Att ligga hemma på sofflocket när du egentligen vet att du borde träna för din egen goda hälsas skull.
Det finns en del saker här i världen som man förbiser i brist på bättre vetande tills den dagen då det händer något som får en att öppna ögonen, och efter en tids reflekterande ter sig världen helt annorlunda. När något sådant händer mig blir jag tyst och försjunken i tankar, på vägen hem från universitetet går jag rakt ut i gatan för att sedan vrida och vända på samma tanke under ett distanspass på cykeln. Det är först idag när jag ser tillbaka på min uppväxt som jag kan se en del saker saker som jag tidigare nonchalerat i tron om allt var i sin ordning. Det är först efter en massiv rapportering i media om sexuella ofredanden av kvinnor utförda av män som jag minns en del killars beteende i mitt förflutna och med skam måste konstatera att det inte var så oskyldigt. När snärtande med nyckelband och slag på rumpor avvisades som oförargliga pojkstreck, gjorde vi inget annat än reproducerade och upprätthöll den hierarki mellan könen som gett männen oberättigade fördelar. Även de som mig som varken utförde dåden eller reagerade på dem bidrog till detta genom vårt tysta medgivande.
Sju år senare är scenariot inte annorlunda en vanlig utekväll på krogen. Visst finns det män som dansar för att det är roligt men det går knappast en kväll utan åsynen av de påflugna, de närgångna, de klängande och de tafsande. Dessa män är som en illaluktande sjukdom, ingen vill drabbas av dem, men ingen vill heller ta i dem ens med tång och därför ignoreras allt för ofta detta vedervärdiga beteende. Återigen bidrar det tysta medgivandet till upprätthållandet av hierarkin mellan könen.
En av de händelser som plötsligt blåst liv i en debatt som pågått sedan allt för länge är de sexuella ofredanden som skedde på festivalen We are Sthlm. Få utav brotten resulterade i anmälningar, inga av dem i åtal och i den officiella rapporten från polisen nämndes ingenting om saken. I den främlingsfientliga diskurs som lamslår vårt land drog en del snabbt slutsatsen att gärningsmännens identitet var anledningen bakom polisens mörkläggning. Av någon anledning verkar de flesta vilja undvika den största frågan, närmare bestämt varför polisen överhuvudtaget inte nämnde de sexuella ofredandena. Kanske ses det än idag mellan fingrarna när kommer till sexuellt våld, ofredande och trakasserier mot kvinnor inom polis- och rättsväsendet eftersom dessa samhälleliga institutioner fortfarande är manligt dominerade? Tänk om det var så att offrens kön i förhållande till makten och inte gärningsmännens etnicitet spelade den avgörande rollen för polisens beslut att inte rapportera om händelserna. Något sådant skulle indikera på att vi ännu står flera mil från den jämställdhet som kvinnor förtjänar.
Att denna förklaring faktiskt har förankring i verkligheten finns det en del indikationer på. Det har i Lunds studentliv under hösten förts en debatt kring de säkerhetsvakter som arbetar på klubbarna. Flertalet händelser pekade på att dessa alltid manliga vakter ofta ignorerade killar som uppförde sig odräglig emot tjejer. Varför dessa vakter och poliser överhuvudtaget finns på denna sorts tillställningar om de inte vill förhindra sexuella ofredanden är för mig en gåta.
