Blogg

60 mil med extra allt. Äntligen super randonneur!


Jaha, då var man Super Randonneur då. Och äntligen kan jag anmäla mig till Paris-Brest-Paris. I lördags körde vi den avslutande 60-milaren från Barkarby som går upp till Rättvik och tillbaks via Falun. 28 glada laxar kom till start i lördags och 25 glada och trötta Super Randonneurer gick i mål på söndagen. Det här blev en sån där runda där det bjuds på allt. Motvind, medvind, kantvind, sol, regn, kyla. Men aldrig någon riktig värme. 

Redan från starten bildades en grupp som mer eller mindre höll ihop under hela rundan. Vi var en ganska jämn grupp med hyffsat erfarna randonneurer. Några mer erfarna än andra. Tex Gunnar som körde RAAM för några år sedan, Bengt och Niklas som kör breveter varenda helg, Amir som har klämt minst 50 mil i veckan det senaste halvåret, Janne som körde 130-milaren i Skottland förra året, Ari som har kört varenda långlopp som finns, Toni som har kapacitet att köra sönder vilken klunga som helst, Daniel som gjorde mos av mig under den här rundan förra året, Calle som både kör randonné och tävlar i H40, och så jag då, som mest skrävlar om hur duktig jag är på bloggen men som aldrig är ute på vägarna.

Tack vare den stora gruppen så jobbade vi effektivt genom kant/motvinden som höll i sig hela vägen upp till Rättvik. Vi försökte ta lite kortare stopp på bensinmackar så inte tiden skulle rinna iväg för mycket. Det var inte heller någon direkt värme att prata om. Så fort solen gick ner blev det riktigt kallt. De sista timmarna innan vi kom till Falun så var det så kallt så jag skakade. Jag hade planerat att klä på mig ordentligt i Falun så nu fick jag istället stå mitt kast och frysa som en hund. Enligt GPS-spåret så skulle vi köra en liten avstickare utmed vattnet så vi kom förbi Henrik Öijers hus. Men just nu höll vi på att frysa ihjäl så vi bestämde vi oss för att köra raka vägen till Falun istället. När vi äntligen kom till värmen på Statoil i Falun så kollade jag igenom alla kommentarer och hejarop på Face så såg jag att Henrik hade stått och väntat på oss utanför sitt hus med sportdricka. Det var väl självaste fan. Här hade vi cyklat 40 mil och när någon väl försökte göra nåt extra för oss så lyckades vi missa det. Tack för omtanken Henrik. Nästa år kör vi rätt väg. 

På macken i Falun klädde vi på oss och förberedde oss för natten. När vi rullade därifrån började det regna. Man kan säga att regnet och kylan gifte sig. Det blev en magisk kombination för att suga musten ur oss. När vi väl kom till Mc Donalds i Hedemora så var rejält frusna och hungriga. Från Hedemora är det 15 mil till nästa ställe att få mat och dricka. Jag hade förra årets runda i huvudet och mindes hur otroligt dryg den här biten var så jag packade ner en liten hamburgare i ryggfickan som jag tänkte festa till på när solen gick upp. Till skillnad från året innan så kände jag mig riktigt pigg och fräsch hela natten och precis som planerat så plockade jag upp hamburgaren när solen gick upp. Samtidigt som resten av gänget stod och pinkade i ett dike så mumsade jag på min lilla fickljumna burgare. Vilken fest! 

Milen rullade på och till slut kom vi till Welcome Hotell i Barkarby. Jag var fortfarande pigg och kunde konstatera att jag hade tagit mig igenom dygnet utan några större svackor eller problem. När startkorten var stämplade och inlämnade i receptionen rullade jag, Toni och Bjorre hem till mig där det väntade korv och öl. Vi skålade för vår förträfflighet och för att vi var klara med brevetserien. Nästa stopp är Paris-Brest-Paris. Det skålade vi också för. 










Antal kommentarer: 6

Katja

Ni är sjukt grymma! Supergrattis!


Janne Tuba

Fin RR och grym fikabild alltså ”Kladdig korv med sadelväska”.


