Johan Mölleborn

Johan Mölleborn

bigmollo@hotmail.com

90 dagar till Sverigetempot
Blogg

90 dagar till Sverigetempot


Nu har våren äntligen börjat krypa fram från sitt ide. Kalendern har slagit om till april och om allt hade varit som förut så hade randonnéloppen varit i full fart nu. Tyvärr har vi fått hårdare restriktioner så de flesta klubbarna som arrangerar brevetlopp har valt att ställa in. Nu gäller det att hålla i och håll ut som de säger, men samtidigt att hålla i och hålla ut cyklingen.

Jag brukar tycka att det är ok att cykla inomhus eller i snöslask eller vilken skit som vädret bjuder på så länge man kan längta efter något men nu när allt man sett fram emot ställs in så kräv det verkligen vilja av stål. Jag ser cykel och randonnéviljan välla igenom på nätet från hela landet där folk kör de inställda breveterna fast solo, snacka om yolo. Vi får väl se hur det löser sig i april. Våren är som sagt här och det finns många ranndonnében som vill fylla med med mil.

För min egen del så ligger det mesta i att ta mig tiden. Jag måste ju vara borta några dagar och nätter för att vänja mig vid bikepacking-livet. Det gör man ju som en digital gubbe på Zwift. Den här helgen blev inte riktigt som jag hade planerat men jag får försöka göra det bästa av det. Cyklingen har gått bra under vintern och det känns riktigt bra när jag är ute och cyklar på riktigt. Om man räknar med Zwift så har jag snart kommit upp i 500 mil. Det borde inte vara omöjligt att hinna med 1000 mil innan Sverigetempot. Då borde benen vara så redo de kan vara.

90 dagar kvar som sagt. Håll i och håll ut. Ha en fortsatt bra helg!

/Johan


Nytt nummer ute i butik nu!

I detta nummer har vi:

  • Snackat med Emil Johansson om livet upp och ner
  • Grusat ner oss!
  • Snackat med Jonas Bohr om rekordförsöket
  • Kraschat på Mallis 312

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Om inte jag kan komma till Mallis så får Mallis komma till mig. 
Blogg

Om inte jag kan komma till Mallis så får Mallis komma till mig. 


I normala fall så skulle jag ha varit på Mallorca vid den här tiden på året. En av de sakerna jag saknar med att inte vara på Mallorca förutom värmen, vägarna och öns skönhet så är det milen man matar in i benen. På en normal Mallis-vecka brukar jag skrapa ihop ca 100 mil. Det gör ju att när man kommer hem så har man en rejäl dos cykelmil i kroppen. Det brukar ge ett lyft för uthålligheten. I år såg jag ut att missa det. Om jag inte hade fått en snilleblixt.

Om inte jag kan komma till Mallis så får Mallis komma till mig. Sagt och gjort. Jag bestämde mig för en vecka där jag skulle cykla 100 mil på zwift. Några dagar innan så tickade det över från 999 till 1000 följare på Instagram. Då slog jag ihop Mallisvecka med 1000 km för mina 1000 följare. Snacka om genidrag.

 

 

Hur gick det då? Jo det gick faktiskt över förväntan.

Lördag: Jag tänkte att det var lika bra att dra igång ordentlig så gick upp tidigt och rev av 235 km på 6 timmar. Tiden rullade på snabbt med en bra ljudbok i öronen. När energin sjönk på slutet tog jag till min örondoping Armin van Buuren.

Söndag: Jag vaknade tidigt och benen var sugna på att cykla. Det fick bli en långpanna igen, däremot nöjde jag mig med 20 mil den här gången. Äventyret får ju inte ta slut för snabbt. Antingen att milen tar slut eller att benen tar slut.

Måndag: Benen kändes förvånansvärt bra efter helgen så jag började dagen med 5 mil innan frukost och följde upp det med 10 mil till efter jobbet.

