Blogg

Angående Vasaloppets problem med att arrangera ett rättvist upplopp för de främsta damerna.


Det fanns en tid då jag och min käre bror brukade göra skidspår i trädgården för att sedan åka runt där i cirka fyra timmar samtidigt som Vasaloppet pågick på tv den första söndagen i mars. Lagom till målgången gick vi in och tog plats i soffan. Denna tid är sedan länge förbi och detta år fördrev jag timmarna mellan start och målgång med att räkna i ett nationalekonomiskt matematikhäfte. Herrarnas final bjöd inte på någonting extraordinärt och jag övervägde om det inte hade varit fördelaktigt att studera istället för att bevittna målgången. Som tur var hettade det till när damerna kom in för målgång. Storfavoriten Britta Johansson Norgren, som hade haft en krympande ledning under loppets gång, fick sällskap av Katerina Smutná och Lina Korsgren med fåtalet kilometer kvar. Därefter bjöds det på en rafflande uppgörelse som inte blev mindre oviss – men mer orättvis – på grund av alla män som var i vägen och inte följde arrangörens uppmaningar om att lämna två till tre spår fria åt damerna. 

En del tycker vid det här laget att de fått nog av all uppmärksamhet kring damernas målgång på Vasaloppet. Scenariot var detsamma på Cykelvasan i somras. Damerna ska helt enkelt och vänligen vänja sig vid att det är en och annan man i vägen. Problemet är att jag aldrig någonsin sett ett giltigt argument för saken. När det kommer till frågor om jämställdhet tenderar stora grupper att lämna sin rationalitet och förmåga att argumentera därhän. ”Sluta gnäll, köp en 200 grams Marabou och tröstät för i helvete”, blir plötsligt en tillämplig undanmanöver för att punktera en diskussion.

Betänk nu följande scenario: Jörgen Brink, en av bröderna Aukland och John Kristian Dahl kommer in till Mora för ett svettigt avgörande med doft av vitlök. Plötsligt befinner sig tjugo damer i spåret och trots att arrangören gör allt i sin makt för att få damerna ur spår lyckas de mer eller mindre fälla avgörandet till fördel för en av de satans norrmännen. Skulle gemene man efteråt framställa Brink som rättmätigt förbannad eller kränkt? Svaret är troligen det förstnämnda – rättmätigt förbannad – vilket är ett långt mer positivt laddat ordval än kränkt. Fråga också dig själv om attityden gentemot diskussionen hade uppfattats som ett aldrig sinande gnäll från manliga skidåkare eller en debatt för att göra en onödigt orättvis situation rättvis.

Beakta nu följande citat av den skidåkare vars manöver i utkanterna av Mora försatte Johansson Norgrens ur spår, från Pontus Roos artikel på DN.se, den 6 mars 2016:

  1. ”– Ska jag vara helt ärlig var det knappt att jag visste att det fanns damer runt omkring mig. Jag ville bara spurta för att komma in topp 100, säger (…) till Ulricehamntidningen”. 
  2. ”– Jag säger inte att det inte var ojuste, men jag ville bara komma i mål. Visst vinglar jag till, men Vasaloppet är ändå ett stort motionslopp och sådant här händer hela tiden, säger (…) till Ulricehamntidningen”.

Det ligger någonting mycket paradoxalt över citaten. I det första andetaget är det livsviktigt att komma topp hundra – i nästa andetag är allting ett motionslopp, ingenting är så allvarligt och juryn borde ha överseende med dråpliga misstag. Såtillvida du varken ätit eller sovit ett dygn efter Vasaloppet – eller är schizofren – är det inte normalt att säga emot sig själv på detta vis.

Det tåls också att fundera på huruvida motionslopp och renodlad tävling skulle förorsaka olika uppföranden hos deltagande. Ordet sportslig är på svenska till och med synonymt med ärlig, schysst eller rättvis. Att uppträda sportsligt gäller oavsett vilken nivå du idrottar på. På upploppet i Mora finns det bara en sak som är sportslig (läs: ärlig, rättvis, schysst) om du kommer in tillsammans med de första damerna – nämligen att träda ur deras spår och kämpa för sin topp hundra i ett annat spår. Detta gäller oavsett om Vasaloppet anses vara tävling eller motionslopp. Ge mig annars ett argument för att djungelns lag plötsligt skulle gälla under motionslopp eller i stridens hetta. Om ingen av herrarna visste att de befann sig med de första damerna måste arrangören antingen bli tydligare eller så måste samtliga gå till optikern.

Avslutningsvis och på samma tema vill jag uppmärksamma följande citat av Vasaloppets sportchef Tommy Höglund:

” – De placeringar det handlade om på herrsidan när damerna kom var fortfarande topp-hundra, så det var fortfarande väldigt mycket elitfokus och tävlingsinstinkt, om man säger så. Jag vet inte om herrarna inte hörde signalerna eller om de struntade i det” (Edwinsson, 2016).

Vad jag har fått lära mig i livets hårda skola är placeringar av nästan tresiffrig storlek inte värda att skriva hem om. Oftast är det (hårda) män som vill poängtera detta, men i fallet Vasaloppet är topp 100 för herrarna helt plötsligt i paritet med topp tre bland damerna. Alla rationella slutsatser pekar på det motsatta och därför bör arrangören se till att årets fadäs inte upprepar sig. Varför inte rödmarkera två spår på upploppet och sätta samma färg på SVT:s skoter som följer första dam? Således bör alla herrar runt denna skoter veta att de inte ska använda de två spåren när de kommer till upploppet. Skulle de mot förmodan göra detta straffas de med en tveklös diskvalificering, kanske till och med böter. Jag lovar, problemet är inte omöjligt att lösa. Ta er samman, människan har varit månen. Annars finns risken att Vasaloppet blir en tillställning för män som vill skryta om, och blåsa upp, sina resultat – vilket förvisso ligger helt i linje med loppets historia. Ett sådant arrangemang är därtill ungefär lika exalterande som att nationalekonomiskt matematikhäfte.

