävlingen då damernas klunga blandades ihop med ungdomar och herrar C, vilka startade samtidigt som oss. Det var minst sagt rörigt på banan. Därför tror jag att det inte var många som riktigt hann reflektera över tävlingens förlopp. Vid ett ögonblick såg jag även en kanin och jag skrek ”djur och barn på banan!!”. Alltså kan den ”mest perfekta banan” som Arlanda TT vara krävande, och läskig, när farten är relativt hög och det är mycket folk i vägen.

Foto: Arnaldur Hilmisson

Resterande varv handlade därför mest om att hålla tungan rätt i mun och hänga med i farten genom kurvorna och att köra ett par till attacker för min del. Plötsligt fick vi höra att det bara var ett varv kvar – då jag egentligen trodde att det skulle vara två. Det visade sig att min förvirrade tävlingshjärna faktiskt hade rätt och det var ungdomarna som hade ett varv kvar – inte damerna. Ändå körde damerna som om att ett varv återstod, vilket var rätt trist då många inte var beredda på det. Själv hamnade jag bakom en herre som jag inte vågade köra om i kurvorna (fegis). Upp på spurten låg jag risigt långt bak i klungan och hade inte en chans att komma upp och spurta då det även började blåsa någon slags stormvind i samma ögonblick (låter som undanflykter – men det var sant).

En förvirrad klunga gick i mål, där Clara Säll och Sophie Sundström som låg i den tidiga utbrytningen kom etta och tvåa följt av Jessica Ericsson som kom trea. Här finns alla resultat

Trots förvirrigt och oroligheter på banan är jag glad över att se så många tjejer att köra hårt och ha kul! Kvällens fighter är helt klart Jenny Werner från SCK som körde vidare starkt efter en vurpa! Tror och hoppas att alla som var med lärde sig mycket trots att vi bara körde dryga 30 minuter.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

SCK vann Fiskaretorpet GP – revanch!


Igår drog Stockholms Landsvägscup igång. Principen är enkel – flera tisdagar framöver fram tills augusti (med uppehåll under sommaren) anordnar olika cykelklubbar i Stockholm tävlingar för såväl nybörjare som elit.

Foto från Herrar B

Första loppet var på Fiskaretorpet GP på en varvbana om 1,7 km. Solen sken och det var typiskt kort-kort-väder. Ändå kom jag på tusen anledningar till att inte köra racet timmarna innan. Latmasken i mej själv höll låda ”fasen vad jobbigt, jag åker säkert av, det är svåra svängar osv…”. 

MEN HALLÅ – Fiskaretorpet ligger på vägen hem på min dagliga pendlarsträcka. Hur ofta har man chansen att tävla på vägen hem från jobbet? Ca en gång om året! Då måste man ta chansen att tävla och framförallt träna sig trött.

Efter att ha mött upp tre av mina lagkamrater, fått en nummerlapp på ryggen och värmt upp var latmasken som bortblåst och utbytt mot ett par tävlingshorn. Roligt att vi var ett tiotal tjejer på startlinjen!

Stockholm CK:s damer på plats – Camilla Backman, Ulrika Högberg, Thorgedur Palsdottir och jag själv

Vi körde 30 minuter + 1 varv och under de ca 20 kilometer vi körde hann det hända en hel del. Jag var toktaggad och började attackera tidigt. Det orkade mina ben med under inte särskilt många meter (men det var kul så länge det varade) och jag bytte av attack-stafett-pinnen med mina lagkamrater. Inga andra lag var på plats, alltså gjorde vi det mesta av racet – annars hade det gått i kanske 20 knyck gissar jag ;). Nu gick det i ca 35 km/h (jämfört med herrar B som körde ca 37 km/h – och de var 60 pers…).

Hanna Bodin från Spårvägen lyckades med en utbrytning som vi inte försökte bryggaupp förrän under de sista varven. Det var en fin taktik eftersom Camilla Backman från vårt lag vann loppet! Följt av Jessica Ericsson från Valhall och Sophie Sundström från Sävedalen.

Jag körde så offensivt jag pallade med och kom in som 6a. Men placeringen spelar ingen som helst roll för mej eftersom jag lyckades med mitt största mål: att döda GP-djävulen på min axel som sitter och väser att det är läskigt att köra kurvor i sällskap av andra cyklister. Jag var så himla glad att jag bara ville skrika av glädje när jag gick i mål. Tänk att ca 20 km GP kan göra en så lycklig och så trött!

Dessutom var det en revanch för laget sedan Fryksdalen 3-dagars i helgen. För varje lopp vi kör tillsammans fungerar kommunikationen och samarbetet mellan oss i laget bättre och vi får mer flyt. Vi fick beröm från en cyklist att det var roligt att köra med oss för att vi skapade något slags händelserikt race – till skillnad från andra damlag som kan vara väl passiva. Glädjande att höra!

Sen har jag givetvis 1000 andra saker att lära mig – som att en plats i klungan längst fram eller längst bak inte är särskilt luckurativt i längden med mera med mera…

Det var en fantastisk kväll igår – för SCK:s del kom Amir Ansari trea i herrar B. Denna unga talang har precis kommit som flykting till Sverige men har redan kommit långt på cykeln. Honom får vi nog se mer av framöver! Och så kom Tobias Stridsberg ur SCK herrelit tvåa i Herrar A, grattis! Tack alla funktionärer som gör detta möjligt och tack och bra jobbat alla tjejer som var med och rejsade!

Herrar B – unga Amir Ansari från SCK körde starkt in som trea och Camilla hejar!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*