Tisdag: Morgoncykling är för jäkla härligt så jag körde 12 mil innan jobbet. Det fick räcka för den dagen.

Onsdag: Jag började lite lugnt med 6 mil innan jobbet. På eftermiddagen fick jag ett meddelande från Amir som tyckte att jag skulle hänga med på en gruppcykling med ett snabbgäng. 3R 100 steady ride på 3 w/kg. Jag lät mig övertalas och hängde med. Det var högt tempo men benen svarade bra. Jag hängde med hela vägen och fick en superrunda.

Torsdag: Mina mil var snart slut så jag kostade på mig en halv vilodag. Typ som när man åker in till Palma och är lite kulturell mitt i mallisveckan. Det fick räcka med en timme innan jobbet för att se om benen fungerade efter kvällen innan. Rundade av siffrorna lite snyggt så jag skulle få en lagom avslutning på fredagen.

Fredag: Upp och hoppa som en loppa. Klockan 06:00 satt jag på cykeln för att köra Viking Valhallas fredagsmorgon. Jag hade ju bara 95 km kvar och jag ville avsluta så det skulle passa bra tidsmässigt till en öl som after work efter jobbet (jag vet att after work och efter jobbet betyder samma sak) så jag fick nöja mig med 6 mil innan frukost. Några mail och kundsamtal senare var det dags att köra den sista biten och avsluta veckan. Benen kändes retsamt bra så länge jag höll mig runt tröskel eller strax under FTP. En härlig timme senare var jag klar. 1000 kilometer för 1000 följare.

 

 

Nu har jag avverkat 1000 km i min Mallorca-källare. Benen känns helt klart genomkörda men inte överkörda men jag har inte ont någonstans. Både huvudet och kroppen känns på topp och jag är redan sugen på nästa sväng i Watopia. Vad ska man egentligen med Mallorca till?

Siffror från veckan:

  • 26,5 cykeltimmar
  • 1003 kilometer
  • 14203 kcal (enligt Zwift)
  • Vikt vid start 66,8
  • Vikt vid slut 64,1

Hur firar man avslutet på en Mallorcavecka bäst då? Jo med ett bra Mallorcavin såklart. AN/2 är ett klassiskt Mallorcavin som vi brukar runda av cykeldagarna med när vi är där.

 

 

Nu är det väl inte en helt makalös bedrift att cykla 100 mil på Zwift på en vecka. Det var en rolig utmaning för mig själv för att få lite extra mil (?) i benen. Att cykla 24 timmar på Zwift skulle däremot vara en bedrift. Fast sånt gör väl bara riktiga idioter?

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Försmak på sommaren, mer Zwift och 1000 följare på Instagram
Blogg

Försmak på sommaren, mer Zwift och 1000 följare på Instagram


Ni missade väl inte sommarglimten förra helgen? Jäklar vad mulligt det var att spänna vaderna på räsern igen. Jag har suttit fjättrad vid Zwift hela vintern. Jag tycker visserligen att det är kul men det slår liksom inte fartvinden och känslan man får ute. Konstigt vore väl det. Efter sol kommer regn som de säger, pessimister eller folk från Örebro i alla fall. Nu har snön kommit tillbaks ute och jag är nerskuffad till källaren igen.

 

 

Hur går träningen annars då? Jovars det går framåt. Jag motade äntligen bort latmasken och har faktiskt cyklat på ganska bra. Än så länge i år har jag cyklat 320 mil (det mesta på Zwift så det kanske inte räknas) och 94 timmar. Formen känns sakta men säkert bättre för varje vecka. Jag har satt som mål att cykla minst 10 timmar i veckan. Den senaste månaden har det legat runt 15 timmar i veckan. Jag har dragit ner på de intensiva intervallpassen för att inte bränna ut mig. Jag gasar på när lusten faller på istället. På så sätt tycker jag att varje pass är kul.

