Allt jag vill kan jag (nästan) göra

Allt jag vill kan jag (nästan) göra


Hej gravidbloggen!

Tänkte idag lyfta några höjdpunkter från mina senaste veckor som gravid. Vill fokusera på vad som GÅR att göra som gravid, istället för att rabbla det som är förbjudet. Sådana listor finns ändå i överflöd för oss gravida. Jag kan rabbla de ostar jag ej får äta i sömnen! Inte intressant.

Är i skrivandes stund snart gravid i vecka 31. Kan med glädje skriva att de senaste tio veckorna svischat förbi. Hoppas att de resterande tio veckorna går lika snabbt. Eller gör jag det? När jag inför detta inlägg dök ner i mitt Strava-flöde insåg jag att det antagligen kommer dröja tills pensionen innan min statistik liknar de senaste åren igen. Alltså när jag cyklar långpass varje helg igen – ibland till och med lördag och söndag -, där jag tävlar 30 helger under en säsong (känns som ett minne blott just i år, men detta var möjligt innan år 2020), där jag alltid hinner med en fika efter träningspasset.

Observera att jag inte ångrar någonting – jag ångrar inte att jag cyklat många mil utan att dra in ett proffskontrakt under de senaste åren (obs ironi, har aldrig haft detta som mål). Eller att denna tid av livet snart är över. Livet som morsa kommer bli något helt annat. Det enda jag vet är att det inte kommer bli som det någonsin varit tidigare. Utmaningen blir väl att försöka uppehålla en liknande nivå på cykeln, trots färre timmar cykling och sömn på schemat. Som jag tidigare skrivit är jag även ödmjuk inför att det inte alls blir så – kanske ändras mina intressen till den grad att cykelstallet byts ut mot ett barnvagnsstall framöver? Time will tell.

Alltså har jag endast tio veckor kvar att leka det wannabe-proffs liv som jag trots allt unnat mig att leva de senaste åren. Borde förvalta tiden väl. Dålig tajming att dessa veckor infaller med årets tråkigaste period samt att jag tappar fart och finess på cykeln för varje dag som går. Att ägna mig åt det bästa jag vet – långpass med finfika inplanerat – har börjat bli tuffare med den minskade energi samt ökade vikt (+10 kg sedan i april) jag har. Speciellt tufft även för dem som cyklar med mig och måste vänta på mig i varje backe.

Här kommer en recap mina senaste tio veckor som gravid. Fokuserar på vad jag har kunnat göra under tiden.

Vecka 21 – körde backintervaller och betade av några av Ulricehamns brantaste partier, det var typ 15% som brantast. Det var inte en stilfull cyklist som lekte bergaget, men jag tog mig upp!

Vecka 22 – började köra gravelcykel. Hängde med ett riktigt rövargäng på 95 km och dryga 1000 höjdmeter utan att vara för mycket av ett ankare för övriga cyklister.

Vecka 23 – tränade med skidesset Hanna Falk, både på cykel och löpning på myr. Gick utmärkt, tror inte jag sinkade Hannas träning för mycket. Då ska tilläggas att det är en STOR fördel att träna med dem som vet hur ett distanspass ska köras (jämt och fint), jämfört med gemene motionär som tycker att backhets ska vara ett slående inslag på alla sorters träningspass – lugna som hårda.

Vecka 24 – körde lagtempo med snabbgäng och kunde till och med ta en och annan förning. Är allergisk mot att skriva ut snittfart egentligen men pga saknar wattmätare på min racer: tror vi snittade över 35 km/h i 50-ish kilometer.

Vecka 25 – hade finbesök av min lagkamrat Hanna Näslund, cyklade stig (OBS inte extremt teknisk sådan) både i Alingsås hos Allebike och på Lassalyckan i Ulricehamn.

Vecka 26 – vädret var bra så jag körde tre långpass på racer, mellan 8-12 mil långa. Blev givetvis lika många fikastopp. Härligt att en kan fika för två numer (?!).

Vecka 27 – körde sista backpasset på min racer utomhus, lyckades knipa ett par QOM. Gissar att dessa blev mina sista kronor på lång tid. Blir spännande att se hur stor förlusten av kronor blivit fram i vår igen, då jag kanske ger mig ut på QOM-jakt igen (just nu kollar jag inte den statistiken alls).

