Blogg

Att ligga på proffsrulle


I veckan fick jag möjlighet att cykla tillsammans med några kvinnliga proffs i laget Team Tibco. De har sin bas i USA men är just nu på besök i helgen i samband med helgens världscuptävling i Vårgårda – kolla här för mer information.

”Crescent Women World Cup Vårgårda är Skandinaviens enda världscuptävling på cykel för damer. Vårgårda Cykelklubb är också den enda arrangör hittills på damsidan som fått Internationella Cykelförbundets, UCI:s, tillstånd att arrangera två årliga deltävlingar.”

Med tanke på tävlingens höga klass är det en ära för en hobbycyklist som mig att sex av lagets damer anslöt en tidig morgon i norra Stockholm för att visa upp cykling på hög niv堖 både i teorin och praktiken. Laget, tillsammans med några av mina klubbkamrater ur SubXX och ett gäng manliga cyklister, körde 6 mil runt Åkersberga med omnejd. Uppvärmning tre mil följt av depåstopp med fika (man kan ju undra hur vanligt det är att stanna för kanelbulle med kaffe med påtår får någon som är proffs. Snacka om sightseeing i svensk cyklism- och fikakultur).

Därefter rullade vi vidare i något högre tempo och med siktet inställt på Hakungebacken, vilken är en av de längre ”klättringarna” i Stockholmstrakterna. Där finns givetvis ett Strava-segment. Tror ni att proffsen bryr sig om Strava-segment? Nej, inte jag heller. Däremot är det något som ger många motionärer blodad tand. Undertecknad var riktigt otaktisk och tog några längre dragningar precis innan backen tornade upp sig framför oss på vägen (något att skylla på då jag inte är i närheten av att knipa QOM på det där segmentet).

Mellan varven hann jag byta några ord med proffstjejerna. Det är lätt att bli avundsjuk på någon som är stationerad i Kalifornien större delen om året för att cykla och sedan får resa land och rike runt, tillsammans med sitt lag, för att cykla ännu mer. Däremot verkade det inte lika flådigt när en av tjejerna berättade att hon varit utan tandborste och cykelskor i tre dagar på grund av flygplansstrul. Och att hon inte hann se så mycket av till exempel Sverige under denna visit då hon mestadels skulle åka bil och köra race. Plus den eviga pressen över att leverera på cykeln, misstänker jag är rätt oskönt. Men å andra sidan verkade tjejerna i laget ha en fantastisk stämning sinsemellan och jag är oerhört imponerad av de som vågar leva sina drömmar som de och till exempel Sara Penton gör – mot mjölksyra, risken att krascha och med en lön som (i alla fall för kvinnliga cyklister) inte direkt betalar nya diskhjul varje månad.  

Just dyr och uppdaterad utrustning var förresten något som inte nämndes som medel till framgång eller snabbhet som cyklist. Tjejerna fick frågan vad man som en glad motionär skulle investera i för att få mest bang for the bucks – gällande träningstimmar. Att göra en bikefit, jobba med trampteknik och att sova ordentligt var vad de nämnde som viktiga faktorer (läs blogg här för djupare beskrivning). Tänkvärt när det kliar i köptarmen nästa gång!

 I skrivandets stund kör tjejerna lagtempo nere i Vårgårda, det ska gå att följa via SVT Play. På söndag är det sen linjelopp. Om cyklisten Lauren Stephens hamnar i topp 10 blir hon rankad som en av världens bästa 20 cyklister och har goda chanser att köra OS. Jag håller tummarna för dessa brudar och även våra svenska förmågor till helgen!

Antal kommentarer: 1

Björn Eriksson

Det är bara söndagens lopp som kommer att visas, letat men inte hittat något om lagtempot skall visas.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Genom leran till Hawaii!


Att anmäla sig till flera av Sveriges motionslopp kräver i dagsläget en större kapacitet än att genomföra själva loppet. Det vill säga – platserna säljer slut snabbare än vad fingrarna hinner klicka på ”köp” vid anmälan. Jag jublar över alla initiativ till motion, men det är synd att vissa tävlingar är omåttligt populära trots att de inte ens bjuds på banan vid målgång (!). Och andra väl arrangerade lopp får knappt någon uppmärksamhet – till exempel Xterra är ett lopp som ännu inte har hunnit bli en snackis hos uthållighetsidrottare över landet. Xterra är triathlon i terrängformat – cyklingen på asfalt byts ut mot mountainbike och löpningen sker i skogen.