 

Jag är ju inte bara en storbloggare (lätt överdrivet) och värsta supertalangen på Zwift (väldigt överdrivet) utan jag är även en jäkla super-influencer på instagram (total lögn). Jag instagrammar nästan dagligen med ovärderliga bilder från min källare eller ute vid grillen. Nu vill det sig inte sämre att jag har lyckats samla på mig 1000 lyckliga följare. Hur firar man bäst 1000 följare på Instagram då? Jo det gör man genom att cykla 1000 km på Zwift på en vecka. Jag kör igång nu på måndag och kör veckan ut. 1000 för 1000 alltså. Gå gärna in på Insta och se hur det går. #1000for1000

Ha en riktig jäkla toppenfortsättning på veckan!

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Innecyklingen är här för att stanna!
Blogg

Innecyklingen är här för att stanna!


Vid det här laget så behöver Zwift knappast någon presentation. Om man inte vet vad Zwift är så är man antingen fullständigt resistent för nyheter eller så har man sovit under en sten de senaste åren. Zwift är dataspelet som har slagit innecyklingen med storm sen det lanserades 2015.

Jag hoppade på Zwift-tåget 2017 och fastnade direkt. Då hade jag tröttnat på att stirra in i ett tejpkryss på väggen och köra mig halvvägs till Nangijala på min Moanark. Förr i tiden gillade jag att vara ute i kylan och köra distans men sen jag fyllde 40 så verkar det som att mitt pannben och ryggrad har mjuknat så nu trivs jag bäst i källaren med mina digitala gubbar. Visst, en solig vinterdag kan vara helt magiskt men enkelheten med att cykla inne är svår att slå. Nu utgör Zwift nästan all min cykling på vintern.

 

Det jag verkligen gillar med Zwift jämfört med andra träningsappar eller program, förutom de sociala bitarna med grouprides och tävlingar är att i Zwift kan du hoppa ut och slentriancykla om du känner för det. Man kan köra distanspass utan att bränna sönder pannbenet. Sen är det jäkligt coolt att man kan stöta ihop med proffs lite här och där. Förra året hittade jag Rolf Aldag ute på vägen och hängde ihop med honom nån mil. På förra månadens Zwift Fondo hamnade jag i samma klunga som André Greipel. Han tog det nog som ett distanspass medan jag körde så hårt jag kunde.

Zwift har gått från att vara en lekplats för snörädda motionärer till en plattform för riktiga tävlingar. Nu när UCI och de flesta nationsförbund har anammat e-cykling som en egen gren så är även SCF med på tåget. Ni som vill börja tävla i Zwift hittar bra information på SCFs hemsida och på Helena Enqvists blogg där jag tycker hon förklarar det på ett bra sätt.

För att få ut det mesta av Zwift så är det smidigt att gå med i de olika Facebook-grupperna som finns, tex Swedish Zwift Riders. Där får du hjälp med det mesta och håller koll på olika uppdateringar och kommande events. De har även en subgrupp för de som vill göra en förändring i sitt lit, tex att gå ner i vikt eller komma i form inför sommaren, där man peppar varandra. Sök efter SZR-Våga är framgång. Jag tror det är en privat grupp så ni får fråga om att bli inbjuden. Om du hellre vill tävla och hålla på så finns det såklart grupper för det.

Till sist två tips. Det första är att du kan köra i Bicyclings egna snygga ställ. För att få fram den så loggar du in på en dator till cykelläge och trycker på P. Då kommer det upp en ruta där du skriver bicyclingmag. Sen kan du fräsa omkring som kingarnas kingking i ditt nya ställ. Jag bytte just från SZRs snygga Sverigeställ till Bicycling. Så nöjd!

 

Ett annat tips, eller kanske mer en trendspaning är att Fler och fler märken tar fram innecyklar-kollektioner. Nu har Shimano släppt ett par inomhusskor, SH-IC100. De har en extra ventilation i sulan och överdelen. Den enda nackdelen jag märkte var att sulan känns lite mjukare än mina ”riktiga” skor. Det kan förstås bero på att sommarskorna är några av marknadens styvaste med stiffness 12. Jag löste det dock med att lägga in ett par hårdare sulor med lite högre hålfot. Det kan vara rätt skönt att spara på finskorna (fin-skorna) så de inte luktar picklad grävling innan säsongen börjar.