*****

Edwinsson, Lisa, 2016. ”Arrangörsmiss kan ha kostat svenska favoriten förstaplatsen”. Dagens Nyheter. Nyhetsartikel. 2016-03-06. [Elektronisk] http://www.dn.se/sport/arrangorsmiss-kan-ha-kostat-svenska-favoriten-forstaplatsen/. Hämtad: 2016-03-07.

Roos, Pontus, 2016. ”Hans misstag störde damspurten i Vasaloppet”. Dagens Nyheter. Nyhetsartikel. 2016-03-06. [Elektronisk] http://www.dn.se/sport/hans-misstag-storde-damspurten-i-vasaloppet/. Hämtad: 2016-03-07.


Antal kommentarer: 18

gsb

Bra skrivet!


Richard Lindberg

Hur många tävlingar med över 14000 åkare har du vart med om i livets hårda skola Marcus?
För många är vasaloppet årets enda viktiga tävling. Så nog räknas varje placering!
”Inte värt skriva om” -Säg det till den största bloggaren inom skidåkningen. Topp 100, som han skriver om, och folk läser om, och folk avgudar…

Precis som med vättenrundan. Ett motionslopp, utan gemensam start, utan värdselit. Nog räknas varje sekund….. Sub 7 räknas ju inte om du är en enda sekund över 7 timmar….

Vasaloppets arrangörer har det svårt få till fler tävlingar i i tävlingen……
PS: Jag tycker det är för jävligt för tjejerna. Men att förminska de som vill slåss om varje sekund/plats känns fel.
Jag har ingen bättre lösningen än att ge dem en varsin tävlingsdag! Bara damer i en, Och bara herrar i en. RÄTTVIS! (även det är diskutabelt dock….)

Läs: http://erikwickstrom.se/


Marcus Persson

Richard:
Jag har inte för avsikt att förminska någons prestation då jag ställt upp i 0 tävlingar med över 14000 i ”livets hårda skola”. Däremot har jag ställt upp i tävlingar med 200 professionella cyklister. Faktum kvarstår att alla som genomför Vasaloppet – oavsett om tiden landar runt fyra timmar eller tolv – står för en fantastisk prestation värd att kriga för. Men för arrangören borde de tre främsta damerna prioriteras över man 90-100. Vem tror du drabbas hårdast av ett försämrat resultat i form av minskade (uteblivna) sponsorintäkter etc. – damen som blir 3:a istället för 1:a eller mannen som 97:a istället för 91:a?


Perry

Bra inlägg. Pinsamt också att man pratade om ”tjejdäng” på SVT – onödigt.


Janne

I många andra långlopp är starten delad, alltså att damerna startar en 15-20 minuter före herrarna. Detta blir mycket mer spännande för tv-tittarna som på ett smidigt sätt kan följa damerna (och inte behöver kisa och försöka peka ut dem uppblandade bland herrarna) respektive herrarna (som vanligt). Dessutom går de ju också i mål ungefär samtidigt och man slipper diskussioner om att vissa herrar fungerat som ”draghjälp” åt någon enskild dam och man slipper klantarsliga herrar i 100-platsklassen som välter omkull damer på upploppet. Därtill slipper dessa nämnda herrar dra konstiga valser när de ska försöka förklara sina klantigheter i tidningarna följande dagar… Vad sägs Vasaloppet? Är det inte dags för att dela på starten nu?


Anna

Jag har även tidigare funderat över liknande problematik i (köns)blandade lopp och framför allt Vasaloppet. Precis som Richard säger så skulle ju tjejer och killar kunna köra på olika dagar. Tjejer kan få köra Vasan första söndagen i mars varje år och killarna en annan, närliggande, dag. Så kan vi ha det i ungefär 60 år, dvs lika länge som damer var portade från VL, och sen byter vi dagar med varandra.


Andreas

mycket bra skrivet!


Björn

med tanke på att det bara var 8-9 minuter mellan första herre och första dam tycker jag att tävlingsledarens kommentar om att starta damerna strax efter 7 bara var så jävla onödig, 15-20 minuter före räcker, så har de väl på marcialonga?


Johan

Damerna får väl träna hårdare så det slår herrarna? Det är ju ingen skillnad på könen enligt feministerna 😂😂


Marcus Persson

Johan:
Vilken sorts ”feminister”?


db

Det ligger något mycket paradoxalt över att ”medelmåttiga män” som åker långlopp är lika snabba som elitdamer. Såtillvida du varken ätit eller sovit ett dygn efter Vasaloppet – eller är schizofren – är det inte normalt att hävda att det räcker med att vara en medelmåttig man för att slå en elitdam.

Vidare måste man vara en ganska banal sportfåne utan något större själsligt eller intellektuellt djup om man tycker en pseudohändelse (med pseudohändelse syftar jag på att en vecka efter att den inträffat är den bortglömd och ointressant) som några som går i mål samtidigt som medelmåttiga män är ”spännande”.

Låt oss dra en parallell till någon annan idrottsgren, säg höjdhopp. Jag tror inte medelmåttiga rekreationsthoppande män drygt 2 m (vilket ungefär är elitdamernas PB).

Eller år är premissen för hela ditt kverulerande felaktig: de som kommer in på runt 100 plats är inte ”medelmåttor” utan elit där resultatet kan vara viktigt. Enligt http://faktaguide.vasaloppet.se/docs/Faktaguide2015_webb.pdf är startnummer 1-300 herreliten. Det är alltså ganska många elitherrar kvar om man kommer in som nummer 100.

För övrigt kan jag mycket väl förstå att det finns ett egenvärde i att slå en dam som kanske vunnit OS- eller VM-guld.