Johan Mölleborn

Tack, den korven var värd att föreviga.
/J


Göran

Starkt!
Finns det möjlighet att få ett gps-spår?
Jag ska cykla till Dalarna i sommar men har inte koll på några bra cykelvägar


Göran

Starkt!
Finns det möjlighet att få ett gps-spår?
Jag ska cykla till Dalarna i sommar men har inte koll på några bra cykelvägar
/Göran



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ny hjälm till mitt söta lilla huvud?


Jag insåg just att jag behöver en ny hjälm. Mina tidigare hjälmar har jag antingen kraschat sönder eller så har de helt enkelt slitits ut. Den jag använder just nu är flera år gammal och börjar bli rätt luggsliten och trött. Jag har för mig att jag har läst att man inte ska ha en hjälm mer än två år. Både för att hålla stilen och för att hålla säkerheten. Hur som helst, jag MÅSTE köpa en ny hjälm.

Just nu är det två cykelhjälmar som det hänger mellan. Den ena är Giro Synthe och den andra är Poc Octal. Båda kostar lika mycket och jag har på känn att de sitter skönt båda två. Så jag bollar över frågan till er, vilken ska jag ha? Eller har ni något annat förslag? 

Jag vill ha nåt som sitter bra och skyddar mitt lilla huvud samtidigt som den gör att jag ser snabb ut. Jag behöver nämligen all snabbhet jag kan få. 

Poc Octal. 

Giro Synthe. 

En bra hjälm är en ganska billig livförsäkring. Snåla inte på den. 

Bilden är från 2013 när jag körde Mallorca 312.

Antal kommentarer: 9

ekstromenator

Synthen sitter riktigt nätt och snyggt på skallen, och finns i flera färger om du tex vill matcha cykeln eller kbck-tröjan .


Crister Dahlin

Ingen av dem.
Köp en hjälm som har MIPS-systemet.
Själv kör jag en Scott MTBhjälm. Sitter väldigt skönt, betydligt skönare än min andra. Skyddar fantastiskt bra vid en vurpa, även om jag såg stjärnor vid inslaget.


johan

Du ser nog snabbare ut i synthe men sötare i poc.


Björn Westergren

POC Octal helt klart, funderar själv på en sådan.
Annars gillar jag Specialized hjälmar till utseende men du kommer inte se lika snabb ut i en sådan.


Peter Rosén

Jag har en svart Kask Protone som är så snygg och skön så jag har köpt en vit också. Man behöver ju en svar och en vit beroende på vilken färg man har på handskarna för dagen.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

30 vackra mil i Östergötland.


Den här helgen bjöds det på finfin cykling med CK Hymer. Calle behövde en 20-milare för att vara i fas med kvalificeringen till Paris-Brest-Paris. Självklart var alla 20-milare slut i kalendern och i stockholmsområdet bjöds det bara på en 40-milare den här helgen. Eftersom vi körde en sån förra helgen så bestämde vi oss för att åka ner till Linköping och köra CK Hymers 30-milare istället. 

Starten gick 07:00 i Linköping så vi fick ställa väckarklockorna på 03:30 och sätta oss i bilen en halvtimme senare. I CK Hymers klubblokal blev vi välkomnade av ett tiotal andra cyklister och prick 07:00 rullade vi iväg i en gemensam grupp. Vägarna var fantastiska. De slingrade sig fram och tillbaka genom skogen. Det var såna vägar som inbjöd till lite snabbare cykling så efter ett tag var vi en grupp på fyra man som höll ihop. Jag, Calle och två killar som skulle köra i Ride of Hopes sub 7:30 grupp på Vättern. Efter första fikastoppet kom vi överens med de andra att vi skulle dela upp oss.

