Blogg

Att fika sig genom Vätternrundan.


I lördags var det äntligen dags för Vätternrundan. I vintras fick jag ett infall av hybris och anmälde mig till en sub 7-grupp. Efter vinterns och vårens vansinnigt dåliga träning och nyckelbensbrott så bestämde jag mig för att hoppa av det. Jag siktade istället in mig på Stockholm CKs sub 8-grupp. När helgen närmade sig så kände jag inte längre för att stressa runt på 8 timmar utan lockades mer av Thomas Sandells fikatur runt sjön där ambitionen var att ta sig runt på 10 timmar och stanna i varje depå för fika. 

Genomgång innan start. Thomas  och Thomas går igenom vilka etikettsregler som gäller vid fika. Hjälm av, keps på. 

Vädret var som upplagt för en skrattfest. När vi samlades klockan 05 på torget var det redan så varmt så man kunde stå i kortbyxor och korttröja. Det var ganska disigt och fuktigt i luften. Enligt SMHI skulle det lätta upp under dagen. Det skulle till och med bli sol! Vår grupp rullade iväg i snygga raka led. Farten var bra. Det tog bara en timme och tjugo minuter innan vi stannade på första stoppet. Det var dagens längsta etapp på hela 47 km. 

Första stoppet i Ödeshög efter 47 km. Dagens längsta etapp. 

Det var fortfarande riktigt dimmigt. Man såg inget annat än vägen och framförvarande rad av cyklister som gradvis försvann i dimman. Jag cyklade bredvid Thomas Sandell och sa att det kändes som om Stockholms CK:s Karoliner cyklade ut i strid, knä om knä. -Ja exakt, Lützen 1632. Svarade han direkt. Vi var tydligen precis i samma tankar. 

Stockholms CKs Karoliner cyklar knä om knä genom dimman. 

En timme efter första stoppet var det dags igen. Den här gången i Ölmstad. Dimman hade börjat lätta lite och solen kämpade för att ta övertaget. 

Återsamling och debriefing efter fika i Ölmstad. 

I Jönköping var det äntligen dags för ett av monumenten, köttbullar med mos och lingonsylt. Vi parkerade cyklarna och gick i samlad trupp på stadiga ben ner till matsalen. Utanför låg det utslagna cyklister och folk som såg ut som att de var inne på tredje varvet. Nån hade spytt upp sina köttbullar utanför matsalen. Ingen vidare start på en lång dag. Köttbullar som är så gott.

Köttbullar och mos i Jönköping. Nån hade spytt utanför matsalen. Själv tyckte jag att det var rätt gott.

Efter Jönköping kommer de beryktade slakmotorna. De var precis lika slaka och motiga som jag mindes dem. Tidigare år har jag legat med mjölksyra upp till tinningarna här. I år kämpade jag för att hålla nere den senaste lunchen som hade travats ovanpå de två tidigare fikorna. Väl i Fagerhult var det så himla trevligt att jag snabbt glömde bort den trista vägen. En buske bakom depåtältet såg lite torr ut så jag pinkade på den. 

Tummen upp i Fagerhult. 

Nästa stopp var Hjo med Vätternrundans piece de resistance, dagens andra monument, den omtalade och smått mytomspunna lasagnen som jag inte sett röken av tidigare år när jag bara har stressat förbi. Nu klapprade vår fikastinna grupp ner till hamnen där mattältet var beläget. En liten kille i serveringen lade snabbt som en vessla upp tallrik och bestick på en bricka så kvinnan bredvid kunde sleva upp den åtrovärda lasagnen som sedan toppades med saltgurka. Vilken fullträff. Michelinstjärnan kommer med posten.   

Är det inte här man äter lasagne? -Hjo! 