 

Jag tror själv att innecyklingen kommer växa ett bra tag till när folk inser att man faktiskt kan träna och tävla och ha kul utan att riskera att bli mosad av ett psykfall i en bil. Med tanke på hur dataspelen har utvecklats de senaste åren så finns det stor chans att vi kan ha riktigt coola cykelspel framöver. Vi får väl se hur länge Zwift är den givna 1:an?

/ZwiftMollo



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Mitt år i selfies
Blogg

Mitt år i selfies


Det börjar bli dags för en nyårskavalkad av det här pissåret och då ska man ju sammanfatta vad man har pysslat med. När jag gick igenom bilderna från året så blev jag varse om att jag verkar vara en narcissist av gigantiska mått. Mobilen var överfull av selfisar. Om jag hade varit psykolog så skulle jag nog klassa mig som en psykopat med narcissistiska drag. Ett riktigt psykfall alltså. Lägg till ett år av Corona så har ni den perfekta grogrunden till en ny Hannibal Lecter. ”It rubs the lotion on its skin..”

 

 

Nåväl. Vi börjar den här kavalkaden med en bild från nyårsafton 2020. Vi var på en brakfest med goda vänner och hela året låg som ett oskrivet blad framför mig. Jag hade lite spridda planer på löplopp och att köra lite mer äventyrsbetonad cykling. Jag hade en Mallorcaresa bokad, en resa till Amstel Gold Race och några andra roliga resor på gång. Bland annat en resa till Ibiza med jobbet och en kompis som skulle gifta sig i Spanien lite senare efter sommaren. På bilden har jag kanske inte just det i tankarna. Där har jag nog tagit några groggar för många för att kunna tänka något överhuvudtaget.

 

Januari.

Jag fortsatte det nya året med min nyfunna hobby, att springa. Det var rätt kul att göra nåt nytt efter 20 år med bara cykling. Löpstegen blev bättre och bättre. När jag började springa några månader innan så gick jag lite väl snabbt fram. Det slutade med en akut inflammation i knät. Sjukgymnasten tittade på mig med ett flin och sa att det var rätt typiskt när medelålders män som har förträngt att de inte är 20 längre och börjar springa. När huvudet är dumt får kroppen lida, som min löjtnant i lumpen brukade säga.

 

Februari.

Löpningen gick ganska snabbt överstyr. Jag och jobbarkompisarna hetsade varandra och helt plötsligt var vi anmälda till både Stockholm Marathon och Ultravasan 90 km. Jag upptäckte alltefter jag blev bättre på att springa att det var riktigt kul. Riktigt jäkla kul faktiskt. Nu började det skrivas om nåt virus som spreds från Kina. Corona hette det tydligen.

 

Mars.

Jag hade fortfarande ingen lust att cykla men löpningen rullade på. Så pass bra att jag testade att springa till jobbet och hem. Det var en härligt känsla. 34 km totalt. Jag överansträngde mig igen och fick nu ont i ljumsken istället. Viruset spreds i snabb takt men regeringen verkade inte riktigt förstå vad resten av världen pratade om. De var lika oförstående till smittspridningen som jag när det gällde sambandet mellan mina skador och att springa halvmaraton var och varannan dag som nybörjare. Vi blev ganska snabbt hemskickade från jobbet. Det är jag väldigt tacksam för. Även om jag cyklar till jobbet och inte åker kommunalt och trängs. Jag är glad att jag har möjligheten att jobba hemifrån och att jag har en arbetsgivare som tog ansvar för de anställdas bästa.