Det här är ingen triathlonblogg men jag hoppas att det finns cyklister som läser det här och som blir sugna på en utmaning till kommande års Xterra. Xterra Sweden gick i år av stapeln i Hellasgården och distanserna påminner om en traditionell olympisk triathlon – 1500 meter simning, 30 km cykling och 10 km löpning. Loppet gick förra veckan och det var något av det tuffaste jag upplevt. Hade ni frågat mig ca 5 minuter in i loppets cykeldel hade jag svarat (pustat) att det var det tuffaste jag genomlidit. Jag är ingen extremt hårdhudad person men jag kan konsten att ånga på.

Synd att den approachen inte riktigt fungerar på mountainbike. Efter det första tekniska partiet ville jag instinktivt kliva av loppet. Det kändes som att jag och min cykel var ett kylskåp som plöjde långsamt fram i skogen. Vid den första nedförskörningen fick en funktionär be mig att kliva av cykeln och gå istället för att hasa ner för stenhällarna.

”MEN BIT IHOP INGRID. Cykla rakt in i och igenom de där hjärnspökena som lurar i dig att du kommer halka på en sten och bryta benen”. Försökte prata förstånd med mig själv och det fungerade relativt bra. Passerade flera personer som hade fått punktering och kände en stor tacksamhet över att min cykel/kylskåpsekipaget ännu vann mark under hjulen. Önskade att jag tränat mer mtb. Varje kilometer i skogen måste motsvara typ en mil på landsväg. Eller mer om man räknar på det fokus och problemlösningsförmåga som fodras när banan blir teknisk. Ni som kör mtb flinar säkert åt mej nu – men ja jag är nyfrälst.

Banan mätte två varv á 15 km och de sista 5 kilometrarna på varje varv hade sugit åt sig sommarens alla regndroppar = det var en leråker. Jag bet ihop och tog sats för att få kraft att ta mig igenom lerpölarna. Lyckades ett par gånger och var otroligt nöjd. Misslyckades några fler gånger och slirade omkull i leran. Blev smutsig som ett träsktroll men slog mig inte alls. Tror det är nyttigt att trilla omkull på cykel, och framförallt i lera, för att lära sig att varken att gå i backen eller bli smutsig skadar.

Tror egentligen att alla skulle må bra av att cykla mtb. Det kräver aktivitet från varje muskel- och hjärncell. Både bra för dem som bryr sig om att träna magmusklerna eller de som vill träna på att vara här och nu. Att bara höra sina egna hjärtslag, hitta bästa vägen fram genom skogen och vinna små bragder igen och igen när man lyckas trampa sig upp för en sten som på håll liknade ett berg.

Prispallen damer tävlandes i age-goup. Foto: Gunnar Eld

Jag är glad över att jag krigade mig igenom, flera andra deltagare tvingades bryta loppet på grund av cykelhaveri eller skador. Länge sedan jag var så trött och lycklig efter ett race. Jag hann aldrig tänka att det var långtråkigt (som jag tror att de flesta kan våga erkänna att tex Vätternrundan är emellanåt) och glädjen över att korsa mållinjen – utpumpad och lerig från topp till tå var otrolig. Tiden jag fick har massa förbättringspotential (!) och ledde fram till att jag vann min age-group 24-29 bland tjejerna. Det är första gången jag hamnar på pallen och det var riktigt oväntat och häftigt.

Jag kvalificerade mig dessutom till Xterra World Championship på Hawaii i november. Hur coolt låter inte det? Köra mtb upp och ner för vulkaner. Kan inte riktigt greppa det själv och det innebär framförallt att jag och min mtb måste bli goda vänner under hösten!

Men hur som helst – Xterra! Sprid ordet. Hoppas att mtb och smuts kan vinna mark och att loppet blir slutsålt nästa år så att jag får tjejer att raca mot!    


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det bästa av en vecka på Mallorca


Jag har precis kommit hem från en vecka på cykel på Mallorca. En fantastisk resa som beskrivs bäst i bild.

Plötsligt rullade man fram på en lätt cykel iklädd kortkort, vilket kändes surealistiskt efter att ha trampat genom slask och snö på en tung cykel under vintern.

Mitt sällskap för veckan var en fantastisk skara cyklister som större delen är medlem i ”Team Bonk”, men även några pinglor från SubXX och David från Örebrocyklisterna. Redan andra dagen gick det som vanligt när Team Bonk kör tillsammans. Den planerade turen söderut från Alcudia ledde plötsligt in på en grusväg – vilket fick en del av gruppen att flina och hylla ”sportgrus”, och andra att hålla tummarna (styret) för att undgå punkteringar.