Vecka 28 – körde 85 km grus och 1000 höjdmeter i riktigt rule #9 väder. Hade dock sett till att ha med mig en första hjälpryttare för putthjälp i de brantare backarna.

Vecka 29 – körde gravelevent med Abloc, 90 km och 1000 + höjdmeter. Körde med den ”snygga” gruppen och hade en riktigt pangdag på cykeln. Bild ovan från ”målgång”. Älskar att ha på mig hängselbyxor nu för tiden.

I skrivandes stund är jag gravid i vecka 30, 31 imorgon. Någonting hände förra veckan, det där illamående jag kände i början av graviditeten kom smygande igen. Samt att krabaten i magen har lärt sig att sparka kraftfullt i riktning mot mina revben. Denna kombo av osköna känslor i magregionen har resulterat i att jag ”loggat” fler timmar på soffan än på cykeln på sistone. Under några tillfällen har jag dock lyckats köra trainer.

Vår trainer har numer en justerbar styrstam som är satt på max. Det är ingen snygg cykel men de pass som jag lyckas köra på den får mig att bli en så mycket gladare människa. Kommer försöka trampa på den in i det sista, inser mer och mer vilken endorfinjunkie jag är. Har till och med ett träningsschema som jag nästan följer. Mer om det nästa gång. Stay tuned!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag önskar att jag brutit mot alla regler tidigare

Jag önskar att jag brutit mot alla regler tidigare


Oktober och hösten är kommen. Många har säkert plockat fram sina gravelcyklar och/eller bestämt sig för att göra karriär på Zwift. För egen del har jag höjt alla mina cyklars styren till högsta möjliga nivå för att sitta bekvämt som gravid, just nu i vecka 27. Jag cyklar fortsatt på både ute och inne – ungefär i samma mängd som tidigare höstar. Har kommit på några hacks – som mest gått ut på att bryta mot alla regler jag som cyklist varit nitisk kring tidigare – för att få cyklingen att rulla på. 

Det var många som hörde av sig efter mitt senaste inlägg om cykling som gravid. Roligt! Tänkte fortsätta min lilla berättelse vecka för vecka och avslutar några saker som jag önskar att jag visste om tidigare i graviditeten.

Gravid vecka 15-20 – bra flow

Större delen av dessa veckor hade jag semester och det gjorde susen för orken.  Jag loggade många bra långpass, bland annat ett på 22 mil i Östergötland med ett härligt gäng och ett annat på 5 h MTB i Rörbäcksnäs i Sälen (varning för smygskryt: satte QOM på den långa röda banan ”Vallsjörundan”). Vågade nästan säga att jag knappt kände av graviditeten emellanåt och hade bra flow.

Rörbäcksnäs – omtalat stigparadis och värt ett besök för alla typer av MTB-cyklister. Foto: Lennart Axelsson.

OBS att jag aldrig pressat eller pressar mig särskilt hårt – jag har hela tiden fortsatt haft ett öga på pulsen och flera gånger avbrutit pass tidigare. Jag har inte kört timme fyra av fem i regn eller någonsin varit nära att cykla in i väggen, mentalt eller fysiskt (läs mer längre ner). Känner helt enkelt att det aldrig funnits någon anledning till att köra mig själv sopslut, utan prioriterat jämn energinivå och jämnt humör.

Fantastisk dag i juli när jag körde 22 mil på Östgötaslätten. Här på väg upp för Omberg. Foto: David Alledal.

Jag tror att kroppen där och då – under andra trimestern – börjat anpassa sig till att vara gravid – kommit ikapp med hormoner, ökad blodmängd och vikt.

Någon gång runt vecka 17-18 började dock gravidkulan komma fram på riktigt och ungefär samtidigt kände jag att det började ta emot att köra mer stökig MTB.

Vecka 20 – 12/13 backar på 13 hills

I augusti varje år går mitt absoluta favoritevent på cykel – 13 hills, arrangerat av La Lepre Stanca i Jönköping. En tillställning där målet är att i par cykla 13 branta backar, på totalt ca 2500 höjdmeter, i Jönköping med omnejd under en dag. Men om en eventuellt inte tar sig upp för alla dessa backar är en ändå lika välkommen att skåla i öl när dagen är slut.

