Blogg

Att cykla runt Lac Léman på fin svennerulle


Nu hörrni, nu rullar det! Under helgen har jag cyklat 30 mil i tre olika länder. Både mina ben och mitt sinne är privilgerade och på bra humör! I torsdags började äventyret då jag mötte min lagkamrat Ulrika Emegård med make Niklas. Vi styrde kosan österut, mot Genéve, för att cykla runt Genévesjön/Lac Léman.

Vädret var fint och jag njöt av att få ligga på fin ”svennerulle”. Ni ska veta att det inte är cyklister från alla nationaliteter som blir skolade i att visa tecken för rondeller, inte brassa iväg efter rödljus och att göra mjuka byten när man cyklar tillsammans med andra. Jag har vant mig vid den ”franska hetsrullen”, det vill säga – ser en fransk cyklist typ en backe som ser rolig ut så sprätter de. Jag försöker alltså säga att Niklas och Ulrika körde motsatt till detta idiotiska beteende och det är bra.

Efter fika vid den berömda fontänen i Géneve fortsatte vi på andra sidan av sjön, österut in i Frankrike. Nu blir det mycket smutskastade av Frankrike och dess invånare, men vägarna på andra sidan landsgränsen var faktiskt sämre OCH det blåste motvind (sorry alla fransmän, ni vet att jag gillar er massor egentligen!). Synd att behöva veja för hål och ojämnheter när vi för övrigt började få ett riktigt bra lagtempo på G!

Vi rullade genom Thonon och Evián och valde inte turistvägen nere vid kusten eftersom vi ville cykla lite snabbare. Har man tid och hellre beundrar utsikt än andra cyklisters hjul så kan jag dock rekommendera turen längs sjön. Riktigt fin och pitoresk!

Vi fick ändå vår dos av vackra Génevesjön som matchar perfekt med de snötäkta bergstopparna i fjärran. Efter Eviàn går vägen precis nere vid vattnet. Då finns verkligen ingen orsak till att klaga, även om mina ben började tappa krut efter sisådär tolv mil och Ulrika fick en dubbelpunka (franska vägar alltså…).

Vid fransk schweisiska gränsen hade de andra rundat sjön och tog bilen tillbaka hem till Chamonix. Då hade jag endast tre mil kvar och det är ”ju ingenting på en 18-mila runda”. Nåväl, när det mörknar snabbt och energin börjar tryta är man/jag inte särskilt kaxig längre. Det kliade i fingrarna efter att svänga in på närmaste Mc Donalds och ringa mamma som kunde komma och hämta mig efter det att jag halsat en liter Cola.

Tyvärr bor min mamma inte i samma land och jag skulle ALDRIG kunna ringa fransmännen jag bor med och be om hjälp. Då skulle jag bli kallad ”une faible fille suédoise” för alltid och det tål jag inte. Jag bet ihop och landade nöjd på soffan efter ungefär 6,5 timmar och 17,5 mil på FINCYKELN (bild ovan). Dagen efter for jag till Holland för att prova på cykelvägarna där, mer om det senare!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tackbrev





Tjena benen, tänkte bara säga att ni rockar. Ni har tagit mig upp för mer än 3000 höjdmeter den här helgen. Tillsammans har vi trampat en tung mtb genom lera, bestigit isiga bergstoppar på skidor, slagit nya %-rekord i klättring uppför (35%!), hoppat över taggtråd och pulsat genom snö. Det har varit svettigt och gjort förbannat ont emellanåt men visst har det varit värt det? Vi har njutit av utsikten på upp till 2600 meter över havets höjd, cyklat nerför långa nerförbackar, åkt skidor i djupt puder, fyllt på med frisk luft, jobbat en del på solbrännan och lärt oss mycket om hur man beter sig på en cykel i skogen. Riktigt bra. Nu tar vi en lugn början på veckan och fyller på med energi och sömn och annat sådant som gör er glada och pigga igen sen blire på´t igen nästa helg! Och då är ni lite starkare, jag lovar.

