Blogg

Alternativ till Vätternrundan


Man borde kanske ha gått på mellandagsrean i mellandagarna. För min del kändes det dock mer lockande att ladda med en stor portion gröt, sätta på sig superunderställ, stoppa fickorna fulla med överblivet julgodis och sen sätta sig på en cykel i lördags.

Det finns nämligen otroligt fina vägar här i krokarna kring Gränna. Om man viker av från den traditionella Vätternrundan finns det riktiga guldkorn. Till exempel om man svänger vänster i rondellen efter (mysiga?) kullerstenen i Gränna så får man, efter en trevlig liten uppförslöpa, utsikt över sjöarna Bunn och Ören på sin högra sida. ”När jag flyttar till Småland ska jag bo i en gammal kyrka här och tagga #outsideisfree på alla instagrambilder”, sa brorsan. Så fint och gemytligt är det!

När man nått längst söderut på Ören kan man fortsätta till Lekeryd och Svarttorp och så småningom kommer man fram till Huskvarna. Vägarna dit är stora och fina och ypperliga för partempo. Eftersom jag dagen till ära satt på en för stor och tung cykel (bra bortförklaringar!) och mitt sällskap brorsan är en bergaget låg jag gladeligen på hans rulle uppför.

Tyvärr började det regna ett inte särskilt behagligt vinterregn strax innan vi nådde till Huskvarna. Vi hade dock tur i oturen – fina fiket Kroatorpet i Huskvarna hade öppet. Det finner man strax efter Gisebobacken – en av de skönaste nerförslöporna under Vätternrundan (efter Kaxholmsbacken). En röd hemtrevlig kaffestuga som serverar stora mackor som smakade ljuvligt efter cirka 2,5 timmars hojande.

När vi fått upp värme, energi och humör bestämde vi oss för att inte köra raka vägen hem till Gränna utan istället att skarva över Landsjön och Bunn. Precis nedanför Landsjön (väster om Kaxholmen) finns den bästa utsikten över Vättern – något man verkligen går miste om när man cyklar Vätternrundan! Sedan svängde vi mot Bunn i Ölmstadsrondellen och körde mellan sjöarna och Örserum (igen) på vägen hem.

Elva fina mil kasserade vi in i lördags. Landade kall och nöjd i soffan hemma efteråt och återställde energibalansen med ens tor kopp varm choklad. Världens bästa mellandagsnöje. Tyvärr gick det åt pipsvängen med Strava-utmaningen Festive500. Inte för att vi inte orkar dra in 500 kilometer på sju dagar! Nej, haken sitter i att jag glömde min Garminsladd hemma i Schweiz. Och har passet inte registrerats på Strava är det i princip inte genomfört. Eller?

Strunt samma – man blir glad av att cykla oavsett om passet registreras eller ej.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Nöden har ingen lag – #festive500


Jag är stort fan av att registrera mina cykelpass på Strava och även av deras olika utmaningar. Det senast aktuella heter Festive500 och går ut på att man ska cykla 500 kilometer mellan jul och nyår. En ypperlig aktivitet för alla som lider av chokladask-ångest sedan julens frossande. Jo, jag är en av dem och antar utmaningen! Detta till ära har jag bestämt mig för att uppgradera min kolfiberpärla till en veterancykel från 70-talet.

Stålracern på bilden ovan är tio storlekar för stor för mig och har även fördelen att man växlar nere på ramen. En hoj som kräver sin ryttare med andra ord! Jag saknar inte min älskade Cervelo som står på ett studentrum i Schweiz…

Nej, det var lögn. Hela mitt hjärta saknar min cykel Pärlan, men när man ska åka hem till Sverige för bara ett par veckor måste man prioritera platsen i resväskan. Cykelskor, SPD-pedaler, pulsklocka och ett par bibs var tyvärr allt cykelrelaterat som fick åka med hem den här gången. Det kommer man ändå ganska långt med när man kan låna ihop övrig, mer eller mindre storleksmässigt rätt, utrustning från föräldrar och syskon. Nöden har ingen lag när man verkligen vill cykla helt enkelt!