På dessa premisser bestämde jag mig för att köra 13 hills även i år – jag skulle cykla så många backar som jag orkad . Inte vara för hård mot mig själv om benen ej bar hela vägen, eller när jag i efterhand noterade att jag var långt från PR på alla segment på Strava.

Kan erkänna att den psykiska aspekten av detta kändes tuffare än den fysiska. Då jag ”vunnit” 13hills (damklassen) ett par gånger innan var det svårt att ha en prestigelös inställning till det hela. Med andra ord blev det en bra mental övning för mig – att träna på att var sak har sin tid. Den här hösten är jag gravid, tyngre och långsammare. Nästa höst är jag kanske något snabbare igen (?!).

13 hills
13 hills – hade när bilden togs klarat av 10/13 backar. Foto: okänd snäll kvinna som letade upp mig på Insta för att skicka bilden till mig.

Med hjälp av en bra lagkamrat (Johan Gustafsson), ett antal depåstopp (vi tajmade en dag när det var 30 grader varmt), en överhoppad backe och promenad i en backe: blev det en 10-poängare till dag i sadeln. Jag ska inte säga att det var enkelt. Att cykla backar som är mer än 25% branta, svider även utan extra vikt i form av en fripassagerare (samt några trivselkilon). Jag tog en backe i taget och ropade på min hjälpryttare (Johan) varje gång det gick något för snabbt mellan backarna.

Här kommer några saker jag önskar att jag visste i början av graviditeten:

  • Att inte lägga så mycket värdering i detaljer. Det finns så många oskrivna regler bland cyklister som jag inser påverkat mig. Att ett distanspass ska vara minst tre timmar långt, att ett tröskelpass ska innehålla minst 30 min över tröskewatt eller att en inte ska äta på pass under 1,5 h till exempel. Nu försöker jag zooma ut och glädja mig över all tid jag får ihop på cykeln – även om det inte genomförs enligt de normer jag haft i bakhuvudet många år. Istället försöker jag…
allebike
Bananpaus! Ett stående inslag i min träningsrepetoar nu för tiden. Här i Alingsås i samband med besök på Allebike.
  •  … vara snäll mot mig själv och vara kreativ och flexibel för att få till cyklingen. Bryta mot reglerna till förmån för att få till kontinuitet i cyklingen. Blir det en lång fikapaus i mitten av ett pass på ”bara” två timmar? Börjar jag dricka saft redan innan jag satt mig på cykeln? Är jag 20 watt från target på blott tre minuter långa intervaller? Inga problem! Ser varje avklarat pass som en del av ett pussel som jag lägger för att ha möjlighet till att kunna njuta av cyklingen så länge som möjligt in i graviditeten.

 

  • Att en inte alltid måste vrida ur trasan och bli jättetrött av träning. Jag har under många år haft en vilodag i veckan och då har jag försökt att ”gjort mig förtjänt” av den. Ofta kört plattan i mattan på helgernas långpass för att knappt kunna gå i trappor på måndagen. Och jisses vad jag är svag för att känna mig slutkörd och att logga många träningsmil på Strava. Att göra slut med den mentaliteten har kanske varit mitt största hinder. Men just nu är det helt enkelt inte värt att tänja på gränserna.
shimano
  • Det är enkelt att stänga av alla Strava-notiser, inte ladda upp alla pass på Strava eller att scrolla på Strava varje dag. Även om min logiska sida inser att jag vare sig kan eller bör ge mig ut och försöka kriga tillbaka de QOMs som ryker (rätt ofta), blir min känslomässiga sida emellanåt stressad när det händer. Därför har jag minskat min tid på Strava på sistone och laddar bara upp vissa av mina pass och öppnar appen ett par gånger i veckan.

 

  • Tidigare ville jag gärna ha ett datum för när det är rimligt att kunna cykla snabbt och kanske tävla igen. Numer känner jag att det inte spelar någon roll. Har fått en otrolig respekt för vad skapandet av ett barn gör med kroppen. Vet inte hur mitt liv ser ut när jag väl (peppar, peppar) har fött barn. Kanske försvinner mitt intresse för att fästa nummerlapp på ryggen eller att ta mig an stora utmaningar då. Time will tell 😊.

