Alpi4000. Det börjar bli verklighet.


Knack knack!

-Vem där?

Det är jag, verkligheten. 

-Helvete!

Ungefär så där lät det i mitt huvud när jag gick igenom gps-rutterna för Alpi400 som jag ska köra i sommar. Jag har en fäbless för att rita och mecka med gps-filer och när arrangören släppte filerna så var de upphackade för varje kontroll. Sånt klarar jag bara inte av. Det blir För. Många. Filer. Min ADHD slår till direkt. Jag måste ha det sammanfogat till fina portionsbitar. I det här fallet blev det lagom med 3-4 etapper i varje portion. 

När jag hade kommit halvvägs i ritandet sköljde det över mig som en kalldusch, helvete vad det här kommit bli jobbigt. Det är totalt 145 mil och nästan 25000 höjdmeter. På de första 53 milen klämmer man av 9000 höjdmeter och på de sista 25 milen, när man redan har 120 mil i benen, ska man släpa sig över 6000 höjdmeter. Det är väl tur att det är en lång nerförsbacke från toppen av Stelvio ner till Bormio så tårarna hinner torka innan målgången.

Min plan var ju att cykla omkring och tramsa i Zwift och under vintern och randonnéa lugnt och fint i sommar och sedan glassa runt det där loppet och njuta av utsikten. Jag får nog tänka om och lägga manken till istället. Först och främst ska jag nog ta mig till en naprapat för att knäcka ut ryggen som har varit på gränsen till ryggskott de senaste månaderna. Nästa steg är att reda ut varför mitt Zwift håller på och stökar. När det väl är löst finns det inget som kan stoppa mig. 

Till er som har börjat tröttna på mitt snyftande och zwiftande säger jag bara; håll ut! Inom kort kommer jag skriva en serie inlägg som handlar om randonné. Hur det funkar, vad man ska tänka på och hur man kommer igång. Det kommer alltså för första gången läggas ut något som faktiskt är läsvärt här. Tills dess, kör så det ryker!

/Johan  

Antal kommentarer: 5

Martin Rosén-Lidholm

Kul! Var enda svensk under fjolårets 999 Miglia. Knep en 17:eplats och satsar på topp 10 under årets Alpi 4000. Sällskap?


Johan Mölleborn

Härligt Martin! Jag har planerat att ta det ganska lugnt. Har inga ambitioner alls faktiskt. Vi är 4 stycken som kommer starta tillsammans. Vi kommer köra ihop så länge det funkar. Vi ses vid starten.
/Johan


Martin Rosén-Lidholm

Kanon! Ses 🙂


Martin Rosén-Lidholm

Hur gick det? Självklart hade jag en del strul och problem som brukligt under ultracykling, men som soloryttare är jag mycket nöjd med 99.18 och hann därmed både traska runt i Bormio samt hämta frugan på Zürich flygplats och en långhelg även i det alplandet.


Johan Mölleborn

Det blev ingenting för mig. Jag fick en inflamation i hälsenan. Sen föll modet ganska snabbt. Till sist valde jag att hoppa av.



Nytt år nya planer.


Då har ett nytt år sakta dragit igång, samma sak med mig faktiskt. Nu börjar årets planer landa och det ser ut att bli ett riktigt kul år. Under min cykelkris i somras fick jag tid att fundera på vad jag verkligen vill göra. Vill jag tävla i H40? -Nej fan heller. Vill jag köra Vättern i en snabbgrupp? -Verkligen inte. Vill jag cykla långt tills kroppen skriker av trötthet och all vett och sans rinner ur kroppen? -Ja nu börjar det brännas. 

Det finns en hel del långcykling att välja på i årets svenska brevetkalender. Randonneur Stockholm har 4 startplatser i närheten av Stockholm om man räknar Uppsala som nära. Är man sugen på något långt utomlands så finns den listan på Randonneur Mondiaux hemsida. Allt det där ser ju himla trevligt ut men jag och brorsan fastnade för den här pralinen, Alpi4000. Det är ett 145-mils randonnélopp som går runt alperna. På vägen kommer man få njuta av många fina stigningar bland annat Col d’ Iseran och Passo dello Stelvio. Vår ambition är att ta det som ett äventyr. Cykla lugnt och länge. Sova i ett dike. Fylla flaskorna med fjällvatten. Äta döda kaniner från vägkanten och sakta förvandlas från människor till Fauner, som beskrivs med en mans överkropp och en getabocks ben, svans, klövar och horn. Det är drömmen.  

Det enda som inte känns helt färdigplerat än är vilken cykel jag ska ha. Förra året hade jag en Canyon Ultimate SLX som var helt fantastisk. Styv, bekväm och snabb på samma gång. Tillsammans med min Gilles Berthoud-sadel kunde jag cykla hur långt som helst på den. inför året har Canyon släppt en serie Ultimate SLX med skivbromsar. De ser riktigt kompetenta ut. Det är bara ca sextiosex tusen ölburkar som måste pantas innan dess. I annat fall får jag ta min gamla Ultimate som fortfarande funkar riktigt bra trots om den har nio år på nacken. 