MVH Glad och tacksam nyfrälst mtb-cyklist och skidåkare



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Att bjuda på snabbhet


Jag sysslar med triathlonträning på wannabe-nivå och det tycker jag att fler cyklister borde göra. Det är nyttigt att prova på att ta motvinden på egen hand ibland, och inte bara förlita sig på att man har kompisar som bjuder på stadig rulle. Hur som helst var jag igår och simmade i en kommunal simhall här i Schweiz. Jag festade till det och satte på mig min simmössa från Ironman Kalmar. Så kul brukar jag nämligen inte ha det när jag tränar med triathlonklubben. Det blir bara pinsamt eftersom jag simmar på långsammaste banan, folk kan bröstsimma snabbare än jag crawlar och så vidare.

Rackarns så det gick i poolen! Och då snackar vi tyvärr inte om att jag simmade snabbt, utan de som simmade på samma bana som jag gjorde det. Folk simmade om mig så att det skvätte om det och jag fick veja för att inte bli träffad av en spark.

Jag misstänker att det berodde på min simmössa. Den inger ju en viss respekt och folk tror att alla som gjort en Ironman kan simma 4000 meter eller klämma en mara varje dag i veckan (falskt – jag lovar). Vem vill inte simma om en Ironman liksom? Jag kan tänka mig att det är bra story typ vid det schwesiska matbordet ”ja idag gick det så bra på simträningen, jag simmade snabbare än en tjej som gjort en Ironman!”. Det var givetvis frustrerande. Det ÄR frustrerande att jag aldrig blir snabbare i vattnet, jag är ett hopplöst fall som antagligen alltid kommer vara sist upp ur vattnet på triathlontävlingar. 

Men sen tänkte jag om – vad fint att jag kan bjuda på det där! Att folk kanske pressade sig lite extra på träningen för att simma om mig (inte så svårt dock) och att de förhoppningsvis kunde känna sig snabbare och starkare än vanligt. Jag vet själv hur länge man kan glädja sig över en sådan känsla efter ett bra träningspass.

Jag funderade lite på vad man kan göra mer för att bjuda sin omgivning på de där snabba känslorna. Cykla på Ekerö iförd tempohjälm i en hastighet av 20 km/h? Gå/jogga runt Kungsholmen i en Ironman Finisher tröja? Dyka upp på Hofvet-träning med en 100 000-kr cykel och bli avhängd av lugna gruppen? Små incitament som folk kan glädja sig över länge.

När jag kom ur ur simhallen såg jag något typiskt schweiziskt och inom samma ämne. En pendlarhybrid med kolfiberfälg (japp jag fick fram och knäppte på hjulen för att bekräfta att jag sett rätt). Det här är bra! Det är bra att folk vågar parkera ett sådant vrålåk på allmän plats och dessutom unnar sig att njuta av Finhjul under pendling.

Hoppas dock att jag cyklar om den här personen när jag kommer med min tunga MTB…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Quick-fix till sommarformen?


Jag har sett att det är många i Sverige som gjort landsvägspremiär för året i helgen. Gratulerar! Detta är dock synonymt med att man inte längre kan skylla på tung vintercykel, winter-shape och andra parametrar som gör att Garmin inte visar fina siffror i medelhastighet. Jag provade ett quick-fix för att snabbt skala av de där vinterkilona som inte gör sig så väl i bibs och tight tävlingströja.

Köpte nämligen en ost av en schwesisk bonde uppe i bergen förra helgen när jag åkte skidor. Osten förvarades i en källare som inte alls skulle vara godkänd enligt några svenska hygienregler. Men den var riktigt god, speciellt efter fem timmar på skidor. Precis som jag och mina polare skämtade om blev jag dock givetvis rejält magsjuk lagom till helgen. Förvisad till sängen under ett par dygn, men kom ut på andra sidan cirka tre kilo lättare och med ett rejält cykelsug i benen (eftersom våren gjorde sin ankomst även i Lausanne den här helgen). Rackarns så det ska gå i backarna nu när jag kommer snitta högre watt per kilo kroppsvikt av mig själv! Snacka om att det var värt att ligga i fosterställning ett par dagar!