Så för att summera, eftersom du utgår från en felaktig föreställning om sakernas tillstånd blir resten av resonemanget och slutsatserna felaktiga. Framstår som ett klassiskt exempel av https://soundcloud.com/borgerligskymning/han-rostar-pa-fi-for-att-fa-ligga

Addendum: sport är banal underhållning. Alltså avtar intresset i takt med resultatet, oavsett deltagarens fysiologiska attribut. Skulle du tycka det var intressant att följa spurtstriden i klassen ”50 år och äldre”? Nähä, varför inte det?


fb

@db: Eftersom du utgår från en felaktig föreställning om att Marcus pratar om sport blir resten av dina ”resonemang” och ”slutsatser” felaktiga.


Marcus Persson

db:
Jag är själv inte nöjd med ordvalet medelmåtta, dels för att det – som du påpekar – inte stämmer till hundra procent (med skidåkarna) men också för att det framstår som ganska respektlöst. Hursomhelst stämmer det bäst överens med den liknelse jag faktiskt använde ordet i, varpå ordvalet blev som blev.

En gång när jag körde en UCI-tävling i Danmark satt jag med klungans sista sextio man när det endast återstod en mil av nitton. Då kom ett kantvindsparti och jag åkte av. Min sportchef erbjöd mig pace upp till klungan, hade jag tackat ja till detta hade jag med stor sannolikhet kunnat placera mig före samtliga hjälpryttare och komma topp 40 – vilket hade varit ett bra resultat av en kille som bara var 18 år.

Eftersom jag inte ansåg att detta var rättvist i förhållande till mina konkurrenter – särskilt med tanke på vilket resultat det faktiskt rörde sig om – tog jag mig istället mål som 53:a för egen maskin. Till råga på allt lyckades tävlingsledningen tappa bort mig i resultatlistan så jag blev istället DNF. Jag påpekade detta för såväl tävlingsledningen som kommissarien men ingen ansåg att de behövde gå igenom målfotot då min placering inte var av betydelse. De ansåg att jag var en medelmåtta som oavsett detta resultat eller inte skulle stå utan kontrakt nästa år.

Det finns inga empiriska bevis på att en röst för F! leder till mer brudar. Således vore det dumt att rösta på F! såtillvida dina åsikter överensstämmer bäst med deras partiprogram – vilket inte är fallet för mig. Jag har därför aldrig heller röstat på F!.

Ditt sista argument motiverar för övrigt fri doping i alla idrotter då du säger större prestation, mer underhållning.

Dessvärre har jag ingen rolig soundcloud-fil att länka till.


Jens Gustavsson

Jag har märkt en klart mer resultatfixering i motionslopp, det har blivit viktigt att ha en bra placering/tíd i ett av våra kända motionslopp i sitt cv. Tyvärr har det lett till en tjurigare attityd bland en del motionärer med skrik, svårdomar och dålig stämning som resultat. Det är främst karlar i medelåldern som har svår att ta hänsyn till andra tävlande. Jag tycket inte att man ska dela på kvinnor och män i vasaloppet, det skulle också bli orättvist för dameliten är så lite jämfört med herreliten och det leder definitivt orättvisa förhållanden. Jag tycker att man ska avsätta två spår till dameliten på upploppet för de första damer.


db

FB: Vad pratar Persson om, om det inte är sport (och som han själv inte vet om/är finkänslig nog att inte påpeka för mig)?


Philip Willners

Gör två målportaler bredvid varandra istället, den klassiska ” I fäders spår” för herrarna och på högra sidan damernas egna ” Ladies only”.


Dan

Jag tror att det enda sättet att lösa detta på är att skilja damåkare från herråkare ett par kilometer innan mål med egna spår. Det måste också vara fysiskt omöjligt för någon att byta mellan dessa dam/herr spår fr.o.m. 1 km innan mål.

Detta för att
1/ I tävling räknas alla placeringar (om så bara för den enskilde utövaren), dvs det kommer att finnas de som försöker fixa en bättre placering om den kan. Om man kan ”tjuva” över på damspår för att tjäna placeringar så gör någon det
2/ I slutet på långa tävlingar är oftast kolhydratförrådet tomt och då blir man ganska ”dum i huvudet” och kan man göra fel som kommer någon att göra det.


db

Ja, jag har inget emot doping per se. Redan idag krävs det ju gynnsamma gener för att bli elitidrottare, och det är inte något man styr över själv i alla fall.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Kan du skriva om något annat än cykling?


Jag, RoboCop (hjulsugare) och en dammsugare, en student och en läkare eller två cyklister? 

”Du skriver mycket om cykling – kan du skriva om något annat än cykling?” Frågan är så absurd att den endast kan ställas av en bunt självgoda och belåtna personer som anser att cykel är så främmande att det omöjligen kan relateras till någonting som existerar i deras universum. Individer som anser att deras perspektiv är det rätta – eller åtminstone det som bör hållas framför andras. Ifrågasättande existerar enbart på pappret – eller som en halvdan riktlinje genom livet vilken det sällan går att leva upp till.

Det finns någonting som kallas alkemi. Alkemi baseras på antagandet om att alla ämnen och materia i grund och botten består av samma sak, vilket medför att det skulle vara fullt möjligt att framställa guld ur andra material och ämnen. För guld må detta vara omöjligt, men för mycket annat i livet stämmer det. Människor, idrotter, yrken och vetenskapliga discipliner hänger allihop tillsammans. Den som till exempel läser statsvetenskap kommer snabbt se dess nära släktskap med akademiska discipliner såsom sociologi, psykologi, historia och nationalekonomi. Snart kommer fler, mer avlägsna, släktskap att upptäckas. Precis som det går att se mönster från psykologin, biologin, fysiken, kemin och matematiken i cykling kan sambanden relateras på motsatt håll. Det går alltså att se mönster av cykling i matematik, men du skulle likväl kunna ersätta cykling med ishockey.

Dessvärre har många svårt att inse hur allting i världen hänger samman. Varför? Förmodligen av samma enkla anledning som världen ser liten ut när du flyger och får se den från ovan. Det sägs att de som skådat jorden från rymden grips av känslan hur hjälplös och liten människan egentligen är. Den som aldrig sett världen från ovan finner lätt sig själv i centrum med en oproportionerlig uppfattning av världen utanför.  