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Cyklist med bulle i ugnen

Cyklist med bulle i ugnen


Hej! Kanske har ni sett mig på en film i Facebook-gruppen ”Vi som älskar landsvägscykling. Där syntes jag förra veckan när jag var ute och cyklade, gravid, tjock och glad. Filmen väckte uppmärksamhet – jag fick många hejarop (tack snälla ni!). Men också några pikar – hur kan jag som (på filmen gravid i vecka 23) ta sådana risker som att cykla i grupp ? 

vecka 23
Gruppcykling vecka 23 – fungerar fint om en litar på dem en cyklar med. Foto: Lennart Axelsson.

Därför tänkte att jag skulle börja skriva blogginlägg om det jag själv har googlat efter X antal gånger de senaste månaderna. Om cykling som gravid. (Här skrev jag på Långloppscupens blogg om när jag gick ut som gravid – för er som vill läsa del ett).

Jag vet hur det är när en egentligen bara vill ha NÅGON mer historia med igenkänningsfaktor att läsa som gravid. Speciellt under den första tiden när en ofta ska vara hemlig om graviditeten. Därför vill jag skriva och lämna ett avtryck för att kanske kunna hjälpa någon annan gravid cyklist. Nu eller i framtiden!

OBS att det mesta som jag skriver inte på något vis är vetenskapligt, utan handlar om egna erfarenheter. Jag har lusläst den forskning som finns på ämnet konditionsträning som gravid. Har även pratat med flera starka mammor som jag känner om deras erfarenheter. Och av detta har jag plockat ”russinen ur kakan”. Det slutar för det mesta med att mitt ”träningsschema” styrs av min egna kropp på dagsbasis. 

Ännu en sak att nämna är att jag har cyklat mycket under de senaste åren, 500-600 timmar om året. Jag tror att det ger mig en bra grund att stå på, men jag tror inte det är främsta anledningen till att jag ännu (just nu, vecka 24) kan cykla på bra. Det tror jag mest är adresserat tur – för varje graviditeter verkar vara som rena rama lotteriet.

Däremot tackar jag alla mil på cykel lärt mig mycket om mig själv och om sporten. Att köra Vättern riktigt snabbt, att tävla i elitklass i långlopp under flera år, att köra 20 MTB timmar i norska fjällen i ett svep (Offroad Finnmark) – är några av de erfarenheter som lärt mig mycket om hur hårt jag kan pressa mig själv, vart gränsen går  och även vilka situationer som är mer riskfyllda än andra.

Tänkte dela upp mina inlägg utifrån olika gravidveckor, let´s go!

Vecka 5-8 (maj)

Så fort jag plussat trodde jag att alla skulle upptäcka något: att jag blivit rund magen och tappat fart. Visst la jag på mig något kilo rätt snabbt – men knappast något någon annan märkte. Och jag upptäckte att den sista pushen i benen försvann. Hängde upp mig på detaljer som att jag tappat några watt på mina intervaller eller sekunder på Strava-PBn. Men i övrigt flöt träningen på fint.

Nu i efterhand kan jag inte låta bli att önska att jag varit snällare mot mig själv; för jag var i fin form efter en gedigen vinterträning. Jag hade inga problem med att köra klubbträningar med toppenklubbarna Jönköping CK och IKHP, cykla längre distanspass, gå på teknikkurs med Emil Lindgren.

ikhp
Körde backintervaller med snabbingarna i IKHP i början av min aktivitet. Kände mig långsam, men tror inte att någon annan tänkte på att jag tappat ett par sekunder i backarna.

Jag läste på  om hur hårt jag skulle våga träna, och de vetenskapliga texter som finns säger ofta att en ska hålla sig under 90% av sin maxpuls. Jag började köra med dubbla pulsklockor för att hålla koll på detta (och gör det än). Men det är faktiskt inget större problem att hålla nere pulsen – kroppen kommer sällan upp i så hög puls. Som att ett eget skyddsnät  är påkopplat.

Vecka 8-12 – ett töcken av illamående med träning som bästa medicin

 

Runt vecka åtta drabbades jag av det klassiska gravidillamåendet. Ofta på morgonen eller om jag inte ätit nitiskt var tredje timme. Det var oskönt, speciellt när det small till när jag var ute och cyklade med andra . Kunde då inte berätta vad mina plötsligt ”trötta ben” och hetsdrickande av saft berodde på.