Det komiska med den här historien är att de fransmän jag bor med inte blev magsjuka. Och så är det den svenska tjejen i kollektivet som är fröken nyttig och predikar om vikten av att äta stabil frukost, protein till varje måltid och ehhh.. kanske inte vin till maten på vardagar? Fransmännen tycker jag är galen som ödslar två minuter på att värma frukostgröten i micron varje morgon. Varför göra en sådan uppoffring när man kan hälla upp ”Nougat pillows” i en skål på tre sekunder? Att man käkat gröt och tagit sina vitamintabletter till frukost i flera år är inte så mycket värt när magen inte pallar inhemsk ost…

Nej, jag rekommenderar ingen att komma i form genom maginfluensa. Vart jag vill komma med detta är att mina franska roommates är några av de mest friska och energifyllda personer jag känner. De är bevislingen friskare än mig, springer snabbare än mig och bestiger högre toppar än mig. Ändå har de aldrig hört talas om LCHF, 5:2-fasta eller raw food. De käkar vad som faller de i smaken tills de är mätta och belåtna och det är bra så. Det är riktigt givande och roligt att bo och träna med dem. Jag tror vi kan mötas någonstans i en komprimiss mellan gröten och vinet.

Personligen har jag lidit av ”hälsodjävulen” i mycket värre form än vad jag gör just nu och bettet mig vansinnigt. Bara druckit proteinshake efter fem timmar distanspass (måste ju bygga upp kroppen!), undvikit frukt (för mycket socker!) och tackat nej till all alkohol (inte bra för återhämtningen!). Gått runt med en konstant knorrande mage, för låga energinivåer och ångest. Kallat det ”bra för formen” när vi alla egentligen vet vad det handlar om: all extra vikt är av ondo!

Lisa Ström skrev ett riktigt bra blogginlägg om raw food och ”ren” kost som jag tycker att alla ska läsa och reflektera över. Petra Månström skrev också om ett liknande ämne, nämligen det där med formnojan. Kloka kvinnor!

Själv insåg jag att det är mycket roligare att cykla och faktiskt att leva när man käkar och dricker lagom mycket av det där som man gillar och som ger energi. Det tog mig dock några smällar rakt in i kaklet innan poletten trillade ner, finns mer att läsa om här. Jag tror att ett glatt humör och livsglädje ger bra mycket mer för både fart och form i slutändan än om jag väger några kilo mindre eller levt typ ”rent och glutenfritt”.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

En lerig debut


Det är många som har frågat varför jag inte cyklat MTB när jag befinner mig i Schweiz, alpernas mecka, så sådär ett halvår efter min ankomst hit bestämde jag mig för att slå slag i saken. Sådär åtta veckor innan jag ska köra en femdagars multisporttävling. Stabilt!

Jag älskar att bo i Lausanne, jag har leriga skogsstigar runt knuten, torr asfalt utanför dörren och snöklädda bergstoppar någon timme bort. Vad mer kan man önska sig?

Eftersom multtisporttävlingen jag ska köra kräver att varje lag har en tjej ligger det i mitts lag intresse att utbilda mig i mtb. Vi ska cykla, springa och paddla i fem dagar, upp och ner för 16 000 höjdmeter, och enligt snubbarna jag ska köra med är det cyklingen som blir enda tillfället att vila. De har visserligen pratat om några andra medel som kan få den svagaste länken i laget, det vill säga den blonda svenska tjejen, snabbare. Till exempel rep och olja på bromsarna verkar vara vedertaget inom multisport. Crazy. Tur att jag inte fattar allt som de snackar om på snabb franska, det smids säkert andra planer med.

Okej slut på de fina adjektiven och Instagram-förskönade bilder. Såhär såg det egentligen ut när jag slet som ett djur för att ta mig upp för backarna. Det är tur att min franska coach och lagmedlem inte kan några svenska svordomar. Varför har ingen berättat för mig att man måste ha snabba fingrar på växlarna och ett rackarns drag i benen för att besegra backar på mtb? Kanske är det charmen med sporten.