Cyklister anses idag vara annorlunda – reaktionen mellan att presentera sig själv som fotbollsspelare eller cyklist är milsvida åtskild. Detta behöver inte enbart medföra negativa konsekvenser men vi kan konstatera att föräldrarna på cykelbanan hugger tag i sina barn och kastar dem av cykelbanan när jag kommer cyklandes i 20 km/h. De synar mig som om de sett ett vilddjur med ett enda mål, nämligen att köra över deras barn – vända – och sedan göra över dem en extra gång med ett belåtet flin på läpparna. Samma barn springer några minuter senare och leker utan uppsikt på en väg där bilar passerar i 40 km/h. 

Är cyklister inte livsfarliga så är de dopade, enligt allmänheten. Jag orkar inte ens ta diskussionen längre. ”Har du aldrig spelat brädspel med din familj utan att fuska?”, brukar min fråga lyda till icke-cyklister som försöker avfyra tungt artellleri genom att nämna Lance Armstrong. Att alla människor med incitament att fuska skulle samlats inom cykelsporten förefaller omöjligt.

Åter till frågan huruvida jag kan skriva om något annat än cykel. Svaret är ja, jag kan skriva om allt annat än cykel – men aldrig enbart om cykel. 

Det här är nämligen en blogg om livet – och cykling är som livet. När du ska cykla ut på en träningsrunda kan du välja vart du ska åka. Att cykla långt, uppför eller i motvind kräver såklart större ansträngning. Vart du än väljer att cykla så gör du det på vägar som redan finns där, men du kan välja vilka vägar du vill för att nå ditt mål. Du kan välja om du ska cykla raka vägen, men den kortaste vägen är ofta stor och trafikerad – kanske ska du istället välja den mindre vägen även om det blir en omväg? Ibland kör du fel, en del vägar är tråkiga och andra slår din motivation i spillror med sitt dåliga underlag. Den som fortsätter att trampa når nästan garanterat sitt mål – förutsatt att detta var någorlunda realistiskt. En del kommer fram snabbt, men för de flesta tar det lite tid. Några cyklister kör i diket. De flesta gångerna kommer du tillbaka till samma ställe som du började på – som om allting vore förgäves. Nästa dag sitter du åter på cykeln.

I ovanstående metafor hade cykel kunnat bytas mot aktör, vägar mot strukturer och att cykla i diket mot avvikande beteende. Beskrivningen hade då sammanfattat cirka ett (1) högskolepoäng i en sociologisk grundkurs. Låt oss här ställa oss följande fråga: är det jag som skriver för mycket om cykel eller andra som tror sig veta för lite om cykel?

Detta är således ingen blogg om cykling – men cykel förkommer ofta som en gemensam nämnare i alla inlägg som ett tydligt bevis på hur allting hänger samman. Med detta sagt kan vi också konstatera att människor sällan blir mer främmande än du själv gör dem. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

En del gillar blodpudding.


Cannondale EVO Hi-Mod Red Racing Edition

Detta är världens snyggaste cykel. Enligt mig. Jag gillar raka rör, låga fälgar, klassiska styren och färgkombinationen. Dessutom är det en Cannondale, och av alla cyklar jag kört har Cannondale varit den med absolut bäst geometri. Enligt mig. Du behöver inte hålla med. Smaken är nämligen som baken – delad, som Platon en gång sa. 

Till säsongen 2015 bestämde jag mig för att köpa en egen cykel och kunde därmed välja fritt vilket märke och vilken modell jag ville. Trots att mina före detta klubbkamrater i Jönköpings CK följde strömmen som salta sillar, och en efter en valde att köpa aerocyklar via postorder, hade jag redan bestämt mig för en Cannondale. När jag förklarade varför för min cykelhandlare konstaterade han – omedvten om sitt filosofiska djup:”En del gillar blodpudding”.

Jag älskar blodpudding och har alltid gjort det. När jag gick i grundskolan hatade mina klasskamrater blodpudding. Således fick jag alltid sitta ensam i något hörn de dagar det var blodpudding i skolan och äta i min ensamhet. Även om jag älskade blodpudding började jag snart se fram emot dagarna med blodpudding i skolan med skräckblandad förtjusning. Visserligen visste jag att det skulle bli fantastiskt gott, men samtidigt skulle jag behöva sitta där ensam i ett hörn medan de andra pratade högt om hur äckligt blodpudding var. 

När någon sedan körde upp en kompisbok i ansiktet på mig och jag skulle fylla i favoritmat fanns det tre alternativ: 1) svara något annat som också var ganska gott (men inte lika gott som blodpudding) t.ex. köttfärssås med spaghetti, 2) svara något normalt som tacos och pizza eller 3) svara något komisk som kexchoklad och coca-cola. Aldrig någonsin vågade jag ärligt och rakryggat skriva blodpudding. Då hade jag lika gärna – enligt dem – kunnat skriva rakt upp och ner att jag var äcklig.

När jag började på gymnasiet bar jag på en naiv förhoppning om att äntligen få vara mig själv. Jag trodde någonstans att de andra skulle vara förstående och respektfulla, de var ju trots allt nästan vuxna. Men jag hade fel, ty ibland är ålder bara en siffra precis som watt. Så där satt jag med rakade ben och knappt tvåsiffrig omkrets runt biceps bland fotbollsspelarna som osade testosteron och jag åt min blodpudding samtidigt som köttbullar och makaroner ven i luften mellan borden. 

Under alla dessa år var det alltid mig lärarna var oroliga för, de frågade alltid om jag mådde bra, poängterade att jag var speciell, att jag var den som behövde anpassa mig. Säg borde inte lärarna varit oroliga för de andra, de som inte var tillräckligt rakryggade för att kunna acceptera den som gick emot normen. Det var också dessa personer – med ett starkt behov att definiera sig själva som normala – som inte var starka nog för att överhuvudtaget överväga att sätta sig ensamma. Det kan låta som en paradox, men ibland är den avvikande också den som är mest rationell. 