Vad behövs för att män och kvinnor en dag ska kunna besöka allmänna tillställningar på samma villkor? Hade jag haft det självklara svaret skulle jag knappast suttit och skrivit på en cykelblogg, men för mig är det ganska självklart att det behövs a) utbildning och b) manliga förebilder för männen. Vänligen notera att ingen av åtgärderna förutsätter att kvinnor förändrar sig. Vad jag minns från min skolgång pratades det inte mycket om saker som t.ex. samtycke sexualundervisningen var istället koncentrerad på det rent biologiska och en del av naturkunskapen. Inom utbildningsväsendet skulle därför stora åtgärder kunna utföras, men de skulle knappast vara tillräckliga. Därför behövs även manliga förebilder. Återigen ser jag tillbaka på min egen uppväxt och minns min pappa och min tre år äldre bror det var aldrig någon av dem som var påflugen, närgången, klängande eller tafsande i närheten av kvinnor och således såg jag inte heller någon anledning att vara det. Dessvärre har inte alla dessa nära och stabila familjeband. Därför behöver även civilsamhället och offentliga personer tar sitt ansvar. Föreningar och fritidsgårdar måste göra sitt jobb precis som Tv-profiler och andra idoler. Tänk er själva att Zlatan skulle göra en reklamkampanj om attityd mot kvinnor istället för att tjäna storkovan på Volvo och flaskvatten. Något sådant vore också på sin plats som en lämplig ursäkt efter hans imbecilla uttalande om cyklar med autografer.
Dessutom och allra viktigast är att kvinnor inte ska behöva känna sig övergivna av samhället. För att detta ska kunna förhindras måste först och främst polisen satsa mer resurser och arbeta hårdare för att klara upp sexuella ofredanden och våldtäkter. Utöver detta måste rättsväsendet se till att fler fall behandlas och de med en dom som utgång resulterar i strängare straff. Den som överhuvudtaget överväger att begå ett brott av denna kategori ska tänka sig för både en två gånger, för att sedan komma på bättre tankar. Samhällets ansvar slutar dock inte här det måste dessutom finnas stöd för offren, och då menar jag såväl socialt stöd som vård och skadestånd. Den bild som gemene man har av dagens rättsväsende ter sig inte bättre än att pengar har större värde än kvinnor.
Det är knappast som så att män föds till svin eller inte svin, ett sådant beteende är socialt betingat och därmed även socialt föränderligt. Fel förebilder och vänner, brist på bättre vetande eller en skev religiös åskådning kan vara det som får skutan att driva mot avgrunden. Endast samhället kan, förhoppningsvis i god tid, styra individens utveckling mot det ena eller det andra. För att något sådant ska kunna vara möjligt måste vi som inte accepterar ett visst beteende också ta ansvar för att motverka det. Det bör även poängteras att detta borde ligga i allas intresse då ett samhälle där tilliten mellan könen inte sträcker sig längre än till pepparsprej i handväskan är ohållbart.
Jag fick en gång frågan om jag var feminist. Det var en fråga som fick att bli tyst och försjunken i tankar. På vägen hem från universitetet gick jag rakt ut i gatan och sedan vred jag och vände på samma fråga under ett distanspass på cykeln. Jag lyckades faktiskt inte komma fram till om jag var feminist eller inte. Visserligen insåg jag att jag inte kan vara emot något som innebär jämställdhet och rättvisa, när jag fick höra att min mamma tjänade mindre än en manlig fritidspedagog med mindre erfarenhet men utan graviditeter höll jag på att gå i taket. Samtidigt är jag som man kanske inte i rätt sits för att se och förstå vad som behöver göras för att nå denna rättvisa även om jag gjort ett försök idag är jag villig att ompröva min bild. Därför är jag alltid beredd att lyssna och ta hänsyn till kvinnor, behandla dem som mina jämlikar och från min sida visa nolltolerans mot könsdiskriminering. Det är också det vi behöver göra nu lyssna på kvinnorna. Givetvis är det enklare och bekvämare att lyssna på de främlingsfientliga eller göra ingenting. Att istället förspråka jämställdhet är betydligt krångligare, men likt förbannat det bästa alternativet då inget av de enkla och bekväma ställningstagandena kommer lösa några problem i den bemärkelsen är det lite som att ligga hemma på sofflocket när du egentligen vet att du borde träna för din egen goda hälsas skull.
”Manners maketh man”.
Antal kommentarer: 1
Björn
den som tror att polisen, som skall skydda, står utan skuld i den här frågan bör och skall tänka om. procentuellt sett inom kåren så har det inte varit bättre när det kommer till frågan att trakassera eller misshandla partners eller närstående, snarare sämre.