 

April

Det här var den nya vägen vi fick förhålla oss till. Den smala vägen. Nu började loppen ställas in lite här och där. Mallorcaresan och Amstel Gold Race ställdes in. Det blev en ny vardag med hemarbete och Coronarapporter på tv och i tidningar. Fortfarande ganska handfallet från regeringen. Flygen fortsatte att strömma in från områden där viruset härjade fritt. Ingen kunde förutse att smittade människor från smittade områden i världen skulle smitta andra människor i Sverige. Bara vi spritade händerna så skulle allt lösa sig.

 

Maj

Nu var allt inställt. Corona stängde allt. Varenda jävla lopp i hela världen ställdes in. Jag hittade en kul grupp på Facebook som heter Mälarö löparklubb. De sprang flera dagar i veckan och till slut hängde jag med på min första grupplöpning. Då skulle vi springa en trailmaraton. Det gick prima. Jag sprang inte så mycket mer efter det trots att det var kul. Man kan liksom inte springa ifrån att man egentligen bara vill cykla långt och dricka vin.

 

Juni

Veckan efter midsommar är sedan tio år vikt för grabbgängets årliga vandringsresa. Vi beslutade oss i sista stund att åka till Åre. Vi blev bara 5 av de ordinarie 12 som brukar åka. Åre kan vara lite sisådär med vädret och jag hade nån tanke om att vandringen skulle vara lite halv-beige. Men jösses vilken helg vi fick! Strålande väder och fantastisk vandring och garv så det säkert förlängde livet med tio år. Det kan ha varit sommarens höjdpunkt. Årets andra höjdpunkt var att det väntade ett paket med skor och kläder från Shimano. Jag hade blivit ambassadör för deras cykelgrejer. Ambassadören Mölleborn liksom. Jäkligt kul!

 

Juli

Fuck löpning, det är cykel som gäller. En dag fick jag plötsligt tillbaka cykelsuget. Jag fräste iväg till Södertälje och körde en 20-milare och kände direkt hur mycket jag hade saknat att cykla och framförallt randonnécykling. Det var såklart med guldklubben Randonneur Stockholm som jag var med och grundade för en massa år sedan. Henrik och Åsa verkade också ha fått nytändning för de spottade ut lopp efter lopp under sommaren. Coronasäkert såklart.

 

Augusti

Ett av Henrik och Åsas nya påhitt var en 120-milare med start i Södertälje. Det var egentligen alldeles för långt för mig eftersom jag var i halvknackig cykelform. Tanken på loppet växte dock och efter ett tag var jag heltänd på idén. Jag började testa och trixa med cykelväskor och bikepackingprylar för att kunna packa med tält och sovsäck på cykeln. Jag var på gång! Just som jag var klar med att preppa hojen med navdynamo, lampor och väskor så ramlade cykeln mot en solstol och sprack. Det var för många saker som gick emot mig för att jag skulle orka genomföra 120-milaren. En ny cykel köptes in. Jag bytte mitt gamla märke Canyon mot Trek. En sån där bekväm långcyklarcykel med inbyggd fjädring lite här och där.

 

September

Bikepacking och gravel är det nya svarta. Jag har nog sett varenda film på Youtube som handlar om bikepacking och gravel. Det var sånt jag ville pyssla med. Nu blev det inte så mycket bikepacking men en runda fick jag till i alla fall. Jag och brorsan sladdade iväg en kväll efter jobbet och körde några timmar grusväg innan vi slog läger vid en sjö. Det var en magisk runda. Jag hade precis blivit youtuber så jag filmade och klippte ihop en liten snutt om äventyret. Nu har jag fått en bättre kamera i julklapp så nästa års filmer ska förhoppningsvis bli lite bättre.

 

Oktober

Hösten är planeringens tid. Jag och brorsan pratade dagligen om vad vi skulle hitta på nästa sommar. Det fanns en hel del alternativ. LEL, 1001 Miglia och Sverigetempot bland annat. Vi hade nästan bestämt oss för Miglia när vi plötsligt slog en handbromsvändning och bestämde oss för Sverigetempot. För att inte kunna ångra oss så anmälde vi oss och betalade direkt. Sverigetempot är ju jättelångt så jag kommer ha ångest för det tills loppet är över. Det blir nästa års stora lopp och jag lär älta det under de kommande månaderna.