Vi kom helskinnade ut från grusvägen och nästa pulshöjning under dagens tur bjöd en fårskock på. Kollar ni noga på bilden ovan ser ni hur nära klungan är att få smaka på fårull!


Möjligheten att cykla i berg tycker jag är något av det bästa med att cykla på Mallis. Jag skrev om hur jag hängde av tyskar uppför öns mest kända klättring Sa Calobra här förra året. Det är ju asjobbigt/fantastiskt att Strava finns och svart på vitt talar om för en hur vinterträningen artat sig. Med andra ord var det en sammanbiten trupp som cyklade nerför backen och sedan önskade varandra lycka till, lättade på all ballast, klämde gels och tog sats för att sätta personbästa uppför den 800 höjdmeter långa klättringen. Jag var taggad till tusen i början…

… för att sedan må sisådär på toppen av backen.

Fingrarna skakade när jag senare under kvällen satt och skulle ladda upp GPS-filen på Strava (vilket blir ännu mer spännande då WIFI:t på Alcudias hotell är lika snabbt som ett modem anno-95, speciellt kl 20, efter att alla ätit middagsbuffé). Men tadam! Jag persade med 4,5 minuter på Sa Calobra och var dessutom bara ett par minuter efter snubbarna i Team Bonk! Tack till Annie Thorén som hjälpt mig att styra upp träningen i vinter, jag skyller allt på dej!

Det ska nämnas att David Klasson i mitt sällskap sopade banan och körde Sa Calobra på 30 min 30 s och detta på en alu-hoj i prisklass en bråkdel av min kolfiberpärla. Respekt!

Att smacka ur benen under en 6 timmar lång bergatur lämnar ingen oberörd, därför valde vi att den tredje dagen cykla norrut till fyren Formentor i lite lugnare tempo. Där har det lagts ny asfalt i år – vilket gör vägen till en av de tjusigaste och mest sevärda på ön i min mening!

Under lördagen lämnade vi tjejer snubbarna ensamma och samlades med andra SubXX:or som också var på ön. Ligga på rulle bakom stora snubbar i all ära – men det ÄR något speciellt med att köra med tjejer. Ni som aldrig provat borde göra det! Damklungan körde ner till Fellantix för att fika och sedan skarvade vi österut till kusten och Porto Cristo. 15 mil gick som ett smort – tack tjejer för ett välkomnande tillbaka i den ”ljuvliga världen av belgiska kedjor”.

Givetvis måste man upp på högsta (nåbara) toppen med cykel – Puig Major. Vi avslutade resan med att cykla bergskedjan från söder till norr och suga det sista av allt krut ur benen. Hatten av till alla er fighters som körde in i kaklet in i det sista och som även hetsade mej till att göra det. Det går inte att beskriva hur glad jag är över att få ha ett sällskap som håller humör och tempo uppe trots motvind, bonkningar, pyspunkor, slut på mackor på caféet…

Brorsan och David fick ihop 80 mil på sex dagars cykling (jag körde lite mindre, eftersom jag är en ”liten tjej” som jag gillar att skylla på när bortförklaringarna tar slut) och bilden ovan talar sitt tydliga språk. Det är jobbigt, man orkar inte gå i trappor på hotellet, man blir solbränd, till slut är man så hungrig att man inte orkar stoppa mer mat från buffén i munnen… men det är roligt och det är värt det när man siter hemma framför datorn och flinar för sig själv åt goda minnen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Säsongstart och goda cykelnyheter!


Det har varit tyst på bloggen ett tag på grund av att min cykling legat på is de senaste månaderna. Jag trillade omkull i snömodden någon gång i januari och tappade mitt pannben i smällen. Så less på nedfrusna fingrar och bilar som skvätte snömodd när jag cyklade inne i stan. Har bland annat åkt skidor på kors och tvärs istället – jag överlevde Öppet Spår söndag! Det var det grisigaste jag varit med om eller för att citera den fransman som jag agerade hjälpryttare för i spåret ”det här är ett krig, inte något race”. En stor eloge till er som tog er igenom loppet – hoppas ni fick er Klassikermedalj eller i alla fall hann njuta av blåbärssoppan på vägen.