Men kroppen är fantastisk, och ofta mådde jag mycket bättre av frisk luft. Jag kunde ännu träna ca 12-13 timmar i veckan under dessa veckor. Utåt sett såg det nog ut som att jag tränade på som vanligt. Det som dock inte syns på Strava är att jag emellanåt cyklade distanspass i styrfart, blev puttad i vissa uppförsbackar och tog riktigt långa fikapauser för att få motionen och timmarna att gå ihop.

Nu i efterhand är jag glad över att jag hängde i – för jag tror att kontinuitet i träningen är viktigt. Mycket viktigare än att man kör sina intervaller på en viss intensitet  osv. Samt att det allra sämsta för mitt mående hela tiden varit att ligga på soffan – då hinner en tänka alldeles för mycket samt tycka synd om sig själv och då gror illamåendet mer än någonsin.

Team Mustasch
En 32-milare med Team Mustasch – det är helt omöjligt att klaga på det sällskapet.

 Vecka 12 – 320 km och en Vätternrunda på rulle

Vecka 12 cyklade jag ”Vätternrundan”, eller årets version av denna vilket för min del innebar 320 km med Team Mustasch i Göteborg med omnejd. Jag funderade mycket innan jag bestämde mig för att köra – men bestämde mig för att försöka eftersom jag inte hade några problem med distanspass vid den tiden + att ABLOC (teamet bakom Mustasch) supportade hela rundan och körde följebil bakom oss.

Team Mustasch

Att cykla nästan 10 timmar kuperat (nästan 3000 höjdmeter) under en av junis varmaste dagar lämnar ingen cyklist oberörd. Jag fick parera illamåendet med extra många gels och kakor vid depåstoppen. Tog inte heller mycket vind den dagen. Jag låg längs bak i klungan (vilket var en premiumklunga med massa starka och erfarna cyklister) och hade det gott. Fick en och annan knuff i backarna av min sambo men kan inte klaga över något alls med den dagen – kroppen fungerade bra.

 Vecka 13-15 – svacka

Återhämtningen från 32-milaren tog dock längre tid än vanligt, som att vi var två personer som skulle ta igen oss? Denna trötthet samt en flytt tog på mina krafter och under ett par veckor hade jag en svacka. Påbörjade intervallpass som jag fick avbryta pga stark känsla av att kroppen inte ville ta i. Illamåendet började dock släppa och det blev en del promenader under dessa veckor.

Dessa veckor blev det naturligt att jag slutade cykla med på hårdare gruppträningspass – ville eller orkade helt enkelt inte bli hetsad till att köra hårt då dagsformen var så svår att förutse.

Sommar Gotland cykel
Vykort från sommaren – som varit en riktigt bra cykelsommar även som gravid.
To be continued! Men kan nämna att sommaren varit bra. Var inställd på att sluta cykla racer och MTB någon gång i augusti, men i skrivandets stund fungerar all typ av cykling bra. Och all typ av cykling får mig att må bättre, precis som det varit sedan jag började cykla för en hel del år sedan.

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Laddar inför #minvätternrundan med Team Mustasch på lördag

Laddar inför #minvätternrundan med Team Mustasch på lördag


Det är Vätternveckan! Och det kan ingen ta ifrån oss cyklister. Trots att många av oss inte kommer passera Motala, eller cykla runt Vättern. Jag hoppas att många med mig gör sitt bästa för att den vanliga feelingen ska infinna sig. Själv har jag precis fått hem mitt kit tills helgen. Bild nedan! Jag ska cykla med Team Mustasch på lördag under #minvätternrundan. Och kläderna är så snygga att jag hade kunnat ha det på mig hela tiden, hela veckan.

Snygga kläder i all ära – det bästa är ändå att Team Mustasch cyklar med ett gott ändamål – de stödjer mustaschkampen och prostatacancerförbundet. Här är en länk till deras insamling och här finns mer information om Team Mustasch och Abloc som ligger bakom teamet. Det känns otroligt fint att få cykla för ett sådant fint ändamål. .