När coachen tröttnade på att se mig trilla i leran och blev kall (han sprang bredvid mig när jag hade fart) hoppade han upp på hojen och demonstrerade för mig hur jag skulle bete mig för att få bättre flyt på maskineriet. Jag har mycket att lära. Jag är osmidig landsvägscyklist som är bäst på att ligga på rulle och lyda de tecken som personen framför visar mig, typ stanna vid rödljus och andra inte så intelligenskrävande manöver. På mtb krävs fokus! Fokus i leran som skvätter. Jag gillar´t!

Mer lek i leran ska det bli! Jag hittade en bättre begagnad hoj som jag döpt till ”Bettan” eftersom den är stor och tung och stabil som en ko ungefär. Tänkte att om jag blir stark och smidig nog att dra runt 13 kg alu i de leriga backarna i Schweiz kommer vilken mtb som helst hemma i Sverige bli som en fullblodhingst i jämförelse. KUL med nya utmaningar!


Antal kommentarer: 3

ekstromenator

Du är inte osmidig för att du är landsvägscyklist, du är osmidig för du nyss gett dig på något du inte hunnit lära dig fullt ut än. Vi är många som kör både landsväg, mtb och cykelcross. Det är inte alls svårt att kombinera och du kommer snart fixa det du med 🙂


Bitte Håf

Vad roligt att läsa! Men vad stressad jag blir, om du tycker att det är jobbigt och svårt – hur kommer det då inte bli för mig? Lycka till, jag är i alla fall säker på att du kommer visa fransoserna att du inte är så svag länk ändå 🙂


Ingrid Kjellström

Tack hörrni, det är roligt att bli bredare i sin cykelrepetoar!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Många intervaller och rödvin


Det är ett tufft men häftigt liv just nu. Jag har en tung vecka på träningsschemat. Många vikter på stången i gymmet och så mycket intervaller att jag nästan tappar räkningen. Bara att stänga av benens åsikter och kötta alltså. Dessutom har jag femton franska handbollsspelare på besök i det huset jag bor i.

Om någon har festat med franska ungdomar vet ni vad jag menar. Dricka rödvin till midnatt för att sedan gå upp fem för att bestiga ett berg? Pas de probleme! Jag glädjer mig åt att efterrätt är lika självklart som croisant till frukost för dem. Inga problem att hålla uppe energinivåerna för min del alltså! Om jag föredrar kolisar i form av rödtjut eller fransk chokladtårta kan ni fundera på.


Nu hade jag tänkt att skriva om intervaller och inte om rödvin (det tar vi en annan gång, kanske när fransmännen skolat mig i vinets ädla konst). Vissa dagar kan jag trycka fyror och vara på lika gott humör som när jag cyklar upp för en riktigt fin backe i bergen i kortkort. Andra dagar känner jag mig seg och inser hur långt borta jag är från de där bergen. Jag sitter och svettas floder i en ful schwesisk betongbyggnad och det finns inga tankar som kan ta mig därifrån. Kontrasten på mitt mindset är alltså lika stor som bilderna ovan.

När man känner sig stark på trainer så äger man hela världen. Då ser jag givetvis framför mig hur jag ska vara den första bruden upp för Kinnekulle under SM, hur sjukt osannolikt det än är. Det spelar ingen roll, bara jag kan se den bilden framför mig brukar jag orka stå på lite mer. Annars går tankarna typ såhär:

– Varje minut av pain nu kommer ge så många glada timmar med starka ben i sommar. Bra utdelning!
– Jag gör mig så mycket förtjänt av återhämtningskäk i form av swiss chocolate efter dessa minuter!
– Fighters dont quit and quitters dont fight.
– Emma Johansson viker sig säkert ALDRIG under sina intervaller.
– Jag bjuder på underhållning till de glada motionärer som sitter och trampar luft på cyklarna bredvid mig.
– Nothing worth having comes easy.

Vad är era bästa tips att lura skallen med när några minuter på maxpuls känns längre än Vätternrundans sista mil?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*