 

November

Ambassadör, ny cykel, nytt mål och nytändning! Nu jäklar är det bara att köra på. Jag hoppas det där jäkla viruset taggar ner lite så vi kan börja leva som vanligt. Med att leva som vanligt menar jag förstås att cykla långt och dricka vin och äta ost med vänner och bekanta. Snart är vi där igen och då jäklar det tas igen på allt det man har varit tvungen att avstå under pestens år 2020.

 

December

Well nu är vi här. Dags att runda av året och blicka mot ett 2021 som förhoppningsvis har lite färre virus och fler cykellopp att bjuda på än det här. I år vill jag verkligen passa på att tacka familjen och alla vänner och folk jag känner, alla som jag cyklat ihop med och ni som läser och kommenterar bloggen. Tack Shimano för att ni tycker att jag är bra ambassadör för era kläder och skor. Tack alla helt enkelt. Och tack till de som jobbar i vården och alla ni som ser till att samhället fortsätter fungera.

Jag har på känn att 2021 kommer bli något alldeles extra. Om jag bara ser på det jag har  planerat så ser det ut att bli ett episkt år. Med Kents låt ”Vi är för alltid” dånande i bakhuvudet så finns det inget som stoppar oss att nästa års randonnécyklande slår alla rekord som finns att slå. Gott nytt år!!

Dom kommer sjunga sånger om oss
Vi är för alltid
Dom kommer göra filmer om oss
Vi är för alltid
Dom kommer skriva böcker om oss
Du och jag för alltid
För alltid
Dom kommer sjunga sånger om oss
Då som nu för alltid
Då som nu för alltid

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Hjälp! Vad har jag mellan benen egentligen?
Blogg

Hjälp! Vad har jag mellan benen egentligen?


Rumpor, alltid dessa rumpor. Om det är något cyklister är fixerade vid förutom cyklar, forta hjul, däckstryck, styren, snabba glasögon, kläder, skor, cykelresor, FTP, kaffe, punkteringar, regn, motvind eller strumplängd så är det rumpor. Och helt osökt så tänkte jag skriva om sadlar.

Innan man börjar titta på ny sadel så kan man tänka på det en gammal chef sa till mig. ”Om man pekar finger mot någon annan så finns det alltid tre fingrar som pekar tillbaka på en själv”. Det finns oftast fler faktorer som spelar in än själva sadeln om man får problem med skav eller domningar. Även om man har världens bästa sadel så spelar det ingen roll om den är felvinklad eller om man sitter fel på cykeln. Här får man testa sig fram, millimeter för millimeter. Det kan vara byxorna som inte passar. För tunn eller för tjock padding, fel form på paddingen eller fel storlek på byxorna. Eller så kanske det är fel storlek på cykeln. Du kanske har fel reach så du sitter för framåtlutad eller för upprätt för din rumpas bästa. Eller så kanske du är för stel så du vinklar bäckenet fel. Om man är osäker på om man sitter rätt så ska man göra en riktig bikefit.

Nu är jag en sån där som litar på min egen förmåga. På gott och ont kan man säga. Även om jag har gått på några nitar så gillar jag att ta reda på vad som händer om man gör det ena eller det andra. Tyvärr kommer såna lärdomar till ett rätt högt pris ibland. För nån dag sen satt jag och kollade på en youtube-film om sadlar och bikefitting. Där tog de bland annat upp pedalklossarnas position och att en felaktig sadel kan öka trycket på fötterna och hälsenorna. Då plingade det till i huvudet på mig och jag tänkte genast på London-Edinburgh-London 2009. Med en kolfibersadel på 100 gram som var hård som en stekpanna. Jag fick såklart svinont i häcken och belastade då fötterna mer för att lätta på tyngden mot sadeln. Helt otippat så gjorde jag sönder hälsenorna så jag fortfarande har problem med dom.