I vanliga fall cyklar Team Mustasch ruskigt snabbt runt Vättern under Vätternrundan (samt att de har en sub9-grupp som inte har lika bråttom runt sjön). I år är upplägget något annorlunda, och Team Mustasch kommer köra tre olika klungor i helgen. En i Stockholm, en på Öland och en i Göteborg. Jag kommer cykla med Göteborgs-gänget. OBS – jag är inte med i ordinarie team som skulle cykla snabbt runt sjön. Jag är endast en salig fan-girl. Min pojkvän och några av de ca 15-20 andra cyklister jag kör med är med i ordinarie snabbgrupps-truppen

Utan särskilt mycket ansträngning har jag hamnat i klassisk Vätternrundan-feeling denna vecka. Haft en fjäril i magen hela veckan, kollat på SMHI:s prognoser orimligt ofta och funderat över världsliga ting som:  Hur många gels får plats i mina fickor? Hur mycket sportdryck kommer jag orka få i mig? Hur jobbigt är det nu igen att cykla mer än 30 mil? Faktum är att jag hyser stor respekt inför den tur vi ska cykla på lördag. Bild nedan.

Det tränade ögat noterar snabbt att rundans höjdmeter mäter nästan det dubbla mot ordinarie Vätternrundans. Phu ! (gräver hetsigt i en godispåse för att kolhydratsladda när detta skrivs). Trots att jag har ett antal långrundor i bagaget (som mest har jag cyklat 20 h i ett sträck på Offroad Finnmark 2019) pirrar det i magen. Men en ska inte klaga, för jisses vad jag saknat det där pirret emellanåt under våren.

Stay tuned! Det nämndes något om att Vätternrundan kommer att sända live från Team Mustaschs grupper i helgen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Äntligen Vätternveckan

Äntligen Vätternveckan


Vi går in i en vecka som är helig för många cyklister runt om i landet. Vätternveckan. I år är dock denna vecka speciell av flera olika anledningar. Tusentals cyklister kommer inte att samlas i Motala till helgen. Tusentals cyklister kommer inte att stå med pickande hjärtan i en startfålla fredag – lördag. De kommer heller inte att trängas på vägarna runt om Vättern och festa på banan och saltgurka  i depåerna längs banan. Inte heller blir det något skålande i lättöl i parken i Motala vid målgång.

Jag tror och hoppas att denna vecka kommer påminna om en alldeles vanlig Vättern-vecka på de sätten som det går. Jag vet att många kommer genomföra #minvätternundan under den kommande vecka. Flera kommer att trampa 315 km i ett sträck på lördag. Hoppas att detta medför många av de finaste elementen med Vättern – att folk cyklar i grupp (obs lagom stora), kämpar tillsammans ute på vägarna och binder de där alldeles speciella banden mellan sig. De där speciella banden som endast möjliggörs efter ett visst antal timmar som en grupp spenderar tillsammans.

Jag tänkte berätta lite om mina egna Vätternrundor genom åren – hur jag hatat och älskat Vättern under åren. Men hur min relation till sjön på senaste också förbättrats och varför jag tror att den även kommer göra det framöver.

Bild på mig och brorsan efter mitt första träningspass över 20 mil. Det var stort.

År 2012 körde jag en Svensk Klassiker. Köpte en cykel och kläder för ett par tusen på Blocket (hutlöst mycket pengar för en student) och tog mig an uppgiften med stor respekt. Läste på nätet att Vättern genomförs bäst i grupp och sökte mig till Fredrikshof och en Sub10-grupp. Några av mina bästa cykelpass någonsin var med den gruppen under våren 2012. Hur vi tillsammans lärde oss köra i klunga och tog oss an större och större distanser tillsammans.

Målgång efter Vättern 2012. Ännu ett av mina finaste minnen på cykel.

Vätternrundan 2012 visade sig sedan bli en av de värsta någonsin vädermässigt. Det regnade större delen av loppet och jag fick lära mig hur det är att cykla utan fingrar förmögna att bromsa eller växla. Tack vare att jag cyklade i en sådan fin, sammansvetsad grupp klarade vi vårt tidsmål och körde runt Vättern på 9.51. Det är antagligen ännu en av mina bästa prestationer cykelmässigt, även nu åtta år senare. Var nöjd med bedriften typ hela sommaren och tog gärna upp ämnet Vättern med samtliga personer jag stötte på under år 2012.

Övertaggad cyklist på Vätternrundan år 2013. 