Någon mil innan Karlsborg slog Oledolyckan till. Någon gick på hjul och klungkraschen var ett faktum. Vi låg i 40 km/h och helt plötsligt hör jag ljudet av krossat kolfiber och tomult. Jag hinner precis bromsa in och snabbt tacka min lyckliga stjärna att jag inte drogs med. Tyvärr fick fyra cyklister bryta här. Jonas, Bosse, Henrik och Andrew. Vårt gäng skötte sig perfekt. Alla tog en uppgift. Några såg till att trafiken bromsades och några tog hand om de skadade och några såg till att cyklarna lastades på brytarbilen. 

Kaos i vägkanten. Det sämsta som kan hända. 

Jonas cykel hade gått av på mitten så den lades smidigt in i bakluckan på brytarbilen. Bosse hade råkat värst ut så han åkte med ambulansen. Ambulanskillen sa att det här var den värsta rundan han hade varit med om. De åkte i skytteltrafik mellan olyckor och akuten. Enligt honom var det för bra väder så folk cyklade för snabbt. Det var bättre när det regnade tyckte han. Jag tycker nog att det är bättre med fint väder så länge man håller sig på hjulen.

Du, den modellen är inte hopfällbar.

Cyklar och cyklister lastas i respektive fordon. 

När vi hade fått ordning på olyckan och alla var omhändertagna så fortsatte vi, lite mer dämpat än innan. En urgammal tradition lyder; efter en klunkrasch så fikar man. Påpassligt nog låg Karlsborg mindre än en mil bort. Här fikade vi igen och pratade mer om olyckan. Vi beslutade att hålla igen lite på tempot och istället komma i mål hela och rena. 

Det som händer i Karlsborg stannar i Karlsborg.

Mellan Karlsborg och Boviken minns jag inte så mycket. Vi cyklade väl och hade det trevligt i värmen. Vindarna var milda och det var mindre trafik än vad vi hade räknat med. I depån länsade vi ett lastbilsflak på Loka och sen stack vi vidare. Stefan Ljungberg, wattmonstret från Cykloteket fyllde fickorna med bananer. Han sa att han skulle ha de till söndagsrundan. 

Boviken. Hur kul som helst. 

Vad händer efter Boviken? Ja vägen fortsätter över Stora Hammarsundet. Inte mycket mer än så. Vi höll fin fart och helt plötsligt dök skylten med ”Depå 5 km” upp i vägkanten. Fika igen? Helvete. 

Passing the Great Hammer sound. 

På varje kontroll ser man de där små släta bullarna som jag tror heter Solbullar. Jag har glömt varför jag inte brukar äta dom. I Hammarsundet tog jag mod till mig och plockade åt mig en. Tillsammans med en kopp kaffe blev det en strålande kombination. Ännu ett lyckat fikastopp på vår resa.

Kaffe, solbulle och en liten läckerbit i Hammarsundet.

Fem minuter efter vi hade lämnat Hammarsundet kom jag på varför jag inte äter solbullar. Halsbrännan kom farande som brev på posten. Vilken tur att jag inte tog en bulle till som jag hade varit sugen på. Då hade jag nog dött den värsta utdragna halsbrännedöden i mannaminne. Det var inte så långt kvar till nästa stopp i Medevi. Inte ens två mil. Här stannade vi och tramsade runt lite på gräsmattan. Stefan plockade på sig ännu mer bananer. Vad ska han med alla dessa bananer till?

Le triplette de Medevi. 

De sista två milen in till Motala leddes av Martin Schreiber och Tom of Finland. Martin och Tom tog en förning på en mil innan de byttes av. Sedan var de uppe igen av någon anledning. När det var strax under milen kvar sa jag till Martin att han skulle köra oss i mål. Han sträckte upp en tumme och ledde oss snabbt och snyggt till Motala. Innan de sista svängarna innan målet tog Thomas och Thomas täten på sina Rolo. Vad tiden slutade på är ganska oviktigt. Vid kravallstaketet efter medaljutdelningen stod Linda med ungarna och vinkade. Vi tråcklade oss genom folkhavet och tappade bort resten av Stockholm CK-gänget som skulle till en hamburgerbar på torget för fira. 