… och egentligen spelar det inte så stor roll om man inte är bike-fittad och har matchande kläder och vita strumpor och sadel som passar ens sittben när man får sånt ypperligt sällskap som brorsan och pappa på cykelturen. Vi cyklar med utgångspunkt från Gränna på de vägar som säkert många hyser en hat-kärlek-relation till – Vätternrundanvägar! Med tjusig utsikt över Vättern och med en härlig frisk vind över slätterna.


Jag är trött och lycklig just nu. Jag älskar livet i Schweiz med berg, snö och choklad i överflöd. Men just nu är det skönt att vara hemma i Sverige och prata svenska med nära och kära! Jag hoppas på att klara av att cykla de 500 km som krävs för festive500, men om det inte går på grund av väder eller vind eller cykelhavri blir jag inte särskilt ledsen. Jag kommer ha roligt även om jag bara cyklar 174 eller 490 km.


Antal kommentarer: 2

Staffan

Hm killen i svart? Kan det vara Kjell Classon el Clas Kjellsson typ som bröt nyckelbenet under en tävling på Gotland för två år sedan? Otroligt lika iaf! Hoppas du/ ni får ihop många mil…
Hälsar gör Gottis


Ingrid Kjellström

Ja det stämmer, det är min bror Claes Kjellström på bilden.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Besvikelse & drömmar till 2014


Jag har bott i Schweiz i fyra månader nu och en av mina största besvikelser finns dokumenterad nedan:

Vad ni ser är en spinningklass som äger rum i mitten av en gympasal. Samtidigt som folk spinnar håller andra på med att klättra, spela volleyboll och gymnatisera. Vad jag gillar med spinning är att mörkret i en nedsläckt spinningsal inspirerar mig till att pressa mig själv. Ingen kan se eller höra när jag grisar – svettas och flåsar och stångas med mjölksyramonstret. Något inspirerande mörkergår tyvärr inte att finna på spinningarenan i det här landet. Okej – det säger kanske mer om mig än om spinningen att jag behöver nedsläckt och dunka-dunka på hög volym för att nå maxpuls. Jag måste lära mig själv att svettas även i ljusa förhållanden.

Det främsta problemet med träningsformen ovan går dock inte att urskilja från bilden. Det sämsta är att den största likheten mellan cykling och spinningen ovan är typ att man sitter och trampar. Resten av passet vet jag inte vad jag ska kalla. Under passet klappade instruktören på styret i olika takter och omgångar, som om att det vore något instrumet. Vidare ställde han sig upp och ner från sadeln med en hög frekvens i flera omgångar – ungefär som om han red lätt (som man gör när man rider på en häst). Vid något tillfälle hoppade han även av cykeln för att blanda in styrkeövningar i vad jag trodde skulle vara konditionsträning.

Med anlending av ovanstående har jag därför fått avklarat mina intervaller ensam i gymmet – från samma plats som bilden ovan är tagen. Det är inte heller särskilt roligt – jag saknar spinningen och det kollektiva svettandet med mina vänner i Sverige! Vore det inte för att jag hade ett träningsschema från Isak Strömberg skulle jag antagligen gett upp efter 30 minuters tristess varje gång. Nu kommer jag igenom eftersom jag har en träningsplan och även faktiskt ett mål att visualisera i skallen när mjölksyran bränner som värst i benen.

I maj nästa år ska jag köra Raide Centrale Paris, vilket är en multisporttävling som är högt ansedd bland universitet i Frankrike. Det är den akademiska elitens tuffaste fysiska utmaning. Under fem dagar ska 250 kilometer och 8000 höjdmeter bestigas i hjärtat av Schweiz – Interlaken och glaciären Jungrau (bilden ovan är därifrån och togs när jag var där på hajk i september). Man ställer upp i lag om fyra och cyklar, springer trail, paddlar och klättrar. Eventuellt klättrar i grottor med (om jag fattat översättningen på den franska hemsidan korrekt).