Aldrig glömd, alltid saknad. 

Nu har jag precis just avslutat en kort runda i Zwift. Planen var att hänga med en 16-mils gruppcykling men efter 6 kilometer låste sig datorn och ville bli uppdaterad. När jag lyckats få igång Zwift igen var klungan långt borta och jag var redan för irriterad för att fortsätta. En stund senare hoppade jag in igen och drog av två mil för att ha gjort något i alla fall. Det är där jag cyklar just nu. Inomhus på nätet. Nån dag måste jag ta mig ut och få lite riktig asfalt under däcken. Till den dagen har jag köpt en ny underställströja på Raphas rea som det står QUÄL DICH, DU SAU! på. Bara en sån sak.

Hej på er!

Antal kommentarer: 2

Christian

Quäl Dich Di Sau genau so musst Du es machen Johan Med vänlig hälsning, Christian


Johan Mölleborn

Ich werde das sofort machen. Das ist so genau, ich bin eine Sau. 😀



Zwift Gran Fondo. Nästan som på riktigt.


I söndags tog jag mod till mig och anmälde mig till Zwifts Gran Fondo-serie zFondo som går en gång i månaden hela vintern. Förra gången körde jag mellanvarianten på 72 kilometer. Det tog mig 2,5 timmar att komma runt. I söndags kände jag mig lite fräsigare och startade i den långa som innebär 144,4 kilometer, två varv runt The Pretzel. 

Starten gick nere i hamnen längst ut på en pir. Dagen till ära hade vi alla fått nya Canyon Aeroad, som jag faktiskt körde en säsong för två år sen. Det var en riktigt bra cykel så jag hade på känn att det här skulle bli en fin dag i Watopia. Den 140 man stora klungan rullade förväntansfullt iväg. Redan där var det några stressputtar som stack iväg. Jag höll mig långt bak för att inte ryckas med i några dumheter. 

Det tar bara någon mil innan man kommer in i första backen som är Watopias högsta och längsta backe. Riktigt jäkla snyggt gjort måste jag säga. Man går från lågmark upp till alpmiljö genom byar och vidare upp i snötäckta kringelikrokvägar. Som en extra pralin tar man vägen runt telemasten. I den backen får man växla ner till lättaste växeln och gneta sig upp i 7-8 km/h. Sen går snabbt som satan nerför. 98 km/h lyckades jag pressa upp min Aeroad till. 

Efter 72 kilometer har man kommit halvvägs. Då har man ett varv kvar. För att spara energi tog jag det lugnt nerför och passade på att rulla när det gick. Här någonstans blev jag omkörd av en annan svensk, F. Akerman. Jag låg 1-2 minuter bakom honom och höll ett lagom tempo för att inte skrota ihop. Nu började benen kännas ganska möra. Jag räknade med att det skulle ta nästan 5,5 timmar totalt och att jag hade minst en timme kvar. 

Timmarna och milen tickade på förvånansvärt bra. Det finns ganska mycket att titta på i Zwiftvärlden. Vid bergspriset på högsta berget står en get. Bara en sån sak. Eftersom jag visste att jag skulle ha att göra ganska länge så lyssnade jag på en ljudbok under tiden. Kepler Paganinikontraktet. Under tiden som kriminalkommisarie Joona Linna jagade mördare och vapensmugglare så började jag fundera på den där F. Akerman. Skulle han verkligen få komma före mig? Nu hade vi hållit på i 4,5 timmar och hade bara sista backen kvar. Den är rätt dryg och tar ca 30 minuter att ta sig upp för. F. Akerman låg 1:30 före mig och om jag inte kom ifatt honom innan toppen på backen så skulle det bli svårt att komma ifatt, men jag hade ett ess i rockärmen. Med några snabba klick på telefonen så bytte jag ljudboken mot Armin van Buuren. A state of trance. Nu jävlar. 

Jag ökade trycket och såg att jag började ta in på honom. Armin dundrade på i lurarna. Strax innan bergspriset såg jag F. Akermans rygg. Äntligen. Vi höll ihop hela vägen ner och samsades om förningarna. Det är faktiskt helt otroligt hur verklighetstroget Zwift är. Eller så var det bara min slutkörda hjärna som överdrev intrycken. På bilden nedan ser vi mig på min blå Aeroad och F. Akerman på hans giftigt gröna. Det verkar som att han glömde hjälmen utmed vägen dock. Det är ju livsfarligt att cykla utan hjälm. LIVSFARLIGT!