Motala med bästa fanklubben!

Stort tack till hela fikaklungan. Det här gjorde vi bra. Om man bortser från olyckan så blir det en 10-poängare. Och tack till systrarna Holmertz som tog hand om oss på bästa sätt. 

En annan riktigt kul grej var att Calle och några från klubben klarade sub 7 tillsammans med sitt gäng. 6:52 stämplade de in på. Verkligen grymt. Men då missade de å andra sidan lasagnen i Hjo. 

/Johan


Antal kommentarer: 4

Eva Mölleborn

Underbart Johan! Äntligen har du sett Vättern runt! Ta med Calle nästa gång. Nu har han bevisat att han kan cykla fort!
Kramar till er båda från stolt Mamma! 😍


Erling Losenborg

Fantastiskt fint skrivet.Innehållsrikt,glimten i ögat,avspänt och roligt berättat.
En stor fröjd att läsa,hälsar undertecknad som snart skall cykla med Ride of Hope från Prag till Varberg,det blir 110 mil på 7 dagar.Det blir att ta i och kämpa på.🚴👍


Skogling

Först när jag läste så lät det så mysigt. Jag tänkte´: ”- Man kanske skulle testa VR nästa år. Så man har gjort det?”.

Sedan läste jag vidare. Och jag fick tilbaka den där nä-känslan… =D

Skönt att de bara var en cykel som dog.


Johan Mölleborn

Erling, tack det värmer. Stort lycka till på ditt äventyr!
/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Dan innan Vätternrundan.


I fredags cyklade jag med ungarna till skolan. När jag hade kramat dem och sagt hejdå så fortsatte jag mot Motala. Planen var att jag skulle cykla ner dit, cykla ett varv runt sjön och cykla hem igen. Den planen sprack lite då jag hade glömt att berätta om det hemma. Det slutade med att jag fick stryka hemcyklingen och istället åka bil hem efter Vätternrundan. Men det blev riktigt lyckat ändå. Vättern kommer jag skriva lite om senare. 

Cykeln packad och klar. Som vanligt så var den packad för att klara ett dygn på vägen. Lampor, batterier, mat och extrakläder. Mest för att testa grejerna inför LEL men också för att man aldrig vet vad som kan hända. Ett par tjocka handskar eller en extra underställströja kan vara guld värd när man väl behöver det. 

De fina vägarna börjar ganska snabbt på södra sidan stan. Inte så jäkla trafikerat heller som ni ser. Det var bara den ståtliga cykelryttaren från Randonneur Stockholm och Stockholms CK som syntes på nejden. 

Randonneur Stockholm-tröja och Raphas brevetbyxor. På cykeln hänger Raphas brevetväskor. Fan till och med strumporna är från brevet-linjen. Det bara lyser randonné om gubben. 

Tunnbrödrulle i Sparreholm. Det gäller att ta vara på pralinerna här i livet. Ibland kan en tunnbrödrulle och en cola vara just en sån pralin. 

Apropå pralin, så här ser det ut i Stjärnhov. Alltså centrala Stjärnhov. Här händer det grejer. 

Den här vägsnutten brukar jag se när jag åker tåg till Göteborg. Tänker alltid på cykling när jag tittar ut där. Nu tänkte jag på tåg istället. 

Den här slingan Igelfors och Grytgöl var helt magisk. (Bilden kan vara tagen nån annanstans också. Det fanns så mycket snyggt så minnet blir lite suddigt.) 

Jo men vi cyklar väl mot det där mörka. Det ser kul ut. Jag tror jag vet vad den byn heter..

Humorn här liksom. 