Därför måste vi både förstå och acceptera att en del gillar blodpudding. De som ogillar blodpuddning har ingenting att förlora och de som gillar blodpudding skulle få det avsevärt mycket bättre. Dessutom bör det, för säkerhets skull, nämnas att de som gillar blodpudding aldrig med våld skulle tvinga någon annan att äta blodpudding. Accepterande och förståelse för de som gillar blodpudding är paretooptimal – alla vinner, ingen förlorar.

En del gillar aerocyklar och andra traditionella. Vad som är bäst beror till syvene och sist på cyklisten själv och alla som kör aerocyklar är inte bra på platten. Vilken mat och cykel någon föredrar säger egentligen inte så värst mycket om individen som helhet – kanske rent av ingenting – och utifrån detta dagens konstaterande kan vi dra vidare lärdom.

Fotnot: Skildringen av min uppväxt är kraftigt överdriven. 


Antal kommentarer: 4

Perry

Väl skrivet. Att stå för vad man tycker om känns alltid bäst i längden. Tycker man om blodpudding och havregrynsgröt kanske man inte är coolast i gänget men bra träning för att ha låga matkostnader under studietiden.
Grymt snygg eurofärgsättning på Cannondalen för övrigt!


ekstromenator

Förstår dig till fullo, gillar både blodpudding och kör Cannondale SuperSix Evo fast min har komplett Dura-Ace-utrustning inkl C35 hjul.


Jens Gustavsson

Markus du skriver något om färgkombinationer och så visar du en svart och vit cykel sist i ditt inlägg. Jag gilla också cyklar med färg, men just nu råder en trend med mattsavta cyklar som är rent deprimerande. Sedan så tycker jag att cykeln längst upp har en gräslig färgkombination.

PS Jag gillar också blodpudding med stekt fläsk och lingonsylt DS


Thomas

Om du helt tappar intresse för cykling (gud förbjude) så kan du alltid ta upp en karriär som författar! Grymt mustig språk, med en härlig inlevelse! Kort sagt, du skriver väldigt bra & underhållande samtidigt som du förmedlar budskapet! Grymt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Replik på: När har prisjakten gått för långt?


Vad karaktäriserar marknaden för cyklar – och vilka konsekvenser medför det? Anledningen bakom att en sådan fråga behöver besvaras är den senaste ledarkröninkan här på bicycling. Inte nödvändigtvis eftersom jag anser att Åsa har fel utan snarare eftersom jag vill uppmärksamma samma fråga med en helt annan och alternativ ingång – vilket också gör det möjligt att presentera ett helt annat perspektiv kring problematiken med piratkopierade cyklar.

Inom den mikroekonomiska teorin finns fyra olika sorters marknader; monopol, oligopol, monopolistisk konkurrens samt perfekt konkurrens. En monopolistisk marknad utmärks av att det finns en stor aktör som dominerar marknaden, oligopol utmärks emellertid av ett fåtal stora aktörer. På en marknad med monopolistisk eller perfekt konkurrens finns flertalet olika aktörer och det är därför dessa två sorters marknader som är viktiga för att kunna analysera marknaden för cyklar – vilket är vårt mål med det här inlägget.

Det som skiljer marknaden med perfekt konkurrens – från den med monopolistisk – är att produkten anses vara homogen. Det klassiska exemplet på en marknad med perfekt konkurrens är bagerier. På en marknad med perfekt konkurrens är producenten inte kapabel att själv bestämma priset på sin vara. Detta beror på a) att det finns flertalet små aktörer på marknaden och b) att det är svårt och skilja på till exempel en limpa och en limpa. Motsatta förutsättningar råder på en marknad med monopolistisk konkurrens – här är produkterna heterogena. Eller, det ligger åtminstone i producentens intresse att utmärka sin produkt som någonting unikt. Konsekvensen blir att producenten är fri att prissätta sin vara och oavsett om priset är högt eller lågt kommer det finnas konsumenter som är beredda att betala – typexemplet är här marknaden för kläder.

Marknaden för cyklar är utan tvivel en marknad med monopolistisk konkurrens. Detta beror på flertalet olika faktorer. Det må ta eld i husen när jag säger detta – men cyklar är en vara med kraftigt avtagande marginalnytta. Detta innebär att det positiva värdet, mätt i nytta, avtar för varje köpt cykel. Vi kan till exempel räkna med att den upplevda nyttan av din första cykel är 200, din andra 100, den tredje 50 o.s.v. samtidigt som den totala nyttan blir 200, 300, 350. Det finns här fler faktorer som förklarar vilket antal cyklar vi väljer att köpa – men det blir överkurs för detta inlägg – därför nöjer vi med oss att konstatera att de flesta äger en till två cyklar. Vad som dessutom gör dessa cyklar speciella är att de håller över en lång tid. De flesta köper faktiskt inte en ny cykel varje år. Sådana förutsättningar gör det givetvis enklare för en producent att ta ut ett högre pris för sin vara eftersom efterfrågan blir relativt låg och marknade mättas snabbt.

Vi kan föreställa oss att vår marknad – med monopolistisk konkurrens – utgörs av cykelmärkena A och B. A säljer en cykel med de bästa komponenterna och tävlingshjul för 80 000, B säljer motsvarande cykel för 50 000. På en marknad med perfekt konkurrens bestäms priset på marknaden för varan av den traditionella modellen med utbud och efterfrågan. Detta hela marknadens pris kommer sedan också vara det pris som den enskilda producenten måste sälja till – oberoende dennes utbud och efterfrågan. En sådan prissättning finns inte på en marknad med monopolistisk konkurrens. Varje producent kan här istället marknadsföra sin egen vara som unik och blir därmed (relativt) fri att själv sätta priset. Att varumärken har en stark ställning på cykelmarknaden råder det inget tvivel om, det råder inte heller några tvivel om att det i många fall rör sig om identiska cyklar med stora prisskillnader.