Efter berget är det bara en mil kvar och relativt platt. Vi höll fortfarande ihop. När det var 6-7 kilometer kvar ökade jag lite igen. Då märkte jag att F. Akerman tappade nån meter. Jag ökade lite till och han tappade ännu en meter. Så ska en slipsten dras! Jag höll farten den resterande biten och efter fem timmar och tjugo minuter var jag äntligen i mål. Nöjd att jag hade fullföljt loppet och att jag höll undan från min virtuella motståndare F. Akerman också.

Jag missade att ta en bild från målgången så den här bilden på mig och brorsan från Alpen-Traum får duga istället. Om en månad går nästa zFondo. Då står jag garanterat på startlinjen igen. 

/Johan 

Antal kommentarer: 1

Martin Söderlund Ek

Hahhahaha så jäkla mäktigt! Får ju vem som helst som älskar snömodd eller helt enkelt att Bambi-snurra runt på hal is under nysnö på vintern, att faktiskt vilja prova Zwift ändå.



Saker som rubbar mina cirklar.


En sak som höll mig från att byta bort min Moanark till en motordriven trainer kopplad till Zwift tidigare var att jag var orolig för att tekniken skulle svika mig och hålla på att strula. Fördelen med Moanarken är just enkelheten. Det finns inget som kan strula där. Ställ in önskad motstånd och kör dig vimmelkantigt trött. Den säkerheten sålde jag för några veckor sedan och hoppade på det högteknologiska tåget. Zwift ska det vara för jag är så cool tänkte jag. Jag bloggar ju liksom. Mitt liv kommer bli så fantastiskt när jag byter ut min gamla Monark till Zwift. Det där coola som alla skriver om på facebook och delar bilder och filmer på. Monark är helt ute. Adjöss Monarken och välkommen trainer och Zwift. 

Ikväll hände just det jag som jag var orolig för. Zwift funkade inte. Något elektroniskt var trasigt i servern. Det gick inte att logga in och det funkade inte att ominstallera eller trycka hårt på knapparna eller att svära åt appen eller dubbelklicka eller nånting. Där satt jag, svettig av irritation, och glodde ner på telefonen där Zwift-appen blängde tillbaks som för att jävlas med mig. Jag gjorde några tafatta försök att använda Elites egna värdelösa app men det gjorde mig bara ännu mer irriterad. Sen klev jag av cykeln och gick gav upp. När jag bytte om började jag tänka på gymmet och allt som jag stör mig på där. 

Jo jag har ju börjat gå på gym på lunchen. Och vilka andra går på gym tror ni? Precis, idioter. Herrejösses vad mycket jönsar och idioter som går på gym. Något som verkligen rubbar mina cirklar är när folk sätter sig på en maskin och bara sitter där och skrollar facebook, tinder, badoo eller bara sitter där som ett flarn och fotar sig själv för att lägga upp på instagram. Självklart utan att röra vikterna eller ens försöka göra någon nytta. En annan populär grej är att använda flera maskiner samtidigt. Helst tre eller fyra. Gärna tillsammans med en samling hantlar också. Här gäller det att vila ordentligt mellan övningarna så det ger minimal effekt och maximal irritation. Några som gör detta till fulländning är gymmets PT-samling. Det pallas upp med bänkar och ställs fram kettlebells så man tror att hela crossfitlandslaget ska ha träningsläger men nä, allt detta är till för att en medelålders kontorsråtta ska träna sina rotatorcuffar. Det blixtrar i mina tinningar. Jag ger upp och går mot duschen.

I omklädningsrummet är det tydligen fritt fram att göra vad som helst. Folk blandar proteindrinkar så det drälls pulver på golvet och på bänkarna där man lägger kläderna. Proteindrinkarna dricker de i duschen så inte musklerna ska hinna förtvina innan kontorskläderna har åkt på igen. Det är även populärt att gå omkring naken och sprätta. Gärna naken framför spegeln när man fixar frillan. Första veckan jag tränade såg jag en kille som använde fönen till att torka underredet med. Toaletten ska vi inte snacka om. Hur svårt kan det vara att pricka toan när man pinkar? Eller jo, om man ska blanda en proteinshake och föna sig i röven samtidigt som man pinkar så kan jag förstå att det stänker utanför.   

Nu hoppas jag att Zwift är uppe och rullar imorgon igen. Och framför allt att det håller på söndag då jag ska köra ett gran fondo på 14.5 mil. Det kan nog kännas både i benen och huvudet. Det lär bli anledning att skriva om det senare. 

Tjena!

Antal kommentarer: 3

Micke

Precis så är det


Gardell

Hahahahaha, så jävla underbart skrivet, snälla, sluta aldrig….


Johan

Du går på fel gym. Skrik till om du vill ha en gratis provträning på ett bättre. Säger inte vilket, för då börjar väl alla du listade gå dit istället 🙂



Han lever han lever! Jösses han lever!!