Hur som helst, nu börjar vägarna i Stockholm sopas och Facebookflödet fyllas med folk som gör racerpremiär. Som det ska vara! Det kliar i mina ben efter det att jag ska cykla på Mallis om ett par veckor. Andra höjdpunkter på mitt cykelschema är bland annat Tjejvättern tillsammans med brudar i Team Skoda och det nya loppet Tre Berg. Så snart jag är på rull får ni höra mer om detta!

Jag tänkte nämna några andra ”cykelnyheter” som jag snappat upp de senaste veckorna.

Vi cykelutflyktingar – är ett fantastiskt engangemang från mina hemtrakter i Småland. Ett gäng flyktingar ska cykla Halvvättern tillsammans på cyklar som goda medmänniskor skramlat ihop till dem. Vilken grej! Hatten av för bland andra en bekant (heja Erik!) som dragit ihop detta och gett många människor, som jag annars tror har det mycket tufft, en bra motivation i vardagen.

Sara Penton, som tidigare körde ur CK08, satsar på en elitkarriär i Holland. Följ hennes resa på hennes blogg här eller på Bicyling här. Otroligt tufft att våga lämna Sverige för att tävla mot de bästa i världen!

Marcus Persson, som tävlar i herrelit här hemma i Sverige har börjat blogga på Bicyling. Underhållande, välskrivet och intressant!

Loppet Cycle for Change går av stapeln i augusti mellan Åre och Stockholm och pengarna för startavgiften skänks till Världsnaturfonden. Snacka om att cykla för en bra grej!

I brist på andra cykelbilder bjuder jag på en bild på hur ni känner igen min cykelrygg i Stockholm vår, eller kanske på Mallis om några veckor? Vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag ska cykla runt med den kaxigaste cykeltröjan ever… kanske bäst att börja träna för att ”fylla upp” den tröja som jag ska köra i?


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

2014 – när jag cyklade i sex olika länder


Hej och gott nytt år! Jag har ett fantastiskt cykelår bakom mig! Även om det känns som om att jag inte riktigt cyklat så många mil som jag önskade mig har jag cyklat i sex länder! Schweiz, Frankrike, Spanien, Italien, Nederländerna och inte minst Sverige. Med en titt i backspegeln börjar jag inse att inte tillryggalagda meter, inte ens höjdmeter är vettigt att räkna. Vad som räknas är alla endorfinkickar och allt skratt som jag varit med om på cykeln.

På Gran Canaria i februari cyklade jag med tjejerna i CK08 och det var tufft, men byggde en gedigen grund för både ben och skalle för resten av året.

I mars började jag cykla MTB hemma i Schweiz och föll pladask för leran, både mentalt och fysiskt. Det öppnade en ny värld och några veckor senare tävlade jag i multisport (!), vilket är det hårdaste och häftigaste jag någonsin gjort.

I mars var jag i Nederländerna och fick smaka på motvinden från ett proffs urvuxna CX. Har aldrig varit så glad över att kunna ligga på rulle eller att käka våfflor efter 10 mil i motvind. Eller över att jag valde att åka till Schwiez och på det sättet fick cykelvänner spridda över hela världen!

Senare i mars drog jag längre söderut till Frankrike och Alp d´Huez. Det är mäktigt att cykla på asfalt som man vet har anor – typ proffsens svett och blod sen 100 år av Tour de France nästan ligger som ett os över vägbanan.

I april gjorde jag som många andra och drog till Mallis för att dricka kaffe på torget i Petra..! Skämt och sido – jag återförenades med mina favoritherrar i Team Bonk och insåg till sist charmen med att vallfärda till Mallorca över påsk.

I juli kom jag hem till Sverige från Schweiz och det var faktiskt bättre än anat. Gillade att jag fattade vad alla sa när vi var ute och cyklade, att jag inte hade problem att dra ihop en egen tjejklunga för träning och att Sverige är vackert helt enkelt.

I augusti körde jag Ironman Kalmar och persade, till min stora förvåning, med 26 minuter. Det är fest i Kalmar i augusti! Man kan vara med även om man inte är så bra på att simma eller kan hantera en tempohoj – jag är ett levande exempel på detta.

I oktober for jag till Italien, åter igen med Team Bonk. Vi körde rejäla stigningar både i strålande sol och i snö, blev matade av lokalbefolkningen och körde ikapp bland bergen.

Under hösten har jag trotsat rusk och slask och haft kul på min MTB, mestadels i Hellasgården.

Avslutade året i Frankrike och cyklade flera mil på en cykel som vanligtvis används till att åka och handla mat och skjutsa hundar med. Hade faktiskt lika roligt då som när jag annars vanligtvis sitter på min älskade kolfiberpärla! Med detta vill jag säga att man får det så kul som man gör det till och det bubblar i mej av önskan att fylla även 2015 med att upptäcka nya platser, nya människor och nya sätt att svettas på cyklandes.