”Men du har ju aldrig cyklat mtb eller klättrat Ingrid och varför skulle någon vilja vara i ditt lag?”. Varje lag måste ha en tjej som ställer upp och jag har blivit tillfrågad av några franska multisport-killar från Paris om jag vill köra med dem. Jag skulle tro att detta är på basen av att jag typ ser ut som att jag håller under flera dagars äventyr i bergen och dessutom har vilja och/eller dumdristighet nog att tro att jag ska lära mig cykla mtb under våren. Såklart jag inte kan säga nej till en sådan jobbig och häftig utmaning!

Imorgon åker jag hem till Sverige med halva Schweiz chokladtillgångar i kappsäcken. Längtar som attan efter good old Sverige och julfirande med familj och vänner. Men sen, när chokladen och glöggen och skumpan är slut, nästa år, ska jag tillbaka hit och komma ur min winter-shape! Mot bergen och en snabbare säsong 2014!

God jul och gott nytt år till er alla tills dess!


Antal kommentarer: 1

Vilma

Åh, låter ju som en superrolig utmaning!! Och god jul och gott nytt år också 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Sköna kontraster


Hej och god vinter på alla er där hemma som accepterat att säsongen på landsväg är avslutad för i år! Hoppas att ni har roligt under era CX- och MTB-pass eller distanspass inne i spinningsalen. Eftersom vintern tycks komma senare till Schweiz än Sverige har jag ännu inte tackat av säsongen 2013. Jag håller hårt i min landsvägshoj, eftersom det faktiskt är möjligt och för att jag saknar både vintercykel och anständiga spinningpass att gå på.

För ett par veckor sedan hade jag turen att få besök av min lagkamrat från CK08, Majken Lidén. Vi cyklade tillsammans med en holländare mot Lac de Joux, som ligger uppe i Jurabergen. Det innebär en stigning på nästan 1000 höjdmeter från startpunkten nere i Lausanne. Vädret nere i staden var risigt, vilket fick undertecknad att inte direkt längta efter en liten klättring på 1000 höjdmeter. Men tack vare pepp från sällskapet kämpade jag på uppför Jurabergen – en stigning som heter ”Le Col du Marchairuz”, och som för övrigt  varmt kan rekommenderas. Vägförhållanden är bra, lutningen jämn på ca 7,5% över 10 km och sikten fantastisk när man väl tagit sig upp på höjderna.

När vi befann oss på en höjd av cirka 1200 meter över havet lättade dimman och plötsligt befann vi oss i ett winter wonderland! Snön låg på fälten och solen sken över Mt Blanc som gick att skymta på andra sidan Genevesjön. Snacka om att det var värt kalla fingrar och en klättring för den utsikten!

Efter det att vi nått toppen, på cirka 1400 meter över havet, cyklade vi ner cirka 400 meter igen för att komma till sjön i mitten av Jurabergen. Här kommer vi till den negativa delen med att vara dumdristig och cykla landsväg i november – det är fruktansvärt kallt att susa nerför på en cykel i minusgrader. Mina fingrar frös till glasspinnar och om det inte vore för att Majken hade packat fickorna fulla med extra kläder hade jag – jo ärligt talat – tagit tåget hem. Detta medförde även att jag tyvärr inte kan ge något vidare uttalande över hurvida sjön i bergen var vacker eller ej. All min energi lades på att trampa för att få upp temperaturen och för att komma hem till en kopp varm choklad.

För att komma hem till Lausanne igen väntade ännu en mindre klättring för att komma tillbaka över Juras bergsrygg. Vägen hem därifrån ledde över den Schweiska och gemytliga landsbygden, till exempel byn L’Isle. Cirka 90 kilometer och fyra timmar senare hade jag återfått temperaturen igen och var otroligt nöjd med dagens utflykt. Det är sanslöst hur glad jag kan bli av kombinationen sol och cykel, och ja snö också.