Eftersom nationalekonomer antar att marknaden alltid styrs mot jämvikten vill de även hävda att en monopolistisk konkurrens i längden kan styras mot den perfekta konkurrensen. Detta betyder att förhållandet mellan A och B stämmer överens med något av följande alternativ: a) A tar för mycket betalt för cyklar, b) B tar för lite betalt för cyklar, c) A tar för mycket betalt och B tar för lite betalt. Eftersom teknologin att producera en cykel blir allt mera allmän och billigare kan vi tänka oss att det också kommer bli allt svårare för de etablerade producenterna att behålla föreställningen om heterogena varor – och i längden den monopolistiska konkurrensen. Logiken säger dessutom att vår cykeltillverkare A kommer göra allt i sin makt för att motverka en sådan utveckling genom allt starkare profilering och försök at kontrollera prisdumpning på marknaden.

Om det nu råder monopolistisk konkurrens på marknaden mellan olika cykelmärken är situationen en annan på marknaden mellan cykelbutiker. Cykelbutiken X och cykelbutiken Y måste förmodligen sälja samma cyklar till nästintill samma pris och detta pris sätts av marknaden. På en marknad med perfekt konkurrens är lönsamheten mindre än på marknaden med monopolistisk konkurrens varpå producenterna kommer försöka profilera sig – något som längden skulle leda till en monopolistisk konkurrens. ”To support your local bike shop”, är därför en lönsam strategi då cykelaffärens största möjlighet i att profilera sig återfinns i ett gott rykte, förstklassig service och trevligt bemötande.

Till syvende och sist är valet av cykel och cykelhandlare en fråga om tycke och smak. Jag har själv trampat på ett antal cykelmärken genom åren och två stycken cyklar har utmärkt sig. På ett cykelmärke fungerande aldrig bromsarna, min uppfattning av detta märke är därför att de gör förkastliga cyklar. På ett annat cykelmärke vann jag en gång SM-guld på kortbana som junior. Ett sådant minne skapar starkt positiva associationer och därför kör jag idag återigen på en cykel av detta märke. Dessutom är cykeln köpt hos en cykelhandlare som alltid erbjudit mig förstklassig service. Listan över andra tänkbara anledningar till att föredra ett visst cykelmärke kan göras lång: rätt pris, tilltalande utseende, rolig geometri, tradition eller viljan av att köra på samma cykel som proffsen.

Poängen med detta inlägg är att det finns flera sätt att se på saker och därifrån definiera någon slags ståndpunkt. När en marknad för piratkopierade cyklar anses vara ett hot för de etablerade producenterna beror det på fler faktorer än enbart konsumenternas snålhet och etik. Detta rättfärdigar överhuvudtaget inte piratkopiering – men låt oss säga att de etablerade cykeltillverkarna också har en hand i kakburken. Cykeltillverkarna åligger därför minst lika mycket ansvar som den enskilde konsumenten för att motverka marknaden för piratkopiering. Producenterna måste erbjuda bättre cyklar till mer marknadsmässiga priser, inte bara för konsumenternas skull – utan även för cykelbutikernas.


Antal kommentarer: 2

David E

Wow! Snyggt argumenterat!


KJ

Riktigt bra skrivet! Tycker att mycket i senaste numret var alldeles för ensidigt och gnälligt. Bra att du belyser detta och visar att det finns fler nyanser!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ettårs-jubileum – Läs det här för att bli smal på 10 minuter.


Det är idag exakt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här på bicycling. Därför tar jag tillfället i akt och publicerar åter min mest lästa text på internet, hittills. Precis nu som då är det mitt lättaste – men samtidigt tyngsta – inlägg någonsin, om ett ämne som aldrig tycks gå ur tiden.  

*****

De långsammaste benen jag någonsin haft, mars 2012.

Varje dag går solen upp och ner. Varje dag fylls vi med kostråd på nyhetssajterna. Varje dag möts vi av ”fitspo-konton” på Instagram med personer som tränar på gym, äter sallad som kaniner och ersätter riktig mat med pulver. Vill vi verkligen bli smala till varje pris och blir du verkligen en bättre cyklist av att gå ett halvår på Gandhis-diet?

Vintern 2011 och våren 2012 växte jag mina sista centimeter på längden. I samma period började jag också tänka på vad jag åt och hur mycket jag åt. Effekten lät inte vänta på sig eftersom jag dessutom tränade tio till tjugo timmar i veckan. I september 2011 var jag 185 centimeter lång och vägde 66 kg. I mars 2012 vägde jag ungefär 60 kg – det är detsamma som ett BMI på runt 17.5.

Jag var helt värdelös på att cykla. Jag var långsammare än någonsin uppför och min styrka på platten hade gått från nästan obefintlig till obefintlig. Men detta var inte det värsta – den restriktiva kosthållningen och hårda träningen gav mig överträningssymptom. Jag hade svårt att få upp pulsen över 80 %. Det fanns fler saker som var svåra att få upp. Jag var jävligt arg mest hela tiden utan någon egentligen anledning. Jag sov dåligt och vaknade ibland med kramp på nätterna. Jag fick ont i knäna. När jag tänker tillbaka på denna tiden har jag knappt något minne. De minnen jag har är förhöjda i ett dunkel – ungefär som ett långt blodtrycksfall. Det lilla jag minns från skolan är hungriga dagar, trötta dagar och dagar där mitt blodsocker var så lågt att jag nästan svimmade. Ja, jag var smal och deffad men jag mådde inte bra.

Jag vet inte riktigt varför jag hamnade där, men till en början trodde jag att några kilon mindre, per automatik, skulle göra mig till en bättre cyklist uppför. Jag hade glömt att det är cykeltävling även innan klättringarna, samt att det inte finns några berg i Sverige. Det hela förvärrades när jag började se ådror och definierade muskler på mig själv. Min logik blev då att ser mina ben ut som Wiggins, cyklar jag lika snabbt som Wiggins. Skillnaden mellan proffsen och en vanlig cyklist är att proffsen omges av dietister och tränare som har koll på deras värden och siffror. Jag kunde bara se att min vikt gick neråt – men samtidigt rasade watten ännu snabbare utan min vetskap och kroppen tömdes på näring. Det var alltså varken social eller psykisk ohälsa som försatte mig i det tillståndet utan bristfällig logik, en rad olyckliga sammanträffanden och en stark vilja att bli bäst.