År 2013 hade jag tagit stora steg som cyklist – skaffat en kolfibercykel, fina hjul och lärt mig ett och annat om att vattenflaskor ska matcha varandra (bild ovan – tidigare matchade jag sällan på cykeln). Jag ville extremt mycket och fick utlopp för detta i klubben SubXX. Lärde mig att cykla snabbare och säkrare tillsammans med många andra tjejer. Flera av dem är förebilder till mig än idag. Jag kommer alltid vara svag för att köra belgisk kedja med enbart tjejer – det går så mjukt och fint och ”tuppas” aldrig i gruppen.

Vi skulle köra på sub8 och jag tänkte sådär som många gör med Vättern – har vi medvind och om solen skiner så är detta genomförbart. Alltså – sub8 var ett väldigt högt satt mål för mig. Dagen då Vättern skulle gå av stapeln blåste en del kantvind. Trots att jag hade snabba hjul var jag rökt redan i Jönköping. Började se i kors i Fagerhult och tappade gruppen och stannade och lipade i ett dike. Jag hade hajpat detta så länge och skämdes så mycket över att folk där hemma kunde se på nätet att jag plötsligt cyklade 20 km/h. Var helt enkelt bonkad och kunde inte ta mig i mål, speciellt eftersom att vi startat sent på dygnet och det inte fanns några andra cyklister längs vägen att ta hjul på. Fick bryta och åka brytbuss. Sedan dess bryter jag aldrig lopp mer pga stämningen i den där brytbussen var miserabel.

Det tog lång tid för mig att smälta detta nederlag. Kunde knappt prata om Vättern utan att bli tårögd under en längre tid. Började tävla på cykel och blev en av dem som pratade om Vätternrundan som ”inte riktig cykling” och ”har man inte suttit i en tävlingsklunga vet man inte vad att cykla är”. Ett fånigt beteende, endast beroende av att jag inte kunde smälta att jag inte var tränad för uppgiften under mitt senaste försök (2013).

Detta beteende möter jag rätt ofta – cyklister som nedvärderar dem som kör Vätternrundan. Som att det vore en sämre form av cykling än någon annan. Tror inte att alla dessa, liksom jag, har en oplockad gås med Vättern. Men stör mig på att cykling kan delas in i olika ”klasser”. Så länge en cyklar och mår bra av det – är det en bra typ av cykling, tycker jag. 

Vättern bör upplevas även vintertid.

Det dröjde tills 2017 innan jag spelade tillbaka Vättern vs. Ingrid 0-1. Då körde jag Abloc Winter Challenge – ”VinterVättern” och hade en fantastisk dag runt sjön. Vi cyklade vi mer än 13 h och på dubbdäck. En oerhörd fysisk och psykisk prövning som fick mig att inse att det inte går att cykla oberörd runt Vättern.

Fullt fokus under rundan 2018. Foto: Valentin Baat.

År 2018 kom jag med i Skoda Cycling Team och hade ännu en fin upplevelse runt sjön. År 2013 var jag inte redo att cykla snabbt runt Vättern – men år 2018 var jag det med hjälp av gott stöd från teamet kring Skoda. Vi körde runt på 7h och 29 min.

Skoda Cycling Team 2018 . Foto: Valentin Baat.

Det är en snabb tid och såhär i efterhand kan jag knappt förstå att vi rullade med över 40 km/h i snittfart. Receptet bakom en sådan runda är: teamwork, bra planering och en A, B, och C-plan för allt som kan hända längs vägen.

Mitt blogginlägg om rundan finns att läsa här.

Riktigt glad och väldigt trött på Abloc Winter Challenge 2018.

Vintern år 2018 körde jag runt sjön tillsammans med Abloc igen. Den här gången tog jag mig åter igen vatten över huvudet då jag körde med en grupp som var något för snabb för min nivå. Bilden ovan är tagen i Gränna, och med start och stopp i Jönköping hade vi alltså ca 35 km kvar vid det laget. Jag behövde bli puttad i alla uppförsbackar den sista biten för att komma med gruppen in i mål.

Utsikten över Vättern var klockren även i april månad.

Senaste gången jag körde runt sjön var på långfredagen år 2020. Då provade vi den nya bansträckningen och det bloggade jag om här.