Det var ganska blåsigt. Än så länge hade vi varit skyddade av skogen men när vi vände söderut mot Ödeshög fick vi motvinden rakt i ansiktet. Men när vi sedan svängde upp på Omberg fick vi vår belöning. Först den vackra vägen över Omberg och sedan en klockren medvind i flera mil. Här passade det riktigt bra med medvind för vägarna gick mellan stora öppna fält. Calle tog några monsterförningar och de två Ride of Hope-killarna hejade nöjt på. Vi fyra höll ihop och körde riktigt bra tillsammans. Vi höll ett jämnt och högt tempo och milen bara susade på. När det var fem mil kvar så började det regna men strax innan Linköping så var det torra vägar igen. Men då hade vi redan blivit blöta och skitiga. 

I klubblokalen blev vi mottagna med mackor, saft och kaffe. Det var ett riktigt härligt avslut på en ännu härligare dag. 30 mil som bjöd på det mesta. Motvind, medvind, backar, älgar, sol, regn, kyrkor och riktigt trevligt sällskap. Efter en efterlängtad dusch så satte vi oss i bilen och fräste hemåt. Nu har vi bara en 60-milare kvar innan vi kan anmäla oss till PBP. Den 60-milaren kör vi nästa helg. Men då startar vi från Barkarby.

Tack CK Hymer för gästfriheten och en fantastisk dag. Allez!





 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Giro d´Italia, Mille Miglia och jag.


Gårdagens etapp var en fantastisk historia som bland annat gick igenom Castelnuovo Garfagnana. Sist vi körde Mille Miglia 2012 så körde vi faktiskt igenom den staden. Den ligger högt upp på ett berg. När vi kom dit mitt i natten hade vi 120 mil i benen och de sista 6 milen hade varit uppför. Jag behöver inte överdriva när jag säger att vi var helt slut där. Så pass slut så vi räknade fel på två dagar och trodde att vi hade missat maxtiden, trots att vi låg på 20:e plats just då. Hur som helst. När jag såg etappen igår så fick jag tillbaka minnen från just den natten. Hjärnan är lite rolig när det gäller minnen, för det enda jag fick upp var det positiva. Jag hade helt glömt den uppgivna känslan när vi somnade stående mitt i vägen en kilometer innan byn när vi letade på kartan. Eller hur vi sov 45 minuter under en reklamskylt den natten. Bilden nedan kommer från den natten. Se så kul jag hade det. 

Idag kör de mellan Montecetani Terme och Castiglione della Pescaia. Etappen är ganska platt så det lär avslutas med en klungspurt inne i Castiglione. Montecetani Terme körde vi också igenom på Miglian. Jag minns inget speciellt därifrån men namnet kommer jag ihåg. Castiglione della Pescaia däremot, där har jag varit flera gånger. I somras var vi där två veckor. Jag antar att de kommer visa helikopterbilder över hamnen och den gamla borgen. Håll även utkik om de filmar en vingård som ser lite speciell ut strax innan Castiglione. Det är Le Mortelle. De har fantastiskt bra vin och vingården som är bygd inuti en kulle ser ut som Moonraker inuti. Och jag vet att jag själv kommer sitta trollbunden framför teven och drömma mig tillbaka till både Castiglione och Mille Miglia. Vad vill jag säga med det här inlägget då? Jo att jag ser det som ett omen att Girot kör genom så många byar och städer som ingår i Mille Miglia. Jag känner mig helt enkelt tvungen att köra det igen nästa år. Tack Giro d´Italia för det. Ciao ragazzi!    


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En natt och en dag upp till Gävle och tillbaks.


Nu är randonnésäsongen på gång på allvar. Igår körde vi vår 40-milare från Barkarby. Det festliga med den här rundan är att vi startar på kvällen så vi får uppleva det magiska med att cykla på natten och se när solen går upp. Som bonus kan vi även ha afterbike på Lilla Barkarby. 

Jag var på plats på Lilla Barkarby en timme innan start för att förbereda startkorten och när klockan slog elva så stod tjugiofem cykelsugna randonneurer utanför restaurangen redo att ta sig an natten. Vi delades ganska snabbt upp i grupper. Vår grupp på femton man höll ett sansat tempo till Upplands Väsby sen var det någon som tyckte att vi skulle köra kedja, en klassisk Vättern-kette. Det urartade såklart till ett olidligt högt och ryckigt tempo. På Statoil i Uppsala hälsades vi välkomna av killen i kassan. Han kände igen oss från förra året. Efter kaffe och mumiebulle i Uppsala enades vi om att hålla igen lite på tempot så vi kunde utnyttja styrkan vår grupp, inte tvärtom. Tro´t eller ej men det funkade faktiskt. 