Allting vände när min storebror berättade för mig på våren att han hade pratat med Gustaf. ”Marcus var bättre på att cykla när han var fet och glad”, hade Gustaf sagt. Det var då jag vaknade upp. Från mitten av maj började jag äta upp mig. Samtidigt kunde jag också träna ännu mer. I slutet på juni blev jag femma på linje- och tempo-JSM och några veckor senare vann jag kortbane-SM. Då vägde jag 64-65 kg. Idag kör jag ljusår snabbare på platten, utför och uppför. Jag är fortfarande en relativt tunn kille men jag kommer aldrig försöka gå neråt 60 kg igen.

Jag kan dela in mitt liv i två delar – före och efter 2012. Perioden som undernärd och övertränad gav mig en del perspektiv som i efterhand enbart gjort mig till en lite bättre och klokare människa. Idag känner jag min kropp bättre än någonsin tidigare. Framförallt förstår jag min kropp på ett helt annat sätt och kan snabbt avgöra om jag är sliten bara genom att kolla på pulsen. Det var alltså en resa som berikade mig – men samtidigt önskar jag inte ens att min värsta fiende ska behöva gå igenom den. Det som räddade mig från att inte få allvarliga ätstörningar, t.ex. anorexia, var mitt sociala skyddsnät och mitt psyke – samma faktorer som gjorde det möjligt att vända snabbt på steken.

Jag tycker verkligen inte att vi ska äta vadsomhelst, men det gäller att hålla isär begreppen. Att äta för att bli smal leder bara till ett helvete. Att äta för att vara hälsosam, däremot, kan vara klokt. Hälsosamt är inte detsamma som att vara smal eller leva långt – hälsosamt är att äta för att vara frisk och kunna prestera på så hög nivå som möjligt i vardagen. I ett hälsosamt ätande finns också en mental aspekt som det inte går att bortse från – det gäller att hitta en balans mellan välja rätt och inte tänka för mycket. Definitionen av vad som är hälsosamt är därför upp till var och en. Någonstans finns också en missuppfattning om att överviktiga skulle ha sämre självförtroende, och svagare vilja, än de som är smala. Detta stämmer givetvis inte. En människas kroppsform har inget att göra med personlighet och egenskaper – det är först när du inser detta som du verkligen kan leva hälsosamt. Vi är alla stöpta i olika former och du ska hitta den du trivs i. Att vara nöjd med sig själv är halva biten av att leva hälsosamt.

För seriösa cyklister vill jag även tillägga att begreppen äta för att vara hälsosam och äta för att vara vältränad inte är desamma. Att idrotta på elitnivå kräver ibland en oerhörd omsättning vilket innebär att den mest hälsosamma kosten kanske inte alltid går att kombinera med trettio timmars träningsvecka. Vad var och en ska äta tänker jag inte gå in på, men jag vet att vinsten av ordentlig träning – och framförallt tävling – är större än rätt kost. Det är nog endast ett fåtal som vet vad gröt är i Belgien, fransmännen föredrar sin ljusa baguette med marmelad och italienarna smuttar helst espresso men överlag är de tveklöst mycket bättre än oss på att cykla. Svenska cyklister kan sitta och äta fullkorn och dricka proteinberikad mjölk men vad hjälper det när vi inte ens tävlar en tredjedel av vad många gör nere på kontinenten? Vinsterna i w/kg är alla gånger större om du tävlar och tränar ordentligt – ett konstaterande som du kan bära med dig i bakhuvudet nästa gång du ställer dig på vågen. Vikt är bara en siffra och resultat på en cykeltävling är resultat på en cykeltävling.

Tunn, fin och nyvurpad efter Östgötaloppet 2012. 
Det var först ett år senare som jag kunde se hur tunn jag är på den här bilden.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Legenden om Svartebacken


Min cykelkarriär började år 2004 när jag och min bror skulle köpa nya cyklar att använda till skolan. Pappa, som tidigare haft ett litet intresse för mountainbike, tog oss till cykelbutiken Öster Cykel i Jönköping där legenden Arne visade oss ”riktiga cyklar”. Vi lämnade inte butiken med några cyklar den gången, men väl med dåvarande Kadens Tour de France-guide – och när vi några dagar senare fick våra blysänken från Sportex började vi skriva ut kartor på Eniro och göra egna etapper. Dessa etapper kom snart att kompletteras med GP-lopp inne på skolgårdar och förskolor där vi kunde cykla skyddade från trafiken.

Det bör här nämnas att min tre år äldre storebror gick tidigt in i puberteten och bar skor med storlek 45 redan i årskurs fem. Jag var däremot en liten och nästintill undernärd liten krabat. På grund av de ojämna förutsättningarna kunde min storebror cykla ifrån mig gång efter gång, undantaget var den gången då hans bromskloss lossnade, bara för att fastna mellan hjulet och bromsen. Glädjen och stoltheten över den segern var, vad jag kan minnas, minst lika stor som när jag åtta år senare blev svensk juniormästare på kortbana.

I maj 2005 bevittnade jag och min nyligen cykelfrälsta bror den mäktiga duellen om sekunderna mellan Gilberto Simoni och Paolo Savoldelli uppför Colle delle Finestre, under en av de sista etapperna på Giro d’ Italia 2005. Några dagar senare kom Daniel hem från en cykeltur och berättade att han minsann hittat en Colle delle Finestre – en stigning med grusväg – utanför Habo. Jag bestämde mig givetvis för att också hitta denna backe.