I Igelfors tog jag skydd i ett vedförråd, åt en påse nötter och hällde i mig en drickyogurt och en cola. Livet som randonneur är bra flashigt ibland. Just där kändes det lite motigt men när jag hade fikat klart och kom ut på vägen igen så var det bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Ryck upp dig gubbe, tänk på att du kunde ha suttit på kontoret nu. Några timmar senare när jag kom ut på 34:an i närheten av Motala blev jag ikappkörd av Amir och ett gäng från Stockholm CK. Amir hängde ut genom passagerarsätet och ropade och hejade. Det fick mig på ännu bättre humör. 

10 timmar efter jag hade släppt av ungarna i skolan var jag framme hos systrarna Holmertz i Motala. Här blev jag mottagen på bästa sätt, precis som förra året. Efter två portioner lasagne och två folköl gick jag ner på stan och hämtade startlapparna för Vätternrundan, men den rundan skriver jag om imorgon. 

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

See you in Motala!


God morgon. Imorgon är det dags för Vätternrundan igen. När jag anmälde mig så kände jag mig tuff och tänkte att sub 7 skulle vara något att testa igen. Men när våren och verkligheten kom ifatt mig insåg jag snabbt att det det inte var rimligt. 7:30 känns görbart men att skala av de sista 30 minuterna kräver en hel del extra pulver i benen. 

Istället kommer jag antingen hänga med Stockholm CKs sub 8-gäng eller så tar jag det lite softare med deras sub 10-gäng som har som mål att stanna på varje depå för att fika. Däremellan är det fullt spett som gäller. Det lutar åt den sistnämnda. Av flera anledningar. För det första så känner jag inte för att stressa runt sjön för en tid som jag redan har tagit. För det andra så har jag aldrig stannat i depåerna tidigare. Jag tror att det är där man upplever den riktiga Vätternrundan. Och för det tredje, eftersom vi startar klockan fem på morgonen så går vi i mål tidigare på dagen och därigenom vinner en hel del dricktid. Jag ser fram emot att läska upp ordentligt på torget innan vi går ner och tittar på när snabbgrupperna kommer i mål. 

Lycka till alla som ska köra, både ni som kör för första gången och ni som ska sätta personligt rekord i någon subgrupp. Nu ska jag snart dra på mig kläderna och cykla ner till Motala. Vi ses där!

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Göteborg – Stockholm IRL.


Om ni har läst papperstidningen Bicycling så har ni kanske sett att jag är med i Daniel Breeces serie Min bästa helg. Min helg handlade om att jag åkte ner till Göteborg med KBCK och cyklade hem. Efter jag hade pratat med Daniel så tyckte jag att den idén var ganska bra så jag började klura på om jag inte skulle göra verklighet av den. Sagt och gjort, två dagar senare bokade jag en tågbiljett till Göteborg. 

Tågresan gick bra. Jag hade packat ner cykeln i wellpapp så den blev ett stort och otympligt paket. Konduktören var hjälpsam och trevlig så jag fick stuva in paketet vid kaffemaskingen på 1:a klass. X2000 till Göteborg tar bara strax över tre timmar så jag hann precis somna till och sedan peppa upp med tre snabba koppar kaffe innan jag var framme.

På perrongen packade jag upp paketet och mekade ihop cykeln. Sen var jag klar för att cykla hem. Det hängde regn i luften. Enligt SMHI skulle det regna hela vägen hem. Det var lite halvbökigt att hitta ut ur stan. Men efter lite trixande så var jag på väg. För att slippa släpa på onödig vikt på tåget så hade jag inte fyllt vattenflaskorna så det måste jag göra innan jag kom ut på landsvägen. Vid en föreningslokal strax utanför stan stod det två kvinnor med varsin unge hängandes på axeln. Jag frågade om det fanns vatten i huset. Det visade sig att det var bröllopsfest i lokalen men jag kunde smita in på toan för att fylla flaskorna. Sen var jag på väg. 