Oj, vad var det som hände? Jag cyklade och bloggade som att det inte fanns någon morgondag. Sommarens cyklingar var några av de bättre. Skrivandet gick som smort. Förberedelserna för LEL rullade på och kroppen började kännas riktigt långcyklig. Helt plötsligt slog det mig att jag inte kände någon utmaning i det längre. Att cykla långt kan jag. Jag kan cykla flera dygn utan att sova. Att cykla snabbt kan jag också om jag skärper till mig. Inte snabbast men snabbt. Men något som jag inte hade gjort än var att dra upp en gädda med min grabb Viktor. En förmiddag i somras när jag satt på altanen med ett glas rosé i näven slog det mig att det var precis det jag skulle göra. Jag skulle testa att sätta familjen före mig själv och cyklingen. Så fick det bli. Jag strök LEL och skruvade ner cyklandet till 1 på en 11-gradig skala.

Nu har sommaren gått och jag har dragit några gäddor med Viktor och haft det toppen med familjen. Nu börjar det faktiskt rycka lite i cykeltarmen igen. Men jag måste ändra på nåt för att få tillbaka glädjen helt. Ledorden för nästa år kommer vara ”Oförberedelsecykling och äventyrlig lycksökare” (fritt snott från Happyridetråden om PBP 2019). På minimal träning ska jag genomföra loppen på maximal tid. Det är ju faktiskt roligare att nästintill dö och bli svintrött och gråtfärdig efter en 40-milare än att borsta av dammet från cykeltröjan och åka hem och klippa gräsmattan som om inget har hänt.

För några veckor sen sålde jag Moanarken och köpte strax efter en trainer som jag kopplade ihop med Zwift. God damn vad kul det är med Zwift! Jag fastnade som en glupsk gädda på ett Svartzonker McHybrid efter första rundan. Jag har redan några roliga grejer på gång till nästa sommar men jag måste sälja in det hemma innan jag kan skriva om det på bloggen. Annars finns risken att det blir sånt jäkla liv här hemma att jag aldrig mer får titta på en cykel. 

Ha det toppen! Vi kanske ses i Zwiftvärlden.  

/Johan

Antal kommentarer: 3

Nypan

I told you 😉


Erik G

Klokt att stanna upp ibland. Zwift har för mig gjort att jag faktiskt ser fram mot inomhuscykling.


Nils Calmsund

Härligt Johan!



Ändrade planer. Inget LEL för mig.


Årets mål har hela tiden varit LEL. Jag har varit så sjukt taggad. Cyklingen har gått hyfsat trots nyckelben och pollenallergi. Jag har kört de långloppen jag hade planerat och hade förberett mig bra. Meningen var att jag och Calle skulle ha åkt till London igår. Vi hade köpt flygbiljetter och bokat hotell. Men sen hände nåt.

Den senaste månaden har jag känt att jag hellre vill spendera sommaren med familjen än att vara ute på vägarna och samla mil. Vi har vår första sommar i nya huset på Ekerö. I våras köpte vi en båt och ungarna älskar att vara ute och fiska eller bara fräsa runt planlöst. Helt plötsligt så fanns det annat som tävlade om tiden. Ska jag bränna varje helg på att cykla eller ska jag lägga tiden på familjen och göra något som vi alla tycker om? Svaret var inte så jättesvårt men det tog ändå tid att komma fram till det. Efter Vätternrundan fick Calle problem med ena knät. Det är något som han har dragit på sig under vintern och våren då han tränade stenhårt med siktet på vetaran-VM. Sen åkte han på några förkylningar på raken och vips så var det målet bortblåst. 

Om man ska korta ner det hela. Om vi hade åkt till England och startat så är det högst troligt att han skulle ha blivit tvungen att bryta någonstans halvvägs. Eller i bästa fall fullföljt med med risken att dra på sig något riktigt allvarligt med knät. LEL är inget man bara cyklar igenom. Även om vi skulle ta det lugnt så är det ändå 140 mil i regn och motvind. 4-5 dagar nonstop. Jag ville inte åka dit med dåligt samvete för familjen och en brorsa som skulle gnälla över sitt knä i fyra dagar. Det måste kännas rätt. Min sista semestervecka kommer inte spenderas i ett regnigt England/Skottland med dåligt samvete. Den kommer spenderas ute på sjön med ungarna och Linda. Det känns rätt. 

Jag har inte slutat cykla. Jag kommer tillbaka inom kort. Cykling är ändå för jäkla roligt när allt stämmer. De långrundorna jag har gjort i sommar har varit helt suveräna allihop. Det är så det ska kännas. Det ska inte skava och kännas dåligt nånstans. 

Lycka till alla ni som kör LEL! En del av mig ångrar mig redan.