Jahopp. Då har man kört Mallorca 312 igen. Det här var den fjärde gången jag stod på startlinjen. Första gången slutade med att jag cyklade in i en bergvägg. Mallorca 312 2014 och Mallorca 312 2015 gick mycket bättre. Som jag skrev tidigare så har de ändrat banan lite så man kan välja mellan tre olika längder. Det fiffiga är att man anmäler sig till loppet och väljer själv vilken distans man vill köra under tiden man cyklar. Det första valet sker i Valdemossa där man svänger vänster för den kortaste distansen, 167 km, och till höger för de två längre. Om man har kört den längre rundan så kan vid målet välja om man vill gå i mål eller fortsätta ut på den längsta rundan som är 312 km. Loppet går alltså inte runt Mallorca som tidigare. Det tycker jag själv var det roligaste men rent logistiskt så är det nya upplägget mycket bättre. Nu fick vi till och med njuta av helt avstängda vägar. Värsta proffsloppet alltså! Från Stockholm CK var vi ca 20 pers som ställde upp.
Dagen började tidigt. Väckarklockan ringde redan 04:30 och starten gick 07:00. Jag och brorsan hade lite flyt och lyckades tjata in oss i teambussen så vi slapp cykla till starten. Cissi var en sann hjältinna som gick upp mitt i natten för att köra oss dit. Jag hoppas jag kan bjuda tillbaka nån dag. Väderutsikterna för dagen var som en vanlig vårdag i Stockholm. Regn hela dagen och runt tio grader varm. I Pollenca regnade det när vi stack men i Alcudia, där starten är, var det uppehåll och inte helt jättekallt. Vi kom dit i god tid och lyckades ta en bra startplats. I år var det 4400 anmälda till loppet så det var extra viktigt att få en bra plats i fållan.
Starten gick och vägen genom Alcudia fylldes av förväntansfulla cyklister. När vi närmade oss Pollenca cyklade vi in i regnet. Vi fick i alla fall en mil utan regn. i år låg jag längre fram i klungan när vi kom till första stigningen i Col de Femenia. Tyvärr kändes inte benen lika som år förra året då de var som sprattlande illrar. I år var de mer som överkörda grävlingar fyllda med bajs. ”Det här blir en tung dag” var min första tanke. Hjärta och lungor kändes bra men benen ville inte alls vara med.
-Vi har fått nog med ditt skit nu. Vi vill vara hemma och titta på Ex on the beach och dricka vin! Skrek de. ”Håll käften benjävlar och gör som jag säger tänkte jag. -I helvte heller svarade benen. Så höll det på ända tills jag jämkade med mig själv och gick med på att vika av åt vänster i Valdemossa åt den korta rundan. Men innan dess skulle jag hinna frysa arslet av mig ner för Puig Major och se Jonas Bohr stå i vägkanten med ett brutet nyckelben och nio (!) knäckta revben. Jag stannade till för att se om det fanns nåt jag kunde göra men Sebastian hade redan läget under kontroll. En spanjor ringde ambulans och Jonas var på fötterna. Märkbart chockad men ändå kontaktbar så jag rullade vidare.
Jonas hade kommit in för snabbt i en kurva och gått omkull stenhårt. På en sekund var hans uppladdning för VM över. Han hade ett riktigt motigt år förra året med ett nyckelbensbrott på just det här loppet och när han väl hade återhämtat sig och kommit tillbaka så bröt han lårbenet. Under vintern har han kämpat med rehabilitering och lyckats komma tillbaka till toppform, vilket han visade här på mallis genom att göra sönder varenda kotte i bergen. När han vurpade på loppet låg han i förstaklungan och kände sig stark. Målsättningen för VM var solklar. Vinst, bara vinst. Jag hoppas verkligen att han kommer igång snabbt och att det här inte förstör för mycket. VM går i september så det finns tid.
När jag väl hade tagit beslutet att vika av på korta rundan så svarade benen genom att piggna till. Nu hade jag bara 6 mil plattkörning kvar och jag hamnade i en grupp som körde bra. Det var jag, en tysk, en engelsman, en spanjor och några som jag inte hann bestämma ursprungsland innan vi hängde av dem. Vi tryckte på ordentligt och efter ett tag var vi bara fyra. Efter en lång utförskörning gick en av killarna komkull. Ironiskt nog i samma kurva som Jonas hade vurpat och knäckt nyckelbenet i förra året. ”Min” tyska kille klarade sig bättre så vi kunde fräsa vidare efter en snabb body check. Strax efter hängde vi av den fjärde så vi var nu bara tre. I den sista vätskekontrollen fyra mil innan mål tackade tyskjäveln för att vi hade väntat när han vurpade genom att försöka sticka själv. Men lillebror Mölleborn var kvick på fötterna och greppade en halv banan och jagade efter. Kvar stod engelsmannen och såg förvånad ut.
Tysken och jag körde vidare. Nu var han riktigt harig i nerförsbackarna och det utnyttjade jag såklart genom att trycka på nerför så han fick jaga ikapp på platten. Nu skulle han få lida för att han hade försökt sticka. Ganska precis en mil innan mål blev vi ikappkörda av en grupp på sex till synes riktigt starka gubbar. Mitt mål var att hänga med så länge jag orkade. Efter ett tag märkte jag det bara var en av dem som hade nåt att komma med. Det var en lång kille i MTN Qhubeka-dress med matchande cykel. Det kan ha varit en från laget som körde nån välgörenhetsgrej. Jag såg en kille från Giant Alpecin som garanterat var proffs, men han verkade ta loppet som ett distanspass. De andra i gruppen var helt färdiga och orkade inte ens täcka luckor. Nu hade jag piggnat till och kände mig riktigt pepp. Målgången är lite festlig. Man gör en 180-gradare i en rondell två hundra meter innan mål så det gällde att hålla sig långt fram där. Jag kom in som tredje man och direkt efter rondellen spurtade jag för kung och fosterland. Det höll och jag lyckades spurta till mig en 52:a plats. Faktiskt rätt nöjd med det.
Kall som en nyfiskad nordhavsräka satt jag ensam i pastapartytältet och fyllde ansiktet med en tallrik pasta innan jag rullade hem till Pollenca. Rätt nöjd ändå. Det är faktiskt rätt kul att cykla i berg och spurta och hålla på. Men det är inte alltid kroppen vill göra det som huvudet vill.
Brorsan däremot hade en riktigt bra dag. Han körde 23-milaren och kom in på en strålande 8:e plats. Riktigt bra jobbat. Afterbiken blev lyckad och på kvällen satt hela gänget i baren och delade krigshistorier. Idag har vi haft vilodag och imorgon blir det en bergsrunda med Sacalobra. Får se om jag skriver nåt om det. Mors! Will I do it again? You bet!
Foto: Sportograf.