Det har alltså blivit 5,5 varv runt Vättern för mig. Och jag tror att det kommer bli fler varv – jag förklarade varför i mitt inlägg om kärlek till Vätternrundan-cyklister i detta inlägg. Kort summerat lyder det såhär:

Vätternrundan för folk samman – att slita inför ett gemensamt mål och att hjälpas åt genom den tunga vind som stundtals blåser över Vättern är som klister för goda relationer. 

Jag kommer att köra #minvätternrunda på lördag, med vilka och vart presenterar jag inom kort!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Premiär för Långloppscupen 2020 digitalt – ett drömläge

Premiär för Långloppscupen 2020 digitalt – ett drömläge


Imorgon, den 9 maj, så skulle Långloppscupen år 2020 starta med Billingeracet i Skövde. Jag skrev in detta i min kalender för länge sedan med stora bokstäver. Den tuffa tävlingen är alltid en värdig start för säsongen. Dess startbacke har figurerat i min skalle under flera av vinterns trainerpass. Nu kommer Billingen, som bekant, inte gå av stapeln imorgon. Men Långloppscupen 2020 drar ändå igång – på sitt sätt.

När jag designar ett Långlopp ingår Vättern-utsikt

Såhär skriver Långloppscupen på sin hemsida om helgens event;

För att vi alla ska få en utmaning, känna spänning och en behaglig trötthet efter en dag i skogen så kör vi på Långloppscupen två helger med digitala utmaningar under maj månad genom #MitsubishiDIGITALmtbChallenge. Upplägget är att du som deltagare kör en cykelutmaning samma helg som två av våra deltävlingar skulle gått, 9-10 maj (Billingeracet) och 23-24 maj (Lida Loop). 

Det blir två ”digitala” långlopp med utmaningar innan, under och efter. Totalt är det 10 utmaningar per helg som gör att du som deltagare är med och tävlar om priser från våra partners. Grundkriteriet är att köra hela, halva eller ungdomsdistansen (loggad i smartphone eller cykeldator med gps). 

Läs mer om det på Långloppscupens hemsida här.

Om det vore så att jag skulle köra Billingeracet imorgon, hade jag varit en nervös och hispig person just nu. Hade haft skallen full med problem som: vilka däck ska jag välja och vilket tryck ska jag pumpa dem med? Hur många gels ska jag stoppa i fickorna? Kommer jag verkligen att orka upp för den första backen eller kommer hela startfältet att cykla ifrån mig?

Men! Med cupens nya upplägg får jag faktiskt chansen att istället dra min egen bansträckning. Och därav kanske bli en lite mer lugn och harmonisk person än den jag skulle varit inför en tävlingspremiär IRL. Jag kan helt enkelt designa en långloppsbana som passar precis mina behov.

Jag gillar att cykla i backe – men föredrar att hinna värma upp först – inte gå från 0 till full gaz som en alltid måste på starten i Billingen. När jag ritar min egen bansträckning kommer alltså starten vara platt. Antagligen ingår även Vätternutsikt (bild ovan). Och det kommer vara förbjudet att armbågas och tvinga ut sina medtävlande i vägkanten. Givetvis är det också egen damstart.

Dessutom har jag möjligheten att välja vilka personer jag ska cykla med. Det blir antagligen i sällskap av någon som är lite starkare än mig själv (läs: kan dra mig på banans tyngre delar). När det är jag som designar banan och tävlingen ingår ett OBLIGATORISKT fikastopp på kanske 30 minuter. Ja – även för dem som kör i elitklass. För varför ska det alltid vara så bråttom på tävling? Man hinner bli trött ändå (se framför er hur Emil Lindgren och Jennie Stenerhag måste stanna i depå 30 min, prata med ungdomarna som delar ut sportdryck och äta banan. Vilken fin tanke!). 

Habo
Pathfinding med inslag av äventyrsmoment – från förra helgens äventyr.

OBS – texten ovan är skriven med viss ironi. Jag hade kunnat betala mycket för att få nåla ett startnummer på min tävlingströja och ha fjärilar i magen inför tävlingspremiär IRL imorgon. Försöker ändå göra det bästa av situationen och sitter därför just nu och skissar på helgens bansträckning med hjälp av Strava Heatmaps (kanske ingår vissa vandringsmoment – se bild ovan från förra helgens path-finding). Hoppas vi ses ute i etern i helgen. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in