Den rutten jag hade gjort i gpsies var egentligen bara en slarvskiss. Jag hade knappat lite snabbt för att se hur långt det skulle bli. Vissa vägval var direkt livsfarliga och en del andra var bara mindre bra. Det skulle visa sig senare. I Borås började det regna. Innan dess hade jag hjälpt till att putta igång en Ferrari. Jag bara cyklar runt och hjälper folk i nöd, precis som Bicycle repairman

Vägvalet var rätt bra fram tills jag kom ut på väg 40 några mil innan Jönköping. Det var tydligen en hårt trafikerad 2+1 väg. Klockan var runt midnatt. Det var mörkt och det regnade. Jag var tvungen att hålla mig på de 20 centimetrarna asfalt utanför väglinjen. Jag lovade mig själv att om jag överlevde det här så skulle jag få en korv när jag kom till Jönköping. Jag överlevde och köpte mig en korv. Sen vidare ut i natten och regnet. 


Jag betade av ganska många mil under natten. När solen gick upp var jag i Hogstad som ligger precis halvvägs. En stund såg det ut att bli sol. Sen mulnade det igen och förtsatte regna. Jag hade räknat med att äta i Linköping men den vägen jag hade dragit gick i ytterkanten av stan så allt jag cyklade förbi var nattstängt. Nästa chans till mat och vatten var Norrköping. Nu började jag bli rätt hungrig. Jag visste att det finns en nattöppen Mc Donalds innan Norrköping när man kör motorvägen. När jag väl såg det gyllene M:et så tvekade jag inte en sekund. ”En Big Mac & company plusmeny tack.”

17 mil kvar nu. Bara slutspurten. Efter Norrköping hade jag tydligen dragit rutten utmed Bråviken. Antagligen var det orten Getå som lockade. Den vägen är rätt fin och den avslutas med en bra backe upp till ett kafé där man brukar stämpla på Södertäljes 30-milare. Milen rullade på och under tiden jag cyklade så kollade jag på Facebook och blev peppad av alla kommentarer och tummar som trillade in. Jag såg att det gick bra för flera i Stockholm CK som tävlade i Stockholms fyradagars. I Sillekrog tog jag en sista korv innan jag spände vaderna för de sista sju milen hem. Jag hade bjudit in några kompisar på grill och vin vid 14:30 hemma så jag kunde inte sitta och slöa för länge på macken. Dessutom luktade jag så illa så jag kände mig inte helt bekväm med att sitta bland barnfamiljer och andra oskyldiga. 

En timme senare, exakt 20 timmar efter jag lämnat Göteborg kom jag till färjan i Slagsta. Jag ringde Linda och sa att jag skulle vara hemma 14:25 och att det skulle vara kul om ungarna var ute så de kunde ta emot mig. Så där som de gör i filmer.

En sista sprätt upp för backen mellan Jungfrusund och Skärvik sen var det bara backen förbi Sandudden kvar innan jag kunde rulla in på grusuppfarten hemma. Ungarna stod i studsmattan och hoppade precis som alla andra dagar. På altanen stod Linda och Stefan och Ania. Jag fick en kall öl som jag nästan svepte. Det enda som höll mig från att svepa den var att Linda säkert skulle kommentera det. Men jäklar vad gott det var. En iskall Bitburger. Det är precis vad man vill ha efter en cykeltur. 

/Johan


Antal kommentarer: 5

Jonas Nilsson

Vilken dag startade du i Göteborg? Var också nere på cykeläventyr i Jönköpingstrakten i helgen. Våra vägar måste ha korsats ett par gånger.


Tobias

Läste artikeln i tidningen.
Kul att du gjorde den på riktigt också!


Johan Mölleborn

Tobias, det festliga var att den nästan blev lika bra i verkligheten. Om inte bättre.

Jonas, jag startade klockan 18 på lördagen. Jag var i Jönköping vid midnatt.


Jonas Nilsson

Ha, då måste vi ha varit nästan samtidigt i Ulricehamn. Det hade varit något om vi sett i en korsning där.