Jag måste också nämna att jag dagen innan cykelturen, och de flesta helger på sistone också för den delen, åkte skidor. Även om det är möjligt att cykla nere i Lausanne vid Genevesjön finns mycket snö uppe på höjderna i bergen bara någon timme med tåg bort. Det är något jag älskar med att bo nära Alperna – möjligheten att både kunna cykla och åka skidor under en dag om man så vill. Snart når dock snön även kanske ner till Lausanne och det är något jag inte önskar med tanke på att mina cykelben behöver underhållas…

MEN det ska tilläggas att jag tror att skidåkning, främst i offpisten är ypperligt för benmusklerna. Jag som trodde och hoppades att mina ben var härdade vid det här laget hade fel. Ni kan gissa vem som brukar be om after-ski tidigast av alla efter en dag i backen – Ingrid ”som cyklar jämt” eller folk från Schweiz som hellre åker lift än cyklar upp för berg… 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Nu kan du också göra skillnad!


Om du också vill göra skillnad – både för cancerforskningen och damcyklingen i Sverige, har du nu möjligheten att skänka pengar till Barncancerfonden genom CK08 Ride of Hope.

Som jag tidigare nämnt består CK08 Ride of Hope är elva starka landsvägscyklister som tillsammans med sina coacher Fredrik Ericsson, Isak Strömberg, Mirella Ehrin och Henrik Ehrin kombinerar elitsatsning med välgörenhet under 2014.

Coachernas hela årsarvode kommer att oavkortat gå till Barncancerfondens insamling. Genom att betala en del av den totala summan till Barncancerfonden är du alltså också ett ekonomiskt stöd för ett damelitlag på landsväg.

Under säsongen 2014 kommer CK08 Ride of Hope att tävla runt om i Sverige, och bland deras målsättningar finns en första plats i lagtävlingen i Swe-cup, tillsammans med andra pallplatser.
CK08 Ride of Hope vill också att svensk damelitcykling ska öka, och för detta jobbar de aktivt genom att inspirera andra och arrangera träningstävlingar där alla som vill får vara med.

Jag är själv med i laget så mycket jag kan i härifrån Schweiz. Sverige är inte något jag saknar särskilt mycket – men när jag ser hur det här samarbetet håller på att utvecklas till något stort önskar jag att jag var hemma och kunde bidra mer. Det här kan leda till en utveckling både för cykel-Sverige och cancerforskningen! Jag hoppas att ni är flera som också känner en vilja till att hjälpa till genom ett med en slant till insamlingen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

CK08 Ride of Hope


I senaste numret av Bicycling kan man läsa om att cykellaget som jag är med i, CK08 Damelit, numer heter CK08 Ride of Hope. Anledningen till detta är att i september i år dog vår sportdirektör Martin Ingelgård i cancer. Det var han som skapade CK08:s damelitlag och till hans minne vill vi nu göra vad vi kan för att bidra med pengar till cancerforskningen, och samtidigt driva vidare hans vision om ett starkt Stockholmsbaserat damelitlag på cykel.

Till minnet av Martin kommer två av Sveriges bästa cykeltränare – Fredrik Ericsson och Isak Strömberg – coacha oss oavlönat under ett års tid. Deras tänkta arvode från lagets elva medlemmar kommer istället att gå oavkortat till Barncancerfonden genom Ride of Hope. En fantastiskt fin gest från två av Sveriges största träningsprofiler har alltså gett oss en chans att skapa något mycket större.

Mer information om finns att läsa på CK08:s hemsida under fliken ”Elit-Damer”. Där kommer snart mer information om hur både företag och privatpersoner kan bidra till att stödja cancerforskning och cykellaget. Dessutom finns vi på Facebook och på Twitter.

Även om det är en tragisk bakgrund bakom det här tror och hoppas jag att det här kan föra mycket gott med sig – både för cancerforskningen och för cykelsporten. Som ni vet befinner jag mig själv inte hemma i Sverige för närvarande men jag ska göra vad jag kan för laget på avstånd. Jag påbörjade i veckan precis ett träningsschema signerat Isak Strömberg och hoppas på en snabbare och starkare cykelsäsong nästa år – både för egen del men allra mest för damcyklingen hemma i Sverige och cancerforskningen!


Antal kommentarer: 3

ulla lundström

Martin var min son, som jag saknar oerhört mycket.


ulla lundström

saknar Martin min son


Ingrid

Jag tror och hoppas att han skulle ha gillat detta initiativ Ulla! Jag beklagar verkligen sorgen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*