Natten var kall. Enligt min GPS så hade vi bara en plusgrad. Det var inte så märkligt att jag frös som en hund när jag tittade på när Bjorre och Michel lagade punkor. Natten gled förbi utan några större intryck. Det var stjärnklart och vår grupp susade fram i dubbla led. Gamla E4:an nattetid bjuder inte på några större överraskningar. Det enda som hände var de två punkteringarna och att de hade grusat ett parti förbi Tierp. Dragon Gate såg ut som vanligt när vi susade förbi i månljuset. Märkligt bygge det där. 

Lagom till att solen hade gått upp sladdade vi in på Statoil i Gävle. Gruppen var fortfarande intakt och alla såg förhållandevis fräscha ut. Jag köpte den största kaffen de hade och åt en trekantsmacka med kyckling och bacon. Livet som randonneur är inte mer spännande än så. Mumiekaffe, mumiebulle och nån gång ibland även en mumietrekantsmacka. När alla var klara så rullade vi vidare mot Sandviken.

När vi kom tillbaka till Uppsala så kom vi rakt in på upploppet till Skandisloppet. Vi hade till och med turen att se elitherrarna susa förbi i GP-loppet. Men störst av allt var att jag såg Schture och hans hund i publiken. Eller rättare sagt, han såg mig och ropade, sen såg jag honom. Shell i Uppsala bjöd inte heller på några större överraskningar. Jag tog en mumiekorv och en cola. Sen stack vi vidare mot slutstämpling och ölen som väntade i Barkarby. När vi väl kom dit så tog vi över uteserveringen och vräkte ner oss i sofforna. En efter en dansade ölen och hamburgertalrikarna in och en efter en somnade folk i sofforna. Ett tag satt halva gänget och blundade. Vilken dag! Och vilken natt! Att cykla långt och dricka öl efteråt är nog så nära meningen med livet man kan komma. 

Efter tre snabba Belpils rullade jag hem. Där bytte jag cykelkläderna mot grillkläder och tog emot våra gäster (grannarna) på altanen. Framåt natten kunde jag inte hålla mig vaken längre så jag nickade till vid matbordet. Mätt och nöjd. 40 mil cykling i benen, afterbike, grillat och vin i magen. Tackarrrr!







Antal kommentarer: 1

axel

Hahahaha Johan, kanonbild, den sista!
När värden somnat ska gästerna gå hem, gammalt randanneordspråk!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Långtest BMC GF01 Ultegra disc


Jag har fått möjligheten att testa BMCs endurance-specifika modell under säsongen. Tanken är att jag ska köra långrundor här hemma och till sist köra Paris-Brest-Paris på den. Förutsatt att jag trivs med den. Modellen heter GF01 och är utrustad med Shimano Ultegra Di2 och skivbromsar. Ramen är endurance-specifik och ska både ha bekvämare sittställning och ta upp vibrationer. 

Eftersom jag är en pretentiös jöns så tyckte jag att däcken kändes tråkiga och att sadeln inte riktigt gifte sig med min bak så de byttes ut. Nu sitter det istället en Gilles Berthoud lädersadel, Michelin ProRace 4 25 mm med latexslangar på den. När jag ändå höll på så bytte jag även styrlindan till LizardSkins tjockaste. 

Igår kväll var jag ute några timmar och rullade. Det första intrycket är att den tar upp vibrationer bra och att den kändes lugn och fin. Däremot är det ingen sprätträser. Jag tror mycket beror på hjulen, DT Swiss X-1900 Spline, som väger strax under två kilo. Men cykeln är inte heller byggd för att vara lätt och sprättig.

Jag kommer få känna på den mer under helgen då vi kör en 40-milare upp till Gävle och hem via Sandviken och Uppsala. Stay tuned för en krafsig text om både cykeln och cyklingen efter helgen. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in