Jonas Nilsson

Nej förresten, fel av mig, det var olika dagar vi var där.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

40 mil i medvind och en skvätt regn.


I fredags var det dags för Barkarbys 40-milare. Det här är min favoritrunda från Barkarby. Starten går 23:00 så man börjar med nattcykling upp till Gävle. Dit brukar man komma lagom till solen går upp. Sedan har man hela dagen på sig att ta sig tillbaka till Barkarby igen lagom till Lilla Barkarby öppnar. Förväntningarna var höga, men oj vilken runda det blev!


Det var hela 40 startande. Det är ganska mycket för en 40-milare med kvällsstart. Vi rullade ut genom Barkarby, Stäket och Upplands Väsby. Tempot var sansat så det var inga problem att hänga med. Mellan Upplands Väsby och Märsta delades klungan upp till några mindre grupper. Vår grupp var fortfarande stor. Natten susade på utan några konstigheter. Vi hade vinden i ryggen och gamla E4-an från Uppsala bjuder sällan på några större överraskningar. Framförallt inte när det är mörkt. Den här gången blev vi dock lite överraskade av regn. Något som SMHI hade missat helt. För min del gjorde det ingenting. Nu fick jag chansen att testa min nya regnjacka och de nya väskorna. Väskorna höll tätt och jackan var supermullig. 

När vi kom till Circle K-macken i Gävle stod det redan ett gäng där. De hade smitit vidare vid ett bajsstopp tidigare under natten. När vi hade fikat klart så rullade vi vidare i samlad grupp igen. Mot Sandviken. Nu märkte vi att vinden hade vänt så vi hade medvind på tillbakavägen också. Helt magiskt. Efter sandviken är det några mil på helmulliga vägar. Med vinden i ryggen blev det 10 poäng. Eller vänta, 12 poäng! Douze points! 

När solen gick upp kom värmen tillbaka. Regnet hade spolat bort all pollen och morgonluften var full av syre. Vi stannade och tog av oss nattkläderna. Strålande sol, kort-kort och efter ett tag var det dags för kontroll och fikastopp i Östervåla. En halvtimme senare satte vi fart mot Uppsala. Fortfarande vinden i ryggen. Jag var fortfarande pigg. Det kändes inte att vi hade cyklat 35 mil. Allt bara rullade på. 


Gruppen höll ihop den sista biten mellan Uppsala och Barkarby. Några få utbrytningsförsök gjordes men de hämtades in. Jensa försökte sticka i Märstabacken men han blev stoppad vid ett vägbygge några kilometer senare. När det började närma sig skyltspurten vid Barkarbyskylten stack Mange iväg tätt följd av Jensa. Jag var inte på hugget så la mig inte i spurten. Däremot kom Toni bakifrån med full fart. När han smet förbi så hakade mitt styre fast i hans sadelväska så mitt framhjul tvärställdes. Kraschen var oundviklig. Jag flög upp nån meter i luften och landade hårt på gräset bredvid cykelbanan. Det gjorde makalöst ont i högerlåret och när jag tittade på det så såg det helt missformat ut. Första tanken var att lårbenet var av. En stund senare konstaterade vi att det bara var en lårkaka och skrapat.

Axeln och nacken hade fått sig en ordentlig smäll. Jag visste inte riktigt hur det stod till så jag började tänka på alla cykelplaner som kanske hade gått upp i rök. När vi rullade de sista 500 metrarna till Barkarby gjorde det ont överallt i kroppen. Jag snackade inte så mycket utan såg nog mest sur ut. Sur för att den här perfekta rundan skulle få ett sånt snöpligt slut och sur för att det hade kunnat gå riktigt illa. Efter några Belpils på Lilla Barkarby så kom humöret tillbaka. Vilken superrunda vi fick! 

/Johan

    



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

En liten tur runt Mälaren.