Senare samma år, en vacker sommardag, var jag ute och cyklade i Fiskebäcksbacken söder om Habo. Därifrån finns en väg som går mot Habo kyrka och hastigt som lustigt fick jag för mig att jag skulle leta upp den där grusbacken som var som Colle delle Finestre – åtminstone enligt min brors egna utsago. Jag var då tio år – skulle fylla elva i december – och hade redan varit hemifrån i drygt en timme, men beslutet föll ändå på att försöka leta upp den där backen som skulle vara belägen någonstans väster om Habo kyrka. Problemet var att jag inte visste exakt var och väster om Habo kyrka finns en hel del att utforska.

När jag väl kom till Habo kyrka fortsatte jag västerut (mot V Bäckebo). Under min färd västerut vek jag av på flertalet små grusvägar i skogen utan att hitta Colle delle Finestre. Efter tre-fyra kilometer delade sig vägen och jag kom här att cykla norrut mot Slättäng. Återigen valde jag fel väg och hittade inte backen, så jag vände och trampade hemåt i melankoliskt maner. Om jag hade fortsatt rakt fram i den där korsningen, istället för att köra norrut mot Slättäng, hade jag kommit till Svartebacken – som var vår Colle delle Finestre – men det skulle jag inte komma till uppsikt med förrän långt senare. När jag kom hem hade jag nämligen varit borta i fem timmar och mamma var förtvivlad av oro. Antagligen hade hon övervägt att ringa polisen x antal gånger men jag brydde mig inte så mycket. Jag var mest förbannad för att jag inte hittade Colle delle Finestre. Dessutom förstod jag att jag inte skulle få cykla så långt hemifrån på ett bra tag.

Jag var alltså tio år gammal och hade varit borta i fem timmar, en 25-gradig sommardag, helt utan vatten och mat. Dessutom helt utan möjligheter att bli kontaktad då mobiltelefon enbart var något som mina föräldrar hade vi det här laget. Min mamma hade därmed inte vetat var jag var, hon hade inte kunnat kontakta mig och visste inte heller om jag skulle hitta hem ifall jag cyklat vilse. Således hade hon bara två alternativ av kontrastartad karaktär – att sitta och vänta eller ringa polisen.

En inte fullt lika vacker vinterdag fyra-fem år senare, bestämde jag mig för att springa ett halvmaraton i OK Gränsen. Med två kilometer kvar kom pappa på en cykel och gapade om att han tänkte ringa polisen. Att jag sprungit distansen av ett Göteborgs-varv gav han inte mycket för. Vad jag vill minnas finns det många fler berättelser av samma slag under min egen uppväxt och jag kommer ihåg en hel drös med föräldrar som knackat på vår dörr i sökandet efter ungar på vift.

Föräldrar är idag oroliga för sina barn och undrar om de överhuvudtaget vågar släppa dem ur sitt beskydd. Många av dem säger att de känner sig oroliga, men till deras tröst kan jag åtminstone berätta att de flesta föräldrar av någorlunda kärleksfull karaktär emellertid alltid varit oroliga för sina barn. Ur en del avseenden bör föräldrar idag t.o.m. kunna oroa sig mindre. Med hjälp av mobiltelefoner kan föräldrar idag nå sina barn dygnet runt och nästintill överallt. Mobiltelefonerna ger också barnen tillgång till kartor, kameror och mycket annat. Barn idag är antagligen lika säkra – eller osäkra – som de alltid har varit.

Om jag hade haft en mobiltelefon när jag var ute och letade efter Colle delle Finestre skulle jag antingen a) hittat backen med hjälp av Google Maps eller b) cyklat hem redan i Fiskebäck eftersom mamma ringde och var orolig. Då hade kanske de båda alternativa sluten varit att föredra, men idag kan jag vara djupt tacksam att denna historia slutade som den gjorde. Att hitta Colle delle Finestre hade antagligen resulterat i antiklimax den dagen. Svartebacken var nämligen inte Colle delle Finestre. Jag hade vare sig hittat Gilberto Simoni eller Paolo Savoldelli i Svartebacken den dagen. I Svartebacken fanns inga episka berättelser och legender att ta del av – åtminstone inte den dagen.

Drygt tio år senare har nämligen Svartebacken blivit en mytomspunnen plats bland Jönköpings cyklister, en plats med egna historier likt Colle delle Finestre. En gång tappade den gode Ahlander sina glasögon i Svartebacken på en höstrunda när det regnade, var två grader varmt och allihop höll på att frysa till döds. Vintern 2014 hade jag fått slita med mitt åbäke till tung vintercykel bakom den brutale Liliegren som körde på en Cannondale SuperX med Zipp 303 och Dugast-tuber. En vacker vårdag tog jag pappas cykelcross, som var betydligt lättare än min vintercykel, för att äntligen få min välförtjänta hämnd. När vi väl kom till Svartebacken, denna gång från Mullsjö-hållet, genomförde jag mitt bakhåll genom att köra som besatt uppför. Den brutale Liliegren satt givetvis kvar på hjul men i nerförsbacken – alltså den stigningen som en gång referats till som Habos Colle delle Finestre – lyckades jag slutligen bli av med honom. Återigen hemsöktes min kropp av den där sköna känslan som jag känt när lyckades besegra min bror, tack vare en bromskloss, och när jag vann kortbane-SM.

Givetvis finns det fler historier som tillsammans skapat vad som idag är den legendariska Svartebacken – men faktum är att den legendariska statusen framförallt skapades av en historia där backen överhuvudtaget inte hittades. Svartebacken hade antagligen varit en ganska intetsägande liten ås ute skogen om det inte varit för ett brödrapar med helt oproportionerlig världsuppfattning, den dåtida avsaknaden av mobiltelefoner och det faktum att föräldrar ibland är oroliga över sina barn. 


Antal kommentarer: 2

Mattias Lejon

Tackar! Läsvärt som vanligt. Får mig att tänk på min egen barndom som en annan gammal gubbe (dreglade över cyklar på Öster cykel 1992 och irrade runt i en annan del av Småland ensam precis som du fast ca 14 år tidigare).


Michael Åhman

Skön story. Du skriver alltid bra, annorlunda, men alltid fängslande.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*