Vilken jäkla inledning! Vad ska han skriva om egentligen gubbjäveln, tänker ni. Jo jag tänkte skriva om sadlar och att jakten efter den perfekta sadeln aldrig tar slut. Jag har oftast inga större problem med skav och domningar men man vill ju alltid optimera. Framförallt nu på vintern. När man faktiskt har möjlighet att sitta inomhus och testa vinklar och lägen på den sadeln man har. Det är oftast när man sitter inne (eller när man cyklar långt) som man märker att man domnar eller får ont eftersom man sitter mer still än när man är ute och kan ställa sig upp och vara mer aktiv på cykeln.

Jag vet inte hur många sadlar jag testat under åren. Många riktigt jäkla dåliga. Mitt värsta sadelminne är Selle Italia Turbo som jag monterade dagen innan Stockholm-Göteborg. Det var mitt första långlopp. Herrejösses vad ont i häcken jag hade. För det första var det dittils min absolut längsta runda och till råga på allt så passade inte sadeln mig alls. Jag minns att jag grät bitvis på slutet. Några år senare hittade jag Fizik Aliante som jag körde flera långa lopp på utan några större konstigheter, men jag fick alltid skav och ont på slutet av loppen. Dessutom tog de slut lite för snabbt. De var oftast slutkörda efter två säsonger.

För fem år sen tog jag klivet in i vuxenvärlden och köpte en Gilles Berthoud lädersadel. Men jösses vilken sadel. Det tog några hundra mil innan den var inkörd men sen var den som att sitta på en prinsesstårta. Vilken känsla. Jag tror jag köpte den 2014 och på PBP 2015 kommer jag ihåg att jag inte ens fick ont i häcken. Den var alltid varit riktigt bra, år efter år. Det är nu de mörka molnen rullar in. I höstas när jag spände fast cykeln på Zwiftmaskinen så fick jag helt plötsligt problem med domningar. Visst, man sitter ju mer still när man cyklar inomhus och framförallt när man ligger i tempobågar för det mesta så blir trycket helt annorlunda mot när man cyklar ute. Men ändå, det har aldrig varit ett problem tidigare så nu kickade min OCD igång ordentligt hos mig och sadelfrågan blev prio ett igen.

På några veckor har jag hunnit testa av ett gäng sadlar. Både gamla och nya. De flesta gamla kunde jag avfärda direkt. Oftast för att de var jäkligt gamla och hade gjort sitt. Jag köpte en Brooks Cambium B17 som jag hade läst mycket bra om. Den hade varit perfekt om den inte hade varit aningens för stor. B15 hade nog varit bättre. Innan jag sålde den på Happys köp och sälj så beställde jag en Pro Stealth som jag hade sett en del om på Youtube. Den är en sån där utskuren sadel som ska vara bra för just domningar. Både Specialized och Selle Italia har liknande modeller.

Efter en del trixande med sadelvinkeln så tycks den funka riktigt bra. Inga problem med domningar eller liknande och den verkar funka riktigt bra just när jag ligger i tempobågen. Däremot vet jag inte hur den kommer kännas efter ett dygn ute på vägarna. Jag får väl helt enkelt testa. Men tills dess vet jag iallafall att jag har en sadel som kommer funka toppen för mig inomhus i vinter. När sommaren kommer så får jag se om jag blir tvungen att fram den gamla fransmannen igen. Varför ändra något som kanske var rätt bra från början?

 

Anledningen till att jag håller på och ältar och grubblar så här är nog att jag längtar så till sommaren och att hoppa in i alla äventyr som väntar. Nu när man inte heller kan fuska fram lite konstgjord sommar på Canarias eller Mallorca så blir väntan ännu längre. Hur gör ni för att klara av vintern och längtan till sommaren?

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*