Jag har några nyårslöften – men inga som innehåller ”sluta”, ”aldrig” eller ”hädanefter”. Publicerar dem på bloggen snart! Jag önskar mig bara mer av allt jag redan har och som fyller mitt liv med glädje. Till exempel ni cyklister som gjort mej sällskap i bergen, i leran eller på Ironman banan i Kalmar till exempel. På tal om nyårslöften handlar mitt mest lästa inlägg om hur man Quickfixar formen till beachen – ni hittar det här!

Antal kommentarer: 1

Roberto Beffa

Första gången man åkte upp för Alp d´Huez var 1952 (Coppi) sen dröjde det till 1976. Kanske inte 100år riktigt.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

(H)julefrid?


Det är två dagar innan jul och jag sitter på Arlanda för jag tänkte fly lander över jul och nyår. Å ena sidan tar det emot – för jag inser hur konservativ jag är juletid. Jullåtar klingar fint, pepparkakor blir plötsligt en kulinarisk upplevelse och Kalle Anka en kulturell senasation. Men å andra sidan har jag under förra veckan jobbat extra som tjänsteman och jag får nästan magsår av att se hur andra människor orsakar sig själva magsår. Detta race för att julen ska bli perfekt ut i minsta droppe av dopp i grytan och lackat paket som ligger under granen. Jag har upplevt hur äldre män nästan slagits för att få sina bilar rena och kvinnor som gråter över att juleskummet inte finns i rätt smak. Till vilket pris då? Att vägga på julafton, efter lunch ungefär? Med ovan nämnda i åtanke känns det helt okej att fly landet. Hur som helst, slut på bladdret.

Under förra året upplevde jag aldrig vintercykling, det fanns inte i Schwiez, det var för varmt. I år är det oundkomligt, därför tänkte jag skriva ner några tankar om just cykling i tredubbla lager och vinterträning i allmänhet.

– ”Sätter man inte dubbar på sin mtb så får man lite extra balansträning på köpet”, tänkte den late och bekväma studenten. Sen låg jag i en isvak (!) nere på Tyresta Naturreservat i helgen efter att ha glidit som bambi på hal (tunn) is och där kan vi snacka obekvämt. Utrustning och cykelvård alltså, går inte att smita förbi! (det ska dock nämnas att det var en sådan fin dag att cykla igår att blöta underkläder var hanterligt).

– Frusna tår, kan man köpa sig undan det? Merionoullssulor, dubbla skoöverdrag, hoppa av cykeln och springa emellanåt. Jag kan lägga in en större insats om det är vad som krävs. Någon som har ett supertips att dela med sig av?

– Inomhusspinning 3 timmar, hur kan man ägna sig åt det innan det ens är minusgrader utomhus? Jag är rädd för hur rastlös jag skulle bli under ett sådant tillfälle. Typ nästan farlig för de som sitter bredvid mig. Frusna tår till trots – att spendera några timmar ute i dagsljus och få frisk luft och lerstänk på köpet (mtb), det är ett sant nöje i jämförelse med långspinning (jag håller fast vid det just nu, när det kylnar på förhoppningsvis snart är det kanske jag som hyllar långspinningen. All heder till er som har pannbenet!).

– Jag har en oerhört schizofren inställning till styrketräning. Man har ju hört att Emma Johansson squattar tungt vintertid och det är ju bra för motivationen. Jag kan ta mig till gymmet och vara astaggad, men sen händer det ofta att jag fastnar i en position där jag stirrar på de där blytunga stängerna och hoppas på att de kan lätta från marken av sig själva. Det är så tråkigt och så jobbigt att lyfta själv… det komiska är att Annie såg mig vid ett av dessa tillfällen, när jag slogs mot mig själv för att kriga igenom alla planerade set. Hon vågade inte säga hej då jag ”såg så fokuserad ut”. Snacka om att skenet kan bedra! Jag blir mer än gärna störd på gymmet..

-… eftersom gymmande i grupp tar träningen till nya höjder. Har några starka vänner som lyckats skrika på mig så att jag lyft tyngre än jag trodde att jag klarade av. Tack till er! Ni vet vilka ni är och jag beundrar er för att ni är starka som björnar. DET är ett vinnande koncept för att hänga av folk i backar till våren. Tror jag.

God jul och got nytt år!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in