I söndags lyckades jag trolla fram lite cykeltid. Linda var på ridläger och ungarna var med deras farmor på Skansen. Helt plötsligt stod jag där med en hel dag till förfogande. Mälaren runt var det första som dök upp i huvudet. Jag drog snabbt på mig cykelkläderna och fyllde flaskorna med vatten och sen iväg. Efter en stund kom jag på att jag hade glömt både vindväst och nåt att äta. Allt jag hade i fickorna var en pump min mobiltelefon och en knippe pengar. Mat finns ju att köpa överallt och vädret skulle enligt SMHI vara bra hela dan så jag pep vidare. 

Jag säkert cyklat 50 varv runt Mälaren. Varje gång har jag kört medsols. I söndags var jag helt tokig och körde motsols. Helt tok-tokig alltså. När jag cyklade ut från Ekerö mötte jag ett hundratal cyklister. Alla på väg ut mot ön. Jag vinkade och log mitt bredaste leende mot alla. De här sista helgerna innan Vätternrundan är det verkligen fullsmockat med cyklister på alla vägar där ute. Ett litet tips för den som funderar på sommarbusiness: en foodtruck med Cola kaffe och mackor någonstans utmed cykelvägen på helgerna. 

När jag passerade Bromma vände jag rakt in i motvinden. Den höll i sig hela vägen förbi Kungsängen, Bro, Bålsta och Enköping och hela 55:an till Strängnäs. 55:an är vanligt vis en riktigt trist vägsträcka. Men konstigt nog är det ganska fin när man kör åt det här hållet. Rätt märkligt ändå. Efter Strängnäs blev det äntligen medvind.

Dagen till ära hade jag bytt till 28 mm-däck. Inte för att det var stötigt med 25 mm utan jag ville testa inför LEL där asfalten är mycket sämre. Jag märkte ingen skillnad till det sämre utan bara till det bättre. Jag upplevde det som att det rullade lättar och att det jämnade ut vägen ännu mer. 

När jag närmade mig Södertälje var jag ganska tom på energi. Då slog det mig att jag bara hade ätit en Snickers och druckit två Cola på hela rundan. Från Södertälje är det bara två mil kvar till färjan i Slagsta och från färjan är det bara en halvmil kvar. Den sista biten gick hyffsat lätt men nu var jag magiskt hungrig och törstig. Den sista droppen vatten tömde jag innan jag rullade ombord på färjan.

När jag kom hem möttes jag i hallen av min dotter Lisa som hade gjort hemgjord isglass i en avskuren petflaska. Den höll hon upp och sa att hon hade sparat den till mig. Jag var helt överhettad och hungrig så jag skakade. Den glassen var precis det jag behövde för att bli människa igen.  


Antal kommentarer: 3

Eva Mölleborn

Förstår nu varifrån barnens lust för godsaker kommer. På Skansen inmundigades det brända mandlar, glass, pop corn, fanta, spunnet socker, vatten och hamburgare. Härligt att var farmor till dem. Johans Mamma


nilsA

50 varv runt HALVA Mälaren , fast du har säkert kört rätt många runt hela med. Tänk på alla förvirrade (särskilt de du möter på vägen mot Ekerö, från storstan)cyklister som svänger i Enköping eller Strängnäs och liksom inte har koll på geografin. De kan ju missa fina dödsgrus,mackar och luftskåp i E-tuna, Kungsör, Köping och Västerås 🙂 !


Johan Mölleborn

Du har helt rätt Nils. Jag trodde ingen skulle notera min smygsaltning av distansen. HELA Mälaren har jag bara kört tio gånger. Halva Mälaren är mer lagom för mig. Då hinner man hem lagom till middan.
Jag tror folk blev förvirrade hela vägen. Först att jag var på väg FRÅN Ekerö på morgonen. Sen när jag svängde av mot Strängnäs och inte höll höger mot Västerås. Som grädde på moset körde jag MOTSOLS! Det var helt galet alltihop!
/J



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*